Resan som ett äventyr

Bilden av svensk medeltid handlar gärna om en klunga grå gårdar i en glänta, belägrade av den vilda och mörka storskogen – en effektiv spärr mot både människors och idéers utväxling.

Men medeltidens nordbor var på resande fot i många ärenden. Böndernas mångssyssleri och extensiva hushållning höll dem i rörelse mellan inägor och utmarker, fiskevatten och fångstskogar, resor till marknad och ting. Ute på vägarna kunde de möta munkar och handelsmän, biskopar och prelater på visitationsresor, kungens knektar och fogdar, liksom hela resande hov och stormansföljen som flyttade mellan kungs- och huvudgårdar bland annat av den enkla anledningen att det var lättare att flytta människor än mat. Till gårdarna vid allfarvägarna sökte sig en jämn ström av resande eftersom det i stort sett saknades gästgiverier. Nyheter och rykten kunde spridas förvånansvärt snabbt längs dessa vägar.

De viktigaste handelsvarorna ställde högst olika krav på transportteknik. Oxarna flyttade sig själva, tjärtunnorna kunde bogseras flytande över sjöar, packarna med ekorrskinn och pälsverk var skrymmande men lätta, medan det förhöll sig tvärtom med smördrittlarna, osmundjärnet och salttunnorna.

Seglivade transporter

När det gällde förflyttningar i rummet så var medeltiden seglivad: de flesta av det tidiga 1800-talets resenärer reste varken snabbare eller bekvämare än den medeltida vandraren. Även om vägar och transportmedel förbättrades existerade det före ångmaskinens epok samma uppsättning av val: att resa till häst, till fots, för segel eller åror, med vagn eller släde. Flertalet fick nöja sig med apostlahästarna.

Vi underskattar lätt den dominerande roll som vandrandet och bärandet haft i Norden, in i vårt århundrade. Hästen kunde göra resan bekvämare, men inte mycket snabbare. De hästar som stod till buds var av högst varierande kvalitet, men framförallt var de små.

Det var först under 1800-talet som bondhästar i dagens storleksklasser avlades fram. De medeltida hästarna användes främst som riddjur, klövjedjur och släddragare. I jordbruket var oxarna vanligare. Hästuppfödning och hästhandel var något av en nordisk specialitet. Under högmedeltiden utgjorde hästar näst skånesillen Danmarks största exportvara, och från Finland och Sydsverige skeppades hästar i stort antal till Kontinenten.

Olaus Magnus, som var en stor hästkännare, ägnar åtskilliga kapitel åt lovsånger över de nordiska hästraserna, som framförallt är tåliga och härdade: de norska hästarna är ”underbart starka och flinka”, de svenska ”trava raskt genom träsk, uppför höga åsar och genom djupa skogar”, medan de småvuxna öländska hästarna är mer ”till ögonfägnad än till arbete” – man kan lätt lära dem göra konster. Hästarna användes alltså framförallt till ritt och klövjning och själva ridutrustningen och ridtekniken förbättrades efterhand under medeltiden. Resvagnar var däremot en sällsynthet fram till 1600-talet, med undantag för det danska slättlandet. Det är denna kulturskillnad som speglas i balladen om den danska prinsessan som då hon fördes som brud till Sverige vid åsynen av ridhästarna utbrast:

Karm var namnet på det som annars kallades ”fruevognen”, en övertäckt vagnstyp som hade använts i århundraden på Kontinenten.

I det nederbördsrika Norden var vattnet både en resurs och ett transporthinder. Vägarna måste leta sig fram längs höjder, eftersom det inte behövdes mycket regn för att förvandla stigar till lervälling eller sankmarker nere på låglandet. De blev ”djupa och elaka” som man sa i Danmark. Därför blev istidens rullstensåsar flitigt utnyttjade för vägdragning. Lika avgörande betydelse hade tillgången på vadställen. För medeltida stormän var det inte någon ovanlighet att skaffa sig själva odödlighet genom att anlägga broar och vägbankar. I Östgötalagen finns till exempel speciella bestämmelser för det fall att ”någon gör en bro för sin själ”

Resandets säsongsrytm

Vatten kunde alltså bli ryttarens och vandrarens förbannelse, men även en välsignelse när det erbjöd möjligheter till båttransporter som var en överlägsen kommunikationsform, även om man kunde få tillbringa lång väntan på förliga vindar. Näst bäst var vintervägen över frusna vatten och snötäckta marker.

