Skånemarknaden – Norra Europas viktigaste handelsplats

Det var på 1100-talet som det började ta fart.

I Öresund hade sillen sedan en tid gått till i så stora mängder under hösten att det sades att man kunde ösa upp den i båten med bara händerna! Den skånska sillen hölls för Europas bästa, och var hett eftertraktad i form av tillåten fastemat. Då fler än hälften av årets dagar var påbjudna fastedagar, ledde detta till att sill konsumerades i stora mängder. På grund av ett gynnsamt geografiskt läge blev den långsmala

Falsterbohalvön ett centrum för det intensiva fisket, som bedrevs under höstmånaderna. Platsen låg även centralt i ett handelsnät som spände mellan Novgorod och London, vilket gav upphov till en internationell varumarknad. Skånemarknaden bevistades främst av köpmän från engelska, holländska och nordtyska städer.

En viktig förutsättning för den rika handeln var att den var förlagd till mark som ägdes av den danska kronan – så kallad kungalev. Den nödvändiga marknadsfreden kunde då garanteras av kungamakten, som också organiserade handeln och tog in de många avgifterna. För dessa ändamål uppfördes fogdeborgar i Skanör och Falsterbo i början av 1200-talet.

De olika köpstäderna tilldelades speciella jordområden för handel av kronan. Dessa kallades fiter, och var miniatyrsamhällen med gator, kompanihus, kyrkor, krogar och bodar. Städerna erhöll även unika handelsrättigheter, privilegier, vilka var en kunglig nåd som kunde dras in. På halvöns nuvarande hed stod kronoskogen. I denna hämtades virke till de många bodarna, samt till driften av sjömärket i Falsterbo. Denna Nordens äldsta fyrplats var av största vikt för att varna de många skeppen för det förrädiska Falsterborevet. Men avverkningen av skogen släppte samtidigt lös den farliga flygsanden, som på 1500-talet skulle bidra till handelsplatsernas död. Det var kontakten med den mäktiga tyska Hansan som gjorde Skånemarknaden till den mest betydande handelsplatsen i Nordeuropa. Den var dessutom Danmarks främsta inkomstkälla. Hanseförbundet skapades i början av 1200-talet för att främja köpmännens intressen och rättigheter utomlands, samt för att trygga de farliga sjövägarna. Hansan kom att ha stort inflytande på arkitektur, språk och kultur i de städer förbundet var verksamt. På 1300-talet utvecklades organisationen från en sammanslutning av enskilda handelsgrupper till en där hela städer kunde bli medlemmar. Ett av Hansans främs-ta intressen var kontrollen av den skånska sillhandeln.

Över tid kom Hansan att bli en politisk och ekonomisk stormakt, som totalt dominerade handeln i Östersjöområdet. Framgången låg dels i dess organisation och kapital, men även i de rymliga koggfartygen, som kunde ta upp till hundra ton last. Då Hansans huvudort Lübeck kontrollerade saltgruvorna i Lüneburg, var det möjligt att transportera stora mängder salt till Falsterbohalvön. Den begärliga sillen saltades ned i tunnor för konservering, och skeppades i enorma kvantiteter ut i Europa. Eftersom floden Trave förband Lübeck med Östersjön, använde man benämningen travesalt.

Det var under de hektiska höstmånaderna som köpmän, fiskare, kronans män, och den brokiga skara människor som rensade sill, sålde öl och utförde hantverk, samlades på marknadsområdena i Skanör och Falsterbo. Marknadstiden varierade år från år, men varade ungefär från S:t Jakobs dag den 25 juli till S:t Mårtens dag den 11 nov. Det var nu sillen gick genom Öresund i rika mängder, och fisket utfördes främst av danska bönder och borgare. Många samhällen stod tomma, då invånarna rest till marknaden för att göra sig en förtjänst. Fiskarna bodde i enkla bodar och tält på förstranden, där de var grupperade efter hemort. De bedrev främst garnfiske.

Reglerna var tydliga och hårda. Stöld av garn straffades med döden. En fiskebåt hade vanligen tre till fem man ombord, vilka inte fick arbeta för någon särskild köpman. När fångsten togs i land skulle den istället säljas till högstbjudande. För att signalera att handeln kunde starta, restes en tunna på en stång. Det var viktigt att försäljning inte skedde ute i fiskebåtarna – i så fall riskerade den danska kronan att missa avgiftstillfällen. Ingen naturlig hamn fanns, varför fartygen fick ankra ute på redden. Det var förbjudet att föra varor till skeppen med något annat än pråmar. Dessa transporter utfördes av boende på platsen, och de båda städerna hade därmed främst en servicefunktion under marknadstiden.

