Odjuret i Storsjön

I november 2002 tog länsstyrelsen i Jämtland emot en ovanlig ansökan. Den kom från en man som ville plocka ägg, för att föda upp storsjöodjur. Länsstyr

27 augusti 2004 av Håkan Strömberg

I november 2002 tog länsstyrelsen i Jämtland emot en ovanlig ansökan. Den kom från en man som ville plocka ägg, för att föda upp storsjöodjur. Länsstyrelsen avslog. Odjuret råkar nämligen vara fridlyst sedan 1986. Den sökande överklagade då till miljödomstolen i Östersund som också avslog begäran, med hänvisning till att odjuret är ”en vetenskapligt icke verifierad djurart”. Detta har nu i år fått justitieombudsmannen, JO, att träda in och undra om myndigheter verkligen ska behöva lägga tid på odjur, och om det egentligen bör finnas lagar som inte går att tillämpa.

Fridlysningen är i fara. Storsjöodjuret riskerar därtill att få en myndighetsstämpel på sig som klart och tydligt säger att det faktiskt inte finns.

Allt detta sker 111 år efter odjurets egentliga födelse. I oktober 1893 vittnade två systrar om ett möte med en gigantisk groda, bortåt fyra meter lång, med bakben lika långa som kroppen, en piskande svans, två stora öron och ögon som tekoppar.

Sedan 1600-talet fanns nedtecknade legender om en sjöorm i Storsjön. De bottnar sannolikt i att på Frösön i Storsjön står Sveriges nordligaste runsten. Runorna är inskrivna i en ormslinga, vars huvud och stjärt är sammanlänkade. Sedan runkonsten fallit i glömska tog folkfantasin över, och det berättades att stenen var rest för att fjättra en gigantisk orm på sjöns botten. Om ormen skymtade – trots bojan – var det ett dåligt tecken.

Det som hände 1893 var att en tidningsredaktör intervjuade flickorna – och trodde dem. ”Må lektor Olsson, provinsialläkaren, juristerna och sjelfva stadsfiskalen förlåta mig. Jag kommer tillbaka med den underrättelsen att notisen i hufvudsak är sann”, skrev redaktören.

Historien gav eko över hela landet och när isen sedan gick upp under Frösöbron vid juletid drabbades Östersund av odjursfeber. År 1894 bildades ett bolag för infångande av odjuret, 1898 översvämmades tidningarna av gamla och nya vittnesmål och 1899 gav lektor Olsson ut en bok där han sökte bevisa att odjuret var en okänd art av jättesäl. År 1901 utrustade tidningen Aftonbladet en expedition för att lösa sjöns gåta.

Efter detta händelserika årtionde lugnade odjuret ner sig, men fortsatte och har fortsatt att visa sig i en mängd oförenliga skepnader, främst i rötmånadstid. Fast kritiserat och ifrågasatt är det sedan dess en institution, och en tillgång för bygden. De möjligen autentiska fångstredskapen från expeditionerna kring förra sekelskiftet tillhör de mest populära föremålen på Jämtlands läns museum.

Flera böcker har skrivits i ämnet och år 1986 kom så fridlysningen. Länsstyrelsen utfärdade förbud mot att ”döda, skada, fånga levande djur av arten Storsjöodjuret” samt att ”borttaga eller skada Storsjöodjurets ägg, rom eller bo”. Fridlysningen råkade sammanfalla med att odjuret utsågs till symbol för Östersunds turistbyrå.

Oavsett orsak kom fridlysningen i rättan tid. Under de senaste årtiondena har expeditioner utrustade med den senaste undervattenstekniken sänts till såväl Loch Ness i Skottland som till mytomspunna nordamerikanska och norska sjöar, och funnit – ingenting. Inte heller i Storsjön har undersökningar eller allt fler människor med allt bättre kameror gett några övertygande bevis.

Ett hävande av fridlysningen kan därför mycket väl bli ytterligare en spik i kistan. Kanske bevittnar vi nu ett odjurs sista strid?

Publicerad i Populär Historia 9/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också