Nationernas århundrade

Det förra seklet, 1800-talet, brukar kallas ”nationernas århundrade”, och det finns åtskilligt som talar för den beteckningen. Det är då den moderna n

19 mars 2001 av Anders Björnsson

Det förra seklet, 1800-talet, brukar kallas ”nationernas århundrade”, och det finns åtskilligt som talar för den beteckningen. Det är då den moderna nationstanken föds. Det sker först i Frankrike där det revolutionära tredje ståndet stryker ett streck över fursteabsolutismen – ”staten, det är jag” – och säger att ”nationen, det är vi”. Sedan i Tyskland där romantiken upptäcker folket, språket, sederna och kulturen; allt det som ter sig så olika beroende på vart man beger sig.

Nationstanken utvecklas längs två huvudlinjer. Där fransmännen är nyskapare och framåtblickare, vill tyska tänkare gärna förlägga nationens födelse till ett avlägset förflutet. Och om tredje ståndets appell tar sikte på medborgaren, ännu så länge en manlig sådan, så blir minnet och myten centrala begrepp i den tyska nationsuppfattningen. Till tysk föds man, fransman väljer man att vara. Fransk nationalism integrerar och omsluter, tysk avgränsar och utesluter. Det här är renodlingar, men båda verkar åt samma håll. Grundtanken är att nationen uppfattad som ett kollektiv ska utgöra stommen i de enskilda staternas liv och i civilisationens utveckling.

Nationstanken var ett brott mot tidigare tänkesätt och mot en förhärskande praxis i hela Europa. Den bröt mot den dynastiska principen som sa att fursten ägde landet – inte landet fursten. Den bröt mot adelns och kungarnas monopol på att representera nationen. I ”det heliga romerska riket av tysk nation” var de tysktalande alltid i minoritet vid sidan av polacker, judar, danskar, tjecker, ungrare, rutener, slovener, kroater, slovaker, rumäner. Inte heller sinsemellan utgjorde bayrare, saxare, mecklenburgare, rhenländare och lübeckare något enhetligt folkmaterial. Det spelade å andra sidan ingen roll enligt den gamla synen. Den tyska nationen fram till 1804, när Napoleons arméer upphävde den ordning som dittills rått, bestod noga räknat av sju personer – nämligen de kurfurstar, tre andliga och fyra världsliga, som hade att välja kung och kejsare i riket.

En nation på sju personer var inte mycket att komma med i massarméernas tidevarv. Begreppet måste få ett nytt innehåll. Den gamla synen på vad en nation är höll inte, men den gamla ordningen höll i sig betydligt längre.

Under 1800-talet, som också är de stora tankesystemens århundrade, förändras idéerna snabbare än verkligheten. Det som föds i teorin under 1800-talet blir ofta praktik först i vårt eget sekel, en uppskjuten och många gånger våldsam praktik. Det gäller i eminent grad nationstanken och nationskampen.

Det underlättar om man ser nationen som ett projekt och nationsbildningen som en process, inte som ett beslut eller en enstaka händelse tidsfäst till ett speciellt årtal.

Nog för att årtal kan vara viktiga. 1808 håller till exempel filosofen Johan Gottlieb Fichte sina ”Tal till den tyska nationen”. Talsituationen är på många sätt märklig, för det han talar till finns inte. Fichte åkallar en oförfalskad och oförstörd tyskhet som han vill få sina landsmän att lystra till och låta sig fostras i. Det Tyskland som kan ha funnits ligger nu i ruiner, krossat eller ockuperat av den franska kejsarmaktens trupper. Preussen blöder, Rhenlandets styrs av främmande herrar; Bernadotte, revolutionsgeneralen, är en av dem. Berlinarna hade en gång hälsat de franska soldaterna som befriare – bara för att bli fångar på egen bakgård.

Appellen om nationell samling, från Fichte och andra, klingade inte ohörd. Men det handlade inte om att återupprätta och återgå, för det fanns ingenting att återupprätta och återgå till. Det fanns ett myller av tyska furste- och stadsstater, tecken på inre splittring och yttre svaghet. Nationen, folket, blev därför, som historikern Reinhardt Koselleck vill se det, en utopi – landet som inte är och aldrig har varit; en dröm om det som kunde vara bättre, en längtan efter förlösning. 1800-talet skulle handla om att realisera denna längtan, detta svärmeri. Men 1800-talet skulle inte räcka till. Det stäckte många förhoppningar och skapade ständigt nya besvikelser.

Den händelse som sätter punkt för Napoleons härjningar i Europa, men också för franska revolutionens nationella ideal, Wienkongressen 1814, fördröjer den nationella samlingen i Tyskland. För segrarna på kongressen – Ryssland, Österrike, England – är den gamla ordningen helig. Dynastiernas Europa tål inga nationella anfäktelser. Frankrike förblir upproriskt och i grunden borgerligt-republikanskt. Preussens härskare återinsätts på tronen och för dem är drömmen om den tyska nationen ingenting annat än en mardröm. Efter trettio år, 1848, går halva Europa ut på gatorna igen – i Paris, Wien, Berlin, Budapest – men slås ner av gendarmer och reguljära trupper. Och återigen restaureras den gamla ordningen, utom i Frankrike, som på nytt går sin egen väg som inte är en nationell väg utan en maktpolitisk, med en ny Bonaparte som kejsare.

