Byarna delade ansvaret för gästgiverierna

Svar En av de mest omdebatterade frågorna genom den svenska historien är de så kallade ”gästnings- och skjutsningsproblemen”. Med det avses den skyldighet som de svenska bönderna sedan långt tillbaka i tiden hade att ge mat och husrum samt skjuts åt resande som passerade deras gård.

Inte sällan resulterade detta i bråk då de resande våldförde sig på värdfolket och åt upp maten i deras skafferier.

Böndernas skyldighet att ge mat och skjuts gällde i princip enbart kungens utsända, men när kringresande adelsmän knackade på dörren var det svårt att säga nej. Fenomenet är känt sedan lång tid tillbaka och redan på 1200-talet försökte den begynnande statsmakten komma tillrätta med problemen.

Tavernor i landslag från 1442

I ett försök att få bort våldgästningarna stadgades i Kristofers (av Bayern) landslag från 1442 (att det skulle införas ”tavernor”, det vill säga gästgiverier, i riket. Tanken var att genom att reglera var och hur mat och husrum fanns att tillgå, skulle problemen med våldgästningar upphöra.

Tavernorna skulle anläggas längs de allmänna vägarna två och en halv mil ifrån varandra. Reglerna i landslagen stannade dock på pappret och några tavernor anlades inte i någon större utsträckning.

Nytt försök av Erik XIV

Drygt hundra år senare försökte Erik XIV på nytt införa gästgiverier längs med landsvägarna. I en reform från 1561 bestämdes att gästgiverierna skulle tillhandahålla mat och logi samt fungera som skjutsstationer. De resande skulle dessutom betala för sig, så kallade ”tavernepenningar”. Avgifterna skulle ligga till grund för att driva gästgiveriet.

Inte heller av Erik XIV:s reform blev det något bestående resultat. Efter hans avsättning från tronen 1568 upphävdes reformen och allt stannade vid det gamla.

Gästgiveriförordningen 1649

Under hela den här perioden var våldgästningar vanligt förekommande och de svenska bönderna var till stor del rättslösa inför de resande. Fram till 1600-talet utfärdades därför en rad förordningar med syfte att åtgärda och reglera gästning och skjutsning, men det var först i och med ”Gästgiveriförordningen” från 1649 som frågan fick sin egentliga lösning.

I gästgiveriförordningen avskaffades böndernas skyldighet att stå för husrum och skjuts och ersattes med en skatt, så kallade ”skjutsfärdspenningar”. Enligt förordningen var det i stället gästgivarna som skulle ansvara för skjutsningen, samtidigt som det stadgades att alla resande skulle betala för sin resa.

I förordningen från 1649 står det klart att gästgiveriets främsta uppgift var att stå för mat och husrum åt de resande. Dessutom skulle det finnas ett antal hästar tillgängliga.

Gästgiveriet flyttades mellan gårdarna

Vanligen var flera av gårdarna i en by gemensamt ansvariga för gästgiveriet. En särskild skylt markerade vilken av gårdarna som för tillfället fungerade som gästgiveri. Skylten flyttades mellan gårdarna allteftersom uppgiften gick vidare till nästa bonde.

Inledningsvis var gästgiverierna alltså inte fasta byggnader och platser, utan i likhet med de tidigare plikterna var det ett åtagande som bönderna löste gemensamt.

Stopp för våldgästningar

Gästgiveriförordningen var till stor del ett resultat av böndernas idoga protester mot våldgästningar och skjutsningsbördor. Särskilt på riksdagen 1642 hade frågan debatterats och ett beslut fattats att upphäva böndernas plikt att stå för skjutsning. Denna skulle istället skötas av gästgivarna och i samma beslut sades att det skulle anläggas gästgiverier längs med landsvägarna.

När gästgiveriförordningen utfärdades 1649 hade tillräckligt många inrättats för att systemet skulle kunna tas i bruk fullt ut. Den nya organisationen innebar att böndernas situation inte länge var så osäker som den tidigare varit. Nu fanns det regler att förhålla sig till för hur mat och husrum skulle ordnas.

Att organisationen verkligen fungerade vittnar den italienske diplomaten Lorenzo Magalotti om i sin reseskildring från en resa i Sverige 1674. Han skriver berömmande om att det var bekvämt och effektivt att resa och att en bestämd ordning iakttogs för hur resandet gick till.

Entreprenadsystem på 1800-talet

I takt med att antalet resande på de svenska vägarna ökade, förändrades organisationen med gästgiverierna och under 1800-talet infördes det så kallade ”entreprenadsystemet”. Det innebar att en entreprenör via ett anbudsförfarande åtog sig att driva gästgiveriet och den därmed förknippade verksamheten.

Mot slutet av 1800-talet bestämdes att alla gästgiverier skulle drivas av entreprenörer. Detta var samtidigt en tid då resandet genomgick sin kanske största förändring genom järnvägens införande. När järnvägen infördes i Sverige vid mitten av 1800-talet fanns det nästan femtonhundra gästgiverier i landet. Dessa kan sägas symbolisera en äldre infrastruktur för service till resande längs vägarna. När järnvägen tog över gick resandet snabbare, det var exempelvis inte längre nödvändigt att alltid övernatta.

Organisationen med gästgiverier levde kvar till 1933 då den sista skjutsstadgan upphävdes.

Publicerad i Populär Historia 11/2015