Venedig var en av de norditalienska städer som byggde upp sin rikedom på främst kryddhandel. 

© Josef Püttner

Kampen om kryddorna

Att placera kryddorna i historiens kuriosakabinett är ett misstag. Deras roll inom kokkonsten och den folkliga föreställningsvärlden är visserligen betydande. Men därutöver gäller att få, om ens några, varor har betytt så mycket för västerlandet och för den internationalisering av handeln som inleddes långt före den industriella eran.

15 mars 2001 av Torgny Nordin

Kryddorna förändrade, direkt eller indirekt, livet i väst såväl som i Orienten. Jakten på dem resulterade i upptäcktsfärder och imperiebyggen. De eftersökta och väldoftande kryddorna blev också oräkneliga människors undergång – hur många som dött i olika former av ”kryddkrig” kommer vi aldrig att få veta. Men genom kryddhanteringens mångfacetterade historia löper trådar som väsentligt kan bidra till förståelsen av Europa liksom av den övriga världen.

En påminnelse är på sin plats. Det enda en historiker egentligen behöver förutom uthållighet, är en god kartbok. Utan en sådan är det svårt att förstå de naturgivna möjligheter och problem som är så intimt sammankopplade med den internationella kryddhantering som pågått sedan urminnes tider.

Kryddhistorien handlar om ganska grundläggande problem, om var hamnar kan byggas, vem som kontrollerar dem och hur. Den berör vilka färdvägar som är möjliga för karavanerna, hur vindarna blåser på de tropiska haven, samt inte minst vilka klimatologiska och topografiska förutsättningar kryddorna kräver för att ge önskad avkastning.

Ändå är det politiska och ekonomiska överväganden – och inte att förglömma den mänskliga nyckfullheten när det gäller smak – som vanligtvis kommer i förgrunden när kryddhandel och kryddkrig omtalas. Det är naturligtvis inte fel, men innebär en begränsning av perspektivet.

Det är svårt att exakt fastställa när kryddhandeln började. Den tycks emellertid vara lika gammal som kulturen själv. Redan högkulturerna i Mesopotamien och Egypten använde kryddor med avlägset ursprung.

Med kryddor avses nu inte de milda europeiska blad- och örtkryddor som än i dag spelar en viktig roll i bland annat det sydeuropeiska köket, som rosmarin, basilika och timjan. Istället är det de ofta starka och på eteriska oljor rika kryddorna från Indien och den indonesiska arkipelagen som avses, alltså dyrbarheter som kanel, muskot, kardemumma, kryddnejlika, ingefära och – sist men inte minst – peppar.

Från Indien letade sig kryddorna västerut, först sjöledes via Hormuz och Musqat och sedan karavanvägen genom Persien till Levanten och de feniciska kuststäderna i östra Medelhavet, eller också utnyttjades monsunvindarna till att runda Felix Arabia och segla upp i Röda havet. Där lastades dyrbarheterna om på kameler, som slog in på de karavanvägar som också användes för transport av rökelse upp till Alexandria – metropolen som under antiken var både ett intellektuellt centrum och ett nav i orienthandeln.

Kryddorna under antiken

De fina indiska och sydostasiatiska kryddornas betydelse i Europa under antiken är osäker. Man kände relativt väl till deras existens och tycks ha uppskattat både smak och de påstått välgörande och läkande krafterna. Men det är ändå bara glimtvis vi anar vilken roll kryddorna spelade och hur allmänt spridd konsumtionen var. Handeln var visserligen livlig och varorna eftersökta, men det framhävs ibland att eftersom konsumtionen av kött generellt var låg, så var behovet att krydda maten inte stort. Det må så vara, men det förklarar knappast hur till exempel visigotkungen Alarik i sin plundring av Rom år 410 kunde komma över femtusen skålpund med peppar som lagrats i för ändamålet upplåtna varumagasin, så kallade Horrea piperataria.

