Perspektiv: Frimärkenas dolda budskap

Filatelin håller på att bli lika överårig som Posten i dessa dagar av elektronisk kommunikation. Olyckskorpar påstår till och med att frimärkena helt kommer att försvinna. Men frimärken har fortfarande något att säga oss. Detta märks inte minst på Postmuseums stående utställning om frimärkets historia.

Sedan 1960-talet har posten genomgått en påtaglig förändring. Inte bara har på senare år e-post i flera fall ersatt vanliga brev utan frimärkena har satts på undantag i samband med att förfrankerade kuvert, självhäftande märken och olika former av stämplar gjort sin entré.

Kanske håller frimärken på att bli något i stil med tidningen Rekordmagasinet, glassen Top Hat och radiolegenden Sven Jerring – något som vi vet fanns, men som förknippas med en annan tid och inte längre existerar.

Filateli för vuxna

Frimärkssamlandet är inte heller vad det en gång var, och unga filatelister verkar vara om inte en raritet, så åtminstone inte lika vanliga som förr. En gång i tiden var emellertid frimärkssamlandet en stolt sysselsättning – för vuxna. Ungdomar gjorde sig icke besvär. Stora ekonomiska värden var inblandade, vilket gjorde att det inte ansågs vara en lämplig aktivitet för unga.

Först under 1940-talet bildades särskilda ungdomsklubbar där det uppväxande släktet skulle samlas för att lära sig om frimärkena och de värden som de förmedlade.

Upplysning, flitighet och noggrannhet var honnörsord i en tid då ynglingar fortfarande ordnade frimärken i inbundna böcker istället för att spela dataspel. Och förhoppningsvis skulle de unga filatelisterna också lära sig om fred och internationell gemenskap.

För liksom så mycket annat i det som ofta – med en viss bitter underton – kallas Folkhemmet, fanns det tanke bakom sysselsättningen. Och samma idéer fanns faktiskt bakom motiven på märkena.

Frimärksmotiven vittnar om tidens ideal

Även för dem som inte är filatelister finns det således en del att lära sig genom frimärken – de berättar inte bara om en tid före de elektroniska motorvägarnas och mobiltelefonin. Motiven vittnar också om de ideal som en gång varit härskande, det vill säga något om vår och andra länders nationella självbild och syn på omvärlden.

Att anknyta till detta har till och med varit ett uttalat mål för Postens konst- och programråd, som bestämmer vilka motiv som ska pryda frimärkena. Tanken är fortfarande i dag att desa ska spegla nationens självbild och lära oss något om fjärran länder.

Kungar, idrottsmän, nobelpristagare och inte minst natur och djur har representerat Sverige och vårt kulturarv. Oklanderliga motiv från vår svenska mylla. Frimärket som en gång i tiden bara var ett kvitto på att man betalt porto har inte sällan kommit att bli första klassens propaganda, riktad så väl till svenskar som till alla andra som fått en svensk försändelse i sin hand.

Kungar i uniform fram till 1972

Ett tydligt exempel på stabiliteten i val av motiv, men förändring av motivens utformning, är hur statschefen skildrats. Oscar II, som var den första svenska kung som prydde ett frimärke år 1885, avporträtterades i representativ uniform. Han skildrades uppenbarligen som den representant för riket och staten som han ansågs vara.

Det skulle faktiskt dröja ända till 1972 innan kungen i dessa sammanhang förekom i vanlig, civil kostym. Det är knappast en tillfällighet att monarkin i samma veva vingklipptes. På senare tid har kungen och till med drottningen och barnen också skildrats på frimärke i mer privata sammanhang, och även det säger något om den svenska monarkin.

Även andra statsmän har blivit avporträtterade på frimärken. Statsminister Per Albin Hansson har precis som kungen haft sitt ansikte på ett eget märke. Detta var inte bara ett sätt att hylla ”Landsfadern” – man var mycket medveten om vilket symbolvärde som frimärkena faktiskt hade.

Kvinnor har däremot varit ovanligare som motiv. Drottning Kristina (1938), heliga Birgitta (1941) och Anna Maria Lenngren (1954) var de enda kvinnor – vid sidan av en icke namngiven slungbollkastare (1953) – som under frimärkets första hundra år hyllades med eget miniporträtt att klistra på kuvert.

En sund själ i en sund kropp

Det skulle också kunna tolkas som ett tidens tecken att motiv från sportens och idrottens värld slog igenom redan under 1930-talet. Detta var en period då kroppsliga ideal, friskhet och spänstighet hyllades av samhällets företrädare. En sund själ i en sund kropp var ett allmänt vedertaget budskap. Att lyfta fram detta på frimärken i form av idrottsliga prestationer tedde sig således naturligt.

I all sin litenhet förmedlade frimärkena storslagna budskap. Och samma idéer och tankar har funnits i de flesta länders frimärksutgivning.

Under kalla kriget tävlade således de båda supermakterna om unga pojkars gunst genom att fästa rymdmotiv på frimärkena. Detta är emellertid inte det främsta eller tydligaste exemplet på hur frimärken världen över har använts för att sprida en bild av ett land eller till och med ett skeende.

Under andra världskriget lät amerikanska myndigheter ge ut ett falskt tyskt frimärke med texten Futsches Reich, det vill säga ungefär ”Söndriga Riket”, i stället för Deutsches Reich. Tanken var inte bara att reta tyskarna utan kanske framförallt att stärka de egna leden.

Nära krig på grund av frimärksmotiv

Frimärken har till och med varit nära att utlösa krig. När Dominikanska republiken år 1900 lät gravera ett frimärke med det egna landets karta som motiv utökades territoriet på grannen Haitis bekostnad. Det förestående kriget kunde undvikas, men även senare har verklighetens konflikter satt sina spår i frimärkenas värld.

År 1991 gav Iran ut ett frimärke i samband med internationella barndagen där en ung pojke sågs kasta sten mot davidsstjärnan. Ett par år senare återfanns en serie med liknande motiv i Libyen i samband med firandet av intifadans, det palestinska upprorets, åttaårsdag. Filatelister världen över protesterade – frimärken och frimärkssamlandet bör stödja fred, inte orsaka söndring.

I Sverige är konflikter ett ovanligt frimärksmotiv. Men propaganda i mer direkt form har faktiskt förekommit också här. I samband med EU-omröstningen 1994 tilläts båda sidor att trycka var sitt märke. Men det är snarast på andra, mer subtila sätt, som frimärkena påverkat oss. Postens konst- och programråd har ofta satsat på natur och djur, eller som i år på så kallade landskapshus. Och även det säger ju något om vår självbild och om hur vi vill att andra ska uppfatta oss.

Publicerad i Populär Historia 6/2003