Det stora äventyret. Pengarna, kulturen och Ostindiska kompaniet.
Det svenska 1700-talet känns modernt och aktuellt i vår tid. Det kungliga enväldet hade avskaffats, under frihetstiden skulle man bygga upp det som förstörts under Karl XII:s krig. Handel och vetenskap uppmuntrades, nya fönster öppnades ut mot världen. Med den gustavianska perioden kom operan, baletten, den nya teatern. Konst, litteratur och musik blev officiellt upphöjda konstarter genom att de fick var sin akademi.
Ostindiska kompaniet symboliserade mycket av det nya 1700-talet. All dess handel innebar inte bara en ekonomisk verksamhet, med den följde så mycket annat. Nya livsmönster började utveckla sig genom de varor som hemfördes. Kläder, möbler, porslin, ja även mat och dryck, gav upphov till nya vanor. Man började dricka te och inrättade därför tehus. Porslinet blev vanligare i hushållen och kom i bruk allt längre ned i samhällsklasserna.
Kulturella förändringar
Med handeln följde också kulturella förändringar. Vetenskapen fick ett kraftigt uppsving under frihetstiden, och Ostindiska kompaniet gjorde en viktig insats. Linnés lärjungar följde med på de långa resorna, svenska naturalhistoriker grundlade sin kunskap om världens flora och fauna.
Den kinesiska trädgårdskonsten kom till Europa och till Sverige. William Chambers, som skapade Kew Garden, hade växt upp i Göteborg. På svenska herresäten anlades kinesiska, eller som de också kallades ”engelska”, trädgårdar.
Politiskt framhölls ofta det stabila kinesiska samhället som ett mönster för Västerlandet, och man kombinerade gärna i tankarna den kinesiske kejsaren med upplysningens upplyste despot; även i Sverige såg man positivt på den kinesiska politiken. Vidare började filosoferna upptäcka konfucianismen, den kinesiska vishetsläran som omfattar både en filosofisk och en religiös åskådning.
Ostindiska kompaniet bidrog till att Sverige blev en del av den stora världen. Men när 1700-talet tog slut, var också kompaniets saga slut.
Det svenska Ostindiska kompaniet har kallats Sveriges framgångsrikaste handelsföretag. Antagligen är detta ingen överdrift. Ändå var det från början ganska litet svenskt. När Karl XII äntligen gått till sina fäder, var landet genom de ödesdigra krigen ruinerat. Det gällde att få ekonomin på fötter igen, och det var naturligt att man kastade sina blickar på den ostasiatiska handel som gjort de stora sjöfarande nationerna rika. Men det fanns inga pengar att starta med, kapitalet fick sökas utomlands.
Då som nu fanns det många penningmagnater i utlandet som ville satsa sina resurser i ett litet land som Sverige. De stora handelsbolagen i England, Holland och Frankrike hade monopol på Asien, s k privilegium, och de kapitalägare som stod utanför ville komma in i branschen genom andra länders kompanier. Initiativtagare i Sverige var skotten Colin Campbell, och efter honom följde en lång rad av engelsmän och skottar.
År 1731 grundades kompaniet, och två år senare avgick från Göteborg det första fartyget. Men därmed var inte saken klar. Engelsmän och fransmän såg konkurrensen med oblida ögon och anföll helt enkelt de första svenska fartygen. Efter långdragna diplomatiska förhandlingar fick svenskarna så småningom vara i fred, och då började också framgångarna komma.
Hemliga vinster
Förutsättningarna var ovanligt gynnsamma. Genom sitt privilegium hade kompaniet ensamrätt på en stor grupp begärliga varor, tullfrihet och en mängd ekonomiska förmåner – och allt detta mot att en blygsam skatt erlades till kronan. Avgifterna höjdes visserligen efterhand, men då gick affärerna som mest lysande, så det var inga problem. I stället kunde kompaniet ge staten ett lån på inte mindre än 20 tunnor guld, d v s omkring två miljoner daler silvermynt. De ekonomiska förhållandena förefaller ha varit sagolika. Frågan var väl egentligen bara hur stora vinsterna skulle bli.
