En ny vår för historien

Åttiotalet var en rätt mörk tid för historia i vårt land. I skolan degraderades ämnet och i politiken var historia mest anekdoter för landshövdingars högtidstal. Mörkast var det i medierna; debattsidorna dominerades av nationalekonomer, och när medeltidsveckan i Visby startade på åttiotalet beskrevs historia mest som ett lustigt rollspel för prinsessor och riddare. Det var inte Visbys fel, det var journalistikens. Men när det var som dystrast hände något. »Ur mörkret stiga vi mot ljuset« hördes från breda folklager. Populär Historia var en del av den nya upplysningstiden.

Allt var förstås inte nattsvart på 1980-talet. Det fanns flitiga folkbildare som Alf Henrikson och Alf Åberg vars kunskaper spreds i »Värt att veta« i Sveriges Radio. Vänstern kämpade i Janken Myrdals projekt »Arkivet för folkets historia« och en storsäljande författare som Lars Widding publicerade långa artikelserier om historia i Expressen. Men radioprogrammet lades ner, arkivet tynade bort och Widding behandlades nog så snorkigt.

Historiker sågs som kufar

Inom journalistiken var historia närmast suspekt. Att visa intresse för ämnet innebar en risk i det åttiotal då skinnskallar hyllade Karl XII den 30 november under stor medial bevakning. För många av mina kolleger var en historiker i bästa fall en knepig kuf, i värsta fall en förklädd skinnskalle. I denna tid arbetade jag på radio och TV och var försiktig med att nämna mina tidigare studier i historia.

Det finns nog många förklaringar till hur historia förminskades i det offentliga samtalet. Redan på 1890-talet skrev Stockholmspressen spaltkilometer om globaliseringen och den tuffa internationella konkurrensen. För att sälja telefoner och separatorer behövdes kunskap i teknik, ekonomi och språk. Historia började kännas mossigt i progressiva kretsar, det blev något högern och Sven Hedin pysslade med.

Framtidsblickande i fokus

Efter första världskriget skrev dagstidningarna att Sverige var världens näst rikaste och planetens allra modernaste land. Den maskindyrkande funktionalismen segrade. Man skulle skapa den nya människan, man behövde inte gammal unken barlast från förr, man skulle blicka framåt mot teknikens nya, skinande rena, blanka tid. Nu formades idéerna som gjorde att många av Sveriges äldre stadskärnor revs, man städade bokstavligt bort historien.

Efter andra världskriget sammanblandades historia med aggressiv nationalism. Därmed blev ämnet inte bara onyttigt utan även presumtivt farligt och nedskärningarna i skolans läroplaner inleddes. Men när åttiotal blev nittiotal hände det otänkbara: kommunismen kollapsade, Berlinmuren föll, ett nytt Europa skulle formas. Europas beslutsfattare och intellektuella refererade gärna och ofta till historien. De talade om järnridån, Versaillesfreden, franska revolutionens idéer, westfaliska fredens principer och kulturgränser formade av Romarriket.

I grannlandet Estland präglades människors liv av massmorden och deportationerna. 1991 bröt krigen ut i det forna Jugoslavien. Aktörerna talade bittert om händelser under andra världskriget, om arvet från osmanerna, och serberna ältade nederlaget vid Trastfältet 1389. Historia blev därmed kontroversiellt och spännande även medialt.

Kunskapsluckor reparerades

Jag arbetade då på Sveriges Radios P1 och bevittnade hur historikernas status höjdes och hur de gjorde comeback i det offentliga samtalet. Lundahistoriker som Kristian Gerner anlitades ofta för att reparera de värsta kunskapsluckorna hos journalister och publik.

I dessa otaliga och ibland oändliga studiosamtal fick jag ofta en känsla av att många svenska beslutsfattare inte riktigt hängde med. Man förstod inte riktigt vad européerna refereradetill eftersom vi svenskar levt i föreställningen att det förgångna var irrelevant och »ska man köra framåt så ska man inte titta i backspegeln« (ett ordagrant citat från en företagsledare). Svenskarna hade ju redan skapat den nya människan som inte behövde historien, utan bara nyfiket blickade framåt.

