Kultur överbryggar konflikt: Perspektiv

Kan kultur bygga broar mellan israeler och palestinier? Att politiker skakar hand och att uppbyggandet av demokratiska institutioner samt ekonomiska förbättri

9 december 2002 av Maria Svensson

Kan kultur bygga broar mellan israeler och palestinier? Att politiker skakar hand och att uppbyggandet av demokratiska institutioner samt ekonomiska förbättringar prioriteras i fredsprocessen är något vi lärt från mediebevakningen av konflikten i Mellanöstern. Men vad händer på kulturfronten? Nog är det rimligt att anta att även de existentiella frågorna på ett eller annat sätt har betydelse för människor som lever i en konfliktsituation.

Kultur, i dess vidare bemärkelse (språk, historia, religion, traditioner), ses ofta som det kitt som förenar ett folk. Men det är lätt att man i detta sammanhang ser kultur som något statiskt och enhetligt. I många nationalistiska kretsar – så också i de under 1900-talet framväxande sionistiska och palestinsk–arabiska grupperingarna – har man sökt det säregna i den egna kulturen. Många av nationalismens karaktärsdrag är samtidigt fientliga mot det främmande.

Hur ska olika folk då kunna leva i samverkan? Hur kan kultur inte bara stå för trygghet, tillhörighet och identitet utan också utmana till förändring, helande och hopp? Julia Kristeva, född i Bulgarien men verksam som professor i lingvistik och som psykoanalytiker i Paris, menar att det kosmopolitiska, gränsöverskridande, idealet är en utopi som aldrig existerat eller existerar – ännu. För Kristeva är en period av nationalism en övergångszon, för att tala med psykoanalysens språk.

Barn skapar sig ett lekområde med ett övergångsobjekt som representerar en bearbetning av förhållandet till modern. I övergången mellan den inre världen och den yttre, mellan fantasi och verklighet utvecklas ”en lekens, frihetens och skapandets zon”, menar Kristeva i boken Främlingar för oss själva. Existensen av ett sådant för-rum garanterar att vi mognar. Det finns dock mödrar som hindrar sina barn från att skapa sig ett övergångsobjekt. ”Det finns också ›fosterland› , som gör det”, menar Kristeva.

Vad hon vill säga med denna parallell är att idén om ”övergångsnationen” erbjuder medborgarna en identitetsskapande, bekräftande rymd som samtidigt är en övergångszon, och som sådan öppen, underlättande, kreativ. Därigenom skapas starka individer, känsliga medborgare och kraftfulla kosmopoliter.

Här kommer kulturarbetarna in. När vi till exempel läser skönlitterära författare får det som är främmande ord och föreställande bilder. Dessa ger oss en möjlighet att lära känna det okända. Detsamma gäller även för teater, konst, musik och religiösa myter.

På vilka sätt har då sådana ”över-gångsområden” befrämjats i den israelisk–palestinska miljön?

Under den brittiska mandatstiden 1920–48 försökte man i missionsskolor att med hjälp av kulturklubbar öka för-ståelsen mellan barn av olika nationalitet. Genom att sjunga i kör, läsa skönlitteratur tillsammans eller spela teater på olika språk skulle barnens intressen föra dem samman och skapa vänskap över de etniska gränserna. Dessa projekt slog mycket väl ut i skolmiljön, men påverkade inte samhället i stort.

Det fanns också lokala fredsgrupper, till exempel judiska Brith Shalom – där bland andra den berömde filosofen Martin Buber ingick – som under 1930- och 1940-talet strävade efter judisk-arabisk samexistens i en gemensam stat. Bland deras förslag på ökat samarbete fanns kvällskurser där judar och araber skulle lära sig varandras språk. Medlemmarna i Brith Shalom ansågs dock vara naiva och romantiska, eller rentav förrädare mot den nationalistiska saken.

Relationerna mellan israeler och palestinier har dock fortsatt att präglas av våld och konflikter. Kristeva menar också att erkännandet av annorlundaheten går via just hat, förkastande och våld. Villkoret för att en fredligare värld skall bli till är att vi lär oss handskas med den fientlighet som uppkommer som en försvarsreaktion på upptäckten av skillnader mellan människor, och erkänner den i oss själva. Vid ett sommarläger 1998 för israeliska och palestinska ungdomar hölls en kulturafton. Israelerna sjöng en fredssång till minne av en flicka som dödats i en terrorattack i Tel Aviv medan de viftade med en hemmmagjord israelisk flagga. Palestinierna i sin tur sjöng en arabisk sång som uttryckte en arabisk soldats saknad av Östra Jerusalem, förlorat i 1967 års krig. Sångerna väckte till liv smärtsamma händelser ur de båda gruppernas historia

och upprörda känslor uppstod i båda lägren. Trots instruktionerna om ”neutrala” bidrag och trots lägrets alla tidigare övningar i samverkan kände sig alla svikna. Ledarna försökte då hjälpa tonåringarna att hantera krisen konstruktivt. Man samtalade öppet om de bittra känslorna som kommit upp. Detta födde en ny, djupare gemenskap mellan deltagarna.

Mötet med den andre är också ett möte med oss själva och främlingen inom oss. Vi är främlingar för oss själva och det är utifrån denna visshet som vi kan försöka leva med andra. Igenkännandet av smärtan, hatet och bristen i oss själva är, enligt Kristeva, villkoret för mötet med en annan människa och för gemenskap över gränser – vi är alla främlingar i samlevnad. Detta är något som många fredssträvande kulturarbetare tagit fasta på i dagens Israel och Palestina.

I Neve Shalom/Wahat al-Salam (”Fredens Oas”), en unik by mellan Jerusalem och Tel Aviv där judar och palestinier lever tillsammans sedan 1972, tränas skolelever i att möta den andre och berätta sin livshistoria. De får på detta vis lära sig att ge uttryck för sina egna känslor och erfarenheter och samtidigt lyssna på den andra partens historia och därigenom få möjlighet att identifiera sig med den andres berättelse. När judar talar om Förintelsen kan palestinier inse att också judarna är offer liksom palesti-nierna är i dag. När palestinier berättar om situationen i ett flyktingläger på Västbanken, kan judar förstå att palestinier lider av främlingskap och längtan efter erkännande precis som judarna gjort under lång tid.

I orostider är det alltså viktigt att ha tillgång till ett område för förändring. Kultur kan vara en hjälp att fånga vår identitet och stå för kontinuitet. Samtidigt kan den bli en frigörande kraft till att möta det annorlunda och främmande, både hos den andre och hos oss själva.

Publicerad i Populär Historia 8/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också