Skillnaderna mellan transportsätten speglas i måttet på en dagsresa, den enhet i vilken de flesta avstånd uttrycktes. Beroende på terrängens svårighetsgrad kunde en dagsetapp till fots vara 30–40 km, till häst kanske 50 km sommartid, med släde 70–80 km, medan man kunde avverka 150–200 km under en dags segling. Problemet var bara att resor på öppna och frusna vatten inte kunde kombineras under samma årstid, olika reseformer hade sina egna säsongsrytmer.

Vintern 1625 frågade Christian IV retsamt den utsände diplomaten Gabriel Oxenstierna hur det stod till med vägarna i Sverige. Han svarade: ”Den tid jag förreste ifrån Stockholm hade jag tämmelige gott slädföre, men sedan jag kom på denna sidan Holvägen (= Holavedens skog) måtte jag rida, det kunne gå till; men här i Danmark till vagn, det fast mig besvärligare föll”

Nordisk specialitet

För besökare söderifrån var detta med det väl utvecklade vinterresandet en intressant nordisk specialitet (när man väl vant sig vid kylan och mörkret). De stackars skeppsbrutna venetianare som på senvåren 1432 i femtio dagsmarscher tog sig från Trondheim över fjället och ner till Vadstena vittnade om ”landets ohyggliga köld” och många resestrapatser, medan den franske diplomaten Charles Ogier, som 1634 besökte Sverige, entusiastiskt utbredde sig om snötäckets välsignelser:

”Ingenstans i världen kan det finnas jämnare och slätare promenadvägar än i Sverige, ty var finns det någonting slätare och jämnare än en isbelagd sjö? Även på de mest välskötta trädgårdsgångar kännas både släta och vassa småstenar under ömtåliga fotsulor, och den snö som lagt sig på isytan är en mjuk yllematta under vandrarnas fjät.”

Vinterklimatet och de många vattenlederna gav Norden en helt annan säsongsrytm och transportekonomi än länderna nere på Kontinenten, men skapade även grundläggande skillnader mellan syd och norr. Ur detta perspektiv var det betydligt lättare (och snabbare) att ta sig fram i till exempel det väglösa inlandet i Norrland än att under medeltiden resa mellan Augsburg och Nürnberg.

Ett konkret exempel kan belysa skillnaden mellan sommar och vinter. Mellan Södertälje och Gnesta på vägen till Stockholm kan den gamla vintervägen rekonstrueras i detalj med hjälp av en karta från 1690. En jämförelse visar att avståndet mellan orterna fågelvägen är 25 kilometer, vintervägen är 27 km medan landsvägen är 40. Vintervägens stigning är bara 137 meter mot sommarvägens 363. Nästan hälften av vinterresan gick över is och den tog bara två timmar mot landsvägens sju, men den stora vinsten var att man kunde ta bredare och tyngre lass om vintern när man inte behövde kämpa i besvärliga motlut och kryssa mellan träd och stenblock.

En sverigeresa 1586

Vi har inte många medeltida reseskildringar från Sverige, men en god bild av resandets vedermödor och glädjeämnen ger den tyske köpmannen Samuel Kiechel som reste i Norden under vintern 1586, först med båt och vagn genom Danmark och vidare med släde till Stockholm. Återresan sker under förvåren, i växlingen mellan snöföre och barmark, i både skjuts och sadel. Hans anteckningar handlar i hög grad om resan som äventyr.

Under 1500﷓talet liksom under medeltiden reste man helst i grupp, det var lättare och tryggare på många sätt. Kiechel väntar hellre en dag eller två eller tar en omväg för att få sällskap och han hinner med att uppleva många olika slags reskamrater.

I den mån landskapet beskrivs är det främst som resehinder och här skiljer sig inte heller Kiechel från tidens andra reseskildrare. Om Sverige heter det: ”detta land är mycket kallt, rått, ringa bebyggt, bergigt och klippigt samt mycket skogbeväxt”.