Möjligen skulle ordet passion kunna vara ett lämpligt ord för att beskriva européernas förhållningssätt till de exotiska kryddorna under antiken. Men under den oroliga folkvandringstiden var det en passion som inte sällan förblev obesvarad – handeln stördes och det var först i och med islams utbredning som leveranserna blev någorlunda tillförlitliga. Den besatthet som karaktäriserar så mycket av det framväxande Europas umgänge med Orientens kryddor växer fram först under medeltiden, i synnerhet högmedeltiden.

Egentligen var det inte mycket som européerna visste om kryddornas väg till matbordet. I ännu mindre utsträckning hade man naturligtvis kunskap om var växtplatserna låg. Inte ens handelsmännen hade kännedom om stort mer än att handelsvägarna gick genom den islamska världens kärnländer. Om världen bortom knutpunkter som Aden, Aleppo och Alexandria, eller utskeppningshamnar som Sinope, Smyrna och Skutari anade man föga eller inget. Det spädde på fantasin, och fantastiska är alla berättelser som var i svang rörande de mystiska kryddfolk som levde och verkade någonstans längre österut. Självklart låg det i de arabiska handelsmännens intresse att behålla hemligheterna för sig själva. Men att undanhålla de vetgiriga européerna något så viktigt som kryddornas ursprung skulle på sikt visa sig vara en omöjlighet.

Kryddor gav makt

Även om européerna var okunniga om viktiga led i kryddhanteringen, insåg man med all önskvärd tydlighet vilka enorma rikedomar som de arabiska handelsmännen hanterade. Kontroll över kryddflödet möjliggjorde inte endast höga vinster, utan också en politisk makt; en makt att styra och redistribuera resurser, att bygga upp flottor och föda arméer.

Hur väl dessa olika faktorer spelar in är tydligt i de famösa korstågen. Åtminstone två aspekter av dem är värda att notera i detta sammanhang. Å ena sidan det självklara att det skedde en renässans för den gamla bekantskapen med starka kryddor. I mötet med det arabiska fick många åter smak för de kostsamma specialiteter som under lång tid endast varit tillgängliga för de välsituerade. Å andra sidan öppnade sig en möjlighet för de norditalienska handelsstäderna att försöka slå sig in på den lukrativa marknad som nu höll på att öppnas.

Det skedde förstås inte av en slump. I synnerhet de venetianska handelsintressena fanns med från början, och i och med det så kallade fjärde korståget 1202–04 är det uppenbart att helt andra argument än strikt religiösa låg bakom bärsärkagången.

Det fjärde korståget kan och bör betraktas som ett slags kryddkrig. Genom att venetianarna understödde erövring och förstörelse av Konstantinopel lyckades man att få kontroll över Bysans kryddhandel. De religiösa tongångarna må ha varit aldrig så högstämda, men det torde ändå ha varit så kallade realpolitiska argument som låg bakom erövringen.

Löften om privilegier

De italienska handelsstäderna bidrog frikostigt till korstågen, men hjälpen var villkorad och kopplad till löften om särskilda privilegier i samband med orienthandeln. Det är inte svårt att ana vilka dessa privilegier var; det handlade om att erkänna de italienska handelsstädernas monopolställning samt förbinda sig att försvara deras nya privilegierade position. När Konstantinopel i april 1204 erövrades var det ett nederlag för kristenheten, men en framgång för västerlandet och inte minst en stor seger för Venedig, Genua och Florens.

Orientens kryddor, och i synnerhet pepparn, är en nödvändig del i den norditalienska handelskapitalismens utveckling, och därmed kan man också säga att såväl de vackra renässanskyrkorna och palatsen – i dag begapade av miljontals turister – liksom den framstående konsten och litteraturen till stor del möjliggjordes tack vare pepparn. Renässansfurstarnas filantropiska mecenatskap lyfts inte sällan fram som exempel på höjden av framsynthet. Mindre ofta påpekas det varifrån pengarna kom. Handeln med varor som salt, vin, bomull och spannmål skall inte underskattas, men det var ändå kryddorna som stod i centrum, inte minst genom att de lockade så många hugade spekulanter till i första hand Venedig.

