Brevet ska fram!

I förordningen, som på initiativ av rikskansler Axel Oxenstierna utfärdades av drottning Kristinas förmyndarregering, slås fast att det från och med nu var postbönderna som ansvarade för att vidarebefordra post till rätt adress. Till detta skulle de ha två drängar var till sin hjälp. Fick dessa förhinder måste bonden själv rycka in, annars fick han skaka galler i en månad.

Längs postlinjerna upprättades ett stafettsystem där posten utväxlades på de gårdar där postbönderna satt. När en postdräng närmade sig en postgård blåste han i sitt horn,vilket var signalen till den dräng som skulle springa nästa sträcka att göra sig beredd.

Postdrängen som kom med breven skulle själv ta hand om försändelser som skulle åt andra hållet. Det var inte ovanligt att drängarna möttes halvvägs mellan gårdarna för att växla postväskor.

Redan när Posten grundades 1636 fanns önskemål om hur postbondedrängarna skulle vara utrustade, till exempel vilka igenkänningstecken de skulle föra med sig. De äldsta tecknen var posthornet och kronan. Redan tidigt bar postföraren också tre kronor broderade på den tjänsterock som staten bekostade.

I Förordningen om postbåden föreskrevs att postbondedrängen skulle vara beväpnad, låt vara bara med ett enkelt spjut, för att skydda både sig och breven mot överfall. Ingen tyngre beväpning således, eftersom postdrängarna aldrig befattade sig med den viktiga militära posten. Dessa transporter tog armén själv hand om, med betryggande eskort.

På 1670-talet förordnade Posten en särskild grupp professionella postfunktionärer som framför allt skulle se till att öka tempot i postgången. De riggades upp med en jacka och två par läderbyxor – och en häst. 1646 hade nämligen staten bestämt att hästar skulle användas för postbefordran och de skulle föras fram ”i galop och fyrsprång eller i fult traaf”. Först ut var linjen Stockholm–Halmstad där den viktiga utrikesposten fördes. Nu tvingades postbonden hålla både drängar och häst i beredskap, vilket kraftigt inkräktade på vardagsarbetet i skog och mark.

Det nya kravet blev en källa till konflikt mellan jordbruket och postbefordran som då och då flammade upp. Vissa statliga bidrag betalades dock ut för att täcka kostnaderna för hästen. Dessutom kunde postbonden komma undan dagsverkena.

De så kallade postiljonerna fanns länge kvar i Postens organisation – brevbärarna bar faktiskt denna titel ända in på 1970-talet. Med postnummerreformen 1968 förlorade de dock en del av sin yrkesstolthet, eftersom det nu inte längre var nödvändigt med en omfattande kunskap om postens distributionsvägar eller var orterna låg. De två första siffrorna berättade om vilket av landets 85 postnummerområden brevet skulle till medan de tre sista angav utdelningsadressen.

Andra halvan av 1600-talet var en tuff tid för postbönderna. Krig och växlande administrationer centralt bidrog till att de utsattes för lokalmaktens godtycke. Postböndernas gamla friheter nonchalerades, samtidigt som brevvolymerna ökade och kraven på befordringstider skärptes. Samtidigt infördes blå rockar som tjänstedräkt, efter förebild från den karolinska uniformeringen. Denna mundering levde vidare också under 1700-talet.

Postrån och rånförsök var ovanliga under den här tiden, även om sådana finns noterade i källorna. Förhållandet ändrades dock i takt med att antalet värdetransporter ökade. Från 1770-talet blev en av postiljonernas viktigaste uppgifter att bevaka och försvara den värdefulla posten mot rånare.

En naturlig följd av detta blev frågan om hur postiljonerna skulle beväpnas. Första kategorin som kom i fråga var de postryttare som transporterade utlandsposten från huvudstaden. Man bestämde att dessa skulle utrustas med både pistoler och sabel.

År 1718 beslutade Karl XII om en postreform som innebar att postverksamheten och gästgiverierna skulle slås samman. Varje gästgiveri gavs i förslaget också rollen som postgård. Samtidigt delades postbefordran upp i sex olika tjänster. Varje posttjänst skulle tillkännages en särskild posthornsmelodi. Efter kungens död föll hela reformprojektet.

Under nittio år, från 1719 till 1809, arbetade Posten vidare utifrån den grund som lagts på 1600-talet. I mitten av 1700-talet drev bonde­ståndet utan framgång kravet på höjda postlöner. Det som så småningom kom ut av dessa ansträngningar var en lindring i postskyldigheten, och till slut ett avskaffande av hela organisationen med postbönder. Detta skedde år 1860.

I städerna och andra mer tättbefolkade samhällen fanns ett system med privatägda postföretag. Lokalposten i huvudstaden låg dock inom det offentligas ram, och brevbärarna fick en viss ersättning från staten för varje brev de bar ut.