Stort utrymme ägnas åt vädret, här berättas om väntan på förliga vindar för att kunna segla över Öresund, om blåst och snö, eller töväder som förstör slädföret. På samma sätt kommer skildringen nästan att handla mer om hästar än om människor: om pigga hästar, skenande hästar, halta hästar, otämjda hästar, långsamma hästar, om skavande sadlar, det ständiga ackorderandet med skjutsbönder, goda och dåliga hästaffärer under resan. Ena stunden välter släden äver en sten och ut trillar resenären men dessvärre även några av de vinflaskor han släpat med sig från Södern, nästa gång går hästar och resesällskap ner sig på svaga sjöisar, ofta kastas Kiechel av hästen, men har åtminstone turen att vid ett tillfälle falla mjukt i en skånsk gödselstack.

Ideligen kör man vilse i skogen och halvmörkret. I sådana situationer orienterar man sig lika mycket med hjälp av hörseln, ett hundskall avslöjar att det finns människoboningar i närheten.

Men det räcker inte med att finna fram till byn. När man väl står där genomvåt och stelfrusen gäller det att ackordera sig fram till nattlogi och förplägnad vilket inte alltid är så lätt. Människorna längs vägen tecknas främst som värdfolk: sura, misstänksamma, snåla, frikostiga och gemytliga nattvärdar passerar revy.

Ändå är texten inte en reselitania, Kiechel tar svårigheterna med ett visst stoiskt lugn och humoristisk distans: så här är det att resa. Att årtalet är 1586 spelar inte så stor roll i det här sammanhanget, i stort sett samma skildring skulle kunna ha givits ett sekel tidigare eller senare. Förändringarna är marginella. Man skulle till och med kunna argumentera för att en medeltida resenär fått en mindre strapatsrik färd. Kiechel reser efter reformationen och har inte längre tillgång till den katolska kyrkans överlägsna infrastruktur. I detta avseende blir 1500﷓talets Norden betydligt mer provinsiellt än 1400﷓talets.

Från Rom till bondbyn

I medeltidens samhälle var centralmakten svagt utvecklad, men varje bondby utgjorde en länk i det internationella system som styrdes från Rom. För kyrkan var ett utbyggt kommunikationssystem en förutsättning för att detta vittförgrenade nätverk skulle kunna fungera och det var även kyrkans folk som utgjorde de kanske flitigaste resenärerna vid sidan av köpmännen, från påvliga sändebud till pilgrimsskaror.

Även om svenska medeltidskungar vid skilda tillfällen tog initiativ för att organisera ett skjutsningssystem efter kontinentalt mönster med hästbyten och gästgiverier, så stannade de flesta projekt på pergamentet som en from önskan. (Ännu 1586 fann Kiechel att det var ytterst klent med gästgiverier längs huvudvägarna.)

Kyrkan hade däremot helt andra organisatoriska möjligheter och ekonomiska resurser för att etablera resandehjälp, till exempel i form av så kallade själahus längs pilgrimsvägarna och naturligtvis även de många klostren, för vilka resandeströmmen ibland kunde bli en ganska stor börda.

När Kiechel reste fungerade fortfarande prästgårdarna som ett slags inofficiella gästgiverier. Åtskilliga präster var krogvärdar i lika hög grad som själasörjare och det var till prästen man vände sig i första hand när man kom till byn. Detta gav Kiechel anledning till att flera kvällar plocka fram sitt latin ”som i 10 år varit skåplagt”.

Somliga präster var vid denna tid ganska trötta på sin dubbelroll, medan andra som inte bodde vid de stora resestråken fortfarande såg resenärer som ett spännande inslag i vardagen. (Om kyrkoherden i Sollefteå vid 1600-talets början berättas att han på gamla dar ofta satt på en bänk vid vägkanten för att fånga upp resenärer, erbjuda dem härbärge och få höra senaste nytt)

Konungens tjänare

En annan medeltida tradition som Kiechel utnyttjade för att få nattlogi var att utge sig som ”konungens tjänare, för att vi skulle desto förr komma vidare”. Kungamakten i både Danmark och Sverige hade sedan länge förbehållit sina tjänare rätt till fri gästning och skjuts och detta privilegium missbrukades flitigt.

Kiechels skildring av svårigheterna att skaffa logi och kost rimmar dåligt med den entusiastiska bild av gästfriheten bland svear, göter och finnar som Olaus Magnus givit. (Hans antipati mot danskar gör att dessa skildras som missbrukare av nordisk gästvänskap.)