Kompaniets privilegiebrev utgjorde ett märkligt dokument. Där förbjöds varje som helst insyn i kompaniets affärer. Det var rent av straffbart att avslöja något om aktieägarna eller vinsternas storlek. Denna omtanke från statens sida berodde på att man ville skydda de utländska kapitalägarna, både gentemot deras hemländer och mot den kungliga svenska avundsjukan. Efter varje revision brändes kassaböckerna, till obotlig sorg för sena tiders historiker.
Storhetstid för Göteborg
Göteborg förvandlades till en betydande handelsstad. Redan tidigare hade den varit Sveriges port ut mot världshaven, nu blev den centrum för den livaktiga handeln med Kina. Med denna storhetstid följde både en materiell och kulturell blomstring, särskilt hos den uppstigande borgarklassen. Här samlades också internationella köpmän till kompaniets stora auktioner, det blev fart och fläkt över staden.
I dess mitt byggde kompaniet ett eget hus, som fortfarande finns kvar. När budet gick att en hemvändande ostindiefarare siktats ute vid Vinga, blev det liv och rörelse i staden. Alla skyndade mot hamnen, för att möta anhöriga, bevaka sina beställda varor, eller bara för att delta i festligheterna och insupa de exotiska dofterna.
Sammanlagt blev det 74 aktiva år som Ostindiska kompaniet verkade, år som var fyllda av äventyr och pengar. Under den tiden utsändes 132 expeditioner, en avsevärd siffra med tanke på vår blygsamma position i den internationella handeln. Tyvärr kom inte alla tillbaka. Åtta förlisningar inträffade; många människor miste livet, dyra fartyg och laster gick till botten.
Den svåraste förlusten skedde i januari 1745, då två fartyg samma dag gick under vid Shetlandsöarna på sin utresa. I september samma år sjönk ostindiefararen Götheborg i själva infarten, alldeles nedanför Älvsborgs fästning. Det är lasten från detta fartyg som man just i våra dagar håller på att plocka upp från havsbottnen.
Trots kompaniets namn seglade ostindiefararna nästan enbart på Kina. Centrum för handeln låg i hamnstaden Kanton, där européerna byggde egna faktorier, d v s lokaler i vilka man lade upp förråd mellan lastningarna.
En normal färd till Kanton tog ett och ett halvt år. Utresan varade ungefär ett halvår, lastningen tog lika lång tid, och hemresan ytterligare ett halvår. Det var viktigt att man höll tiderna, framför allt för att kunna fånga upp passadvindarna.
Gigantisk gårdfarihandel
Affärerna på båten och i fjärran land sköttes av en s k superkargör, och han hade ingen lätt uppgift. Turerna var ganska invecklade. Varor lastades och lossades, varor byttes mot pengar och för pengarna köpte man andra varor.
Från Göteborg tog fartygen laster av järn och trä, med synnerligen blandat sortiment. Här ingick råvaror men också en otrolig mängd småartiklar, yxor och spik, bössor och fiskkrokar, pennknivar, knappar och mycket annat.
Förste superkargören uppträdde som en gårdfarihandlare i gigantiskt format, när han öppnade lagret i utländska hamnar. På utresan gjorde man alltid affärer i Cadiz i Spanien. Kineserna ville ha silver för sina varor, och det skaffade svenskarna i Cadiz som byte mot sina svenska varor.
Inga skrivna kontrakt
Verksamheten att köpa och sälja var alltså mycket mera komplicerad än man kunde tro. Det fanns inga uppgjorda beställningar, inga ordersedlar, inga skrivna kontrakt. Superkargören måste använda sin fantasi. Direktörerna, som bestämde lastens innehåll, fick anpassa sig efter tillgång och efterfrågan. Som exempel kan nämnas att skeppet Riksens Ständer vid ett tillfälle medförde 4 500 skeppund järn, 800 skeppund koppar, 250 skeppund spik, 150 skeppund stål, 60 skeppsankare, 100 musköter samt 100 tolfter bräder. (1 skeppund var 194,5 kg, och en tolft betydde 12 st.) Dessutom handlade man med diverse varor, t ex importerade viner, vetemjöl, torkad fisk och liknande. Vetenskapliga instrument, såsom kompasser, kikare och luftpumpar, kunde också ingå.
