Mordet på Folke Bernadotte

FN-medlaren Folke Bernadotte var på väg till en middag i Jerusalem den 17 september 1948 när den kolonn han färdades i hejdades av en jeep vid en vägspärr. I bilkaravanen trodde man att det var en vanlig passkontroll, men det var fråga om en noga planerad avrättning.

En av de uniformklädda männen från jeepen stack in sitt automatvapen i bilen där Bernadotte satt och sköt denne med sex skott. Folke Bernadotte dog omedelbart, liksom den franske översten Serot som satt vid hans sida. Problemen i Mellanöstern är fort­farande kusligt aktuella, sextio år efter mordet på Bernadotte. Frågan är om den förste FN-medlaren – om han fått leva – hade lyckats lösa några av de frågor som än i dag står på agendan.

De israeliska extremister som tog hans liv trodde att hans insats skulle vara av avgörande betydelse för Israels framtid. De såg en avrättning som nödvändig om inte FN skulle ta beslut som allvarligt kunde skada den nya staten. Överdrev mördarna det internationella samfundets förmåga och styrka? Det definitiva svaret på frågan är omöjligt att ge men vi kan konstatera att Bernadotte i september 1948 ansågs som så viktig att han måste röjas ur vägen.

Folke Bernadotte föddes 1895 som son till prins Oscar och hovdamen Ebba Munch av Fulkila. Fadern hade mist sin svenska prinstitel och arvsrätten till kronan på grund av sitt giftermål eftersom hans gemål inte var av kunglig börd. Storhertigen av Luxem­burg – drottning Sofias bror – gav dock Oscar en ny prinstitel och hans arvingar blev grevar af Wisborg.

Folke Bernadotte växte upp i ett djupt religiöst hem. Efter studentexamen blev han kavallerist vid livregementet i Stockholm och under början av 1920-talet levde han livets glada dagar där frack eller uniform tillhörde den vanliga kvällsklädseln.

I slutet av decenniet tvingades han lämna den militära banan på grund av ett svårt magsår. Han hade nära kontakt med sin farbror, Gustaf V, som 1928 bjöd Folke till Rivieran och presenterade honom för en vacker amerikanska, Estelle Manville. Hon tillhörde en av USA:s rikaste familjer.

Folke Bernadotte var en handlingens man – på sammanträden hatade han bordläggningar – och den 1 de­cember 1928 stod bröllopet mellan honom och Estelle i närvaro av bland andra arvprins Gustaf Adolf och prins Sigvard. Då de amerikanska journalisterna frågade om det var sant att han friat efter bara fjorton dagars bekantskap svarade han: ”Den som vill ha Förenta staternas bästa flicka måste vara rask i vändningarna.”

Han var i New York då Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939, men engagerade sig aktivt i kon­flikten. Han anordnade en insamling för inköp av flygplan till Finland vilken dock inte hann fullföljas innan stilleståndsavtalet ingicks i mars 1940. Hemkommen till Sverige befordrades han till major och fick så småningom ett antal uppdrag med internationell anknytning.

Han blev känd långt utanför Sveriges gränser då han som nyvald vice ordförande i svenska Röda korset fick ansvaret för den utväxling av tyska och brittisk-amerikanska krigsfångar som ägde rum i Göteborg 1943 och 1944. Att utväxlingarna blev framgångsrika berodde till stor del på Bernadottes organisationsförmåga och krav på ordning och reda. Men även om den svenske grevens insatser på olika områden före och under andra världskriget inte ska underskattas är det framförallt två tilldragelser som bör ge honom en plats i historien: vita bussarna och FN-medlingen i Mellan­östern.

På drygt en månad våren 1945 räddades under Folke Bernadottes ledning och på norskt initiativ cirka 20 000 fångar från tyska koncentrationsläger – norrmän, danskar, polacker, fransmän och andra. Bland dem som kom till Sverige i de vita bussarna fanns också många judar, men deras antal är okänt.

Aktionen ägde rum i stor hemlighet eftersom det med fog ansågs att en mediebevakning skulle uppröra de tyska ledarna, främst Hitler. Allmänheten var i stort sett okunnig om vad som hände. Den visste inte att vice ordföranden i svenska Röda korset förde hemliga samtal med en av de nazister som stod bakom utrotningen av judar: SS-ledaren Heinrich Himmler.

