Vad menas med att gå till kungs?

SVAR Möjligheten att gå till kungs är gammal i svensk historia. Anledningarna att gå till kungen med ett ärende var att komma förbi lokalsamhället, där starka särintressen hade inflytande över lagtolkning och sedvänjor.

Det hände att hela härader under medeltiden vände sig till kungen, riksrådet eller riksföreståndaren för att klaga över skatter som ansågs otillbörliga eller över att lokala herremän försökte tillskansa sig exempelvis skog.

Vägen till högre instans var inte så lång som vi kan frestas att tro. Brevväxling mellan bönder (som agerade i grupp) och kung eller riksföreståndare var inte ovanligt. Ibland agerade bönderna med hjälp av överheten. Riksföreståndaren Sten Sture förde exempelvis några bönders talan i ett skatteärende inför den nyblivne unionskungen Hans i Kalmar 1497.

Inskränktes på 1600-talet

Knappt tio år tidigare, 1488, klagade småländska bönder i Kinnevald över skatter inför Arvid Trolle på Bergkvara utanför Växjö. Arvid gav med sig. Troligen skulle bönderna gått vidare till riksföreståndaren om Arvid Trolle varit omedgörlig.

När samhället blev mer byråkratiskt och formalistiskt under 1600-talet inskränktes den enskildes rätt att gå till högre instans med sina ärenden, men den typen av åtstramningar förekom även tidigare.

Vad bönderna såg som möjligheter såg kronan som ett belastande extraarbete. Kungen ville därför i det längsta att konflikter skulle lösas i lokalsamhället.

Den första förordningen som stadgade att ingen fick gå till kungs med en fråga som inte först varit i häradstinget kom på 1400-talet, men likväl klagade Gustav Vasa över anstormningen av ärenden på 1500-talet.

Nya restriktioner infördes för att förmå folk att lösa sina problem lokalt. Ändå fortsatte man att skriva till kungen och hans representanter till långt in på 1900-talet.

Äktenskap med underåriga

Många ärenden gällde konflikter mellan ojämlika parter eller skattepålagor som ansågs orättvisa.

De flesta som i dag associerar till begreppet »gå till kungs« tänker på äktenskap där den ena eller båda parterna är underåriga. Vigselålder blev lagstadgat på 1600-talet. I 1734 års lag gällde regeln att kvinnor skulle ha fyllt 15 år och män 21 år för att få gifta sig. Undantag beviljades av kungen. Att »gå till kungs« för att få gifta sig blev ett begrepp.

Vid slutet av 1960-talet överfördes beviljandet till länsstyrelserna. Sedan 2014 görs dock inga undantag. Den som vill gifta sig måste undantagslöst vara 18 år.

Benådningar

Även benådning hörde i äldre tid till kungens domän. Sedan 1975 går man inte till kungs för nåd utan till regeringen. Benådningen innebar (och innebär) inte att den som dömts för ett brott oskyldigförklarades, bara att straffet efterskänktes eller mildrades.

Långt ifrån alla ärenden sköttes av kungen personligen. Riksrådet eller en riksföreståndare kunde få ärendena på sitt bord. Efter regeringsformen 1809 hamnade de hos Kunglig Majestät i statsrådet, ett av de organ som hade rätt att fatta beslut i monarkens namn. Ibland var kungen närvarande i diskussionen, men det var inte nödvändigt.