Största delen av lasten hem till Sverige bestod av porslin och te, men viktiga varor utgjorde också råsilke, siden och andra tyger, olika örter och kryddor. Till sådant som kallades ”utländskt kram” hörde pärlemor, pappersblommor, lackerade möbler och toalettdosor. Den ursprungliga handeln med kryddor hade alltså överflyglats av vad som kallades lyxartiklar.
Många ekonomer var starkt kritiska mot kompaniet och menade att det var galet att byta råvaror och ädla metaller mot detta kinesiska skräp. När alla pengar försvunnit ur landet, så finns det bara urdrucket te och sönderslaget porslin kvar, hävdade en kritiker.
Omoraliskt att dricka te
Till detta kom moraliska aspekter. I Göteborg inrättades tehus, ett slags motsvarighet till våra kaféer, och dessa ansågs uppmuntra till skvaller och dåliga vanor, för att inte tala om att de kunde dra folk från arbetet. ”Här dricka hvar dräng och piga te”, utropade en göteborgstidning indignerat!
En annan dryck som introducerades genom kompaniet var punschen, eller arrak som den kallades efter sin viktigaste ingrediens. Första gången som punsch dracks i Sverige lär ha varit 1733 i Göteborg, efter skeppet Friedericus Rex återkomst, hemma hos Niclas Sahlgren.
Punschen serverades alltid ur en stor bål, och eftersom den dracks varm använde man små koppar med grepar. Sådana bålar och koppar blev i sin tur vanliga importvaror. Punschen kunde nog ha en livgivande verkan. När det blåste upp till storm krävdes två åtgärder: prästen läste stormbön och manskapet utfodrades med varm punsch.
Den svenska punschen är unik eftersom den fortfarande görs på arrak. Under 1800talet uppstod vanan att dricka punschen kall, möjligen bland studenterna i Uppsala. Fortfarande har man på vissa håll behållit seden att dricka varm punsch till ärtsoppa. Först i slutet av 1800talet började man sälja punsch på buteljer; tidigare tillreddes den alltid i restaurangköket och då blev förstås kvalitén skiftande.
Mäktiga direktörer
Men Ostindiska kompaniet var inte bara te, siden och porslin. Dess unika historia utgör också en del av den svenska kulturens historia; kompaniet är en del av det svenska samhället under 1700talet.
Inte minst direktörerna spelade en mäktig roll. I den mån de inte kom från utlandet hämtades de från de stora köpmanshusen, men det hände också att någon duktig superkargör arbetade sig upp till en direktörspost.
En del blev rika som troll, köpte sig slott och herresäten och skaffade sig dyrbara samlingar av porslin. De adlades, tilldelades fina ordnar och hederstitlar, och de donerade pengar till fattigstugor och andra inrättningar. Sahlgrens pengar utgjorde stommen till sjukhuset med hans namn, William Chalmers lade grundplåten till den tekniska högskolan. Direktörernas makt var nästan oinskränkt.
När kompaniets varor skulle försäljas i Göteborg, kunde judiska köpmän från Holland inte komma in i landet på grund av de hårda religionslagarna. Även en sådan känslig sak kunde dock ordnas. Från högre ort, med biskopars goda minne, bestämdes att religionslagarna skulle upphävas för dessa personer under de veckor som auktionerna varade.
Med fara för livet
Och hur var det för manskapet, dessa grovarbetare som visste att varje resa innebar livsfara? Man har beräknat att omkring 2 000 människor fick sätta livet till på kompaniets samtliga expeditioner.
Arbetet för den enskilde matrosen var hårt och maten enahanda. Tre dagar i veckan utspisades manskapet med salt kött, tre dagar med stockfisk och en dag med fläsk. Innan fartyget kom till varmare länder, fick var och en till frukost en halv sill och en klunk brännvin. Denna portion kunde ökas vid dåligt väder.
Den vanliga drycken var annars svagdricka eller vatten. Men färskvattnet höll sig inte länge. Redan före avfärden från Cadiz kunde man, skriver skeppsprästen Pehr Osbeck, se flugor och gråsuggor i vattnet då det silades genom ett vadmalssåll. Ibland gick det ett halvår, innan man kände fast mark under fötterna. Någon förströelse – utom den extra supen och pastorns söndagsbön – var det knappast fråga om.
