Borgerskapets utopi och triumf

Det vilar någonting grått och dystert över hela den borgerliga epoken: fabriksrök, rangerbangårdar, skyttegravskrig. Borgarklassen viftar inte med röda fa

25 maj 2001 av Anders Björnsson

Det vilar någonting grått och dystert över hela den borgerliga epoken: fabriksrök, rangerbangårdar, skyttegravskrig. Borgarklassen viftar inte med röda fanor, klär sig inte i aristokratisk purpur. Arbetsflit och en asketisk livsstil ingår i dygdemönstret under 1800-talet – bourgeoisins århundrade. Den borgerliga människan är en pragmatiker, en rationellt kalkylerande individ, som finner sitt självförverkligande i affärs- och privatlivet, inte i den offentliga maktens tjänst.

Så ser schablonbilden ut. Men 1800-talsborgaren tillhör samtidigt en triumferande klass. Han bygger städer och omvandlar landskapet, han är inställd på expansion och världsherravälde. ”Det borgerliga samhället”, säger den tyske historikern Jürgen Kocka, ”är en utopi, med rötter i upplysningstänkandet, och denna utopi hör till de få som inte har komprometterats av historien.”

Jürgen Kocka är en av Europas ledande socialhistoriker. Efter det tyska enandet utnämndes han till professor vid Freie Universität i Berlin. Dessförinnan hade han som medlem i den så kallade Bielefeld-skolan stöpt om hela den västtyska historieforskningen. Tillsammans med bland andra Hans-Ulrich Wehler lyfte han fram kontinuitetslinjerna mellan Kejsartyskland och Tredje riket. Fanns det en speciell ”tysk väg” till industrialisering och modernisering? Frågan utlöste en kontrovers som sträckte sig långt utöver det tyska historikersamfundet.

Under historiedagarna i Lund i oktober var Jürgen Kocka en av huvudtalarna. Där sammanfattade han resultatet från ett stort forskningsprojekt om borgare och borgerskap i Europa, finansierat av Volkswagen-Stiftung. Projektet är upplagt som ett jämförande studium av olika länder, och redan i begreppsanvändningen framträder tydliga skillnader, säger Kocka:

– På tyska, liksom på svenska, har ordet ”borgare”, Bürger, åtminstone tre distinkta betydelser som hela tiden gör sig påminda. För det första står det för senmedeltidens och den tidigt moderna epokens stadsborgerskap. En borgare är en person som utmärker sig genom att besitta vissa speciella juridiska rättigheter. Han tillhör ”borgarståndet”, och detta stånd utgör en minoritet av städernas invånare under l’ancien régime.

För det andra betecknar ”borgare” någon som tillhör den moderna borgarklassen. Den föds under 1700-talet och består av kapitalister, företagsägare, köpmän, vad vi kan kalla das Wirtschaftsbürgertum, det ekonomiska borgerskapet, men också av ett skikt av advokater, präster, ämbetsmän, läkare, längre fram också ingenjörer, personer som lever på sin utbildning, das Bildungsbürgertum. Under 1800-talet kan vi räkna mellan fem och tio procent av befolkningen till denna samhällsklass – som regel inte mer.

För det tredje har vi medborgaren, der Staatsbürger, det vill säga en stats vuxna och myndiga invånare i deras relation till det allmänna och det offentliga.

I England är den semantiska situationen rätt annorlunda. Där talar vi om middle class och civil society, och de är inte alls så nära knutna till varandra som motsvarande begrepp i Tyskland.

En viktig realhistorisk skillnad mellan Tyskland och England tycks vara bildningsborgarens centrala plats i modern tysk historia – och hans relativa frånvaro i den engelska. Så har jag i alla fall tolkat era forskningsresultat.

– I Tyskland kom industrialiseringen senare än i England, och hela det tyskspråkiga Centraleuropa startade sin modernisering relativt sent om man jämför med Västeuropa. 1700- och 1800-talens tyska köpmän, manufakturister och förläggare blev aldrig så förmögna och inflytelserika som deras kolleger i England.

– Å andra sidan är Tyskland landet för de stora utbildningsreformerna i början av 1800-talet. Berlinuniversitetet blev en modell för hur moderniseringen av Tyskland och andra länder skulle gå till. Hos oss blev följaktligen de akademiskt utbildade ämbetsmännen agenter för hela samhällets omvandling. Först i slutet av 1800-talet däremot får de kapitalistiska grupperna hos oss samma utslagsgivande betydelse för samhällets utveckling som de tidigare haft i England och även i Holland.

