Renässansens stora kunskapslyft

Det är en strålande vacker dag under Toscanas sol. Fanor och vimplar vajar i vinden och tornerspelen har just avslutats. Under trumpetstötar stiger segraren av sin häst. I glänsande rustning och med hjälmen i handen går han fram till sitt hjärtas dam och faller på knä för att motta priset. Folket jublar. Scenen kunde ha varit hämtad från riddare Lancelots och kung Arturs dagar. Men det är den inte. Året är 1467 och riddaren ingen mindre än Lorenzo de’ Medici, en 1400-talets Berlusconi, top executive i finansvärlden och arvtagare till familjen Medicis bankimperium. Under några timmar leker han riddare på stort allvar.

Händelsen säger oss något om tidsandan. Senare delen av 1400-talet utgör på flera sätt en vattendelare i vår historia. Medeltiden med sina ballader och hjältesagor var ännu levande, samtidigt som en ny tid höll på att bryta in. Europa krympte från att ha varit ”världen” till att bara bli en bit av den. Sjövägen till Indien upptäcktes och Atlanten var plötsligt ingen gräns längre utan en väg till en helt ny kontinent. Nationalstaterna föddes och kartorna ritades om: England blev England, Frankrike blev Frankrike och Spanien blev Spanien. En annan förändring var att Medelhavet, västerlandets kulturella vagga, sakta började distanseras av havet i väster längs vars kuster handel och sjöfart skulle komma att koncentreras. Med trafiken över Atlanten inleddes en ekonomisk tillväxtperiod i världen som pågår än.

Bara några generationer tidigare hade allt detta inte ens varit tänkbart. Världen bestod då av kristna och muslimska territorier mellan vilka de ekonomiska banden hade varit hårt knutna i århundraden. Medelhavet utgjorde den stora transithallen för varuströmmar vilka för Europas del dirigerades av de norditalienska stadsrepublikerna. Två tecken på att något nytt var i faggorna kom vid mitten av 1400-talet. I Lissabon började det dyka upp svarta slavar och guldsand som resultat av portugisernas upptäcktsfärder längs Afrikas västkust och i öster kulminerade den osmanska expansionen med erövringen av Konstantinopel 1453. Plötsligt hade de kommersiella förutsättningarna i världsekonomin rubbats och de gamla handelsvägarna och marknaderna var inte riktigt lika självklara längre.

I de italienska handelsstäderna samlades affärsvinsterna på hög och skapade förutsättningar för konsumtion av konst och kultur. Städerna sjöd av verksamhet och nya palats och kyrkor sköt i höjden. Florens var en veritabel konstverkstad och på byggplatserna kunde stenhuggarnas, skulptörernas, målarnas och hantverkarnas arbete följas från dag till dag. Mest iögonfallande var de stora katedralbyggena. Dessas mäktiga storhet överflyglades bara av tiden som det tog att uppföra dem. Katedralen i Florens påbörjades 1290 men först 1451 färdigställdes den stora kupolen. 1390 lades den första stenen till katedralen i Bologna och 1425 började man dekorera huvudporten. Den väldiga Milanodomen började byggas 1386 men skulle inte stå färdig förrän flera hundra år senare.

Man frågar sig vilka tankar dessa väldiga byggnader kan ha väckt hos folk. De reste sig mot himlen med så sakta växande murar att flera generationer aldrig fick se dem färdiga. Än i dag imponerar de på oss – vad måste de inte ha gjort då! Speciellt när man betänker att de ofta höjde sig ur ett medeltida gytter av låga hus och gränder. Säkert bidrog de inte bara till att befästa kyrkans storhet utan också till att stimulera ett konstnärligt medvetande. Stadsborna såg valvbågar, fresker och skulpturer växa fram, lärde känna de olika mästarna och skolades ofrivilligt i de konstformer som eftervärlden har valt att etikettera som renässansen.

Ordet renässans har italienskt ursprung och betyder pånyttfödelse. Det introducerades för hundrafemtio år sedan av historiker som i 1400-talets Italien tyckte sig se den moderna människans födelse och Europas uppvaknande ur den mörka medeltiden. Bakom uppvaknandet låg ett nyväckt intresse för antikens kultur och litteratur. Renässansen utgjorde med detta synsätt en kulturströmning som inte bara berörde konst och litteratur utan även människans tankevärld och självsyn. Människan tog steget från medeltidens kollektivism och traditionsbundenhet till individualism och framåtblickande. En tidig företrädare för denna uppfattning var den schweiziske kulturhistorikern Jacob Burckhardt som 1860 gav ut Renässanskulturen i Italien vilken snabbt blev en bestseller och fortfarande kommer ut i nya upplagor. Burckhardts syn på renässansen har emellertid ifrågasatts av senare generationer historiker och i dag är forskarna långt ifrån eniga om vad begreppet egentligen ska stå för.