I Skanör, som var den främre marknadsorten på 1200-talet, var köpstädernas fit belägna öster om staden, i området som nu heter Lagmanshejdan. Tyska och holländska städer som Kampen, Bremen, Wismar och Rostock, hade här sina handelsområden med bodar, kyrkor och gator. Bodarna byggdes av trä, tjärades, och gavs namn som Hästen, Tre sillar och Jungfrun. Att fitet kunde vara omfattande visade utgrävningen av Rostockerkyrkogården på 1960-talet, där cirka tvåtusen gravar påträffades. På områdena rådde tysk lag, som hävdades av egna fogdar. Dessa höll uppsyn över fitet, och förhandlade med den danske fogden. Efter inköp på stranden togs sillen till fitet för behandling. Rensningen utfördes av kvinnor som kallades gällekonor. Avfallet skulle på grund av lukten avlägsnas inom två dagar, för vidare behandling till tran (olja kokt på inälvor eller hela djurkroppar). Detta skedde på en särskild plats kallad Grumhöjebackarna.

Efter rensningen gjordes den viktiga nedsaltningen, till vilken det gick åt rikliga kvantiteter salt. För tre tunnor sill användes en tunna salt. Om fisken skulle konsumeras snart saltades den lätt, medan längre hållbarhet krävde grundligare saltning. Slarv bestraffades med döden. Lika noggrann var kvalitetsmärkningen, där tre cirklar på tunnans botten betydde högsta klass. Köpmännen ristade även in bomärken i tunnorna för att visa tillhörighet.

Fogdarna på de båda borgarna tillvaratog kronans ekonomiska intressen och hävdade lagen. Marknadens omfång, och den stora internationella närvaron, innebar många avgiftsmöjligheter för den danska kungamakten. Tull betalades för in- och utförsel av varor, och till det tillkom avgifter för båtar, vagnar, fiske och handel. Varje år lät kungen göra nya mynt för marknaden, som köpmännen var tvungna att växla till sig med förlust. Vid betalning erhölls blykvitton, vilka påträffats i åtskilliga mängder vid utgrävningar av Skanörs borg.

När alla deltagande anlänt till halvön, och förberedelserna var klara inför handel och fiske, lästes reglerna i den så kallade motboken upp av fogden. Denna innehöll föreskrifter om allt från köp och transporter till vapen och dödsstraff. Därefter red han under trumning runt med Danmarks fana, och lyste fred över handelsområdet. Sist hölls en gemensam gudstjänst, innan aktiviteterna släpptes lösa. I de otaliga bodarna erbjöds hantverksprodukter som glas, kläde och koppar, samt matvaror i form av sill, salt kött, pepparkakor och smör. Dagligen skeppades cirka tjugotusen tunnor saltad sill till andra europeiska länder. Den färgstarka blandningen av nordeuropeiska köpmän, danska fiskare och kvinnliga öl- och sillhanterare måste ha gjort halvön till unik smältdegel – och en utmaning för den ordningsskapande fogden. År 1267 väntade i Rostock fyrtio prostituerade kvinnor på transport till marknaden, och i Falsterbo fanns det 81 krogar år 1494.

Marknaden var även skådespel för dramatiska händelser. År 1284 plundrade den beryktade norske jarlen och sjörövaren Alf Erlingsson Skanör, och intog, enligt legenden, dess borg. Särskilt vilda var de svenska åren under Magnus Eriksson på 1300-talet. Då försökte beväpnade holländare fånga kaparen Sigvid Ribbing, som uppe-höll sig på halvön. Denne hade samma år prejat koggar

i Öresund, och tillfångatagit besättningen. Under århundradets mitt mördades fogden på Falsterbohus, Alexander Jensen Urne, av tyskar från Lübeck och Stettin. Liket plundrades och skymfades och ett flertal bodar brändes ned. Ett mystiskt dödsfall skedde även på samma borg år 1387, då drottning Margaretas tonårige son Olof avled. Liket ställdes sedan ut i Falsterbo kyrka. På 1300-talet tog Falsterbo över som den främsta marknadsorten.

