Nederländsk guldålder gav modernare städer
Mellan april och juni år 1648 genomfördes de mest storslagna festligheter som dittills hade skådats i norra Nederländerna. I Amsterdam och de flesta andra städer i landet hölls parader, festspel, tacksägelsegudstjänster, utomhusteater och praktfulla banketter.
Anledningen till detta påkostade firande var den slutliga ratificeringen av Münsterfreden (april 1648). Den innebar inte bara slutet på ett åttioårigt krig i Nederländerna, Belgien och Luxemburg, en av de största militära konflikterna i Europa i tidig modern tid. Freden markerade även den framgångsrika avslutningen på årtionden av ansträngningar att etablera och befästa den nybildade nederländska republiken. Det var en fri och självständig stat på det territorium som tidigare lytt under den spanske kungen.
Samtidigt var dessa festligheter det nederländska bidraget till ett omfattande firande som avhölls i hela Nord- och Centraleuropa för att markera slutet på det förödande trettioåriga kriget.
Sammantaget innebar alla dessa evenemang en psykologisk vändpunkt mellan en fruktansvärt dyster era av krig och oro – och den djupa pessimism och modlöshet som den hade resulterat i – och en mer hoppfull tid av återuppbyggnad och rekonstruktion.
Skrinlagda utbyggnadsplaner
Kriget hade vållat stora materiella skador i många tyska städer, och såväl depression som sjukdomar hade följt i dess kölvatten. Även befolkningen i de städer som inte hade drabbats av förstörelsen, såsom Hamburg och Bremen, hade delat den allmänna känslan av rädsla och osäkerhet. Liksom i Köpenhamn hade man tenderat att skrinlägga alla större nybyggnadsprojekt så länge kriget pågick, med undantag för förstärkningar av stadsbefästningarna.
Med de trettio- och åttioåriga krigen samtidigt ur vägen kunde de styrande nu börja tänka på att återuppbygga sina krigshärjade städer. I de skandinaviska huvudstäderna och det blomstrande Hamburg påbörjades de ambitiösa utbyggnadsprojekt som man tidigare hade skjutit på framtiden.
Den nederländska republiken var vid denna tid det ekonomiskt och kulturellt mest dynamiska och blomstrande landet i Europa. Det var då helt naturligt att många av städerna, vare sig de hade blivit förstörda eller inte, tog Nederländerna som förebild för de idéer och den teknologi som skulle forma deras allmänna återuppbyggnad under andra hälften av 1600-talet och början av 1700-talet.
Om vi ska kunna förstå hur det var möjligt för ett så litet land som Nederländerna att utöva ett så enormt inflytande på den urbana utvecklingen i norra Europa – ett inflytande som i de flesta avseenden var mycket större än Storbritanniens och Frankrikes fram till cirka 1720 – räcker det emellertid inte att peka på den allmänna beredvilligheten för förnyelse och upprustning eller på den speciella dynamiken hos den nederländska ekonomin vid denna tid. Fenomenet är mer komplext än så. De nederländska städerna var själva på väg in i en ny fas av expansion och förnyelse, formad av en rad lysande innovationer och teknologiska landvinningar. Det var främst detta som utgjorde grunden för deras stora inflytande under en så lång tid.
Städerna var förebild
Medan det franska inflytandet i Europa i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet huvudsakligen härrörde från Ludvig XIV:s hov, hade det nederländska inflytandet inte sitt ursprung i någon del av den nederländska staten. Hela tiden finner vi att det inte var själva republiken som sågs som en förebild, utan de nederländska städerna. Framför allt gällde detta Amsterdam.
Under de senaste årtiondena hade nationen visat sig vara anmärkningsvärt framgångsrik, både politiskt, militärt och inte minst ekonomiskt. Dock hade allt detta uppnåtts utan att den nya staten hade inkräktat på städernas lokala autonomi.