Kanske blev ”bildningen” så viktig inom tyskt samhällsliv därför att Tyskland under 1700-talet och större delen av 1800-talet ännu inte var en politisk nation utan endast en kulturnation?

– Tveklöst spelade bildningsborgarna, akademiker, framförallt studenter men även fria yrkesutövare som läkare och publicister, en central roll för det tyska nationsbygget. Under flera hundra år fram till riksgrundandet fanns det ju ingen nationalstat av någon som helst betydelse i centrum av Europa, i områden av tyskt språk och tysk kultur. Desto lidelsefullare och våldsammare lanserades argumenten för den tyska nationens enande och dess framtida kraftutveckling, och denna argumentation bars upp just av akademiker och bildningsborgare.

Om vi jämför detta tyska bildningsborgerskap och dess historiska funktion med intelligentian i Ryssland och Östeuropa – vad är det som överväger, skillnaderna eller likheterna?

– En viktig skillnad förefaller mig vara att de intellektuella i Tyskland, das deutsche Bildningsbürgertum, var mycket närmare knutna till staten än till exempel den ryska intelligentian, som alltid utmärkte sig genom skarp kritik av de rådande sociala och politiska förhållandena.

– Tyska protester är nästan alltid av beskedligt slag. Den vitrioldoftande kritik, den radikalt avvisande hållning, som ligger i själva ordet ”intelligens”, är totalt främmande för en tysk bildningsborgare. I själva verket finns det hos den ryska eller den polska intelligentian ett utpräglat antiborgerligt drag – de tar avstånd från allt vad affärsverksamhet heter, de markerar distans till köpmän och kapitalister som de överöser med spott och ironi.

– I det tyska fallet råder tvärtom mycket nära förbindelser mellan företagare och bildningsborgare. Social integration och statsvänlighet – det är den tyska bildningsborgarens kännemärken! En intelligentia på marginalen, som randfenomen, kritisk, radikal – den finner vi i Östeuropa!

Vilket kanske också förklarar att revolutioner så ofta har misslyckats i Tyskland – jämfört med Östeuropa och jämfört med Frankrike, förstås ...

– Visst finns det ett sådant orsakssamband. Å andra sidan: det man i andra europeiska länder velat åstadkomma på revolutionär väg har man i Tyskland försökt och delvis lyckats genomföra med statlig reformpolitik alldeles i början av 1800-talet: skrånas avveckling och näringsfrihetens införande, jordreformer som innebar att livegenskapen försvann, Europas modernaste universitetsväsende och så vidare.

– De som gick i bräschen för dessa reformer var just akademiskt utbildade ämbetsmän. Varför skulle de uppträda som omstörtare och statskritiker? De drev igenom mycket av det revolutionära programmet ändå.

1800-talets europeiska borgerlighet uppvisar ett antal särdrag som du har försökt formulera – och då talar vi alltså om den andra kategorin som du nämnde, den moderna bourgeoisin, som innefattar både det ekonomiska och det akademiska skiktet.

– Västeuropa har den starkaste borgarklassen vid den här tiden, och den domineras av ägarkapitalet som kan vara industriellt eller agrarkapitalistiskt. Här är det de akademiska grupperna som är sena i sin utveckling; de rycker fram sakta och dröjande.

– I väst finns det samtidigt ingen särskilt tydlig gräns mellan adel och borgerskap. Tänk på det engelska gentryt eller de franska notables som just kännetecknas av att adliga och borgerliga element blandades med varandra.

Och detta trots att England under 1800-talet hade Europas särklassigt rikaste aristokrati?

– Absolut. Och dessutom en mycket stark byråkrati som var starkt knuten till denna maktägande klass. Den engelska högadeln var rik och tongivande långt in på 1900-talet. Samtidigt upprätthöll den nära kontakter med det uppåtstigande borgerskapet, exempelvis genom strategiska ingiften.

– För borgarna innebar dessa tidiga förbindelser med delar av adeln oanade möjligheter till rikedom och samhälleligt inflytande. Den engelska eliten var, med Lawrence Stones ord, betydligt mera ”öppen” än eliterna i de flesta andra europeiska länder.

– Därmed kommer vi till den andra borgerliga modellen. I Centraleuropa, framförallt i de tyskspråkiga delarna men säkert också i Norditalien, var situationen en alldeles annan. Här intar bildningsborgerskapet, som jag tidigare var inne på, en mera framträdande position än i väst: ämbetsmannaklassen i Tyskland och Österrike, de fria humanistiska yrkesutövarna i Italien.