Skånemarknaden kom att domineras av Lübeck, som under 1200-talet erhöll ett stort fit, strategiskt belagd nära de danska fiskarna vid stranden. Här uppförde lübeckarna den stora Mariakyrkan, som var de tyska köpmännens samlingsplats. I Falsterbo fick köpstäderna större privilegier vilket ledde till att fiten blev tydligare reglerade än i Skanör. Staden blev som konsekvens helt avskiljd från marknadsområdet. Av dessa anledningar uppfördes även fler handelsbyggnader i Falsterbo, som de solida kompanihusen. Dessa byggdes oftast av sten med stadens vapensköld ovanför porten. Genom att gå ihop i kompanier kunde köpmännen hävda sig mot borgarna på orten. Då handeln var varje medlems ensak var det enbart kompanihusets underhåll som krävde kapital. Byggnaderna kunde användas som magasin, kyrka och fogdebostad. En god bild av hur de har sett ut får man av det ännu välbevarade danska kompanihuset i Malmö från tidigt 1500-tal.

I de respektive köpmännens hemstäder kallades dessa kompanier för Skånefarare, där framförallt sammanslutningen i Lübeck var den äldsta och mest inflytelserika. I stadens väldiga Mariakyrka, vilken kan ses som Hansans främsta maktsymbol, stod den rikt dekorerade Skånefararbänken, från vilken medlemmarna åhörde mässan. Här hade de även ett altare för sitt skyddshelgon, Johannes Döparen, som de underhöll och smyckade. Som ett direkt resultat av marknaden blev Skanör och Falsterbo på 1300-talet rådstäder med borgmästare. Det var dock inte enbart dessa två huvudorter som innefattades av begreppet Skånemarknaden. I kuststäder som Malmö, Ystad och Simrishamn var Hansan närvarande, vilket starkt bidrog till att dessa urbaniserades på 1200-talet. De hade dessutom kapell och handelshus på mindre fiskeplatser, som Gislöv utanför Trelleborg och Hörte mellan Trelleborg och Ystad.

Efter att ha besegrat den danske kungen Valdemar Atterdag år 1370 kunde Hansan förhandla till sig villkor som gav förbundet fullständig dominans över handeln i Östersjön. Därmed stängdes de engelska och holländska städerna ute från marknaden som nu enbart blev en handelsplats för sill. Organisationen försökte även hålla det konkurrerande franska så kallade baiesaltet utanför, vilket till skillnad från travesaltet framställdes i torkanläggningar vid havet. Hansan stod nu på toppen av sin makt. De behärskade marknaden ekonomiskt, och merparten av Nordeuropas handel låg i deras händer.

Under 1400-talet kom denna dominans att hotas, vilket ledde till Skånemarknadens nedgång. Malmö tog nu över som Skånes viktigaste handelsstad, då den förutom sillen även kunde erbjuda jordbruksprodukter. Den danska kronan sökte bryta Hansans makt, vilken ansågs hindra utvecklingen i de nordiska städerna. Dess rättigheter inskränktes och en tull för fartyg som passerade Öresund infördes av Erik av Pommern. Förbundet hade svårt att hävda sig, då det saknade eget statligt stöd. Det rika sillflödet i Öresund avtog till förmån för Nordsjön, där de engelska och holländska städerna var verksamma. Det tyska saltet fick även allt större konkurrens av det franska.

Det verkliga dråpslaget mot marknaden var reformationen på 1500-talet. Efter övergången till protestantismen behövdes inte sillen längre som fastemat. På 1600-talet vägrade den danska kungamakten förnya Hansans privilegier och den uteslöts därmed från handeln. I ett sista desperat försök att hävda sina rättigheter skickade Lübeck en fogde till Falsterbo år 1674. Därefter upphörde Hansans närvaro på halvön. Kyrkor, kompanihus och borgar stod nu öde på de skånska platser där aktiviteterna förut varit så intensiva. På det stenfattiga Falsterbonäset nyttjades byggnaderna som stenbrott och resterna täcktes efter hand av den oregerliga sanden.

Mats Larsson är medeltidsarkeolog och verksam som museipedagog vid Västergötlands museum.

Att läsa: Vår marknad i Skåne (1988) av Lars Ersgård; Skånemarkedet (1980) av Henning S Eriksson.

Publicerad i Populär Historia 11/2012