Annorlunda historiesyn på kontinenten

Så mötte man en hel kontinent som trodde att människors erfarenheter bestämmer deras världsbild och att det påverkar vilka beslut de fattar i nutid och framtid. Européerna höll oavbrutet en blick i bakspegeln och verkade ändå köra framåt. Tänk om de var normala, och vi svenskar lite konstiga?

Svenska beslutsfattare förstod nog européerna, men kände de samma sak som de? Samtliga svenska politiker hatade EU:s jordbrukspolitik. De visste naturligtvis att den tillkom på grund av svälten på 1940-talet efter kriget, men kände man det?

Man manade ester och letter till långsamhet när de sökte snabbspår till säkerheten via EU, euron och Nato. Man anade säkert att folken hade lidit under ockupationen, men kände man det?

Pinsam kunskapsbrist

Fast ibland saknades nog också kunskaperna. När Estland och Lettland blev fria efter det blodiga kommunistiska styret blev kunskapsbristen ibland generande. Svenska ledare blandade ibland samman ländernas huvudstäder, Tallinn och Riga. Inte sällan stavade man Tallinn med ett n på slutet, vilket var förhatligt för många ester eftersom det var ockupationsmaktens stavning.

Och när esterna under det tidiga 1990-talet lovordade den »gamla goda svensktiden« såg svenska företagsledare och politiker ut som fioler i ansiktet. De hade inte en susning om vad esterna menade. Man skänkte gamla hästfiltar och uttjänta skrivmaskiner till balterna eftersom man inte riktigt visste vad man skulle ge. Tanken var ju snäll, men motsvarade kanske inte behoven.

I dystra stunder tyckte jag att våra historiskt ointresserade beslutsfattare och journalister i början av nittiotalet var lite av Europas byfånar som glatt lallade med i Europahymnen meninte riktigt förstod, än mindre kände, vad den betydde för andra européer.

Historiekunniga svenskar fanns

Det fanns självfallet massor av lysande undantag, briljanta diplomater, forskare, politiker och journalister. Carl Bildt, Ingvar Carlsson och Kjell Albin Abrahamson är några exempel i högen. Men genomsnittsbetyget var väl ändå inte direkt lysande?

Denna vilsenhet i en ny värld skapade en folklig vilja att lära, att få veta mer. När åttiotalet äntligen var till ända tog historien revansch. Det blev som en folkrörelse. 1992 började Norstedts trycka miljonupplagor av Herman Lindqvists bokserie »Historien om Sverige«. Runt om i landet kraftsamlade museerna med projektet »Den svenska historien« under ledning av Nordiska museets styresman Sten Rentzhog, entreprenörer som Lena Sjölin i Lund startade Svenskt kulturarv för att utveckla folkliga intressen för besöksmål, olika kommersiella aktörer som Strömma turism & sjöfart såg möjligheter och övertog driften av Birka, och Sveriges Radio startade nya historieprogram.

Populär Historia föddes 1991

Tidskriften Populär Historias födelse våren 1991 är en del av denna revansch och ett resultat av den folkliga kunskapstörst som uppstod under den »mörka tiden«.

Nu pågår således reparationsarbeten efter 1980-talets förödelse, men mycket mer måste göras om man tror att historiska kunskaper kan medverka till vår möjlighet att förstå oss själva, vår samtid och kanske rentav fatta klokare beslut inför framtiden.

Behovet ökar inte minst med den stora invandringen. Jag fick för ett tag sedan förmånen att hålla en lektion i historia på en gymnasieskola. I segregationens Stockholm var nästan alla elever i den aktuella klassen utlandsfödda. De var beväpnade med en attityd som gav en medelålders farbror panik. Men så fel jag hade! Även de tuffa grabbarna med bakvända kepsar verkade lyssna. De var verkligen inte ointresserade – men däremot förvånade. Att Sverige och Finland hade en gemensam historia kom som en överraskning.

