Svenska officerare i kejsarens tjänst
Vårvintern 1935 stod det klart för omvärlden att Italien tänkte erövra Etiopien. Det sista afrikanska landet utan europeiska herrar hade i drygt 60 år lockat italienska makthavare, men ett nederlag 1896 hade stoppat erövringsplanerna. Situationen i Europa – med ett allt starkare Tyskland som snart skulle komma att rubba maktbalansen på kontinenten – satte dock press på Rom. I januari 1935 tecknades därför en serie avtal mellan Benito Mussolini och den franske konseljpresidenten Pierre Laval. Dessa innebar bland annat att Paris gav Rom fria händer i Etiopien och att ett italiensk-franskt militärt samarbete riktat mot Tyskland inleddes.
De italienska planerna var inte okända för Haile Selassie. Den etiopiske kejsaren visste att England, Frankrike och Italien i flera fördrag stipulerat varandras ”rättigheter” över hans land, och att Italien ända sedan 1906 lovats mesta delen av Etiopien. För att motverka detta hade Selassie sökt stöd hos andra, neutrala stater, vilka inte utgjorde ett direkt hot mot Etiopien. En av dessa var Sverige.
Svensk missionsrörelse
Svenska missionärer hade sedan slutet av 1800-talet verkat i Östafrika och den svenska missionsrörelsen kom snart att bli den kanal genom vilken ett tilltagande antal svenskar engagerades i landet. En sådan grupp var de svenska officerare som sedan 1934 varit aktiva i Etiopien. Det handlade om dåvarande flygvapenchefen, generalmajoren Eric Virgin, anställd som kejsarens militärpolitiske rådgivare, kapten Viking Tamm och fyra andra höga militärer vars uppgift var att organisera landets enda krigsskola för utbildning av etiopiska officerare. Virgin hade snabbt konstaterat att kejsardömets försvar var i behov av en genomgripande modernisering och av flera skäl blev det Sverige som fick en nyckelposition när det gällde att bygga upp den etiopiska krigsmakten.
Ungefär samtidigt besökte svenska kronprinsparet och en delegation med toppar ur svenskt näringsliv flera länder i Mellanöstern. Man gästade även den etiopiska huvudstaden Addis Abeba och i samband med detta besök föddes tanken om ett svensk-etiopiskt vänskaps- och handelsavtal. Men det var inte många utanför denna lilla krets som trodde att ett sådant avtal egentligen gällde pur vänskap och handel, och flera internationella vapenhandlare erbjöd därför Sverige sina produkter så fort avtalsförslaget blev känt.
För Italien var detta en provokation eller, som Mussolini själv påpekade i ett argt telegram, ingenting annat än ”ytterligare ett moln över de italiensk-svenska relationerna”.
Virgin, som i Etiopien kallades ”den vite kejsaren” på grund av sitt stora inflytande, gjorde inget för att dämpa den italienska irritationen.
Tvärtom ansträngde han sig för att reta Rom genom ständigt återkommande nedlåtande kommentarer om italienarnas militära färdigheter och om deras små utsikter att gå segrande ur en väpnad konflikt med etiopierna. Han gick så långt, att till och med Tamm och Sveriges konsul i Addis Abeba vände sig till utrikesdepartementet i Stockholm och bad om en förflyttning av den pratglade generalen. Följden blev att Eric Virgin lämnade Etiopien den 1 oktober 1935, endast två dagar före den italienska invasionen. Kvar i landet blev de övriga svenskarna, inklusive officerarna.
Enligt anställningskontraktet skulle Tamm och hans mannar tjänstgöra under en period av tre år från och med den 10 november 1934. Under denna tid skulle officerarna fortsätta att tillhöra den svenska armén samtidigt som de var tvungna att ställa sig till den etiopiska regeringens förfogande i egenskap av rådgivare i militära och tekniska frågor. Det fastställdes dock att kontraktet skulle upphöra automatiskt om det blev krig mellan Etiopien och ett annat land. Dock kunde officerarna ”om den kejserliga etiopiska regeringen önskar det och med tillstånd av den kungliga svenska regeringen fortsätta sin tjänstgöring i Etiopien”.
Redan i februari 1935 frågade italienska legationen i Stockholm utrikesdepartementet om regeringen tänkte acceptera att de svenska militärerna i Etiopien utförde andra uppdrag än dem som de hade blivit engagerade för. Detta föranledde Ernst af Klercker, chef för Lantförsvarets kommandoexpedition, att omgående meddela Tamm att gruppen skulle hålla sig till de avtalade uppgifterna. Det är tydligt att svenska regeringen tog de italienska protesterna på allvar.
Men UD:s snabba agerande berodde också på insikten att man egentligen inte hade någon tydlig bild av situationen, och ännu mindre någon kontroll över officerarnas aktivitet.
