De första svenska frimärkena

I äldre tid var det en omständlig procedur att kommunicera med de medmänniskor som inte bodde i grannskapet. Först en bit in på 1600-talet, då Axel Oxenstierna grundat det svenska postverket, var det överhuvudtaget möjligt för gemene man att skicka brev till varandra. Medeltidens postväsen, med ridande kurirer, var avsett för statsmakten.

25 januari 2006 av Anna Larsdotter

Även under första hälften av 1800-talet, då Sverige fått långt över hundra postkontor, krävde utsocknes kontakter sin planering. Den som ville skicka brev tog med sig försändelsen till stadens postmästare – ofta en pensionerad officer – som registrerade brevet i en liggare, vägde och stämplade det och tog betalt. Taxan, individuell för varje postkontor, var beroende av destinationsort och vikt. Administrationen krävde att privatbrev inkom till postkontoret två till tre timmar före postens avgång.

Ankommande post registrerades på samma vis. Efter kontrollvägning fördes adressatens namn upp på en speciell brevkarta som anslogs på postkontoret. Den som väntade brev fick gå dit och leta efter sitt namn.

Så snart ett nytt postkontor inrättats måste en ny taxa räknas fram och skickas ut till landets övriga kontor så att Sveriges alla postmästare visste vad de skulle ta betalt för postbefordran till det aktuella området.

Storbritannien hade gjort rent hus med sammelsuriet av taxor och 1840 infört världens första frimärken, One Penny Black. Nu föreslogs det att Sverige skulle göra likadant, för att minska administrationen och uppmuntra brevskrivandet.

Postmästarna var oroliga och fruktade att de skulle bli överflödiga om folk helt plötsligt skulle börja frankera sina brev och lägga dem på lådan själva.

Så blev det i alla fall. Sommaren 1855 gavs de första svenska frimärkena ut. Nu kostade det fyra skilling banco att skicka ett vanligt brev inom landet, oavsett destination. Priset motsvarade ungefär en och en halv timmes jobb för en vanlig arbetare.

Uppdraget att framställa märkena gick, efter anbudsförfarande, till Pehr Ambjörn Sparre, greve och förvaltare vid Tumba sedelpappersbruk som just startat ett eget tryckeri vid Hötorget i Stockholm. Han hade köpt in maskiner och verktyg från Storbritannien och konstruerade själv perforeringsaggregatet (en anordning som behölls ända fram till 1920). Sparre utförde gravyrerna på egen hand, trots att han troligen inte hade någon erfarenhet av liknande precisionsgravering.

I juni 1855 sände Generalpoststyrelsen ut en miljon frimärken i valörerna tre, fyra, sex, åtta och 24 skilling banco till landets postkontor. Majoriteten var fyrskillingar som skulle användas på alla inrikes försändelser upp till 1 1/4 lod (16,6 gram).

Någon större uppståndelse bland allmänheten orsakade inte de små tandade papperslapparna och det skulle dröja ännu några år innan frimärken blev ett samlarobjekt.

Med enhetsportot följde ett uppsving för brevlådan. Poststyrelsen bad sina postmästare om förslag på passande placeringar för lådorna. Man fick långa och detaljerade svar, vilka ibland åtföljdes av offerter från hantverkare. Ansökan om ny brevlåda måste gå via landshövdingen, varefter poststyrelsen i samarbete med Landskansliet hade att utse en speciell brevlådsvårdare som för tio riksdaler om året skulle sköta lådan enligt poststyrelsens instruktioner.

Även brevskrivandet ökade. År 1850 distribuerade postverket 7 078 730 försändelser. Fem år senare befordrades 9,3 miljoner brev. 1870 var antalet uppe i 19,5 miljoner.

Publicerad i Populär Historia 2/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också