Viktiga historiekunskaper

Men hur ska man förstå Norden av i dag om man inte vet det? Hur ska man förstå finlandsfärjornas miljoner trafikanter? Hur ska man förstå svensk-finländskt försvarssamarbete? (Ingen skugga ska här falla på klassens ordinarie historielärare som gjorde ett fenomenalt arbete.)

De flesta av dagens invandrare kommer från helt andra kulturkretsar än Sveriges, och därför måste behovet rimligen vara mycket stort av att få lära känna sitt nya hemland och dess historia. Hur ska annars en integration kunna ske?

Egalitär tradition i Sverige

För visst finns det svenska historiska särarter jämfört med till exempel Syrien, Irak och Afghanistan. I Sverige finns en djupt rotad egalitär tradition, från bonderepresentation i riksdagen sedan medeltid till stark socialdemokrati i modern tid, en betydligt starkare ställning för kvinnor än på många håll, demokratiska folkrörelser för bildning, nykterhet och fackliga rättigheter, en lång fredsperiod, en liten och effektiv byråkrati som är jämförelsevis fri från korruption, samt en sensationellt stark ekonomisk utveckling i början av 1900-talet.

Allt detta har bidragit till att skapa en tillit till samhällets funktioner och uppfattningen att individen ska vara stark och inte beroende av familjeklanen, vilket ju är grunden för välfärdssamhället. Saker som väl de flesta tycker är bra. Borde detta inte marknadsföras?

Självföraktande politiker

Istället har man ibland gjort tvärtom. Fredrik Reinfeldt sade vid ett tal i Södertälje 2006 att »ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån« (med referens till några rader av Esaias Tegnér: »All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt«). Reinfeldt menade väl att all svensk historia var importerad. När Mona Sahlin i ett tal 2002 inför det turkiska ungdomsförbundet Euroturk sade att »ni har en kultur, en identitet, en historia. Vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker«.

Varför uttalade sig dessa skickliga politiker så självföraktande? Var det kanske en mental rest av det mörka åttiotalet?

Samma självförakt lever ännu kvar i medierna. Svenska Dagbladets ledare skrev så sent som hösten 2015 att Sverige bränt hundratals kvinnor levande på bål som häxor. Det vore ohyggligt om det vore sant, men det är det ju inte. (Vanligtvis halshöggs personer som dömts för häxeri innan deras kroppar brändes på bål.)

I en TV-debatt hävdade en deltagare att hedersvåld utövades i Sverige »för hundra år sedan«. Det bisarra uttalandet fick stå oemotsagt och hängde kvar i luften som en sanning. Jag tror att Karl Staaff, Ellen Key, Selma Lagerlöf, Hjalmar Branting och August Strindberg skulle ha blivit mycket förvånade över en sådan beskrivning av deras tid. Att sådana dumheter ännu förekommer kanske beror på skuggorna från åttiotalet?

Baksmälla av fördummande 80-tal

Samtidigt har det i dagens offentliga samtal blivit lite chict att svänga sig med historia. Nästan varenda fotbollsmatch når numera »historiska resultat«. SVT:s julvärd 2015 betecknade sin egen insats som »historisk«, utbildningsminister Gustav Fridolin sade i december att hans regering haft den »svåraste uppgiften i hela den svenska historien«. Således tuffare än Per Albin Hansson under kriget? Eller 1809, när Sverige styckades? Eller 1718, när ryssen stod vid Stäket?

Att använda historien för egna politiska syften har alltid skett, det är inget nytt. Men i ett Sverige som lider av baksmälla från det fördummande åttiotalet kanske vi är mer sårbara för historisk desinformation? I dag utnyttjas den av en politisk kraft, imorgon kan det vara en annan. Resultatet är lika olyckligt – myter används till beslutsunderlag.

Därför är det viktigt att tidskrifter som Populär Historia fortsätter att lysa i mörkret. Kanske kan det bidra till att rädda oss från de värsta populistiska avarterna i framtiden?

John Chrispinsson var journalist och författare. Genom åren hördes och syntes han ofta som programledare i Sveriges Radio och Sveriges Television.