En obestridlig ingrediens i renässansen var intresset för antiken. Under medeltiden hade det grekiska kulturarvet förvaltats av arabiska filosofer som översatt de klassiska texterna till arabiska. I Europa däremot hade intresset för de antika skrifterna främst odlats innanför klostermurarna. På 1100-talet började man emellertid att översätta antika arbeten, främst Aristoteles, från arabiska till latin varigenom de blev tillgängliga för en häpen europeisk läsekrets. De som mot slutet av 1300-talet entusiastiskt började studera de gamla klassikerna kallade sig humanister och det är från dem som vi fått begreppet humanismen, den litterära inledningen till renässansen. Humanisterna såg med förakt tillbaka på den ”barbariska” tid som gått sedan Roms storhetstid och ansåg sig ha återupprättat antikens intresse för människan som självmedveten och handlingskraftig individ. Två typiska representanter för den nya människosynen i litteraturen var Petrarca och Boccaccio.

Att samla och äga gamla handskrifter blev på modet och humanisterna letade med ljus och lykta genom klostrens boksamlingar på jakt efter rariteter. Målet var att finna verk av antikens stora författare. Åtskilliga fynd gjordes också och det kanske mest betydelsefulla var Ciceros skrifter, vilka kom att få stort inflytande på generationer av intellektuella. Understödd av familjen Medici bildades på 1400-talet den Platonska akademin i Florens vilken engagerade en liten krets av filosofer och författare vilka genom lärda samtal ville förnya intresset för Platon. Liknande sällskap bildades också i flera andra städer. Till antalet utgjorde emellertid humanisterna en liten klick i samhället och den stora massan av befolkningen hörde förmodligen inte ens talas om dem.

Inom vetenskapen fick renässansen delvis motstridiga effekter. I vissa avseenden stod det vetenskapliga kunnandet på 1400-talet på lägre nivå än det gjort på Archimedes tid. Å andra sidan innebar det antika inflytandet att tusenåriga gamla villfarelser togs för obestridlig sanning. Ett exempel är läkaren Galenos (129–199) läror. Trots att blott ett fåtal av hans skrifter varit kända, var han på medeltiden den allt överskuggande auktoriteten inom medicin. När hans viktigaste arbeten 1476 gavs ut på latin fick antikens medicinska idéer ytterligare spridning och bromsade effektivt allt nytänkande för lång tid framåt. Samma sak var det med Aristoteles skrifter, vilka innehöll både riktiga och oriktiga fysikaliska påståenden. Till följd av Aristoteles stora auktoritet vågade få forskare ifrågasätta hans teser.

Trots dessa sidor av det antika inflytandet medförde renässansen ett kunskapslyft. Redan Giotto, som dog 1337, hade med sitt tredimensionella måleri förebådat den realism som nu präglade den italienska bildkonsten och som fått sin inspiration av antika förebilder. Skulptörerna studerade anatomi för att göra sina statyer så levande som möjligt och arkitekterna försåg sina byggnader med kolonner och ornamentik efter antikt mönster. I Florens verkade Leon Battista Alberti, arkitekt, matematiker, författare och en av 1400-talets största humanister. Han utvecklade perspektivläran och ritade bland annat Palazzo Rucellai, ett magnifikt renässanspalats uppfört i antik stil, åt den förmögne köpmannen Giovanni Rucellai. En annan skicklig arkitekt var Filippo Brunelleschi som konstruerade den mäktiga kupolen på domen i Florens, av samtiden betraktad som ett byggnadstekniskt underverk. Hundrafemtio år senare skulle den komma att få en värdig efterföljare i Michelangelos kolossala kupol på Peterskyrkan.

Periodens landvinningar inom konst och arkitektur hade även sin motsvarighet inom affärslivet. Dubbel italiensk bokföring, växlar och försäkringar var innovationer som kom i bruk under 1300-talet och möjliggjorde en stark expansion av handeln, och det var med handelsvinsterna som renässansens palats och sköna konstföremål betalades.

