Luffarna – vägarnas vagabonder

Yrkesluffare måste ses mot bakgrund av den stora befolkningsökningen och proletariseringen av landsbygden under 1800-talet. Från mitten av 1700-talet och hundra år framåt fördubblades folkmängden och antalet obesuttna – de som inte ägde någon mark – fyrdubblades. Samtidigt bröt skiftesreformerna ned den sociala struktur som hade funnits inom ramen för de gamla byalagen, och den patriarkala sociala omsorgen om underlydande som fanns vid vissa gårdar, gods och bruk försvagades.

Luffaryrket blev ett försörjningsalternativ och en levnadsform för personer som inte kunde, eller inte ville, anpassa sig till de förhållanden som rådde för egendomslösa. Bland dem fanns också ett litet inslag av personer från andra samhällsklasser, människor som ansågs ha gått vilse i tillvaron och hamnat på vägarna. Inslaget av psykiskt eller fysiskt handikappade, som inte ville ta emot de ibland förnedrande hjälpformer som sam­hället erbjöd genom fattighus eller sockengång, var inte obetydligt.

Det var vanligt att luffarna hade en bakgrund i hantverksyrken som minskade eller dog ut på grund av industrialise­ringen – yrken som garvare, tunnbindare, sadelmakare, rep­slagare eller handcigarrmakare. De valde landsvägen framför det nya, mekaniserade tempoarbetet i industrin.

Vissa luffare hade främst individuella orsaker till att de levde sitt liv längs vägarna. De kunde vara ”oäktingar”, ovälkomna som barn och med en känsla av hemlöshet som vuxna. De kunde också som barn ha varit utackorderade på socknen, tvingats flytta mellan många olika hushåll och därmed fått hemlösheten i blodet.

Början på luffarepoken sammanfaller med den stora utvandringen till Amerika. Många som blev luffare ville utvandra, men kom av en eller annan anledning aldrig iväg.

Ordet luffare kom i bruk på 1890-talet. Det har släktskap med det tyska verbet laufen, springa, och det engelska loaf, driva (omkring). Det var från början huvudsak­ligen en nedsättande beteckning, tillkommen för att skilja ut sina bärare från grupper som – ur samhällets och de bofastas synvinkel – hade mer godtagbara skäl att vandra längs vägarna. Grupper som gårdfarihandlare, vandrande gesäller, ambulerande hantverkare och människor som företog arbetsvandringar, till exempel från skogsbygder till skördearbete i slättbygderna.

Många luffare utförde enklare hantverk som kvast- och visptillverkning av ris, förfärdigande av pappersblommor och ståltrådsarbeten, slipning av knivar och saxar till hushållen. Andra hade små lager av lättburna produkter – nålbrev, skosnören, brevpapper och dylikt – som de ”nasade” i gårdarna. Inget av detta gjorde dem till riktiga hantverkare eller gårdfarihandlare i samhällets och de bofastas ögon. De ”äkta” hantverkarna var gesäller eller hade mästarbrev. Gårdfarihandlarna hade av staten utfärdade handelsrättigheter.

Från den tidiga delen av luffarepoken finns en hel del folklore. Dit hör luffarmärkena, luffarklubborna och tron att luffarna hade ett eget hemligt språk.

Luffarmärken var hälsningar och information luffarna emellan. De ristades eller tecknades på vägskyltar, staket, grindstolpar, träd eller husknutar. Tecknen angav till exempel i vilka gårdar man kunde få mat och husrum eller varnade för ogina husbönder och ilskna hundar. Dessa mystiska tecken väckte naturligtvis undran och spänning hos de bofasta. Inte minst kunde de sätta barns och ungdomars fantasi i rörelse.

Det ansågs också att luffarna, som kännetecken sinsemellan, hade tre tatuerade prickar i vecket mellan vänster hands tumme och pekfinger. Detta härmades gärna av skolung­domar med bläck- eller anilinpenna ända fram på 1960-talet.

Att luffarna hade ett eget hemligt språk är en myt. Vissa luffa­re kunde svänga sig med ord och fraser som var främmande för de bofasta, kanske för att göra sig lite extra intressanta och underlätta bettlandet. Men det var sådant som de uppsnappat från andra grupper, till exempel förbrytarslang, sotarnas ”knopar­-

moj”, västgötaknallarnas månsing eller romernas romani.

Luffarklubborna var en praktisk detalj hos de bofasta i vissa byar för att fördela bördan av att ta emot och hysa luffare. Klubborna var av trä, täljda eller svarvade, ofta två-tre decimeter långa och någon centimeter breda. När en luffare kom till byn fick han höra efter i vilken gård klubban fanns. Där kunde han få mat och övernattning, ofta i ladugård eller på loge. När luffaren lämnade gården skulle han föra klubban vidare till nästa gård, som då var skyldig att ta emot nästa luffare som dök upp. På vissa klubbor fanns gårdarnas eller husböndernas namn inristade eller skrivna i den turordning de skulle ta emot luffare. De flesta luffarklubbor har förkommit, men ett fåtal finns bevarade på hembygdsmuseer.