På något sätt hade en anmärkningsvärd balans uppnåtts mellan lokal partikularism å ena sidan och ”det allmänna”, som nederländarna då kallade sina federala institutioner, å den andra. Eftersom de största städerna och provinserna hade utgjort ryggraden i revolten mot Spanien, hade det lokala och regionala styret varit nödvändigt för det framgångsrika grundandet av en nederländsk stat och även som garanti för att det skulle bli en helt ny typ av stat. 1648 fanns det ännu ingen fullt utvecklad nederländsk nationell identitet. En sådan manifesterade sig, mer eller mindre i sin moderna form, först i slutet av 1700-talet.
De flesta nederländare, liksom tyskar och italienare vid denna tid, identifierade sig starkast med och kände sin främsta politiska lojalitet mot sin stad eller region snarare än landet som helhet. Men de delade inte bara den kollektiva erfarenheten av revolten mot Spanien, de kände också en intensiv stolthet över den frihet de vunnit och det nya politiska, religiösa och sociala sammanhang som de hade skapat, i vilket lokalt självstyre förenades med vad vi skulle kalla en federal, överbyggande stat.
Givetvis insåg de knappast att de hade skapat världens första riktiga förbundsrepublik – Schweiz var ett tidigare men ofullständigt steg mot äkta federalism. De kan inte heller ha vetat att det skulle vara den enda riktiga förbundsstaten till dess att den amerikanska revolutionen skapade Amerikas förenta stater, eller att detta en dag (efter att Tyskland anammade den federala modellen efter andra världskriget) skulle bli den kanske viktigaste typen av statsbildning i västvärlden.
Men nederländarna i gemen anade vagt att de hade uppnått något exceptionellt och anmärkningsvärt som de kallade ”frihet”.
Avund och förbittring
1648 var de nederländska städernas inflytande på den europeiska urbana scenen redan mycket omfattande och det hade ökat stadigt, särskilt sedan 1590-talet. Den till synes mirakulösa expansionen av den nederländska handeln och sjöfarten, som hade börjat ta över de mest lönsamma handelsgrenarna i världen under 1590-talet och armbågat undan alla konkurrenter, hade nått en punkt där den väckte stark avund och förbittring i nästan hela Europa, inte minst i England.
1648 var dessutom de delar av Europa – i synnerhet Skandinavien, norra Tyskland och Baltikum – som var särskilt mottagliga för nederländskt kulturellt inflytande redan så genomsyrade av nederländska metoder, stilar och sätt att sköta saker på, att allt annat hade hamnat i skymundan. När Hamburg och Köpenhamn återuppbyggde sina stadsbefästningar under århundradets andra årtionde, anlitade de nederländska ingenjörer.
Kristian IV (1588–1648) var den obestritt störste byggaren och konstsamlaren i den dansk-norska monarkins historia. Det är lika tydligt genom de arkitekter, ingenjörer och konstnärer han anställde (nästan alla var nederländare) och de stilnormer han införde, att de kulturella ramar han skapade i grunden var en förlängning av den nederländska guldåldern.
Men trots detta omfattande inflytande av nederländsk handel och sjöfart, av nederländsk konst, arkitektur och ingenjörskonst (särskilt dränering, hamnar och befästningar), hade de aspekter av den nederländska kulturen som skulle få det största inflytandet på stadsutvecklingen och -planeringen efter 1648 just börjat märkas.
Uppskjutna utvidgningar
Sedan 1620 hade de nederländska städerna, liksom de tyska och skandinaviska, systematiskt skjutit upp stora investeringar i nybyggnation och stadsutvidgningar. Dret var huvudanledningen till att Nederländerna ännu inte hade fått något verkligt inflytande i den sfär som omfattade urban utveckling, hälsovård, stadsplanering och offentlig service.
Amsterdam behövde ett nytt och större stadshus långt före 1648, men nybygget påbörjades först det året, och Leiden lät sig nöja med gamla och förfallna stadsportar och ersatte dem med nya magnifika byggnadsverk först efter 1648. Alla stora projekt sköts således på framtiden. Då krigen äntligen tog slut, ledde anhopningen av storslagna och ambitiösa planer till en febril byggnads- och upprustningsverksamhet över hela landet.
