Den svenske brännvinskungen Lars Olsson Smith

Ursprunget var enkelt. Lars Olsson föddes 1836 som son till en bonde i Kiaby i Skåne. Sedan fadern gjort konkurs hamnade den åttaårige pojken i Karlshamn ho

12 december 2001 av Marcos Cantera Carlomagno

Ursprunget var enkelt. Lars Olsson föddes 1836 som son till en bonde i Kiaby i Skåne. Sedan fadern gjort konkurs hamnade den åttaårige pojken i Karlshamn hos konsul Carl Smith, en bekant till familjen som lovat ta hand om honom. Han skickades till skolan, men efter bara två år ansåg sig den blivande brännvinskungen ha lärt sig vad han behövde. I fortsättningen skulle han arbeta och ägna sig åt affärer.

Ingenting gick sakta i L O Smiths liv, och därför finner vi honom snart i Stockholm, som fjortonårig småhandlare. Kombinationen av ekonomiska kriser, nymodigheter inom sprittillverkningen, ideliga lagändringar och – inte minst – en omfattande spritkonsumtion (man har räknat med att varje person över 15 år vid denna tid drack cirka två liter starksprit i veckan!) bäddade för allt större framgångar. Smith blev kompanjon med en rad storproducenter och konkurrerade ut småhandlarna. Redan under 1860-talet kontrollerade han hälften av landets försäljning av råbrännvin. Mer skulle det bli.

Dåtidens brännvinstillverkning gav illasmakande och hälsovådlig sprit. Smiths mål var att rationalisera produktionen så att kostnaderna kunde sänkas och spriten renas. En första anläggning byggdes på Reimersholme år 1869. Samtidigt åstadkom Smith den viktigaste händelsen i den svenska spritens moderna historia, nämligen introduktionen av varmrenat finkelfritt konsumtionsbrännvin.

Impulsen till denna revolutionerande nyhet hade han fått i Frankrike. Men konkurrensen var hård från de kommunstyrda bolag som i praktiken kommit att monopolisera brännvinsförsäljningen i Sverige. Låga priser och omfattande reklam var två viktiga vapen i kampen. Bland annat finansierade Smith en alkoholkongress i Paris 1878 i vilken finkelspritens skadlighet vetenskapligt bevisades. Men monopolbolagen i Sverige vägrade att ge upp. Som ett resultat av denna konfrontation utbröt i oktober 1877 ”det första brännvinskriget” och stridens parter var Smith och Utskänkningsbolaget.

Kriget vanns av Smith, som i sina lokaler på Reimersholme (dit kunderna kunde komma med gratis båtturer) sålde 1,4 miljoner liter brännvin under ett år. Hans mäktiga fiender fick ge upp. Den finkelfria spriten, saluförd under namnet ”Absolut Rent Brännvin”, hade därmed segrat.

Efter framgångarna i Stockholm satsade Smith stort i Malmö, Kristianstad och framför allt Karlshamn. Fabrikerna utrustades med bättre reningsapparater och fick större kapacitet än anläggningen på Reimersholme. Men det var för tidigt att blåsa faran över i den hårda kampen om konsumenternas törst.

Uppgörelsen 1879 hade lett till att segraren och det besegrade Utskänkningsbolaget bildade ett gemensamt aktiebolag. Men förloraren hade inte gett upp tanken på att störta brännvinskungen från sin tron. När Smith tillsammans med sin familj i slutet av år 1880 inledde en semesterresa till Egypten bestämde man sig för att slå till. Så fort ressällskapet lämnat Sverige utlyste man en extra bolagsstämma i det gemensamma bolaget. Syftet var att utnyttja Smiths frånvaro för att upplösa företaget och bilda ett nytt, utan dennes medverkan. Någon varnade Smith per telegram, men han befann sig då i Cádiz i södra Spanien och möjligheterna att hinna hem till stämman i tid tedde sig obefintliga.

Vad göra? En vanlig företagsledare hade sannolikt resignerat, blivit ursinnig över det fula knepet, tyckt att semestern blivit förstörd och kanske ruvat på lämpliga hämndaktioner.

Men L O Smith var ingen vanlig företagsledare. Han skickade i stället familjen till Venedig, hyrde ett extratåg (lok och en vagn) och for sedan nonstop genom hela Europa. Iförd lösskägg steg han av på Stockholms Central, alldeles innan den planerade stämman skulle börja. Väl medveten om vad som stod på spel samlade Smith ihop en trupp av journalister och tågade med dem till de intet ont anande kompanjonerna. Den planerade bolagskuppen misslyckades dämed totalt och när ordningen återställts fortsatte Smith sin avbrutna semester.

