Grattis, FN!
Det skulle dröja till andra världskriget innan det skedde någon avgörande förändring. I juni 1941 deklarerade de allierade att de skulle ”arbeta tillsammans, med andra fria folk, såväl i krig som i fred”, och den 14 augusti samma år skrev USA:s president Franklin Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill under ett dokument, där man föreslog ett antal principer för internationellt freds- och säkerhetsarbete.
Ytterligare steg på vägen mot bildandet av FN togs under det pågående kriget. Namnet Förenta Nationerna (United Nations) lanserades av president Roosevelt 1942 i en deklaration om fortsatt motstånd mot axelmakterna. År 1944 deltog USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Kina i en konferens i Dumbarton Oaks i USA. Här drog man upp riktlinjerna för en internationell organisation som skulle verka för fred och säkerhet.
Den 25 april 1945 inleddes en konferens i San Francisco, där representanter för femtio länder arbetade med att utforma organisationens stadgar. Den 25 juni kunde stadgan till sist antas enhälligt av delegaterna och den undertecknades påföljande dag.
Efter andra världskriget var Europa till stora delar ödelagt och det europeiska internationella inflytandet minskade efter kriget. Istället blev det kalla kriget mellan väst – dominerat av USA – och öst – dominerat av Sovjetunionen – den konflikt som överskuggade de följande årens internationella politik.
Tanken hade varit att FN skulle fungera som ett internationellt gemensamt säkerhetssystem. Men detta förutsatte i sin tur att världens ledande stormakter kunde enas, och efter andra världskriget blev det snabbt uppenbart att så knappast var fallet.
Inom FN lades ansvaret för bevarandet av fred och säkerhet på Säkerhetsrådet, som höll sitt första möte i London den 17 januari 1946. Numera har rådet femton medlemmar, men ursprungligen var de elva till antalet. Det bestämdes vid bildandet av FN att fem av medlemmarna i rådet skulle vara permanenta. Det var med tanke på krigshändelserna otänkbart att länder som Tyskland och Japan skulle ges något inflytande i rådet.
De fem permanenta medlemmarna blev därmed de segrande makterna efter andra världskriget: Frankrike, Kina, Sovjetunionen (numera Ryssland), Storbritannien och USA.
För beslut i centrala frågor, till exempel användande av tvångsmedel i form av ekonomiska eller militära sanktioner mot någon stat, krävs att de fem permanenta medlemmarna är eniga i beslutet. Alla dessa har också vetorätt och kan därmed förhindra beslut om en resolution i rådet. Det blir genom beslutsordningen närmast självklart att FN inte kan besluta om tvångsmedel direkt riktade mot någon av de permanenta medlemmarna, eftersom denna stat då lägger in sitt veto mot ett sådant beslut. Man hade antagit att de fem permanenta medlemmarna skulle stå fortsatt enade även i fredstid, men dessa förhoppningar visade sig alltså vara ogrundade.
Det finns i dag krav på reformer inom flera delar av FN:s verksamhet, och Säkerhetsrådet är inget undantag. Rådets sammansättning har sedan ett antal år tillbaka varit ett hett diskussionsämne. Japan och Tyskland hör till dem som med störst kraft har krävt status som permanenta medlemmar. Säkerhetsrådet har kritiserats för att vara obalanserat till förmån för västländernas intressen, och i linje med denna kritik finns nu ett förslag där rådet utvidgas till totalt 25 medlemmar.
Vid sidan av Japan och Tyskland föreslås även Indien, Brasilien och två afrikanska stater få permanenta platser i rådet. Frågan om Säkerhetsrådets sammansättning ska diskuteras i FN under den närmaste tiden och att det sker någon form av förändringar verkar sannolikt. Men exakt vilka dessa blir är svårt att förutse.
Joakim Thelander är journalist och doktorand i sociologi.
Sex huvudorgan
Generalförsamlingen
Höll sitt premiärmöte i London den 10 januari 1946, med representanter från 51 nationer. Den första resolutionen handlade om fredlig användning av kärnenergi och avvecklandet av kärnvapen och andra massförstörelsevapen. Generalförsamlingen kan till skillnad från Säkerhetsrådet inte fatta beslut som är bindande för medlemmarna. Däremot är den ett viktigt debattforum.
Säkerhetsrådet
Har det huvudsakliga ansvaret för bevarandet av fred och säkerhet. Anses vara FN:s mäktigaste organ och kan fatta beslut som är bindande för medlemmarna.
Ekonomiska och sociala rådet
Har ett brett ansvarsområde och hanterar frågor som handlar om internationellt ekonomiskt, kulturellt, humanitärt och socialt samarbete.
Förvaltarskapsrådet
Rådet har i praktiken förlorat sin betydelse, då samtliga av FN tidigare förvaltade områden i världen numera är självstyrande eller ingår i självstyrande stater.
Internationella domstolen
Har sitt säte i Haag i Nederländerna. Den är det främsta juridiska organet inom FN där den med bindande verkan kan avgöra mellanstatliga tvister. Båda parterna måste dock ha givit domstolen behörighet att avgöra tvisten.
Sekretariatet
Består av FN:s generalsekreterare och en omfattande internationell stab av tjänstemän vid olika FN-kontor, inklusive högkvarteret i New York. Generalsekreteraren utses av Generalförsamlingen på förslag från Säkerhetsrådet. Trygve Lie från Norge valdes till generalsekreterare 1946 och satt kvar till 1953. Sedan följde: Dag Hammarskjöld (1953–61), U Thant (1961–71), Kurt Waldheim (1972–81), Javier Pérez de Cuéllar (1982–91), Boutros Boutros-Ghali (1992–96) och Kofi Annan (1997–).
Joakim Thelander