Men det är klart, de som klarade sig med livet i behåll hade en sparad slant när de kom tillbaka till Göteborg. Det var mer än man kunde skrapa ihop som dräng på landbacken, och efter några resor räckte det kanske till ett litet torp.
Kineseriet som kulturmode
Ovanför både direktörer och matroser spred sig en anda av den kinesiska kulturen. Porslinet blev en modesak, siden var en lyxvara som vandrade nedåt i samhällsklasserna, trädgårdarna gjordes om och berikades med små pagoder och konstgjorda dammar.
Den gamla idén om den ädle vilden, som tidigare tillämpats på indianer och negrer, sattes nu i samband med kinesen: han var ett naturbarn, som levde vist och fogade sig i naturens egen ordning. Kina uppfattades som ett idealland, och Linnés skrivande lärjungar kunde i beundrande ordalag berätta om såväl folkets seder som kejsarens politik. När Gustaf III skulle förklara sin statskupp 1772, lät han riksrådet Carl Fredrik Scheffer hålla ett pompöst tal, där det sades att kungen velat införa ett ”kinesiskt” statsskick.
En av de tongivande för den nya trädgårdsstilen var engelsmannen William Chambers, uppvuxen i Göteborg där fadern var framgångsrik affärsman med intressen i kompaniet. Unge William gjorde tre resor till Kina, den sista med Hoppet 1748–49 som superkargör. Därefter studerade han arkitektur i Frankrike och Italien, varefter han återvände till sitt ursprungliga hemland England.
Han blev hovarkitekt hos George III och fick i uppdrag att restaurera och utveckla Kew Garden. Den fick en ståtlig pagod av kinesisk modell men också broar och paviljonger. Själva tanken var att på artificiell väg skapa något som såg naturligt ut.
Lustslottet China
Något av en kulmen nådde kineseriet i Sverige med det lilla lustslottet China på Drottningholm. Adolf Fredrik ville uppvakta sin drottning Lovisa Ulrika på hennes namnsdag 1753 med denna unika skapelse. Slottet fick byggas i hemlighet och sedan föras ut till sin plats. Invigningsfesten varade i åtta dagar och inblandade personer bar kinesiska kostymer. Den lille kronprinsen var utklädd till mandarin. Det första träslottet angreps emellertid av röta, och kungen lät då bygga ett nytt kinaslott i sten, och det är denna byggnad som fortfarande finns att beskåda ute på Drottningholm.
Nära slottet anlades dessutom en liten by med det tidstypiska namnet Canton. Förutom handaslöjder experimenterade man med silkesmaskavel i det tiotal hus som utgjorde byn.
Slottsherrarna ute i landet ville hänga med i det nya kulturmodet. Arkitekten Fredrik Magnus Piper hörde till dem som försökte omsätta de kinesiska idéerna i den svenska verkligheten. Vid sidan av sitt arbete som hovintendent hjälpte han grevarna med parkanläggningar.
På Godegård i Östergötland fick han inreda en kinesisk miljö åt Johan Abraham Grill, som återvänt hem efter många år som superkargör i Kanton. Han hade hemfört en mängd möbler och porslin från Kina. Piper fick skapa den yttre miljön, med oregelbundna små gångstigar och arkitektoniska monument i kinesisk stil.
Vid Forsmarks bruk anlades en engelsk trädgård, troligen av Piper. Bruksdammen reglerades och indelades i mindre sjöar, små kinesiska träbroar uppsattes. Ett spegeltempel uppfördes i terrängen, och t o m en eremitgrotta skapades. Så vild var denna anlagda trädgård att en eremit kunde tänkas framleva sina dagar där. Vad greven och riksrådet Samuel af Ugglas själv tyckte om saken framgår inte, men tydligen godkände han arrangemanget. Vid festliga tillfällen kunde man anställa en eremit som fick sitta där och se tankfull ut. Mindre lyckat var när man placerade en vaxdocka i denna lilla skräckkammare.
Så långt gick det ”kineseri” som utgjorde ett väsentligt inslag i den svenska 1700-talskulturen. Det är därför som Ostindiska kompaniet handlar om något mer än bara ett framgångsrikt affärsföretag.
Tore Frängsmyr är professor vid Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) och verksam vid Uppsala universitet.