Besatt av kryddor

Europa blev successivt och genom de venetianska handelsmännens försorg besatt av kryddor. Och det fanns åtminstone två tydligt urskiljbara skäl. För det första skedde under högmedeltiden en långsam men radikal förändring av kosten; köttet tog plats på européernas bord i allt större omfattning. Av olika naturliga orsaker var väl kvaliteten inte den bästa (något som för övrigt torde gälla även för vinet som exporterades till Nordeuropa). Kryddorna bidrog därför på ett alldeles uppenbart sätt till att göra maten, liksom det långväga ifrån transporterade vinet, möjlig att konsumera med behållning. Ett annat och möjligen viktigare, men mer svårförklarat, skäl var uppkomsten av fenomenet mode.

Att de venetianska handelsmännen gjorde vad de kunde för att entusiasmera sina kunder till fler varuköp är inte förvånande; uppfinningen av mode kan ses som en direkt konsekvens av denna strävan. Svårare är det att förstå hur handelsmännen kunde få människorna med på noterna. Varför skaffa sig fler byxor eller hattar eller skjortor eller för den delen krydda maten mer än som behövdes? Varför göra något så onödigt – och dyrt?

Det är svårt att förklara hur en sådan process är möjlig utan att ta till psykologiska förklaringsmodeller. Vad vi ser verkar vara en mentalitetsförändring, där en relativisering av själva behovsbegreppet spelar avgörande roll.

Symbol för välstånd

Det blev på modet att använda kryddor i överflöd, och samtidigt blev denna konsumtion till ett tecken på välstånd i både ekonomisk och kulturell mening. En förutsättning var naturligtvis kryddornas relativa svåråtkomlighet; på grund av sitt höga pris var de inte tillgängliga för alla. Men de som hade medel snaskade förtjust i sig dyrbarheterna, och den höga kryddförbrukningen märks över hela Europa.

Från Sverige finns flera exempel, ett flitigt citerat avser kryddåtgången under det gravöl heliga Birgitta höll 1328 över sin fader. Enligt en bevarad nota användes bland annat fem kilo kummin, ett kilo ingefära, ett halvt kilo kanel, tre kilo peppar och sju hekto saffran.

De höga priserna ledde till attacker mot den venetianska monopolhandeln, och dessutom till försök att finna lämpliga substitut. Ett tag såldes billig surrogatpeppar från Västafrika med framgång till de mindre köpstarka konsumenterna i Europa. Kryddan, som ingalunda var någon riktig peppar, kallades på kontinenten för meleguette och såldes i Sverige från början av 1300-talet under det förföriska varunamnet paradiskorn.

Kryddförsäljningen var som sagt en mycket lönsam verksamhet, men det var en lönsamhet som byggts upp till priset av hög risktagning. Det var Europas silver som Levantens och Orientens kryddförsäljare ville ha, och det var inte alltför enkelt eller billigt för den delen av få fram silvret (annat skulle det bli i och med ”upptäckten” av Nya världen). Dessutom fanns ju alltid risken att modet skulle växla i en för kryddkonsumtionen ogynnsam riktning, eller att matkvaliteten hastigt skulle förbättras.

Osmanska riket blockerade handeln

I takt med att kryddimporten steg och försäljningen ökade tycks en viss mättnad ha uppstått, i synnerhet i Sydeuropa. Längre norrut, där modet ännu var ungt, ökade emellertid kryddkonsumtionen. Och det är inte ovanligt att läsa om hur sydeuropeiska resenärer berättar för sina landsmän om hur man i norr riskerar att bli förgiftad på grund av det flitiga (miss)bruket av muskot, kanel, ingefära, peppar och kryddnejlika. Den venetianska kryddominansen gick till slut över styr, men orsaken kom från ett helt annat håll – från öster.

Framväxten av det osmanska riket förhindrade handeln och undergrävde de norditalienska handelsstädernas monopolställning. Processen var utdragen och fullbordades först efter nästan två hundra år med den osmanska erövringen av Syrien 1516 och Egypten 1517. Men långt innan dess hade de europeiska atlantstaterna i sin iver att värja sig för den venetianska dominansen inom orienthandeln sökt finna andra sätt att komma åt de eftertraktade kryddorna.