Man uppförde inte bara en mängd stora offentliga byggnader under 1650- och 1660-talen, många fler än under de tre föregående årtiondena. De städer som uppnådde ett imponerande mått av tillväxt mellan 1648 och 1672 – särskilt Amsterdam, Leiden, Rotterdam, Haag och även Haarlem – drog också upp ritningarna till helt nya stadsdelar, anlade nya kanaler och vägar och planerade nya bostadsområden som en del av integrerade stadsutvecklingsprojekt.
Hästdragna kärror förbjudna
Den nederländska stadsplaneringen och utvecklingen i Nederländerna efter 1648 kunde emellertid inte kopieras i sin helhet på annat håll, eftersom många förhållanden var mycket specifika för provinserna Holland och Zeeland.
Många utländska resenärer noterade t ex att Amsterdam var mycket renare och mindre rörigt än London och Hamburg. Men en av huvudanledningarna till detta var att stadens styrande hade förbjudit bruket av hästdragna vagnar och kärror i staden. Gods- och varutransporter skulle ske på vattnet, och man byggde nya kanaler och förbättrade de gamla för att underlätta för sådan trafik. Detta var fullt genomförbart även i andra holländska och zeeländska städer, men knappast någon annanstans.
Ett annat inslag som man inte kunde ta efter på andra platser var den regelbundna passagerartrafiken med hästdragna pråmar, med avgångar flera gånger om dagen mellan de större städerna. Dessutom kunde inte bara dessa utan även många andra förbättringar i de nederländska städerna vid denna tid endast genomföras tack vare de styrandes absoluta makt i sina städer och lagskipningsområden.
Även om de måste ta en viss hänsyn till den allmänna opinionen bland stadsborna, kunde de regenter som tillsatte stadsstyresmännen skaffa fram penningmedel genom kommunal beskattning av ett eller annat slag och styra och ställa i stort sett som de behagade.
Om rådsförsamlingen i en stad önskade genomföra en ambitiös och kostsam stadsplan, var det aldrig frågan om att man skulle möta motstånd från någon utomstående myndighet eller person. I det avseendet åtnjöt de schweiziska och en del tyska kejserliga fria städer en relativ handlingsfrihet som saknades i städer styrda av en monark, som t ex London, Paris, Köpenhamn och Stockholm. Monarker hade sina egna planer och prioriteringar och, i de flesta fall, en betydande makt över resurserna.
Men vad andra europeiska städer, inklusive London, kunde göra och gjorde – en del förr och en del senare – var att delvis eller till fullo anamma de enskilda förbättringar och innovationer som inte krävde specifikt nederländska förutsättningar för att kunna sättas i verket. Ett klassiskt exempel på ett sådant framgångsrikt ”lån” var införandet av det
nederländska systemet för gatubelysning.
Europas första riktiga gatlyktssystem planerades i samverkan med medlemmarna i Amsterdams stadsråd av konstnären och uppfinnaren Jan van der Heyden (1637–1712). Van der Heyden konstruerade en gatlykta i metall och glas med skyddade lufthål som släppte ut rök utan att släppa in vind. Lamporna brann hela natten på en blandning av vegetabiliska oljor med vekar av tvinnad cypriotisk bomull.
Färre fyllon i kanalerna
Förutom de betydande kostnaderna innebar planerna på att lysa upp hela Amsterdam nattetid avsevärda problem. Men de styrande beslöt sig för att genomföra projektet, drivna av en önskan att förbättra ordningen i staden och minska brottsligheten, liksom förekomsten av fyllbultar som föll i kanalerna om nätterna och drunknade.
Ritningarna låg klara och godkändes 1669. I januari 1670 var hela staden upplyst efter mörkrets inbrott av 1 800 offentliga gatlyktor (inom kort utökade till 2 000) fästa vid stolpar eller väggarna på offentliga byggnader. Vilken fantastisk syn det måste ha varit!
Gatlyktorna var utplacerade med 40–45 meters mellanrum, efter att Van der Heyden hade räknat ut att maximal belysningseffektivitet med minimal åtgång av olja och utrustning uppnåddes med det avståndet. 100 lykttändare som anställts av staden fyllde på, tände och släckte tjugo lyktor var. Det tog cirka femton minuter att lysa upp hela staden. 1681 hade de ursprungliga 2 000 lyktorna utökats med ytterligare 600.