Det smithska imperiets expansion gjorde att han så småningom fick problem med att finna avsättning för all den sprit han producerade. Anläggningen i Kristianstad hade till exempel ensam en kapacitet på en miljon liter 96-procentig sprit i månaden. Samtidigt fortsatte Utskänkningsbolaget i Stockholm att hindra försäljningen av Smiths varor i huvudstaden. Den 27 mars 1882 satte därför Smith in en stor annons i flera rikstidningar. Rubriken var ”Krigsförklaring”. Det andra brännvinskriget hade börjat.

Tidigare hade Smith – som alltså inte ägde tillstånd att verka innanför Stockholms stadsgränser – agerat från sina lokaler på Reimersholme. Men det andra brännvinskriget utkämpade han från Fjäderholmarna, ett par små öar tillhörande Lidingö kommun, men väldigt nära Stockholms centrala delar. Den grundläggande taktiken var densamma som tidigare: stora annonser, fria båtresor till butiken och sprit till kraftigt underpris.

Trafiken blev intensiv. Tre fartyg avgick ett par gånger i timmen fullastade med kunder och köerna på öarna blev så långa att ett tiotal poliser måste utkommenderas. Först då Stockholms myndigheter genom påtryckningar och hot om ekonomiska sanktioner lyckades få Lidingö kommun att inte förnya Smiths försäljningstillstånd kunde konflikten avslutas den 31 oktober 1883. Förlusterna för Smiths konkurrenter var oerhörda.

En förutsättning för att bli en maktmänniska av Smiths format är förmågan att syssla med många olika saker samtidigt, kombinerat med en obegränsad arbetskapacitet och gärna en stor dos hänsynslöshet. Den forne bondsonen var i alla avseenden väl kvalificerad. Smith var såväl en aktivt motionerande riksdagsman som en engagerad socialreformator med konsument kooperationen som älsklingsfråga. Han var en pionjär inom så vitt skilda områden som postsparbankerna, sockerindustrin och olika vetenskapliga företag. Dessutom hade han stor intuition i tolkningen av den pågående samhällsutvecklingens grundläggande linjer. Kunskaperna från de två åren i skolan kompletterades med nya studier, och Smith lärde sig tala och skriva sju språk. Många och långa resor runt om i världen gav honom nya impulser och kontakter, samtidigt som de bidrog till att ständigt utvidga hans arbetsfält.

Det var just i samband med en tidig rundresa i Europa som Smith övertygades om den spanska marknadens ljusa framtid. Han blev agent för ett antal spanska vinfirmor och marknadsförde deras produkter i Sverige. Samtidigt lade han grunden till sin i särklass viktigaste affärsidé: att sälja sprit till Spanien.

Spanien producerade, importerade och exporterade väldiga mängder vin och sprit. År 1886 importerade till exempel landet lika mycket sprit som den som konsumerades under motsvarande period i Sverige: 109 miljoner liter. Efter den svåra pest som drabbade vingårdarna i Frankrike och på andra ställen år 1879 blev det stor brist på både vin och sprit. Här såg Smith sin chans.

Segern över Utskänkningsbolaget i Stockholm och skapandet av stora, rationella spritfabriker i södra Sverige var olika steg i en och samma strategi: att kontrollera den svenska brännvinsmarknaden och att exportera överskottet utomlands. För att kunna komma in i Spanien såg Smith till att ett förmånligt svensk-spanskt handelsavtal upprättades. Detta skedde år 1883, i svår konkurrens med mäktiga tyska intressenter.

Spanjorerna krävde att Sverige skulle leverera avsevärda mängder sprit (60 miljoner liter om året). Smith accepterade detta krav utan prut, fastän han inte hade några som helst möjligheter att producera ett sådant exportöverskott. Lösningen hade han emellertid funnit i Ryssland, där floder av billig och hälsovådlig sprit var tillgänglig. Tanken var att föra över den ryska spriten till de moderna sydsvenska anläggningarna, rena den och skicka den vidare till Spanien.

När de tyska konkurrenterna förstod vad som var på gång såg de till att blockera det egna landet för brännvinskungens sprittransporter. Men inte heller detta var något som kunde stoppa Smith: när kontinenten stängdes skaffade han i stället fartyg för direktförbindelse med Spanien.

Smiths brännvinsexport till den iberiska halvön (Portugal kom snart också på mottagarlistan) kom igång på allvar 1885. Det året skeppades drygt 8,6 miljoner liter 50-procentig sprit till Spanien. Året därpå var exporten 24 miljoner liter, 1887 31,5 miljoner liter.

