Migration – Mänsklighetens utveckling är en historia om förflyttning
Den moderna människans ursprung är Afrika. Det är forskarna numera i stort sett eniga om. Av benfynden att döma har vi fysiskt sett ut som vi gör i dag i 150 000–200 000 år. I Östafrika och Mellanöstern finns lämningar som är omkring 100 000 år gamla.
Enligt en färsk hypotes, framförd av den amerikanske antropologen Stanley Ambrose, var mänskligheten nära att dö ut för 71 000 år sedan. Då hade vulkanen Mount Taba på Sumatra ett gigantiskt utbrott som drastiskt ändrade jordens klimat. Den utslungade askan orsakade en vulkanisk vinter som varade i sex år och som sedan följdes av en tusenårig period av sträng kyla. Mänskligheten drabbades av hungersnöd. Hur många människor som fanns före katastrofen vet man inte, men när den inträffade sjönk antalet individer drastiskt, möjligen till så lågt som 15 000.
Genom att studera DNA hos dagens människor har genetiker kommit fram till att mänskligheten gått igenom en flaskhals på ett sent stadium i utvecklingshistorien. Det vill säga att det vid något tillfälle funnits väldigt få människor som sedan blivit förfäder till alla dagens. Den vulkaniska vintern skulle kunna vara förklaringen.
Under årtusendena som följde koloniserades hela världen. Människorna spreds snabbt österut från Mellanöstern. Nya Guinea och Australien nåddes för 50 000–60 000 år sedan. I Europa har man funnit fynd av moderna människor som är 35 000–40 000 år gamla. Sist koloniserades de amerikanska kontinenterna. Där är dateringen osäker, men det måste ha skett för mellan 15 000 och 35 000 år sedan.
De äldsta lämningarna av tekniskt avancerade redskap är omkring 50 000 år gamla. En helt ny typ av kultur utvecklades vid den här tiden. Människorna började tillverka redskap som fisknät, pilbågar och harpuner, de skapade klippmålningar och gjorde flöjter och skulpturer. Etologen Sverre Sjölander och andra forskare menar att detta avspeglar ett mentalt genombrott, ett nytt sätt att tänka som kanske kan knytas till de människor som klarade den tidigare flaskhalsen. Genombrottet resulterade i både den nya teknologin och koloniseringen av jordklotet.
Till skillnad från djuren kunde människorna tänka in i framtiden, fantisera och göra upp planer. Den som kan tänka flera led in i framtiden behöver ett språk för att dela sina planer med andra. Språket gör det också möjligt att dela med sig kunskap till andra. Varje generation behöver inte själv komma på hur man bygger bostäder, tillverkar redskap och kläder och finner föda i vitt skilda miljöer.
Människorna anpassade sig kulturellt till olika klimat, men också biologiskt. Olika kroppsform och pigmentering gav överlevnadsfördelar i olika klimat. Relativt snabbt fick människor i skilda klimatzoner olika utseende.
Det är alltså indirekt kulturen som gör att vi är svarta, bruna eller vita. Kulturen var en förutsättning för att hela jorden skulle koloniseras och denna kolonisering gjorde oss olika till utseendet. Men genetikerna har kunnat slå fast att det rör sig om skillnader på ytan. Människan är genetiskt sett en exceptionellt homogen art. Det är många gånger större skillnad mellan olika individer än mellan grupper av människor. Mellan olika folkgrupper är variationerna mycket små.
De många gånger betydelselösa skillnader som finns i vårt DNA gör det ändå möjligt att rita ett släktträd över mänskligheten. Ett släktträd ger en något förvriden bild av verkligheten. De olika grenarna är i realiteten inte så klart åtskilda, eftersom människor i alla tider har stått i kontakt med varandra och haft ett genetiskt utbyte.
En variant av släktträd har ritats av nestorn på området, genetikern Luigi Luca Cavalli-Sforza, och hans medhjälpare. Enligt det bildar afrikanska folk en gren och resten av mänskligheten en annan gren. Denna är i sin tur delad i två huvudgrenar. På den ena finns nordasiater, indianer, kaukasoider (det vill säga européer), invånarna i Mellanöstern, iranier, pakistanier och indier. På den andra finns sydöstasiater samt Australiens, Nya Guineas och Stilla havets urbefolkningar. Kaukasoiderna är uppblandade med grannfolk både i Afrika och Asien.
