Medeltid som dröm och utopi
På ytan ser det mest ut som en lek, ett kostymspektakel. Man arrangerar riddarspel på Skoklosters slott, Visbys kyrkoruiner blir återigen centrum för en gotländsk medeltidsvecka och i Nyköping får turisterna möjlighet att återuppliva den svenska medeltidens politiska verklighet med det bekanta gästabudet i centrum.
I Upplands skogar har rollspel om riddare och jungfrur lockat ungdomar att återskapa historien. Inte heller den biosugne har behövt avstå. Medeltiden har – i filmer som Braveheart och den svenska Petri tårar – avlöst Vilda Västern i tillfredsställandet av vårt behov av historiska miljöer.
Men också mer ambitiösa filmprojekt har haft medeltidsanknytning. Vi har fått se en filmatisering av Kristin Lavransdatter, Sigrid Undsets mäktiga 1300-talsepos där medeltidsmänniskans moraluppfattning spelar en central roll.
På musikmarknaden ligger kompositioner av 1100-talsnunnan Hildegard av Bingen högt på topplistorna i Europa. Hildegard komponerade för övrigt inte bara musik. Hon spelade också en mer eller mindre offentlig roll i den samtida teologiska diskussionen och har som sådan lyfts fram som exempel på en framträdande kvinnlig intellektuell tradition inom den medeltida kyrkan, vilket inte minst dagens kvinnohistoriker har uppmärksammat.
Dessa exempel på medeltidsintresset i dess olika varianter kan kompletteras med ett nedslag i en helt annan intellektuell sfär: den idépolitiska debatten. I Tyskland har under några år pågått en intensiv diskussion rörande de konservativa grupperingar – främst i Tyskland men också i Ryssland, det forna Jugoslavien och på andra håll – som innefattas under beteckningar som ”den konservativa revolutionen” eller ”radikalkonservatismen”. Vad det handlar om är en typ av politiska strömningar som i olika varianter anknyter till Traditionen, Religionen, Folket eller annat traditionellt konservativt och reaktionärt tankegods. Idéer hämtade från civilisationskritiker som Carl Schmitt och Ernst Jünger innebär, åtminstone för tysk del, en säker återkoppling till Tredje riket och nazismen.
Bland dessa mer eller mindre obskyra politiska grupperingar finns också inslag av intresse för medeltiden och det har här blivit synonymt med ett återvändande till ett tidsskede då individen i större utsträckning än under det modernas epok antas ha levt i samklang med något mer ursprungligt, något mer andligt, en tidsålder då världen var överblickbar och entydig. Idealiseringen av detta mer eller mindre entydiga förflutna – sett som ett gemensamt territorium eller betraktat som en andlig gemenskap – kan också fungera som motinstans till det moderna och dess tendens att bortse från det specifika till förmån för det allmänna, från det nationella till förmån för det internationella.
Det kunde kanske ligga nära till hands att avfärda medeltidsintresset inom denna ”moderna antimodernism” som ett exempel på en tidstypisk dragning åt politisk mysticism eller, med tanke på kriget på Balkan, till idéer som har till syfte att förstärka etnocentriska tendenser och lyfta fram den egna gruppens historiska förankring.
Sett ur ett bredare idéhistoriskt perspektiv så ter sig emellertid medeltidsintresset – både det som kommer till uttryck inom kultursfären och det som kan relateras till den politiska idédebatten i nämnda exempel – snarare som en del av en betydelsefull idétradition med en längre historia än så. Drömmen om medeltiden har nämligen under snart tvåhundra år fungerat som motbild till industrisamhället.
Medeltiden som historiskt begrepp kan, som alla andra epokbegrepp, betraktas som en konstruktion som i lika utsträckning tjänar till att belysa forskarens egen tid som den tid han studerar. Därigenom har också konjunkturen för medeltidsintresset växlat. För renässansens humanister var medeltiden den period som låg mellan den uppskattade antiken och den samtid som man såg som ett arv av den grekiska kulturen. Senare skulle upplysningens förespråkare, inte minst den inflytelserike filosofen Voltaire, uttrycka sitt förakt över medeltidens ”vidskepelse”. Under 1800-talet bekräftades genom framstegstankens genombrott och Charles Darwins idéer om livets ständiga utveckling, att medeltiden hörde till de perioder som låg långt ner på den mänskliga kulturens utvecklingsstege. Men som en stark underström till denna utvecklingsoptimism finns en helt annan trend, en utopisk linje som lyfter fram medeltiden som motbild till det moderna industrisamhället.