År 1856 infördes i Stockholm ett frimärke för lokalbrev, och särskilda brevbärare anställdes för att dela ut stadsbreven – ofta flera gånger om dagen. På 1860-talet blev lokalbrevbäringen i Postens regi allmän i flera städer. Ett decennium senare, år 1873, övertogs den så kallade kronobrevbäringen av Posten. Denna hade funnits sedan 1636 och varit ett komplement till den ordinarie postdistributionen, som inte alltid räckte till för att säkerställa jämn och regelbunden kontakt mellan centralmakten och alla landsändar. Det handlade om brev till bland annat kronofogdar och länsmän, och distribution av kungörelser ut till prästerna för uppläsning i kyrkorna.

Brevbäring i glesbygd, lantbrevbäring, infördes efter beslut av 1877 års riksdag. Från början gick brevbärarna till fots, men i slutet av 1880-talet dök även brevbärare på hästskjuts upp på Sveriges vägar. Denna transportlyx fick de dock själva bekosta. Kring sekelskiftet 1900 började cykeln att ta över, och på vissa linjer användes till och med roddbåt. Under 1920-talet blev både motorcykeln och bilen vanliga i lantbrevbäringen.

Posttransporterna behövde fortfarande skyddas på olika sätt. Från 1839 utrustades postiljonerna med pistoler, samtidigt som sabeln behölls som tjänstevapen.

Den tekniska utvecklingen ledde till att Posten under 1870-talet började byta ut pistolerna mot moderna revolvrar, inköpta från armén. Men revolvrarna av modell 1871 var för tunga för lantbrevbärarna, och för deras behov anskaffades smidigare och lättare vapen. Revolvrarna avfördes från Postens centralförråd så sent som 1962.

Det sista självförsvarsverktyget i den arsenalen var en batong, specialtillverkad för Postverket med en kärna av stål och ett hölje av gummi. Postbatongen fanns att tillgå mellan 1959 och 1973 och de tretusen exemplar som levererades bar texten ”Slå ej mot huvudet!”.

Under Postens dittillsvarande historia hade man inte vid något tillfälle tagit ett samlat grepp om frågan om uniformering och kläder till personalen. Först i mitten av 1800-talet stramades beklädnaden för postiljonerna successivt upp, och den 1 januari 1893 fattades ett centralt beslut om hur brevbärarna och andra yrkesgrupper i Posten skulle vara klädda.

I vår tid handlar kläderna också om andra värden än att vara praktiska i vardagsarbetet. När en stor och etablerad institution som Posten utrustar medarbetarna med enhetliga kläder representerar det något mer än likformighet. Det handlar också om varumärkesexponering och vilken bild man vill ge allmänheten.

Den största förändringen i Postens historia av brevbärarnas och andra yrkesgruppers kläder genomfördes hösten 2002. Premiären gick av stapeln på postkontoret Stockholm 6 vid Dalagatan i Vasastan då brevbärarna tog på sig Postens nya profilkläder.

Kläderna – som fortfarande är aktuella – signalerar en modern företagsidentitet när brevbärarna varje dag delar ut brev och andra försändelser till landets 4,5 miljoner hushåll och 800 000 företag.

Den 1 april 2008 påbörjades processen att fusionera Posten och Post Danmark. Samgåendet ska ge den nya koncernen Posten Norden bättre förutsättningar att möta konkurrensen på marknaden, och med en kår på närmare 23 000 brevbärare – cirka 12 000 i Sverige och 10 750 i Danmark – säkra brevutdelningen till allmänhet och företag i de båda länderna.

FAKTA: Postens historia från 1636 till i dag

1636 Posten grundas på initiativ av Axel Oxenstierna som under trettioåriga kriget vill förbättra den offentliga brevväxlingen både inom landet och till Europa.

1645 Ordinarie Posttidender, Sveriges första nyhetstidning, börjar komma ut. Den byter senare namn till Post- och Inrikes Tidningar.

1686 Poststämplar införs, för att ingen ska stjäla breven.

1791 Postens tidningsutgivande övergår till Svenska Akademien.

1834 Särskilda postlinjer för paket införs.

1855 Premiär för frimärken.

1860 Systemet med postbönder avvecklas.

1877 Lantbrevbäringen startar.

1923 Trafik med postbussar, så kallade diligenser, inleds.

1967 Den specialkonstruerade brevbärarbilen »Tjorven» introduceras.

1968 Postnummer införs.

1993 Brevmonopolet upphör.

1994 Posten blir aktiebolag.

2008 Fusionen mellan Posten och Post Danmark inleddes.

Att läsa: Svenska Postverkets historia, I–II (1936) på Generalpoststyrelsens uppdrag utarbetad av Nils Forssell, Posten – strövtåg i postväsendets och frimärkenas historia från antiken, medeltiden och våra dagar (1970) av Ivan W Fischerström, Svensk postiljonbeväpning (Postryttaren, 1989) av Ingmar Kämpe och Uniformella förhandlingar – hierarkier och genusrelationer i Postens kläder 1636–2008 av Marianne Larsson (Nordiska museets handlingar, 134, 2008).

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!

[](https://popularhistoria.se/tidningen/popular-historia-nr-12-2010/)**Publicerad i Populär Historia 12/2010