Från 1400-talets slut startar ett febrilt arbete med att komma åt Orientens rikedomar utan att behöva gå via Medelhavet och Levanten. Upptäcktsfärdernas guldålder är inne, och det är kryddorna som lockar. Försöken att finna Nordostpassagen misslyckas och otaliga var de expeditioner som gick under i skörbjugg, fastfrusna i den arktiska kölden. Lika dålig framgång rönte försöken att ta sig fram ”åt andra hållet”, genom Nordvästpassagen. Vad som till slut lyckas är portugisernas upptäckt av Sydvästpassagen 1498. Med den händelsen inleddes en ny ”kryddboom” i Europa. I augusti 1511 faller Malacka för portugisiska kulor i ett av de första kryddkrigen i Sydostasien.

Malacka – ett brohuvud

Malacka, som byggt sin rikedom på pepparbusken, var genom sin strategiska placering mellan två oceaner ett mycket viktigt asiatiskt brohuvud. Man kunde alltid räkna med att gynnsamma vindar blåste på något av haven och kunde utifrån den vetskapen dirigera kryddflottan åt det för årstiden lämpligaste hållet. Det var alltså inte endast Europa som var spekulanter på Malackas kryddor, utan också Kina och Japan. Och Portugals ambition var, liksom tidigare Venedigs, att monopolisera hela orienthandeln.

Att portugiserna inte misstänkte att följderna av det egna agerandet kunde bli fatalt, måste väl skrivas på kortsiktighetens och girighetens konto. Genom sina monopolsträvanden hade ju Venedig bäddat för sin egen undergång; Medelhavet som tidigare stått i världens centrum, hade genom upptäckten av Sydvästpassagen reducerats till ett innanhav i de ekonomiska och politiska händelsernas periferi.

År 1505 hade portugiserna funnit kanel på Ceylon, och 1512 ”upptäckte” de så vad araberna aldrig berättat: muskotens och kryddnejlikans växtplats. I rasande kryddkrig mot ortsbefolkningen och de lokala småkungarna försökte Portugal med våld och repression få kontroll över de berömda Kryddöarna, eller Moluckerna som de numera kallas. Kontrollen blev aldrig fullständig, även om man till slut fick makten över öarna. Som betalning för vad man köpte användes det silver som hämtats från Amerika. Därmed inleddes, eller snarare expanderade, den internationalisering av världshandeln som antytts tidigare.

Silver till Asien

Mängder med silver från Nya världen förs in på den asiatiska marknaden för betalning av en lyxkonsumtion som sker hundratals mil från kryddornas växtplatser. Vad kryddorna betydde för Europa anar vi. Med vad betydde silvret för Asien? Utgjorde det en drivkraft för den inomasiatiska handeln? Eller försvann det in i palatsens dolda kammare, och blev lika ”ekonomiskt overksamt” som det varit innan indianerna slet ihjäl sig i Potosí och de andra andinska gruvorna för att få upp det?

De portugisiska skeppen kom lastade med peppar från Malacka, kanel från Ceylon och muskot och kryddnejlika från Moluckerna. Om pepparn tidigare varit européernas favoritkrydda, minskade nu dess relativa betydelse jämfört med muskoten, kryddnejlikorna och kanelen.

I Europa fortsatte kryddraseriet och det hördes alltmer varnande ord för de onyttiga och dyra vanorna. Luther hörde till de skarpaste kritikerna, och längre fram i tiden, i samband med merkantilismens framväxt, blev oron för en dränering av statsfinanserna stor.

I Sverige anförde Linné kritiken, och i moderna ordalag skulle vi väl säga att han rasade mot allt det han såg som onyttigt. Till exempel: ”Socker, confecturer, deserter. Rusiner, canel, moscott. Insyltade saker ... Silke, siden, sammet. Pukor, music. Kortspel, brädspel, tärning. Comædier, conserter, maskerader.”