Andra städer följde efter
Fördelarna med att illuminera staden på natten var så uppenbara att först andra nederländska städer och sedan städer utomlands följde Amsterdams exempel. I Dordrecht infördes det nya systemet 1674, och efter att ha beställt utrustning från Amsterdam installerade både Berlin och Köln hundratals nederländska gatlyktor och lyste upp sina städer 1682.
En annan förbättring som blev flitigt imiterad i det sena 1600-talets Europa var Amsterdams nya brandbekämpningssystem. Även i detta fall var teknologin ett verk av van der Heyden. Men nyckeln till framgång var stadsfädernas förmåga att se möjligheterna i hans innovationer och stödja honom ekonomiskt och med en sofistikerad organisation. Van der Heyden var visserligen inte den förste nederländske expert som uppfann en pump som kunde slunga upp en kontinuerlig ström av vatten från kanalerna, men han konstruerade förbättrade pumpar och var först med att ansluta dem till slangar.
Anblicken av de nya vattenpumparna och slangarna i funktion imponerade stort på samtiden och effekten förstärktes av van der Heydens dramatiska och vida publicerade illustrationer av brandbekämpningsscener. En hänförd brittisk besökare beskrev slangarna som ”lika tjocka som ett manslår, och med hjälp av pumpar, vid vilka de arbetar oupphörligt i tre till fyra timmar, slungar de upp vatten till krönen av de högsta husen och kastar det 300 steg över takteglet”.
Givetvis insåg andra nordeuropeiska städer snabbt värdet av de nederländska slangarna och pumparna och införde, om än med ett par års tidsförskjutning, liknande system baserade på den nederländska utrustningen. Den reviderade municipala brandskyddsförordning som till exempel utfärdades i Hamburg 1695 är tydligt baserad på Amsterdams utformning. Det centrala elementet är förvaring av pumpar och slangar i särskilda förråd runt om i staden samt utnämnandet av ansvariga i varje kvarter för underhåll och användning av utrustningen. Köln skaffade sina pumpar från Amsterdam, liksom förmodligen även Hamburg.
Collegium medicum inrättades
Ett av de viktigaste nederländska bidragen till förbättrade förhållanden i städerna i mitten av 1600-talet och som efterliknades på många håll, särskilt i Tyskland, Schweiz och Skandinavien, var inrättandet i Amsterdam av en municipal medicinsk nämnd, collegium medicum. Det bestod av tre universitetsutbildade läkare och två framstående apotekare, vilka hade till uppgift att inspektera, övervaka, utfärda licens för och registrera medicinska praktiker i staden.
Tidigare hade det bara funnits den mest elementära övervakning av dem som utövade läkaryrket, vilka mediciner som såldes på apoteken, hur väl innehållet stämde överens med vad som stod på etiketten och hur mycket som togs betalt för läkemedlen.
När kontrollsystemet först infördes i Amsterdam genom ett stadsedikt den 23 mars 1639, var det främsta syftet av allt att döma att komma till rätta med de oegentligheter som florerade på apoteken. I synnerhet gällde det försäljningen av orena eller falska mediciner och de stora prisskillnaderna.
Ediktet lät meddela att kollegiets läkare skulle besöka och inspektera alla apotek i staden ”två eller tre gånger per år” utan förvarning för att kontrollera att det som såldes där var äkta vara. Samtidigt publicerades en lista över auktoriserade priser som apotekarna förväntades rätta sig efter. Det meddelades också att apotekarna och deras assistenter bara skulle tillåtas utöva sitt yrke i staden om de övertygade kollegiet om att de hade tillräcklig sakkunskap.
Andra nederländska städer följde exemplet och snart även städer i Tyskland och Schweiz. Bremen utfärdade en ny hälsovårdsförordning, grundad på amsterdamediktet, så tidigt som 1664, där de två huvudpunkterna var inrättande av ett system för regelbunden inspektion av apoteken av stadens läkare samt upprättande av en lista över auktoriserade priser på läkemedel. Den baltiska staden Rostock införde systemet 1659. I Stockholm inrättades ett collegium medicum efter Amsterdams modell år 1663.