Olaus Magnus citerar Adam av Bremen som skriver att svearna och götarna är de mest gästfria av de hyperboreiska folken: ”Bland dem gäller det som den största skändlighet att neka vägfarande härbärge. Ja, de rent av tävla om förmånen att få härbärgera en främling”

Olaus Magnus kunde även omräkna denna gästfrihet i dukater. I sin självbiografi har han bokfört utläggen under sina långa resor i Norrland 1518–19 och de blev betydligt mindre än kostnaderna för hans senare resor på Kontinenten.

Själva gäst- och gästningsbegreppet är centralt i nordisk bondekultur, här räcker det att konstatera att gästningsbördan kunde bli betungande för de bönder och präster som bodde vid de allfarvägar som Kiechel färdades längs. Entusiasmen inför främlingar hade nog hunnit blekna något. Redan på 1400-talet hördes klagomål över att den gamla gästvänskapen inte längre var vad den tidigare varit och i Peder Låles danska ordspråkssamling från högmedeltid heter det: ”gäst kommer ofta till gård och gör sig till greve”

Människan som mått

Kiechels reseskildring lär oss även något om hur annorlunda 1500-talets och medeltidens människor uppfattade och mätte avstånd. Vår egen kilometerfixering kan leda oss helt fel i rekonstruktionen av medeltidens rumsberäkning.

För medeltidsforskare har det alltid varit ett fruktansvärt huvudbry att försöka omräkna dåtida mått i nutida kategorier. Ur vårt linjalperspektiv är det svårt att få ordning och jämförbarhet på de medeltida rymdmåtten. Det blir lättare om vi inser att det man mätte inte var så mycket det fysiska rummet eller avståndet som det kulturella. Man mätte inte slarvigare än vi utan annorlunda. Måttskalan var främst människokroppen och dess prestationsförmåga.

Ur den förstnämnda måttstocken hämtades enheter som hårsmån, nagelbredd, finger, tum, tvärhand, fot, tvärfot, famn och så alnen, som ursprungligen mättes från armbågen till fingerspetsarna.

Den andra måttstocken handlade om vad kroppen eller sinnena kunde prestera: yxkast, stenkast, pilskott eller det avstånd på vilket ett rop kunde höras, ett föremål ses eller horisonten slutade. I Östgötalagen heter det till exempel om gränsdragningstvister mellan by och allmänningsmark: ”Nu tvista de om gränsen. Då skall man stå på äldsta gräskant och ropa då dagen är dövast, mellan Botolfsmässa och midsommar; så långt skall byns ägor gå, som man kan höra ropet, i gräns med allmänningen” (Det finska måttet peninkulma handlar däremot om hur långt ett hundskall kan höras.)

I Upplandslagen kan man få veta att det blir betydligt dyrare att dräpa en smed inom den räjong där ”han kan kasta tång och hammare från gården och till smedjan”. En tredje mätdimension handlade om tingens längd: ett väggarum eller en båtlängd.

Att mäta tid och rum

När det gällde längre avstånd utvecklades en rik och nyanserad begreppsapparat, där tids﷓ och rumsdimensionen integrerades på ett för oss kanske främmande sätt. Man talade till exempel om bet, rast och pusthåll och utgick då från den distans som en vandrare eller en ryttare kunde tillryggalägga utan att vila. Det var framkomligheten och inte distansen som mättes och därför blev begreppet rast för dagsetapp högst flexibelt, beroende på i vilken terräng man rörde sig. Detsamma gällde för avstånden till sjöss som länge mättes i veckosjöar och som var uppbyggda kring hur långt ett roddarlag kunde ro utan avbytare (vecka = växling). Veckosjöarna kom att variera med seglingsförhållanden och båttyper. Så var det till exempel en veckosjö mellan Helsingör och Helsingborg (ett sund på fyra kilometer), men i mindre strömma och mer skyddade vatten kunde veckosjön omfatta det dubbla.

Rasten blev senare till mil, men trots ihärdiga standardiseringsförsök under 1600﷓talet fanns det en uppsjö av raster och milar, beroende inte bara på färdvägarnas utseende utan även på om man mätte ”efter fåglaflykt rätt fram”, ”genaste vintervägen” eller efter landsvägen. Ännu mot 1700﷓talets slut talade man i norra Skandinavien om fjällmil och skogsmil som var betydligt kortare än den vanliga milen.