För att kunna göra något åt den saken, och för att inte behöva hamna i samma situation fler gånger, beslöt man därför att reglera den framtida handläggningen av ärenden som rörde anställning av svenska officerare i främmande staters tjänst. Men ett brev till Virgin och Tamm daterat den 25 april visar, att regeringen ännu inte kunde ge några klara direktiv:
”Tidigare hava de, som under krig tjänat i främmande härar, beviljats avsked med underförstådd – troligen aldrig uttalad – utsikt att efteråt få återinträda i svensk tjänst. Det förefaller icke troligt, att man nu skulle intaga annan ståndpunkt, men jag tror icke man önskar fixera denna förrän frågan blir aktuell, vilket man får hoppas den icke blir.”
Budskapet var onekligen ambivalent och kunde tolkas efter eget behag. Såväl Virgins intensiva antiitalienska kampanj som Tamms korrespondens till just Lantförsvarets chef visar också att meddelandet inte haft någon avskräckande effekt. Ett par månader senare skärpte myndigheterna tonen en aning:
”Skulle Abessinien råka i krig, böra officerarna sålunda omedelbart lämna sin abessinska tjänst och med första lägenhet avresa ur landet. Ett kvarstannande i abessinsk tjänst i händelse av krig mellan Abessinien och ett annat land kan ej förenas med bibehållande av befattning i svensk statstjänst.”
Kontrakt med Haile Selassie
Det som slår en när man läser den bevarade korrespondensen är den inkongruens som herrarnas dialog präglades av. Ni får inte stanna i Etiopien i händelse av krig, skrev UD. Kan ni vara snäll och skicka oss gasmasker, svarade Tamm. Värst var det kanske när Tamm, efter flera besked om att han vid ett krigsutbrott i Etiopien inte kunde stanna kvar i landet och samtidigt stå kvar i den svenska armén, vände sig till regeringen för att be om tillstånd att mellan 1 december 1935 och 30 november 1936 få tjänstgöra i etiopiska armén iförd svensk uniform ...
Detta kunde regeringen inte tillåta, och några dagar senare meddelade Tamm att han och hans grupp hade bestämt sig för att i händelse av krig bli kvar i etiopisk tjänst och bära etiopisk uniform. Ett nytt kontrakt med Haile Selassie var redan klart, det skulle komma att gälla från och med den dag man i händelse av krigsutbrott beviljades avsked från svenska försvarsmakten.
Vid denna tid anlände flera divisioner med italienska trupper till Eritrea och kriget blev något som alla räknade med. Italien fortsatte att sätta press på Sverige och svenska legationen i Rom varnade UD för de konsekvenser, inte minst ekonomiska, som ett fortsatt svenskt stöd till Etiopien skulle innebära.
Den svenske envoyén Erik Sjöborg menade att regeringen inte skulle ge officerarna valfrihet, utan beordra dem att resa hem. Men hans synpunkter lämnades därhän; avtalet med Etiopien undertecknades den 1 augusti och sedan nöjde sig UD med beskedet: ”Vid krigsutbrottet är kvarstannande i Abessinien oförenligt med kvarstående i svenska armén.”
Avsked beviljades
Klockan fem på morgonen den tredje oktober invaderade Italien Etiopien. Det var början på ett krig som skulle pågå i sju månader och två dagar och där den etiopiska armén slogs i spillror av den överlägsna italienska krigsmakten.
Dagen efter invasionen frågade Italiens Stockholmsenvoyé Soragna kabinettsekreteraren Günther om en eventuell avskedsansökan från Tamm och hans grupp skulle få ett positivt svar och denne svarade honom att en sådan ansökan förmodligen skulle beviljas. Soragna gjorde då klart att den italienska opinionen skulle göra svenska regeringen ”medansvarig för officerarnas kvarstannande, om de helt enkelt erhölle avsked”. Senare samma dag meddelades de svenska militärerna att deras tillstånd att vistas i Afrika hade återkallats. Den 6 oktober fick UD meddelandet att fyra av de fem officerarna anhöll om avsked, medan den femte valde att resa hem.
Avskedet beviljades den 8 oktober. Den 22 samma månad skrev Tamm återigen till Landförsvarets chef. Avslutningen i brevet tyder på att italienarna hade rätt när de hävdade att de svenska myndigheterna egentligen stödde officerarnas agerande: ”Jag vågar ännu en gång uttrycka en förhoppning, att vi ej handla i strid med regeringens avsikter.”
Effektiv underrättelsetjänst
Den italienska arméns underrättelsetjänst (SIM) var under denna tid mycket effektiv och höll Mussolini informerad om kontakterna mellan den svenska regeringen och de i Etiopien verksamma militärerna. Ibland visste man i Rom till och med mer än vad man kände till i Stockholm. Ett exempel på det är fallet med Tamms privata försök att värva andra svenska officerare för krigstjänstgöring i Etiopien.
Det var den italienske envoyén i Stockholm som uppmärksammade en tydligen förvånad chef för UD:s politiska avdelning, Hans Beck-Friis, om detta faktum. När saken undersöktes och verifierades gjorde Klercker klart för de tillfrågade, att dessa ”i fråga om återgång till svensk tjänst inte kunde räkna på samma behandling som de officerare, som rest ut redan före kriget”.