Det finns i själva verket en mängd exempel från både 1800- och 1900-talet – från politik, konst, litteratur och arkitektur – som visar på medeltidens betydelse som inslag i en civilisationskritisk betraktelse av samtiden.
Det var de tyska romantikerna – den unge Goethe, Herder, Novalis, bröderna Schlegel – som återupptäckte medeltiden, denna alltsedan renässansen nedvärderade epok i Europas historia. Det nya intresset för denna halvt mytiska och ”mörka” medeltid ska delvis ses som en reaktion på upplysningsepokens idealisering av det rationella förnuftet, då kristendomen i upplysningsmännens encyklopedi kom att betraktas som en religion bland andra.
Det är också den kristna kulturen under högmedeltiden, framför allt representerat av den medeltida staden, som står i centrum för medeltidsintresset. Detta var, föreställde man sig, den tid då det religiösa, politiska och ekonomiska livet bildade en enhet. Individen fick sitt värde genom sin plats i den sociala strukturen, vilket man kontrasterade mot upplysningens uppfattningar om individens självständighet och epokens mekanistiska världsbild.
Det fanns också på sina håll, till exempel hos poeten Novalis, en dröm om ett återskapande av den katolska enhetskultur som hade krossats genom reformationen.
Idealiseringen av medeltiden dyker också upp senare i 1800-talets idédebatt. Den utgör till exempel ett inslag i framväxten av seklets socialistiska strömningar. En viktig tanke i detta idékomplex var från början frågan om hur individen ska kunna befrias från det mekaniska, själlösa industriarbetet och bli en skapande människa. Av detta följer också betonandet av hantverkets roll och den medeltida hantverkarens liv sattes i kontrast till den moderna industriarbetarens. Karl Marx kunde också i de medeltida hantverksskråna se ett uttryck för en begynnande klasskamp: folket som organiserar sig mot de ekonomiskt starkare köpmannaorganisationerna. Marx och hans meningsbroder Engels hämtade ju i stor utsträckning sina exempel från den engelska verkligheten när det gällde att skildra kapitalismens avigsidor. Det är också i England som den idealiserade bilden av medeltiden får ett av sina starkaste uttryck, men nu i en annan politisk omgivning, nämligen i kretsen kring den konservative historikern Thomas Carlyle och konstkritikern John Ruskin.
Carlyle ställde i sin bok Past and present medeltidens andliga och sociala liv – med klostret som ideal – mot industrisamhällets andliga förtvining och brist på genuint ledarskap. Ruskin skriver å sin sida några oerhört inflytelserika böcker om den högmedeltida arkitekturen, gotiken, som han menar bör vara förebild även för den samtida byggnadskonsten. Även hos Ruskin kombineras detta med idéer om en annorlunda, närmast feodal social struktur som ideal.
Den nygotiska trenden inom arkitekturen får en mängd nedslag i byggandet, inte bara i England, utan i hela Europa. Ruskin betydde också mycket för framväxten av den konstriktning som går under namnet prerafaeliterna, där medeltida teman med religiösa motiv (”före” renässansen och Rafael) lyfts fram. Inom litteraturen hade också Walter Scott med Ivanhoe och andra romaner skapat ett stort läsintresse kring det medeltida riddarväsendet med romantiskt idealiserande beskrivningar av riddare och jungfrur.
Ruskin såg alltså gärna att det samtida England omvandlades i feodal anda. Hans lärjunge William Morris drog däremot helt andra slutsatser än sin lärofader av sin medeltidsvurm. Morris, framträdande engelsk konstnär och socialist, lyfte fram de medeltida städernas hantverkskooperationer som förebild för en förändring av industrisamhället. Han skrev utifrån denna övertygelse och i tidens anda en social framtidsutopi, News from nowhere, som utspelas i ett framtida England men med den medeltida andliga och materiella kulturen som förebild.
