Renässansen revolutionerade kulturen

Italiensk brokad kom på modet

Klädmodet springer inte sällan ur den politiska och ekonomiska maktens källa. Så även under renässansen, då Italien var ledande modenation. Det var också nu som modet i nutida bemärkelse såg dagens ljus. Utvecklingen hängde samman med att kyrkans makt avtog, vilket bäddade för nationalstaternas framväxt. Samtidigt fick klädedräkten en mer uttalad nationell och individuell prägel, som tillät större svängrum i experimenterandet med form och material. I 1400-talets Italien kom det nya modet tydligt till uttryck. Dräkten skars där i breda linjer efter kroppens form, som också exponerades generöst. Möjligen kan detta ses som en anknytning till antikens draperade tyger som följde kroppens linjer. Vida urringningar blev också vanliga och dräkten snördes gärna ihop över bröst, armar och axlar så att särkens vita linne lyste fram. Tyget var oftast inhemskt producerat – italienska textilier räknades till de mest exklusiva – i kvaliteter som glänsande brokad.

Stilen präglades av en behärskad elegans, i motsats till det så kallade tyska mode som under 1500-talets första hälft dominerade de europeiska hoven.

En kuriös detalj i sammanhanget: Under renässansen introducerades knappen i den europeiska klädedräkten. Men endast för män. Kvinnorna fick nöja sig med hakar, hyskor och snörningar fram till 1800-talet.

Cesare Borgias inspirerade Machiavelli

Kärlek var temat för de första renässansdiktarna, som inte oväntat skrev sina alster på italiensk mark. De två vännerna Francesco Petrarca (1304–74) och Giovanni Boccaccio (1313–75) vurmade båda för antiken varifrån de hämtade sina ideal. Samtidigt blev de själva förebilder för århundraden framöver. Petrarca pekade med sina dikter till den sköna Laura i Canzoniere ut riktningen för lyriken, medan Boccaccios lysande korthistorier i Decamerone lade grunden för novellen.

Det var just imitationen av antiken som präglade renässansens litteraturteori. Men det var inte frågan om ett kopierande rakt av. Tvärtom ville man skapa en nationell litteratur i antika genrer (som eposet, hymnen, odet och elegin), en tanke som väl överensstämde med de nya nationalstaternas ambition.

Den starka tro på den individuella människan som anses karaktärisera renässansen slog igenom även i dess litteratur. I sin skrift Om människans värdighet (1486) menade Pico della Mirandola att människan själv är fri att avgöra vad hennes väsen är. Niccolò Macchiavelli beskrev i Fursten (1513), där han tecknar ett porträtt av Cesare Borgia, hur en regent måste sätta sig över moralen för att härska oinskränkt. Även på prosans område gick alltså de italienska författarna i täten.

Men övriga Europa stod inte långt efter, med skriftställare som Erasmus av Rotterdam och hans satiriska kritik av medeltidens auktoritetstro och skolastik (Dårskapens lov, 1509).

Centralperspektivet förändrade konsten

Inom bildkonsten började renässansen som en avantgarderörelse i de italienska konstnärsleden. Fastän redan Giotto på 1300-talet introducerat den för epoken så typiska realismen i sina målningar, dröjde det till långt in på 1400-talet innan en fullödig renässanskonst utvecklats. Tre olika beståndsdelar skulle till: Det inom arkitekturen framtagna centralperspektivet, studiet av klassiska, antika förebilder samt en naturtrogen skildring av människa och miljö. Brytpunkten kom runt 1420 då Brunelleschis centralperspektiv överfördes till målarkonsten där det användes för att skapa bildrum med illusorisk verkan. Samtidigt ökades intresset för samspelet mellan den gestaltade miljön och de människor som skildrades, vilka nu modellerades med närmast kroppslig påtaglighet. Genom bland andra målaren Masaccio, och den mångsidige humanisten Leon Battista Alberti (som 1436 publicerade sitt traktat ”Om måleriet”), spreds det nya perspektivet snabbt över Italien, och influerade även konstnärer som Fra Angelico och Ghiberti, vilka annars höll fast vid en mer gotisk tradition.