Antalet luffare ökade kraftigt vid arbetslöshetstopparna i början av 1920- och 30-talen. Arbetslösa unga män gav sig ut på vandring i en ofta fåfäng jakt på tillfällighetsjobb, och för att inte ligga de hemmavarande till last. Den sortens luffare hade ”yrkesbröder” i hela den industrialiserade världen under depressionen. Mest kända från litteratur, film och sånger är den amerikanske ho-bon. Ordet kommer från ho(e)-bo(y), det vill säga pojke med hacka, alltså en ung man som reste omkring för att söka jordbruksarbete. De stora avstånden i USA gjorde att ho-bon oftare förflyttade sig genom att tjuvåka med godståg än att gå till fots.

De flesta som drevs ut på vägarna av arbetslöshetstopparna under första hälften av 1900-talet återvände till ett bofast arbetsliv när tiderna blev bättre. Men vissa blev kvar på vägarna som yrkesluffare. Det gäller för den på sin tid mest kände av dem alla – ”luffarkungen” Karl Oskar Karlsson.

Karlsson var född i Göteborg 1894, blev eldare till sjöss men hamnade på luffen under arbetslöshetsåren i början av 1920-talet. Vid nästa arbetslöshetstopp, depressionen i början av 1930-talet, vandrade han genom den svenska pressen.

1933 organiserade Karl Oskar Karlsson två ”luffarriksdagar”, en i Borlänge och en i Heby. Vid dessa framträdde han som en skicklig talare och fick ”riksdagarnas” uppdrag att uppvakta socialminister Gustav Möller med krav på fler åtgärder mot arbetslösheten, och härbärgen för de hemlösa.

En liknande luffarkonferens hade hållits i Hallsberg påskhelgen 1921 och antagit ungefär samma krav. Det gav inget resultat. Regeringen von Sydow lade luffarnas petition till handlingarna. För Karlsson och två andra utsedda delegater gick det bättre. De togs väl emot av Möller och deras aktion blev ett litet, i dag bortglömt, bidrag till opinionsbildningen för den sysselsättnings- och socialpolitik som växte fram under 1930-talet. Men själv blev Karlsson kvar på vägarna ända fram tills på ålderns höst, en bit in på 1960-talet. Medveten om att en stor del av det tyska trasproletariatet hade fallit för Hitlers locktoner agiterade han mot nazismen i vägkorsningarna och på ”luffarhotellen” vid tegelbrukens och glasbrukens ugnar.

Luffarna accepterades inte av samhället. De hotades av tvångsarbete enligt 1885 års lag om lösdrivares behandling. När denna lag stiftades hade den långa fredsperioden under 1800-talet och förbättrade medicinska förhållanden förvandlat bristen på arbetskraft till återkommande arbetslös­het. Huvudsyftet med en lösdriverilag var inte längre att pressa ut mer ar­betskraft ur ett tunt befolkningsunderlag, utan att skydda sam­hället och de bofasta mot det moraliska hot, och hot mot egen­dom och säkerhet, som de så kallade lösdrivarna antogs utgöra.

Enligt lösdrivarlagens paragraf 1 skulle som lösdrivare behandlas ”hvar och en, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till uppehälle och utan att söka arbete, äfvensom den, hvilken eljest, utan att ega medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika för ett sådant lefnadssätt, att våda deraf uppstår för allmän ordning eller sedlighet”.

Påföljderna var anhållan, häktning, varning och tvångs­arbete. Vanligt var att de som varnats två gånger, och åkte fast en tredje gång, dömdes till tvångsarbete från ett halvt år upp till två år. De som dömts till tvångsarbete kunde också, av disciplinära skäl, dömas att slita spö, närmare bestämt fyrtio rapp.

Manspersoner som dömdes till tvångsarbete sändes till Statens tvångsarbetsanstalt Svartsjö nordväst om Stockholm. I den lilla skriften Statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö – en återblick på dess sextioåriga verksamhet, som utkom 1952 i samband med lösdrivarlagens upphävande, kan man läsa hur det dagliga livet tedde sig för de intagna:

”Tvångsarbetarens dag började klockan fem. Först skulle han städa sin cell, vilkens möblemang bestod av en säng samt en trebent stol. Så följde frukost och korum, varefter utmarsch till arbete skedde klockan sex. Med en timmes rast varade detta till kl 12. Därpå följde middag och rast till kl 13.30, samt med en halv timmes rast åter arbete till kl 20. Efter korum och kvällsmåltid var dagen slut.”

Nattetid var tvångsarbetarna inlåsta i sina celler. Om dagen stod de under ständig uppsikt och skulle om möjligt hållas isolerade ifrån varandra. Instruktionen föreskrev att de vid marsch till och från arbetet skulle gå en och en bakom varandra med några stegs avstånd emellan. Under arbetet fick de inte tala med kamraterna, inte heller lämna sin plats. Arbetet bestod huvudsakligen i att bryta

och hugga gatsten och slå makadam för Stockholms stads behov.