Bara sex veckor efter det att kriget i Europa var slut gav Folke Bernadotte ut en bok med namnet Slutet. Den väckte stor uppmärksamhet nationellt och internationellt. Det var första gången som någon utanför Tyskland berättade om förhandlingarna med Himmler, Ribbentrop och en rad andra i den tyska ledningen. Även om boken blev en framgång lade den också grunden till en kampanj mot Folke Bernadotte. Himmlers beryktade massör, Felix Kersten, ansåg att dennes insatser var lika betydande som Bernadottes, och han skydde inga medel då det gällde att sprida sin uppfattning. Det märkliga är att mycket som kom från Kerstens sida togs på allvar – även ett uppenbart förfalskat antisemitiskt brev som skulle ha skrivits av Bernadotte till Himmler.

Svensk opinion var också starkt Israelvänlig och detta präglade synen både på de vita bussarna och senare på medlingen. I Israel hade man svårt att förlika sig med att Bernadotte förhandlade med Himmler och att han inte räddade fler judar. Våren 1948 tillbringade Folke Berna­dotte och hans familj några dagar på Stora Karlsö utanför Gotland tillsammans med Röda korsets generalsekreterare Henrik Beer. De skulle diskutera frågor kring den internationella Röda kors-konferens som skulle hållas i Stockholm i augusti samma år och där Bernadotte skulle vara ordförande.

Men samtalen kom istället att handla om hur Bernadotte skulle ställa sig om han fick FN:s uppdrag att medla i Palestinakonflikten. Öppna strider förekom mellan arabiska och judiska trupper, och åtskilliga bedömare fruktade att ett tredje världskrig skulle bryta ut. Olika försök hade gjorts för att få till stånd en uppgörelse mellan parterna men motsättningarna hade ökat istället för minskat.

För första gången ville FN pröva en särskild medlare som skulle agera direkt under säkerhetsrådet och generalsekreteraren Trygve Lie. Många tillförlitliga källor visste att berätta att Bernadotte var den främste kandidaten till medlaruppdraget. När han per telefon fick en förfrågan av Lie om han accepterade svarade han genast ja.

Varför blev då Folke Bernadotte till-­frågad om det vanskliga uppdraget? Han var en outsider som tog på sig ansvaret för en minst sagt komplicerad politisk fråga som han hade en mycket blygsam kunskap om. För FN var det viktigt att Bernadotte kom från ett neutralt land och att han stod över eller vid sidan om de stridande parterna.

Han hade också skapat sig ett gott namn genom fångutväxlingarna och den skickligt genomförda räddningsaktionen med de vita bussarna. Det nära släktskapet till den svenske kungen sågs också som något positivt. Kanske var dock det avgörande att Trygve Lie och de olika FN-organen handlade i panik – det gällde att så snabbt som möjligt få slut på de pågående striderna i Mellanöstern.

Den svenska regeringen var föga en­tusiastisk. Den såg de olika problem som väntade medlaren och var rädd att Sverige kunde bli inblandat i en konflikt där man knappast hade något att vinna men där riskerna var stora. På UD frågade man sig om Bernadotte verkligen var rätt man – ”detta var inte något scoutuppdrag”. Israel utropades den 14 maj 1948.Drygt fjorton dagar senare var Folke Bernadotte på plats i konfliktområdet och inledde omedelbart en skyttel­diplomati med hjälp av ett holländskt Dakotaplan som ställts till hans för­fogande. Han besökte dem som han betraktade som ledande aktörer. Vid sin sida hade han den erfarne FN-mannen Ralph Bunch som tidigare hade arbetat i konfliktområdet.

Inledningsvis hade Bernadotte vissa framgångar. Han fick de stridande parterna att gå med på ett fyra veckor långt stillestånd från den 11 juni. Skälet till stridsuppehållet var dock främst de inblandade parternas behov av att få fram vapen och manskap. Trots olika försök av Bernadotte – bland annat genom ett framträdande i säkerhetsrådet där sovjetdelegaten var starkt kritisk – skärptes läget mellan araber och israeler. FN-observatörsstyrkan förstärktes visserligen när ett nytt vapenstillestånd förhandlats fram, men fredsövervakarna var i stort sett obeväpnade. Bernadotte hade inte de resurser som krävdes för att sätta kraft bakom orden; hotelserna mot dem som bröt stilleståndsavtalet hade inte någon verkan. För stormakterna stod en annan konflikthärd, Berlin, i centrum 1948, då det kalla kriget blev en realitet.