Men istället för att kritisera det påstådda missbruket av kryddorna, fanns det folk som såg på problemet med andra ögon. I synnerhet holländarna var ivriga att bräcka det portugisiska kryddmonopolet, och snart kom regelrätta krig om kryddorna att utspela sig i och runt de central- och sydostasiatiska farvattnen. Mellan 1617 och 1620 pågick det stora kryddkriget, men från lokalbefolkningens sida är det mer rätt att tala om ett permanent lågskaligt kryddkrig. Det våld människorna utsätts för av portugiser och sedan spanjorer (1580 hade Portugal förlorat sin självständighet till Spanien som övertog verksamheten), bleknar dock i jämförelse med det terrorvälde som infördes av holländarna.

Holländskt kryddmonopol

Med det holländska Ostindiska kompaniet skedde ett scenbyte i kryddhistorien. Holländarna hade liksom tidigare venetianarna och portugiserna ambitionen att lägga under sig hela marknaden. För en tid lyckades de synnerligen väl i sitt uppsåt. Med hjälp av fortifikationsverk och stenhård kontroll för att förhindra smuggling, kom holländarna fram mot 1600-talets mitt att styra såväl den asiatiska som den europeiska kryddmarknaden. I praktiken styrdes därmed världens kryddhandel från Amsterdam.

Somliga kryddor, som muskot och kryddnejlika, kunde monopoliseras genom en fullständig kontroll av odlingarna. Holländarna lokaliserade dem på ett par öar och brände sedan ner alla andra träd och buskar. Försöken att kringgå förbuden möttes med stenhårt motstånd, och tiotusentals kryddbönder mördades av holländarna.

Kryddor som peppar var dock alltför svårövervakade eftersom pepparbuskarna växte över hela den indonesiska arkipelagen inklusive södra Indien och Ceylon. Därför kunde pepparn monopoliseras först efter kontroll av handeln. Och även där lyckades holländarna. Genom övervakning och ett system med fasta priser kunde de behålla kontrollen. Men enkelt var det inte – det fanns lokala potentater som ville öppna marknaden även för andra europeiska länder.

Sultanat Makassar krossades

Sultanatet Makassar på ön Celebes fungerade till exempel under 1600-talets första hälft som en frihamn där såväl asiatiska och portugisiska som engelska och danska handelsmän kunde köpa kryddor till ”tax-free-priser”.

Till sitt försvar hade sultanen en betryggande här. Det påstås att han förfogade över 10 000 man, av vilka en dryg tredjedel var utrustade med europeiska skjutvapen och resten med blåsrör och förgiftade pilar. Holländarna satte dock in hela sin här och krossade dem.

En av orsakerna till deras framgång var naturligtvis de höga vinster som var möjliga att göra. Ett omskrivet exempel från 1597 handlar om ett skepp som efter 30 månaders resa återkom med en last av peppar från Java som gav ägarna en inkomst som både täckte projektets omkostnader och gav vinst.

Kryddor konjunkturkänsliga

Kryddorna var generellt mycket konjunkturkänsliga. Rykten om missväxt eller parasitangrepp eller påstått tomma varulager kunde få priset att gå i höjden. Men det ledde samtidigt till en tveksamhet hos många och en rädsla för överraskande växlingar. Osäkra marknadsförhållanden öppnar på sikt alltid för spekulation, och ett närmare studium av det holländska ostindiska kompaniet ger vid handen ett intensivt schackrande med priser, med nyodlingar följda av nedhuggningar av kryddplanteringar och så vidare.

Risken för överproduktion var alltid överhängande, och de mest dramatiska stegen som togs för att undvika sjunkande priser var de stora kryddfester, L’Incendie des Espices, som hölls i bland annat Batavia. För att hålla priserna uppe brändes tusentals kilo med fina kryddor. Det var en tillställning som, om man får tro samtida vittnesbörd, resulterade i en sällsynt behaglig och ljuvlig doft.

Men även den festen fick ett slut. Liksom de kryddimperier som historien tidigare upplevt föll holländarna på eget grepp. Girigheten resulterade i att engelsmännen bestämde sig för att ta upp kampen om Orientens kryddor. Ilska mot den holländska monopolpolitiken resulterade i grundandet av The East India Company, och därmed lades grunden för den långa engelska dominansen på världshaven. Konsekvenserna skulle komma att märkas även långt utanför kryddhandelns sfär.

Publicerad i Populär Historia 2/1996

Kanske är du intresserad av...

Läs också