Väggarna i anstaltens huvudbyggnad pryddes av ordstäv till de intagnas moraliska uppbyggelse, till exempel: ”Bättre sträva med två getter och stråtäckt tak; det är ej så tungt som att tigga.”

Man kan konstatera att allmänhetens syn på luffarna har växlat genom åren. Periodvis har de setts som farliga landstrykare, hot såväl mot den enskilda säkerheten och egendomen som mot samhällsordningen i stort.

Senare, särskilt när de började försvinna från vägarna efter andra världskriget, har de mest betraktats som oförargliga original. Då hade den begynnande avfolkningen på landsbygden minskat underlaget för luffarnas torftiga försörjning och det sociala välfärdssystemet byggts ut. En växande bilism gjorde landsvägarna otrivsamma för vandrare.

**Publicerad i Populär Historia 5/2007

Fakta: Harry Martinsson – en luffare i akademin

Lördagen den 11 juni 1921 anhöll extra detektivkonstapeln Carl Persson i Lundagård i Lund en ung man för lösdriveri och förde honom till stadsfiskalen för förhör. Enligt det till förhörsprotokollet fogade signalementet var ynglingen 175 centimeter lång, hade mörkblont hår och blå ögon. Näsan var »vågig», munnen »ordinär», pannan »låg» och ansiktsformen »oval». Som yrke uppgav den anhållne jungman, och som kyrkskrivningsort Haga församling i Göteborg. Han var född i Jämshögs församling i Blekinge den 6 maj 1904 och var vid gripandet följaktligen bara 17 år. Hans namn var Harry Edmund Martinson.

I förhörsprotokollet skriver stadsfiskalen: »Vid hållet förhör har Martinson erkänt, att han den 10 och 11 dennes vistats här i staden och uppehållit sig genom att bettla mat och penningar samt berättat följande: Sedan oktober månad 1920 har han med undantag för en och annan dag saknat sysselsättning och gående från ort till ort i Sverige och Norge livnärt sig huvudsakligen genom bettleri. Han har på varje ort sökt arbete, dock utan att kunna erhålla sådant. I saknad av bostad och medel brukade han tillbringa nätterna i ladugårdar och halmstackar.»

Extra detektivkonstapel Persson anade nog inte att han hade anhållit en blivande ledamot av Svenska Akademien, hedersdoktor vid Lunds universitet och nobelpristagare.

Senare i livet berättade Harry Martinson att han, när han anhölls i Lund, varit i Malmö för att söka hyra på någon båt, men misslyckats och bestämt sig för att gå till Göteborg i samma ärende. Ute på Skåneslätten hade han sett de två tornen på Lunds domkyrka sticka upp vid horisonten och vikt av för att ta en titt på den arkitektoniskt och historiskt intressanta byggnaden.

Martinson hade ett stort självupplevt material när han på 1940-talet skrev sin roman Vägen till Klockrike om luffaren Bolle och dennes kamrater. Han hade redan som fjortonårigt sockenbarn rymt flera gånger och luffat omkring, som längst upp till Kil i Värmland. Under sin sjömanstid 1919–27 gick han, vid arbetslöshetsperioder, på luffen i Sverige, Norge och Sydamerika.

Publicerad i Populär Historia 5/2007

Fakta: Lag mot lösdriveri redan på 1300-talet

Sveriges första kända lösdriverilag är en stadga, signerad av Birger Magnusson (han som fängslade sina bröder vid Nyköpings gästabud och kastade nyckeln i ån) år 1303. Enligt denna ålades alla som ertappades kringstrykande utan jobb och pengar, att skaffa sig en tjänst. Om de inte ville det, eller inte lyckades, kunde de dömas till att slita spö och/eller få öronen avskurna.

Att skära öronen av brottsliga eller miss-hagliga personer var något av en svensk specialitet under medeltiden. Vanligare i andra europeiska länder var brännmärkning. I England kunde fram till 1549 en myndighetsperson eller välbeställd privatperson ta en vagabond som slav på två år. Denne fick ett »v» som i vagabond inbränt på bröstet. Rymde han och infångades kunde han tas till slav på livstid och fick ett »s» som i slave inbränt i pannan.

Från 1300-talet och århundradena framåt avlöste de svenska stadgarna och lagarna riktade mot vagabonder och lösdrivare varandra. De ständiga krigen gjorde att folkmängden utvecklades långsamt. Det rådde konstant brist på arbetskraft och krigsfolk. Lösdrivarlagarna användes ofta för att tvinga egendomslösa att ta årsanställningar, eller för att skaffa tvångsarbetare till statens gårdar, gruvor och befästningsarbeten.

Publicerad i Populär Historia 5/2007