– De kapitalistiska grupperna erövrar först sent scenen. Samtidigt vidmakthålls den grundläggande skillnaden mellan adel och borgerskap mycket längre i Centraleuropa. Endast långsamt etableras kontakter över klassgränserna, till exempel genom giftermål. Adelns förmånsrättigheter bestod in på 1900-talet. Olikheten märks också i det samtida språkbruket. När man i England och Frankrike talade om eliter och överklass skilde man i Tyskland noga på vem som var adelsman och borgare. Det här innebar att de borgerliga skikten i Centraleuropa hade lättare att hålla samman och avgränsa sig gentemot andra skikt, vilket inte gynnade det borgerliga inflytandet på samhället som helhet. Tvärtom, det fördröjdes.

– Ännu svagare var det borgerliga inflytandet längre österut – i den tredje modellen. Här drogs skiljelinjen adel–borgerskap ännu mycket skarpare. Den höll också i sig längre. Borgarklassen förblev i dessa samhällen – i Öst- och Sydosteuropa – ytterligt fragmentiserad. Ekonomi och bildning knöt inga kontakter med varandra.

– I Polen, Rumänien och Ryssland var det ekonomiska kapitalet dessutom ofta av utländsk härkomst: det bestod av tyskar, längre söderut av greker, armenier eller icke-assimilerade judar. Det var därför extremt svårt att skapa en enhetlig borgarklass på basis av en gemensam kultur. I exempelvis Polen och Böhmen saknades också en inhemsk ämbetsmannaklass: dessa länder befann sig sedan länge under dynastiskt herravälde, från habsburgarna, tsarerna, preussarna, turkarna. Den etniska mångfalden i öst och sydost förhindrade också sammansmältningen av en enhetlig kapitalistisk eller bildningsborgerlig klass. Frånvaron av en stark och långvarig stadstradition verkade i samma riktning.

I Ryssland var ju även väsentliga delar av ämbetsmannaklassen, framförallt inom diplomatin, utlandsrekryterad – inte minst från tyskspråkigt område.

– Visst. Och ur ett toleransens och multikulturalismens perspektiv var det naturligtvis ett framsteg. Men utan tvekan hämmade denna pluralism framväxten av en inhemsk borgarklass. När ett samhälle förborgerligas innebär det att det förenhetligas, och det som utmärker borgarklassen i Europas länder under 1800-talet är just att den ansluter sig till en gemensam kultur, gemensamma värderingar, en gemensam livsstil. Det är förutsättningar för den fria kommunikationen. Språklig och kulturell mångfald blir i det sammanhanget en starkt hämmande faktor.

Du nämnde tidigare att bildningsborgerskapet i Tyskland under 1800-talet hade en mycket nära relation till och ett sympatiskt förhållande till statsmakten. Gäller det också för de tyska kapitalisterna, om vi ser dem i ett europeiskt jämförande perspektiv? Finner vi ”statsvänlighet” här också?

– Låt mig säga två saker. Å ena sidan är den kapitalistiska industrialiseringen också i Tyskland ett verk av privatpersoner, inte en statens angelägenhet. Å andra sidan fanns det i Tyskland en lång rad statliga institutioner som avgjort underlättade industrialiseringen, och det medförde att ”antistatliga” ståndpunkter aldrig fick någon resonans inom den kapitalistiska klassen.

– I början av 1800-talet anslöt sig visserligen många borgare till tidens liberala strömningar, för att under seklets senare del sugas upp i det konservativa lägret. Men skarp statskritik och absolut laissez-faire har egentligen aldrig varit populära föreställningar bland tyska företagare, och denna deras ”statsvänlighet” har heller aldrig skadat dem.

Du har försökt att finna en fjärde modell för det borgerliga samhällets utveckling i Sverige och de nordiska länderna?

– Ser vi på den svenska historien med tyska ögon lägger vi märke till hur de sociala och ekonomiska skiljelinjerna mellan stad och land, mellan adel och borgerskap, också mellan bönder och borgare, luckras upp mycket tidigare i Sverige än i Tyskland.

– Den svenska adeln var alltid fåtalig och godsfattig. Sverige saknade en feodal tradition av livegenskap – jordbruket kommersialiserades snabbare än hos oss. Ett annat drag som skiljer Sverige från de övriga modellerna – alltså de väst-, central- och östeuropeiska – är att gränslinjen neråt, mellan de borgerliga grupperna och underklasserna, inte alls är så markerad. Därav följer bland annat att den svenska borgarklassen i slutet av 1800-talet inte uppvisar samma defensiva attityd, samma försvarsposition och självdistansering mot proletariatet, mot arbetarrörelsen, mot folkets stora massa som i större delen av Europa.

