Ett inrikespass från 1836.

Passet – vägens dokument

Under 1800-talet var passet en del av resandet även inom Sveriges gränser. Men regelverket gjorde skillnad på hög och låg.

28 juni 2002 av Anna-Brita Lövgren

Pass eller inte pass? Frågan känns bekant i Schengen-samarbetets dagar. Långt in på 1800-talet var det en fråga en person måste ställa sig då han skulle förflytta sig inom Sverige.

Rådman Östberg i Simrishamn skaffade till exempel ett resepass i juni 1813 för att fara från hemstaden till Helsingborg.

Sommaren 1852 ville en gammal brandvaktsänka i Karlskrona ta sig till Kalmar län och Öland. Hon tänkte sälja ben- och träsaker och besöka släktingar. Hon såg också till att få pass och det gällde för just den här resan.

Pass behövdes alltså vid resor inom det egna landet förutom vid gränserna. Så var det också i andra europeiska stater. Systemet hade växt fram på kontinenten från 1400-talet och avvecklades under 1800-talet. Under de sista decennierna på det seklet var det fritt fram att färdas utan pass till och med länderna emellan, och så förblev det till första världskriget.

I Europa var det endast Ryssland och Turkiet som aldrig hade släppt kravet på pass för inresa.

Passet var naturligtvis en identitetshandling men också ett intyg på att passinnehavaren hade rätt att färdas från en ort till en annan eller inom ett visst område i ett angivet ärende. Folk i rörelse kontrollerades av flera och varierande orsaker.

Vid krig eller inre oroligheter ville man förhindra spioneri och uppror. Passen användes även av handelsmän; handel var en näring som i princip skulle bedrivas inom staden av dess borgare, och därför behövde de som trots allt fått tillstånd att idka köpenskap av annat slag intyg på det. I resepasset framgick då att resan skedde just för exempelvis försäljning på marknader eller inom vissa angivna län – som i fallet med västgötaknallarnas gårdfarihandel.

Det var länge förbjudet att emigrera och då gällde det att kunna visa att man hade tillstånd att bege sig till gränsorten och vidare till annat land – detta angavs i passet. Den som inte drev egen rörelse måste inneha tjänst och den fick inte lämnas hur och när som helst. För en anställd som reste för sin husbondes räkning framgick det i passet att han gjorde så.

Personer som for omkring utan ”godkänd” anledning kunde misstänkas vara upprorsmakare, tjuvar eller än värre brottslingar, tiggare eller allmänna orosmoment.

Pass i form av en liten bok kom först under 1900-talet. Tidigare var passformuläret tryckt på ett pappersark stort som en något förlängd A4-sida. Det fanns inget enhetligt formulär vilket innebar att utseendet varierade.

Den som bodde i en stad skaffade pass hos magistraten (stadens styrelse). Folk på landsbygden hänvisades till länsstyrelsen och så också invånarna i residensstaden. För stockholmarna gällde överståthållarämbetet, och i speciella fall tilläts regementschefen, kyrkoherden, kronofogden eller länsman att lämna ut pass eller motsvarande. Personer som ej var kända behövde legitimera sig för att få ut sitt pass, oftast dög prästbetyget. För anställda krävdes intyg om permission eller uppdrag. Den som ville ge sig iväg för att söka arbete måste kunna styrka att det förra arbetet avslutats.

I början av 1800-talet var Sverige i krig och det rådde politisk och social oro. I det läget skedde en översyn av kontrollbehovet för resande, både vad gällde utlänningar och svenskar. År 1812 fastslog ett kungligt påbud att resande inom riket skulle medföra pass såvida de inte var allmänt kända där de färdades – detta var i och för sig ingen nyhet. I passet skulle förutom resans destination även anges färdvägen inklusive uppehållsorter, beräknad restid samt resans ändamål.

En av passutfärdande myndighet känd och bedömd som ”säker” svensk kunde få pass för längre tid och friare område. Det innebar att väl etablerade personer kunde utrustas med pass för alla inrikes orter upp till ett år ”med och utan familj och betjäning”. Däremot lyser misstänksamheten igenom gentemot dem som saknade fast ställning i samhället; i deras pass skulle även ålder och signalement anges. Detsamma gällde utlänningar som fick svenskt pass vid gränsen.

Under årtiondena som följde tillkom hårdare regler för egendomslösa och deras rätt att förflytta sig. Det här var den stora befolkningstillväxtens tid och många hade svårt med försörjningen och passreglerna var ett sätt att motverka förekomsten av kringvandrande tiggare och lösdrivare.

Då den arbetssökande, gårdfarihandlaren, gesällen eller brandvaktsänkan som skulle besöka släktingar kom till en stad gick han eller hon till den passutfärdande myndigheten för att visa upp sitt pass och få det stämplat och påskrivet. Det var ett led i kontrollen och gällde också utlänningar.

Den som vandrade lång väg tog fram passet och vek ihop det igen åtskilliga gånger, och det hände att det blev så slitet eller så fyllt av påskrifter att nytt måste utfärdas. Många i samhällets övre skikt lät passet ligga kvar i packningen men hade det som en säkerhetsåtgärd. En gästgivare kunde vilja förvissa sig om att han gav logi och skjuts till person med rätt att färdas: det låg på hans ansvar.

Med tiden lättades kontrollen av samhällets etablerade och färre tog ut pass – vid riksdagen 1856-58 påpekade en kyrkoherde att han rest i både Sverige, Norge och Danmark utan passhandlingar. Men ungefär samtidigt skaffade en överstelöjtnant, riddare och kommendör De la Gardie pass för ett år för att kunna röra sig fritt inom riket tillsammans med familj och betjäning. För de obemedlade var kontrollen fortfarande rigorös.

År 1860 slopade Sverige kravet på pass för resande inom landet och dessutom för den som skulle ut ur landet eller in i det. Fred rådde sedan länge, politiska och ekonomiska doktriner hade ändrats, och sedan ångbåtsfärjor och tåg börjat revolutionera kommunikationerna var antalet resande mycket större än tidigare.

Men de som bevakats strängast, de utan arbete och inkomst, de ”försvarslösa”, dessa människor skulle fortfarande kontrolleras med pass inom riket. Rörelsefriheten hade sina gränser – precis som i dagens passystem i dess större sammanhang.

Publicerad i Populär Historia 4/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också