Kritiken mot Bernadotte blev allt hätskare, framförallt i Israel. Han beskylldes för att ha varit nazist och var som medlare enligt sina belackare en person som gick britternas ärenden – han kallades allt oftare ”brittisk agent”. Greven framställdes som arrogant och partisk till arabernas fördel. Det värsta var att han inte förstod Jerusalems betydelse för judarna, menade man.

Kampanjerna mot Bernadotte kan sägas ha lett till hans död. De skapade en hätsk opinion inte bara bland extremisterna. Ledningen för den underjordiska Sternligan beslutade att han måste avrättas eftersom han var en fiende till Israel. Därmed skulle man också döda det fredsförslag som medlaren tänkte framlägga för FN:s generalförsamling.

Vinsterna med ett lönnmord ansågs av terroristerna vara stora. Ett antal förslag från Bernadotte skulle därmed förlora sin kraft. Jerusalem skulle inte internationaliseras och Negevöknen skulle inte ges till araberna utan tillhöra den nya israeliska staten. Israel blev inte heller tvunget att ta hand om de araber som flytt från sina hem i Palestina.

Klockan fem på eftermiddagen den 17 september 1948 genomfördes atten­tatet mot FN-medlaren. Inom kort stod det klart vilka som låg bakom mordet, men ingen av dem dömdes för dådet. Inte heller någon av dem som fattade beslutet om avrättningen fick något straff.

Blivande premiärministern Yitzhak Shamir var en av de tre bakom döds­domen. Men han har aldrig talat om sin roll eller beklagat medlarens död. Den person som höll i maskingeväret, Yehoshua Cohen, blev så småningom livvakt och vän till Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion.

Dag Hammarskjöld besökte 1958 Ben-Gurion på kibbutzen Ein Avdat i den uppodlade Negevöknen. Yehoshua Cohen fanns vid hans sida. Dagen efter visiten upplystes generalsekreteraren om Cohens bakgrund och han blev enligt ögonvittnen våldsamt berörd: ”Vilka lymlar”, sade han. ”Vilka lymlar – hit kommer jag aldrig mer igen.”

Författare och historiker. Utkom 2007 med boken Vem var Folke Bernadotte? (Historiska Media).

En aristokrat i Israel

Utnämningen av Folke Bernadotte till FN-medlare möttes från början med stor tveksamhet framförallt från Sovjetunionens sida. Hans antikommunism var välkänd och han bedömdes med all rätt stå västmakterna nära. Men politik var inte något huvudintresse för Bernadotte.

En av medhjälparen Ralph Bunches assistenter i Haifa har gett en bild av varför israelerna hade särskilt svårt för den svenske medlaren:

»Bernadotte representerade allt det som israelerna inte var. Han var kunglig, han var rik. Han var trygg och skyddad. Och han var svensk, vilket betydde att han inte var någon särskilt varm personlighet. Han var en smula oengagerad och försökte anpassa sig i alla situationer ungefär som en amerikan. Det var tydligt att israelerna gillade Bunche, jag antar att det delvis berodde på att han var färgad och amerikan och aldrig försökte sätta sig på några höga hästar. [...] Bunche var jämlikhetskämpe. Bernadotte var aristokrat. Hur många aristokrater finns det i Israel?»

Fakta Fredsförslaget

Folke Bernadotte utsågs till FN:s medlare i Palestina den 20 maj 1948, knappt en vecka efter att staten Israel utropats och det arabisk-israeliska kriget brutit ut. Han lade fram sitt första fredsförslag den 27 juni, men detta förkastades av båda sidor.

Den 16 september presenterade Bernadotte ett andra reviderat förslag. Planen erkände oförbehållsamt den israeliska statens existens och oberoende, men samtidigt föreslogs dess landområden minska. Krav ställdes också på att det nya Israel skulle ta emot de araber som tvingats på flykt och ville återvända. För Israel och framförallt aktivisterna inom Sternligan var detta helt orimligt.

Efter mordet på FN-medlaren den 17 september 1948 föll planen, och i oktober 1948 drog USA:s president Truman tillbaka det amerikanska stödet för den, och förslaget röstades ned i FN av Israel med sympatisörer samt av arabstaterna.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!

[](https://popularhistoria.se/tidningen/popular-historia-9-2008/)**Publicerad i Populär Historia 9/2008