Lite tillspetsat kan man säga att de grundläggande materiella förutsättningarna för renässansen inte fanns i Italien utan långt därifrån – i England och Turkiet. Det var nämligen från dessa trakter som två viktiga råvaror hämtades med vilka grunden lades till Italiens ekonomiska utveckling: ull och alun. Av dessa råvaror producerade väverierna i Italien textilier av högsta kvalitet vilka efterfrågades i hela världen. Textilproduktionen kom sålunda att fungera som drivmotor i den medeltida ekonomin. Genuesarna fraktade ull och alun till väverierna i Toscana medan venetianarna skeppade färdiga textilprodukter till köpare i Levanten och Afrika. Med de återvändande fartygen fraktades kryddor och lyxvaror, och med växande sjöfart följde ökande handel också med andra varor. Centrum för handeln blev de italienska handelsstäderna där de ekonomiska förutsättningarna skapades för konsumtion av konst och kultur.

1506 hade påven Julius II satt igång byggandet av Peterskyrkan i Rom, ett väldigt tempel som skulle bli centrum för hela kristenheten. Det skulle bli en kolossal byggnad, 200 meter lång, 130 meter hög och med en golvyta på 16 000 kvadratmeter. Kupolen skulle ha samma mått som det antika Pantheon. Projektet var en gigantisk illustration av de egenskaper som traditionen tillskriver renässansmänniskan – det fanns inga gränser för hennes möjligheter mer än dem som hon själv satte upp. Det blev också de främsta av Italiens konstnärer som kallades in för att leda projektet. Två av dessa var Rafael som befann sig i Rom för att utföra väggmålningar i Vatikanen och Michelangelo som arbetade med utsmyckningen av Sixtinska kapellet. Dessa konstnärer var alla djupt inspirerade av antiken och har gått till historien som renässansens förgrundsgestalter. Störst av dem alla var universalgeniet Leonardo da Vinci. För konsten betydde dessa män vad Christofer Columbus, Vasco da Gama och Ferdinand Magellan betydde för de geografiska upptäckterna.

Som en motvikt till tidens nytänkande stod den dogmatiska kyrkan vars jakt på häxor och oliktänkande fick kättarbålen att flamma på torg och avrättningsplatser. Samtidigt spred sig tron på astrologi och magi. Den italienska renässanskulturen var som sagt en blandning av gammalt och nytt. För oss nutidsmänniskor kan det starka intresset för antiken förefalla egendomligt. Varför titta tillbaka när livet och morgondagen ligger framför människan?

Vad vi möter i renässansens Italien är emellertid inte bara en dyrkan av antik konst och filosofi utan också en gammal dröm om ett återupprättat kejsardöme. Medeltidens intellektuella såg alla kristna som medborgare i en och samma gudsstat under en och samma kejsare: en hjord och en herde. Medan Guds motbild på jorden var påven ansågs Guds världsliga ställföreträdare vara kejsaren i det antika Rom. Därför drömde man om att detta kejsardöme en dag skulle återuppstå. Humanisten Poliziano hävdade rent av att Florens var Roms arvtagare och påstod att Roms namn ursprungligen varit Florentia.

Under 1500- och 1600-talet spred sig renässansen över Alperna norrut, inte minst tack vare den nya boktryckarkonsten. De italienska idéerna blandades med andra strömningar och tog sig efter hand nya former. I Stockholms slott som stod färdigt 1754 kan man spåra drag av renässansens arkitektur och en del historiker talar mer generellt om renässansens inflytande ända in på 1700-talet. Det är här som nutida forskare börjar bli oense om vad renässansen egentligen står för. Några menar att den rätt och slätt avser en tidsepok, men vilken? Andra ser den som en konstnärlig stil medan en tredje ståndpunkt är att renässansen står för en mentalitet och tidsanda. Radikala kritiker frågar sig vilket nytänkande renässansen berikat bönder och lantarbetare med, eller på vad sätt den förändrat kvinnornas liv? Var den inte bara något som berörde en smal elit i samhället?

Frågorna är många och debatten är långt ifrån avslutad. I ett avseende är dock de flesta överens. Som alla epoker är även renässansen något som har hittats på i efterhand av historiker som känt behov av att bringa ordning i det förflutna. Och nog kan alla hålla med om att de lyckats över förväntan. För vilken annan epok i vår historia strålar väl med sådan lyskraft som just renässansen?

**Publicerad i Populär Historia 5/2001