Två, kanske två och ett halvt, nationsprojekt ser ut att föras i hamn under de följande decennierna. Först det italienska enandet 1860 under Cavour och Victor Emmanuel, sedan det tyska kejsardömet 1871 med Bismarck som stark man, däremellan den österrikisk-ungerska kompromissen 1867 som gör det ungerska kungariket till en jämbördig statshalva inom dubbelmonarkin. Men här talar vi just om kompromisser, halvmesyrer. Ungrarna hade eftersträvat full självständighet från Wien och förtryckte i sin tur slovaker, rumäner och kroater som också ville ha autonomi men inte fick det. Italienarna hade problem med påven i Rom som ville fortsätta att vara en furste bland furstar, och själva enandet hade haft sin tyngdpunkt i norr, i Milano och Florens, medan södern, Mezzogiorno, kom med på köpet men därefter lämnades vind för våg. ”Nu har vi skapat Italien, nu gäller det att skapa italienare”, utropade en av enhetsrörelsens ledare, Massimo d’Azeglio. Också han hade en dröm som aldrig ville gå i uppfyllelse. Inte heller det tyska enandet nådde ända fram. Av flera orsaker.

För det första lämnades både Österrike och Schweiz (liksom för övrigt Böhmen, Slovenien och Trieste) på goda grunder utanför den nya statsbildningen. För det andra var det nya kejsarriket ingen nationalstat utan ett förbund av tyska furstar och städer, flera av dem tvingade med mot sin vilja. För det tredje var Bismarck, kanslern, ingen tysk nationalist utan en hänsynslös realpolitiker som satte Preussen über alles på bekostnad av den inre sammanhållningen i riket. Den nationella frågan var ännu olöst, länge infekterad; Tyskland var en maktstat, långtifrån alla tyskars hem. När kejsar Wilhelm II så sent som vid krigsutbrottet 1914 talar till sina undersåtar, vänder han sig inte heller till det tyska folket, utan an die deutschen Völker und Stämme, ”de tyska folken och stammarna”. Först Hitler, tjugo år senare, gjorde enhet av mångfalden – ett dystert facit, en realiserad dystopi istället för en drömtillvaro.

Det här betyder inte att det saknades nationell mobilisering under 1800-talet. Men den skedde trevande och med förhinder, den fick inga folkmassor på benen utan var på det stora hela ett verk av en bildad, burgen medelklass som äntligen ville få vara herre i eget hus. Ofta, som i Tyskland, föll den undan för maktpolitiska realiteter. På andra håll, som i Centraleuropa och Baltikum, fick den inte luft under vingarna förrän efter första världskriget, när de mångnationella imperierna föll samman – habsburgarnas i Wien, hohenzollrarnas i Berlin, romanovarnas i S:t Petersburg, osmanernas i Konstantinopel – och nya stater grundades genom krigsnederlag och fredsfördrag.

Det var ett utfall som få hade väntat sig. Även nationalister stod handfallna. Nu gällde det att skapa österrikare, tjeckoslovaker och turkar av det som blev över; och hur gör man då? Alltså: Först upplöstes gamla lojaliteter, sedan tillkom de nya statsbildningarna, därefter inleddes nationsbygget – och nu inte i teorin utan i praktiken.

Detta mönster var synligt redan under 1800-talet. Där det fanns gamla nationalstater, som i England och Sverige, inleddes uppgiften – att göra svenskar av dem som bor i Sverige, engelsmän av dem som bor i England – tidigare än på andra håll. Att uppgiften ställs betyder att det fanns något att effektuera, det vill säga skapa ett medvetande om att det fanns en nation att tillhöra; och att nationalismen uppstår betyder att det fanns något värdefullt att försvara. Också i Finland, som slets loss från Sverige och garanterades konstitutionell autonomi under den ryske kejsaren, påbörjas ett nationsbygge under loppet av 1800-talet. Men i det övriga ryska kejsarriket, där de kuvade folken förvägrades sådan autonomi, bortsett från Polen, uppstår inga nationella rörelser, inget nationsbygge att tala om. Det dröjer – till in på 1900-talet.

Därmed skulle man kunna ställa frågan om det inte är just 1900-talet som har varit det nationella århundradet. Jag vill ge några skäl för den ståndpunkten, förankrade i modern nationalismforskning.

Ett indicium som redan berörts är krigen. Både första och andra världskriget kan ses som nationalistiska höjdpunkter. Det finns andra orsaker till att de bröt ut än nationellt övermod, men när de väl hade startat satte de igång en stark nationalistisk agitation. Också Europas internationalistiskt sinnade arbetarrörelse slöt upp kring de nationalistiska parollerna och kring det egna landets krigsinsats 1914–18.