För 10 000–15 000 år sedan hade människorna nått alla delar av den nu bebodda världen och deras antal hade stigit till några miljoner. Vid den här tiden blev förhållandena bistrare igen. Klimatet försämrades och en stor del av världens stora däggdjursarter, till exempel mammuten, hade utrotats av människans jakt.
Jordbruket uppstod för 10 000 år sedan, troligen som en följd av överbefolkning i förhållande till resurserna. Det skedde ungefär samtidigt i Mellanöstern, Kina och Latinamerika och spreds därifrån. Följden blev en enorm befolkningsökning som fortfarande pågår. Från några miljoner har jordens befolkning ökat till dagens sex miljarder människor.
När allt land var uppodlat i jordbrukets ursprungsområden bröts ny mark i ytterområdena. Man tror att det var på så vis som Europa fick den genetiska struktur det har i dag. För 10 000 år sedan bodde här sannolikt ett stort antal relativt små och isolerade stammar som levde på jakt och samlande. Från Mellanöstern spred sig under ett skede som tog många tusen år en jordbrukarbefolkning allt längre in i Europa. Troligtvis levde jägare-samlare och jordbrukare länge fredligt sida vid sida innan de smälte samman.
De första jordbrukarna i nuvarande Sverige har alltså när de började sin vandring antagligen sett ut ungefär som dagens libaneser. Hud-, hår- och ögonfärg ändrades så småningom i det solfattiga norra Europa, där mörkhyade människor får svårt med syntesen av D-vitamin.
Luigi Luca Cavalli-Sforza har försökt visa hur jordbrukets spridning till Europa hänger samman med en genetisk struktur som fortfarande går att urskilja. Hans karta över det europeiska genetiska landskapet visar stor överensstämmelse med kartor över jordbrukets gradvisa spridning. I sydöst finns de tidigaste dateringarna och i nordväst de senaste.
Men Europas genetiska karta visar enligt Cavalli-Sforza inga som helst överensstämmelser med nationsgränser. Det är till exempel större skillnader mellan fransmän på olika håll i Frankrike än mellan fransmän och tyskar.
Den genetiska strukturen i Europa verkar inte heller ha påverkats särskilt mycket av den process som gav oss våra nuvarande indoeuropeiska språk. Varifrån de kom och hur de indoeuropeiska språken spred sig är fortfarande en stridsfråga bland forskare. Arkeologen Colin Renfrew framförde för några år sedan hypotesen att språken skulle kommit med de första jordbrukarna från dagens Turkiet, men det har aldrig gått att visa.
Arkeologiska och språkliga data pekar åt andra håll. De flesta forskare menar nu att de indoeuropeiska språken kom senare än jordbruket och att de spreds från södra Ryssland av ridande herdefolk. Dessa lyckades uppenbarligen aldrig rubba Europas genetiska grundstruktur som är extraordinärt homogen. Till det bidrar också upprepade folkvandringar inom kontinenten under de senaste årtusendena.
Handel, krigföring och migration har upprättat vidsträckta förbindelser mellan befolkningar på skilda håll i världen i alla tider. Men tvärtemot vad man skulle kunna tro visar helt ny genetisk forskning att kvinnor rört på sig mer än män. Förklaringen är den utbredda seden att kvinnor flyttar till mannens samhälle när de gifter sig. Under flera tusen år har de korta förflyttningarna gjort att kvinnors gener är mer uppblandade än mäns.
Intensiteten och omfånget i människors kontakter med varandra accelererade kraftigt i och med européernas kolonisering av andra världsdelar från 1400-talet och framåt. Ett ytterligare steg i samma riktning har tagits under de senaste decennierna. Det är billigt att flyga och går snabbt att faxa och skicka elektronisk post.
En följd av detta, som den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen pekar på, är vad han kallar långdistansnationalism eller deterritorialisering. Det politiska skeendet i Israel är beroende av judiska och palestinska grupper på andra håll i världen. Fler engelsktalande karibier bor i USA och England än i det engelsktalande Karibien. Politik på Sri Lanka är avhängig av tamiler som bor i resten av världen. Algeriets viktigaste intellektuella centrum är olika städer i Frankrike och så vidare.