Medeltidsbondens mått och måttbegrepp brukades ännu i 1800﷓talets allmogevärld, och denna traditionsfasthet kan inte avfärdas med en hänvisning till bondekonservatism. De gamla mätprinciperna var fortfarande funktionella, därför att de var anpassade efter lokala förhållanden, aktiviteter och erfarenheter.

Det nya seendet

Kiechel hade lika lite som medeltidens resenärer en karta till hands, vilket gjorde hans rumsorientering annorlunda än vår. Dagens samhälle befolkas av kartläsare, människor som omsorgsfullt skolats in i konsten att se rummet ur ett fågelperspektiv, en frusen yta med kilometerstreck längst ned i kanten.

Om kartbilden är nuets framställningsform var itinerariet medeltidens. Denna fundamentala olikhet har beskrivits i termer av handling kontra seende: itinerariet är en resebeskrivning, en kedja av dagsmarscher eller veckosjöar med rast﷓ och viloplatser. Det är en rörelse genom rummet, en berättelse som väver samman tid och rum. Kartan bygger på observationen och fastfrysningen, på en renodling av vissa rumsaspekter.

Det är i renässansens samhälle som detta nya kartseende börjar ta form, en utveckling som signalerar både en ändrad landskapsuppfattning, en naturvetenskaplig revolution och ett nytt seende. Det har hävdats att denna övergång kan beskrivas i termer av en förändring ”från kosmos till landskap” och att medeltidens människor alltså främst uppfattade rummet som en del av en kosmisk, symbolisk ordning. Detta kosmiska perspektiv innebär bland annat att ett föremål som befinner sig längre bort från betraktaren mycket väl kan avbildas som större än ett närmare beläget objekt. Omgivningens beståndsdelar ordnas efter deras inbördes värde﷓ och symbolförhållanden.

Det nya landskapsperspektivet baseras däremot på en organisation av rummet med utgångspunkt i det linje﷓ eller centralperspektiv som utvecklades eller snarare återuppfanns under renässansen. Betraktaren står som observatören utanför landskapet och i denna naturvetenskapliga ordning blir naturen ett objekt för övervakning, dominans och utnyttjande. Människan blir betraktare och kontrollant.

Kartritandets och kartläsandets genombrott i Sverige kommer först under 1600﷓talet. 1628 skapas i Sverige ett helt ämbetsverk, lantmäterikontoret, vars uppgift är att hålla ordning på arealer, ägogränser och vägar, och lantmätarna ger sig ut i terrängen för att sätta landet på pränt.

Lantmäteriets genombrott

Det flitiga kartritandet hade främst statsekonomiska och militära syften, vilket gjorde att de många kartorna inte främst kom reselivet till godo. 1688 utgick ett påbud om att alla koncept och utkast som utförts av lantmätare skulle tas omhand så att ingen kunde avslöja ”det som dolt hållas bör” och kartor fick inte tryckas utan regeringsorder. Ännu 1734 när Carl von Linné gjorde sin dalaresa var kartor en knapphetsvara. (Han hade lyckats få låna en kopia hos landshövdingen.)

Samuel Kiechel reser utan karta – i skarven mellan det katolska Sverige och den nya stormaktstiden – men framförallt förmedlar hans skildring en tidlöshet i resandet, från medeltid till ångmaskinstid, en tid då resandet fick ta sin tid och resenären lärde sig väntandets konst: väntan på sunnanvind, på färjekarlar, på skjutsbönder, på snöfall, soltimmar, isläggning eller töväder.

Det handlade även om förmågan till improvisation och övertalning, men inte så mycket om ett resandets rädsla. Man färdades inte i ständig ängslan för rövare, vargar, trolltyg och naturkatastrofer, även om dessa element hörde till resans folklore. Bekymren var mer vardagliga: ridsår, skoskav, svåra vadställen, hästar som gick ned sig i dy eller issörja, en bruten vagnsaxel, stigfinnande, en sovplats i golvhalmen, kanske i bästa fall på bondens bord eller – i sällsynta fall – i en riktig säng.

Orvar Löfgren är professor i etnologi.

**Publicerad i Populär Historia 4/1993