I sin iver att locka till sig immigranter och öka sina städers befolkning gjorde de styrande i de nederländska städerna under denna period långtgående ansträngningar att förbättra levnadsförhållanden och hälsovården. Samtidigt tävlade man med varandra i att uppföra ståtliga offentliga byggnader – sjukhus och barnhem såväl som stadshus och kyrkor. Den engelske läkaren Walter Harris anmärkte 1699 att det i Nederländerna fanns ”ett större antal stora, folkrika och betydande städer än man kanske kan finna så nära varandra i någon annan del av universum”. Tillsammans med lättheten att färdas mellan dessa städer innebar det att både vanligt folk och de mer sofistikerade ständigt kunde bedöma och jämföra dem.
Exaktare tid med nya ur
Med deras både praktiska och estetiska ambitioner fanns det inget som tilltalade de nederländska städernas styresmän mer än möjligheten att kombinera samhällsnytta med försköning. En innovation som gav dem precis en sådan möjlighet i mitten av århundradet var den nya typ av stora klockor som (särskilt från och med 1660-talet) visade tiden mycket mer exakt än äldre typer av urverk.
I sin strävan att försköna Leiden utvecklade de styrande där en veritabel mani för att utsmycka stadens offentliga byggnader med ur, inklusive ett, tillverkat i Haag, som år 1648 installerades i det åttakantiga tornet på stadens nya vackra kyrka. Ytterligare ett placerades på krönet av den ståtliga nya Vita Grinden (uppförd 1650) i närheten av den plats där passagerarpråmarna släppte av och tog ombord resande, för att främja punktligheten i pråmarnas avgångar.
Ett typiskt drag hos Maastrichts nya stadshus, byggt 1659–64, var att utrymme hade lämnats både inuti och utanpå byggnaden för offentliga ur. Uren, som tillverkades i Amsterdam, installerades ett par år senare. Det behöver knappast sägas att detta blev på modet även utanför landets gränser. Ur i nederländsk stil installerades i åtskilliga kyrktorn i Hamburg så tidigt som på 1660- och 1670-talen.
Anfall avbröt expansionen
Den nederländska ekonomins, och de nederländska städernas, expansion avbröts tvärt i och med det brittisk-franska anfallet mot Förenade Nederländerna 1672. Det året invaderade Ludvig XIV republiken och ockuperade dess östra provinser medan den franska armén tillsammans med den brittiska och franska flottan slog till mot den nederländska handeln och industrin, ett slag från vilket de aldrig riktigt återhämtade sig.
Efter 1672 var det utan tvekan England som var den mest dynamiska och snabbast växande handelsekonomin i västvärlden. Trots detta är det viktigt att notera att det vid den tiden inte fanns några andra storstäder i Storbritannien än London (som var lika stort som Amsterdam och de sex därnäst största nederländska städerna tillsammans). Och den brittiska huvudstaden var av allt att döma en ganska stökig och kaotisk plats jämfört med de nederländska städerna.
Dessutom låg de nederländska städerna, trots sin stagnation efter 1672, tillräckligt långt före England vad det gällde teknologiska innovationer, hälsovård och stadsplanering för att bibehålla något av en tätposition inte bara till slutet av 1600-talet utan även ett årtionde eller två in på nästa sekel. Det var inte förrän efter cirka 1720 som Storbritannien kunde sägas ha gått förbi Nederländerna vad gällde teknologisk sofistikering.
Följaktligen, trots Englands utveckling till världens mest dynamiska ekonomiska och koloniala makt efter 1672, var det fortfarande de nederländska städerna, snarare än de brittiska, som var den huvudsakliga modellen för stadsplanering och stadsutveckling i norra Europa i ytterligare ett halvt århundrade.
Jonathan Israel är professor i Nederländernas historia vid University College i London och författare till The Dutch Republic: Its Rise, Greatness and Fall, 1477–1806, som ges ut av Oxford University Press i år.
Artikeln har översatts från engelska av Anna Ljungberg.