Det spelar inte längre så stor roll var man är. Samtidigt blir etnicitet allt viktigare för människor. Etniska kategoriseringar kan ses som försök att skapa ordning i en förvirrande blandning av olika slags människor. Det har gjorts och görs många försök att återuppliva etniska identiteter som håller på att dö ut. Det kallas för etnisk revitalisering.
Föreställningen om rak härstamning och lång och oföränderlig existens är grundläggande för de flesta etniska grupper. Men verkligheten ser annorlunda ut. Mänsklighetens mångfacetterade historia av migrationer, som nu med genetikens hjälp håller på att kartläggas, passar ofta dåligt in i etniska gruppers myter om sig själva. Forskare har tidigare gjort misstaget att se på kulturer och etnicitet som något statiskt med tydliga gränser, men nu är nya synsätt på väg.
I praktiken är det så att människor kan tala samma språk som vissa människor, dela religion med en del av dessa och vissa andra samt ha samma ekonomiska strategi som en helt annan kategori av människor. Kulturella gränser är luddiga och sammanfaller inte nödvändigtvis med etniska. Under historien har folk, kulturer, språk och religioner alltid blandats och dessutom modulerats om under processen. Ordet folk, som vi trodde vi visste vad det betydde, visar sig vara i stort sett omöjligt att entydigt definiera.
Men naturligtvis finns det kontinuiteter i det förflutna. Problemet med den genetiska forskningen är att den i vissa fall kan påvisa de kontinuiteter som människor önskar sig och i andra fall inte. Bittra konflikter kan bli följden.
En av dem är striden om den så kallade Kennewickmannen i USA, ett minst 9 300 år gammalt skelett som hittades i staten Washington i nordvästra USA 1996. Det är ett av de äldsta skelett som någonsin påträffats i Nordamerika. Den som först undersökte benen var antropologen James Chatters. Han kunde till att börja med inte avgöra hur gamla lämningarna var, men fick intrycket att ansiktet hade kaukasoida drag, vilket kom till offentligheten. En analys visade sedan hur gamla benen var och en storm av känslor rördes upp.
Kunde kanske mannen ha kommit till Amerika genom att gå över den frusna Atlanten från Norge till Newfoundland? En grupp människor som bekänner sig till den gamla nordiska asatron hävdar att Kennewickmannen är en förlorad broder. De vill att hans kvarlevor ska analyseras.
Umatillaindianerna som bor i det område där Kennewickmannen hittades hävdar upprört att han är deras förfader och de kräver att han ska begravas utan att några DNA-analyser görs. En talesman för stammen säger att stammen inte tror på att deras förfäder invandrade från någon annan kontinent, så som vetenskapsmännen säger.
Antropologen James Chatters menar nu att det var ett misstag att kalla Kennewickmannen kaukasoid. Snarare är han av asiatisk typ, möjligen liknande Ainufolket i Japan. Chatters och sju andra forskare vill få möjlighet att analysera benen genetiskt. Tvisten om vem som ska få göra vad med Kennewickmannens kvarlevor har förts upp i domstol och är ännu inte avgjord.
Strider som gäller vems kultur som är äldst och finast är en baksida av etnisk revitalisering, påpekar Thomas Hylland Eriksen. Han menar att tankarna om etniska grupper är nationalism överförd på mindre enheter.
– Vi får en form av mikronationalism. Och det är politiskt livsfarligt. Människor blir fångar i kulturer de inte har bett om.
Dean Snow, som är professor i arkeologi i Pennsylvania och studerar nordamerikanska indianers förhistoria, menar att vi måste lära oss acceptera etniciteternas föränderlighet. Vissa indianstammar är så uppblandade med vita och deras kultur är så förändrad att de knappast har några likheter alls med sina föregångare. Ändå är de indianstammar. Dean Snow jämför med företag. General Motors till exempel har förändrats totalt sedan det startades, ändå är det General Motors.
– Så om vi tänker i företagstermer om etniska grupper blir det lättare att förstå hur något kan förändras och samtidigt vara detsamma, säger Dean Snow.
Charlotta Sjöstedt är vetenskapsjournalist och författare.
Att läsa: Vi och dom, sjätte skriften i Vetenskapsakademiens serie om människan och den nya biologin. Thomas Hylland Eriksen: Etnicitet och nationalism.