SIM fortsatte att hålla de svenska officerarna under kontroll och så sent som i maj 1938 klagade Soragna för utrikesminister Rickard Sandler över att Tamm fortsatte med sin antiitalienska verksamhet. Bland annat hade man kommit över kaptenens korrespondens med en före detta elev vid krigsskolan, vilken nu var efterlyst av de italienska myndigheterna.
Incidenten kommenterades av Tamm på följande sätt: ”Ett par av mina brev snappades 1938 upp av den italienska underrättelsetjänsten. Italiens minister i Stockholm beordrades protestera. Jag kallades till utrikesminister R. Sandler, som bad mig vara något försiktigare.”
Bara en månad efter Addis Abebas fall återgick Tamm och de övriga officerarna till sina gamla befattningar. För Soragna bekräftade detta ”att den famösa ordern om hemresa, som denna regering gav en gång i tiden ... var ingenting annat än en graciös ’bluff’ påhittad av regeringen själv. Jag förväntade mig alltså ett återinsättande ... men inte så skamlöst snabbt.”
Innehållet i den diplomatiska posten och i SIM:s rapporter visar att italienarna räknade med att de svenska officerarna i Etiopien skulle få gå tillbaka till sina gamla tjänster. Det överraskande för Rom var inte att så skedde, utan det faktum att det skedde så snabbt. Italienarnas tes var därför att Sverige hade spelat ett dubbelspel, det vill säga att officerarna hade stannat kvar i Östafrika – och aktivt deltagit i krigshandlingar mot Italien – med den svenska regeringens goda minne.
Däremot är det tydligt att svenska regeringen i början av 1935 överrumplades av en situation som man inte var förberedd på. Regeringen pressades mellan hemmaopinionens och inflytelserika intressegruppers starka engagemang för Etiopiens sak och de italienska kraven i motsatt riktning. Valet blev att försöka göra alla nöjda.
Officerarna beordrades först hem i händelse av öppen konflikt med Italien, men fick sedan ändå stanna kvar i etiopisk tjänst. De avskedades när kriget blev ett faktum, men återanställdes så fort detta var slut.
Italiensk slutsats
Mycket mer intressant är emellertid den slutsats av detta handlande som Rom drog och som efter konfliktens slut fick ett stort utrymme i massmedia. Fallet med de svenska officerarna i Etiopien, menade italienarna, visade att i framtiden var det fullt möjligt för ett land att förklara sig neutralt inför en väpnad konflikt och samtidigt bistå den ena parten i konflikten med militära trupper. Eller som byråchefen Guarnaschelli påpekade för svenska legationen i Rom:
”Ett dylikt tillvägagångssätt skulle ... kunna leda till oanade konsekvenser. Teoretiskt sett vore det ju i så fall intet som hindrade att en i ett krig icke invecklad stat – under anspråk på att betraktas som fullt neutral – deplacerade en hel armé för att deltaga i krigföringen å endera sidan och sedan åter införlivade sagda armé i sina militära kadrar.”
De italienska synpunkterna är ytterst tänkvärda i dagens Europa. Anta till exempel att några – eller alla – svenskar som ingår i FN:s styrka i före detta Jugoslavien bestämde sig för att gå i strid mot Bosnienserberna. De principer som svenska regeringen applicerade med Tamms grupp i Etiopien skulle i så fall innebära att de medlemmar i Nordbat som så önskade fick avsked ur svensk statstjänst, deltog i kriget på Bosniens sida och sedan, vid denna konflikts slut, automatiskt återgick till sina befattningar i svenska armén. Detta samtidigt som Sverige under hela konfliktens gång gjorde anspråk på att vara neutralt. Tanken svindlar.
Marcos Cantera Carlomagno är historiker. Han är aktuell i höst med sin doktorsavhandling Ett folk av mänsklig granit som behandlar Roms bild av Sverige på 1930-talet. Artikeln bygger på studier av handlingar i svenska och italienska arkiv.
Sverige, Italien och Abessinienkriget
1923 Abessinien (Etiopien) antas som medlem i Nationernas Förbund (NF) med italienskt stöd.
1931 Svensken Johannes Kolmodin anländer till Etiopien som politisk rådgivare åt kejsaren, Haile Selassie.
1934 Generalmajor Eric Virgin kommer till Addis Abeba, efter Kolmodins död. Fem svenska militärer följer efter för att leda en ny krigsskola.
Januari 1935 Italiensk-franskt avtal: Paris ger Rom fria händer i Etiopien och ett militärt samarbete mot Tyskland sätts igång. Svenska kronprinsparet besöker Etiopien.
Augusti 1935 Ett svensk-etiopiskt vän-skaps- och handelsavtal undertecknas trots italienska protester.
Oktober 1935 Italien invaderar Etiopien.
November 1935 NF utfärdar sanktioner mot Italien med stöd av 52 stater.
December 1935 Italienska flygplan bombar ett svenskt rödakorssjukhus. 28 patienter och en svensk vårdare dog.
Maj 1936 Haile Selassie flyr Etiopien. Addis Abeba erövras av italienska trupper.
Juni 1936 NF upphäver sanktionerna mot Italien på Englands initiativ. En konsekvens av krisen bli att NF bryter samman.