En sådan handel krävde ett effektivt och vidsträckt nätverk. Smith förfogade över 26 filialer runtom i Spanien. Källmaterial som bevaras i Karlshamns museum visar att Smith höll noga reda på alla de handlare som köpte av honom. Han noterade också namnen på de ”spritköpare med hvilka hittills ej lyckats komma i affärer”. Namnlistorna förnyades kontinuerligt i ett försök att identifiera varje tänkbar kund. Ambitionen var att upprepa det spanska äventyret i andra europeiska stater och Smith öppnade snart representationskontor över hela kontinenten.

Men bubblan sprack. I oktober 1887 erhöll Smith den spanska Isabellaordens storkors som tack för de framgångsrika affärerna och de ökade kontakterna mellan Spanien och Sverige. Fyra månader senare fick utrikesdepartementet i Stockholm veta att regeringen i Madrid ämnade införa en särskild skatt på importerad sprit. Detta drabbade en enda aktör – Lars Olsson Smith. Den nya ”konsumtionsskatten” skulle dessutom gälla retroaktivt. Åtgärden var ett tydligt avtalsbrott från spansk sida (avtalet från 1883 hade förlängts till 1892), men den svenska regeringen gjorde ingenting för att skydda Smith. Tvärtom agerade de svenska myndigheterna på så sätt att dennes ställning ytterligare försvagades för att till slut bli ohållbar. Det hela växte snart till en internationell skandal. Allmänhet och tidningar tog parti för brännvinskungen, men varken svenska eller spanska staten ändrade ståndpunkt.

Att regeringen i Madrid försökte dra nytta av Smiths vinstrika verksamhet är lätt att förstå, även om spritmarknaden i landet (och därigenom den spanska statens inkomster av denna handel) försvagades kraftigt under en tid. Sveriges märkliga agerande kan å andra sidan knappast förklaras på annat vis än att det fanns ett starkt motstånd inom politiker- och ämbetsmannakåren mot Smith som person och hans affärsmetoder. Spaniens beslut blev på så sätt en utmärkt chans för Smiths många fiender i Sverige att göra slut på hans besvärliga närvaro i varje vrå av samhällslivet.

Det spanska parlamentets beslut i juni 1888 innebar slutet för Smiths spritaffärer. Hans 26 filialer i Spanien fick stängas, liksom kontoren i de andra länderna. De materiella förlusterna räknades till över tolv miljoner kronor. Men inte nog med det: spritexportskandalen ledde också till en schism mellan Smith och hans familj. Frun lämnade honom och med de fyra barnen inledde den nu ”före detta brännvinskungen” en livslång, bitter rättslig kamp. Paradvåningen i Stockholm avyttrades och de många industrianläggningarna fick nya ägare. Dessutom drabbades Smith av en svår hjärtattack efter en het debatt i riksdagen hösten 1889.

Sjuk, utan sin enorma förmögenhet och märkt av motgångarna lämnade Smith hemlandet samma år.

Men han var inte helt slut för det. Under 1890-talet reste han tvärs över hela världen. Än var han i Kina och Japan, än dök han upp i USA och Sydamerika.

Flera månader om året vårdade han hälsan på franska Rivieran och i Alger. Han gifte om sig i Paris med den 24-åriga Anna Viktoria Kalldin, som varit tjänsteflicka hos dottern Marie Louise. Förmedling av internationella lån (bland annat till Kina och Japan) och investeringar i de sydafrikanska silvergruvorna utgjorde en tid basen för hans verksamhet. En ny förmögenhet växte fram – tills boerkriget bröt ut 1899 och han ruinerades på nytt.

Smith orkade inte börja om från början en tredje gång. Han kände så småningom att slutet nalkades och bestämde sig för att flytta hem. Det var i Blekinge, där han vuxit upp, som han ville dö. Han fick sin vilja igenom även denna sista gång och avled i Karlskrona den 9 december 1913. Dagen därpå publicerade Göteborgs-Posten följande dödsruna:

Det var säkerligen en af de märkligaste männen under det gångna århundradet som med L.O. Smith gick ur tiden. Hela hans kynne var olikt det allmäntsvenska, och framsynthet och hänsynslöshet torde ha slitit om främsta platsen i hans personlighet. En ekonomisk begåfning af fullt internationella mått, och en stor förmåga att taga upp och göra fruktbringande uppslag varhälst de kommo ifrån, bragde honom fram i förgrunden i hela Sveriges finanslif.

Marcos Cantera Carlomagno är historiker vid Lunds universitet. Han gav nyligen ut boken Sverige och spanska inbördeskriget.

Publicerad i Populär Historia 1/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också