Tjugo år senare, 1939, befann sig visserligen den tyska arbetarrörelsens ledare i exil eller i koncentrationsläger, men tyskarnas uppslutning kring sin ledning var massiv även denna gång. Krigen blev därmed identitetsskapande och sammanhållande som ingen annan social eller politisk kraft. Efter krigen vidtog så de nya statsgrundandena och en ny våg av identitetsskapande. Just i Tyskland, som båda gångerna stod som förlorare, blev identitetsförlusten ett problem som löstes först med det andra tyska enandet 1990 – om ens då, eftersom det gamla östtyska området fortsätter att vara den ”sämre” delen av Tyskland, missgynnad av historien och överkörd av politikerna från väst.

I det gamla ryska väldet accelereras nationsbildningen först med tsarväldets fall 1917, också det ett resultat av krigshändelserna. Tsarrysslands imperialistiska ambitioner gick framför allt ut över ryssarnas egen nationella identitet. Ryssland var ett land av väldiga bondemassor vilkas lojalitet riktades inte mot staten utan mot tsaren. Och den ryska staten var så inriktad på territoriell utvidgning – till Sibirien, Kaukasien, Centralasien – och på att hålla samman det som erövrats, att sammanhållningen i det egentliga Ryssland tog allvarlig skada. Kommunisterna fortsatte den politiken, fast med andra medel och med ett annat slutresultat. För visserligen dominerade ryssarna, politiskt och befolkningsmässigt, de andra nationaliteterna i Sovjetunionen, men makthavarna i Moskva ville samtidigt sprida den kommunistiska läran i republikerna och provinserna och såg därför till att bygga upp nationella institutioner, skapa skriftspråk för tidigare skriftlösa folk så att indoktrineringen blev så effektiv som möjligt. När det politiska och ekonomiska systemet till slut bröt samman, fanns det därför en nationellt sinnad klass, fostrad i stalinistisk maktpolitik, som var beredd att kasta loss från Moskva om det kunde främja dess egna intressen. Och så utbröt konflikterna och successionskrigen som skulle kosta så många människors liv – i det gamla Sovjetunionen, liksom på motsvarande sätt i Jugoslavien, som också var en mångnationell, multietnisk och flerreligiös statsbildning.

Ett annat nationellt drama har utspelat sig i den tidigare koloniala världen. När Frankrike och Storbritannien drog sig tillbaka från sina besittningar i Asien och Afrika stod nya eliter och maktgrupper redo att ta över – eller snarare bygga upp från grunden en civil och administrativ apparat som kunde bli basen för nya stater med konstlade, påtvungna statsgränser. Uppgiften var gigantisk, och det har förmodligen skördats fler offer i människoliv efter än under befrielsekampen. Nationsbildningen är påbörjad men långt ifrån slutförd i stora delar av tredje världen.

Den som växte upp i efterkrigstidens Europa kunde ha anledning att tro att den nationella frågan tillhörde en gången epok, att nationsbygget var ett 1800-talsfenomen. Det är en felsyn. Under 1800-talet föds nationstanken. Den är ett led i det moderna projektet, knuten till förhoppningar om samhällenas demokratisering, efter hand övertagen av politiker och militärer som gör nationen till en yttre maktfaktor. Nationalismen är ingen bakåtsträvande kraft, tvärtom, den påskyndar moderniseringen, ofta på ett bryskt och brutalt sätt. Också Hitlerstaten, i allt sitt medeltida barbari, moderniserade den tyska ekonomin och det tyska samhällslivet i sin jakt på att behärska Europa och göra sig av med dem som stod i vägen.

Ett utmärkande drag för nationalismen är att den initierades och drevs av eliter – akademiker, politiker, publicister. Massorna drogs med först efter en ordentlig dos agitation och folkfostran. När europeiska statsmän efter andra världskriget begrundade följderna av en otyglad nationalism beträdde de i viss mån upptrampade vägar. De insåg att nya krig skulle vara förödande för kontinenten. Samverkan mellan forna fiender var nyckeln till fortsatta framsteg. Det skapades regelverk och institutioner som syftade till att integrera ekonomierna, med tiden också skapa ett samfällt politiskt handlande.

Maastricht- och Amsterdamfördragen är EU-ländernas försök att utarbeta en funktionsduglig europeisk författning. Likheterna med 1800-talets nationsprojekt ska inte överdrivas, men de finns. En politisk elit, drömsk och svärmisk, griper initiativet, politiska och rättsliga strukturer läggs fast, propagandan för en gemensam europeisk framtid tar fart – i den ordningen. Frågan är om de nya institutionerna är så löftesrika att de också den här gången kan skapa identitet och samhörighet på en folklig bas, eller om de gamla nationerna – inte alltid så förfärligt gamla – är tillräckligt stabila för att hejda det europeiska nationsprojektet. Den frågan kommer att besvaras under 2000-talet.

Anders Björnsson tillhör Svenska Dagbladets redaktion.

Publicerad i Populär Historia 7/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också