– I Sverige var alltså båda fronterna – mot adeln och mot den organiserade arbetarklassen – mindre utsatta och den svenska borgarklassen blev därför också mindre skarpt avgränsad än i det övriga Europa. Det kan å andra sidan betyda att det borgerliga inflytandet desto lättare satte sin prägel på samhället som helhet – eftersom motståndet mot borgerliga ideal och värderingar inte var så mobiliserat.

Det låter paradoxalt: en svag borgarklass, ett starkt borgerligt samhälle?

– Historien rymmer ofta sådana paradoxer.

I dag är det dåliga tider för utopier. Men under det tidiga 1800-talet fungerade just ”medborgarsamhället” som ett program för den framryckande borgarklassen. Du drar dig inte för att använda det värdeladdade begreppet ”utopi”?

– Visst var det en utopi! En utopi som föddes ur upplysningstänkandet i slutet av 1700-talet. Man ville ha ett självreglerande samhälle, fritt från statlig inblandning – ett samhälle av fria och likaberättigande individer och familjer, som tog sina saker i egna händer och använde förnuftet och endast förnuftet som regleringsprincip. Till programmet hörde fri marknad, offentlighet och kritik, limited government, författning, rättsstat, dit hörde också medborgarnas deltagande i alla gemensamma angelägenheter.

– Detta program har än i dag inte förverkligats till hundra procent – inte ens i den västliga världen där denna utopi en gång lanserades. Vi har fortfarande mer än nog av manipulation och maktutövning, av ojämlikhet, av omyndighet. På 1800-talet uteslöts stora grupper av arbetarklassen från programmet, långt in på 1900-talet räknades inte kvinnorna som fullvärdiga medborgare. På dessa punkter har dock stora framsteg gjorts.

Du har påtalat en ambivalens som redan från början vidlåder hela det här programmet och som kanske förklarar att det dröjer innan det förverkligas. Å ena sidan: utopin är universell, gäller lika för alla. Å andra sidan: bourgeoisin, som formulerar programmet, tvekar just i det ögonblick då det håller på att bli framgångsrikt i bred skala.

– Till sin kärna är den borgerliga kulturen inställd på universalism och expansion. Det borgaren uppfattar som det goda, det sanna, det sköna – det ska också gälla som gott, sant och skönt för alla andra människor. Sådan är ideologin. Och de borgerliga föreställningarna om renhet, om ett välordnat landskap, om ett reglerat arbetsliv, om vetenskapens nytta och vad konstens uppgift ska vara, har ju faktiskt spritt sig långt in i andra samhällsskikt. På det sättet går det att tala om ett ”förborgerligande” av samhället. Allt detta fanns också med i den ursprungliga utopin.

– Samtidigt låg det ett anspråk på exklusivitet i att tillhöra den borgerliga kulturen. För att kunna leva och uppträda som borgare fordrades en ny typ av familjeliv, tillgång till en högre bildning, möjlighet att ägna sig åt vissa fritidssysslor, en speciell rationalitet och metodik i arbete och livsföring.

– Det förutsatte i sin tur vissa sociala och ekonomiska betingelser – man måste ha en säker utkomst långtutöver en minimal levnadsstandard, man måste ha tid och plats, modern i familjen måste kunna ta hand om barnen och inte bidra till livsuppehället på samma sätt som de flesta arbetarkvinnor och bondhustrur. Och på samma gång som borgarklassen skapar en offentlighet, som i princip är tillgänglig för alla – vi kan tänka på konsertlivet eller kafékulturen – drar han sig själv undan till en väl bevakad intimsfär där innerlighet och patriarkalism är de rådande idealen.

– Här ser vi alltså en annan av historiens paradoxer: För att kunna tillhöra den borgerliga kulturen, som till sitt väsen är universell, krävdes en uppsättning existensvillkor som större delen av Europas befolkningar länge var berövade. Så blandas universalitetsanspråk och faktisk exklusivitet genom hela den moderna – borgerliga – epoken.

Anders Björnsson är författare, redaktör på Svenska Dagbladet och en av initiativtagarna till De svenska historiedagarna.

Publicerad i Populär Historia 6/1996

Kanske är du intresserad av...

Läs också