Nyckelgestalten Alberti propagerade också ivrigt för att konstnärerna skulle ta lärdom av antikens klassiska konst. Först under 1400-talets senare hälft fick han se sina uppmaningar omsatta i praktik, bland annat av den unge Mantegna från Padua. Liksom inom arkitekturen utsattes antika lämningar, skulpturer och monument för ett närgånget studium. Under tiden växte intresset för antikens mytologiska motiv, och konstnärer som Botticelli utvecklade allegoriska tolkningar på temat. Tiden markerar en kraftig brytning med den medeltida konsten, där den grekiska och romerska mytologin setts med oblida ögon av kyrkans män, och bibliska motiv dominerat.

Förändringen kan också avläsas i port- rättkonsten. I kölvattnet av renässanssamhällets framhävande av individen ökade genren snabbt i popularitet samtidigt som porträtten fick en mer realistisk framtoning. Men den religiösa konsten stod inte på undantag. Det var fortfarande här, i utsmyckningen av katedraler och domer som de prestigefyllda utsmyckningsuppdragen fanns att hämta. Här verkade också de stora mästarna under slutet av 1400-talet och början av 1500-talet: Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael. Av dem har Leonardo da Vinci ofta utpekats som idealet för renässansmänniskan – konstnär, arkitekt, uppfinnare och naturvetenskapsman i samma person. I sina målningar utvecklar han också ett av renässanskonstens karaktärsdrag, den psykologiserande människobilden.

Lantvilla i tempelform

Arkitekturens utveckling under renässansen illustrerar kanske tydligare än någon annan konstart epokens särdrag. I dess byggnader förenas antikens ideal med senaste vetenskapliga rön, på ett både handfast och idémässigt plan. Samtidigt träder arkitekten fram, en yrkesman i besittning av såväl teoretisk och praktisk kunskap (att jämföra med medeltidens mer kollektivt hållna och praktiskt orienterade bygghyttor). Även arkitekturens status förändrades; självständig gentemot bildkonsten, men förenad med andra konstarter i skildrandet av universums och människokroppens matematiska harmoni.

Byggnadsmått, rumsformer och detaljmotiv samordnades i en harmonisk helhet, och på ritbordet utvecklades den nyss framtagna perspektivläran. Nya arkitektoniska former såg dagens ljus som svar på samtidens behov, men där antika byggnadstyper stod för inspirationen. Dessa manifesterades bland annat i centralkyrkan, det blocklika stadspalatset och lantvillan. Stilmässigt karaktäriseras epoken av ett rytmiskt bruk av de klassiska kolonnordningarna, liksom en stapling av bärande och burna element och variationen av öppna och slutna former.

Genom noggranna uppmätningar på plats studerade man proportionerna hos antikens byggnadsverk, men det största inflytandet var av teoretisk art. Det var den romerske arkitekten Vitruvius skrift De architectura, skriven decennierna före vår tideräknings början, som nu åter lästes med stort intresse. Dess byggnadslära låg också till grund för renässansens eget arkitektoniska traktat, italienaren Leon Battista Albertis Om byggnadskonsten från 1452.

Som förgrundsgestalt för renässansens arkitektur räknas Filippo Brunelleschi, verksam i Florens från omkring 1420. Han var en skicklig matematiker och konstruktör, och omnämns ofta som upphovsman till centralperspektivet. Genom bland andra Alberti, fördes hans idéer vidare in i den romerska högrenässansen vid 1500-talets början, och togs upp av dess främste arkitekt Donato Bramante. Runt seklets mitt tog Andrea Palladio vid. Mest känd är han för sina eleganta lantvillor i trakten kring Venedig, vilka kombinerade antikens bostad och tempel i sin form.

Publicerad i Populär Historia 5/2001