2000-talets England visar sig i Morris vision vara ett slags miniversion av medeltiden. Här finns visserligen ingen feodalism, men annars ger Morris rika exempel på hur hans föreställning om medeltiden inspirerat honom. Maskiner har bannlysts, utom för de allra smutsigaste jobben, människorna går omkring i vackra, hemvävda kläder och deras hus är byggda och inredda i enkel och rustik stil.
Morris medeltidsinspirerade samhällsutopi och idealisering av hantverket hade både politiska och konstnärliga implikationer. Som led i en civilisationskritisk betraktelse av samtiden fick det i början av 1900-talet nedslag i den tyska, politiskt radikala modernistiska rörelsen. Här skapade arkitekten Walter Gropius designskolan Bauhaus, bland annat under intryck från Morris idéer kring de medeltida katedralbyggena då konstnärer, arkitekter och hantverkare arbetade i en gränsöverskridande social och konstnärlig gemenskap.
Gropius formulerade sitt program i Bauhausmanifestet, vars omslag pryddes av ett träsnitt av en medeltida katedral. Bauhaus skulle bli vad Gropius kallade en ”andens republik” och dess idéer skulle ligga till grund för det goda socialistiska samhälle som skulle skapas i Tyskland efter världskriget. Det är arkitektens uppgift att förverkliga detta samhällsprojekt; förebilden var den medeltida katedralbyggaren.
En aspekt av medeltidsvurmen är idealiseringen av ett samhälle präglat av fasta moraliska värden, en dröm om ett överblickbart socialt och andligt sammanhang där människan erkänner en moralisk-religiös sfär där det onda och det goda är påtagliga och urskiljbara realiteter, återigen som en motvikt till det modernas relativitet.
På 1930- och 40-talen skapade två engelsmän några av 1900-talslitteraturens mest spridda romaner som utspelar sig i medeltidsmiljö: C S Lewis med sina böcker om landet Narnia och J R R Tolkien med sin Ringen-triologi. Både Lewis och Tolkiens böcker illustrerar just den aspekt av det moderna medeltidsintresset som berör grundläggande konflikter mellan ont och gott. I böckerna om Ringen utspelas en ständig kamp på liv och död mellan det goda och det onda och budskapet är att samma sak gäller för vår tid – nazismens och fascismens grymheter fanns ju ännu i färskt minne.
Medeltidstemat fungerar i ett större perspektiv som en spegling av det moderna samhällets öppna eller dolda moraliska konflikter. I Narnia-böckerna predikas tillit och tro för att människan på den vägen ska få kraft att se det heliga i världen. I den svenska litteraturen finns en motsvarighet i vissa av Astrid Lindgrens böcker, till exempel Mio, min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Även här handlar det ju i stor utsträckning om en kraftmätning mellan det goda och onda i världen och allt utspelas i en miljö som har tydliga drag av europeisk medeltid.
Medeltiden har en lockelse genom sin framtoning som det helt annorlunda. I ett civilisationskritiskt perspektiv kanske man kan se föreställningen om medeltiden som en tankefigur som i sig – och över tiden – inrymmer en rad olika föreställningar, där drömmen om social och politisk stabilitet och en andlig hemkänsla i tillvaron är viktiga element. Dessa kan naturligtvis i olika perioder ta sig olika uttryck och kombineras i olika riktningar: en konservativ dröm om en religiös pånyttfödelse lika väl som en vision av ett socialistiskt samhälle. Denna tolkning av innebörden i intresset för medeltiden gör det lättare att förstå hur en 1700-talsromantiker som Novalis, en radikal 1900-talsmodernist som Walter Gropius och varför inte de konservativa kretsarna i dagens Tyskland alla kan referera till medeltiden som mönster för en social och andlig pånyttfödelse.
Staffan Källström är docent i idéhistoria vid Stockholms universitet.
