Perspektiv: Affärsmän som 1900-talets hjältar

Alltsedan antikens dagar har begreppet hjälte avsett personer som uträttat avgörande och tappra insatser. Däremot har synen på vad hjältemod är förändrats över tid. De dygder som utgjorde kärnan i antikens hjältesagor är i många fall alls inte gångbara i dagens samhälle.

22 juni 2006 av Ulf Zander

I den klassiska traditionen är hjälten mestadels en man, som kämpar för att få tillträde till sin rättmätiga plats på tronen. Efter hand som vetenskaps­män, sjukvårdare som arbetat under svåra omständigheter och andra som verkat i humanitär anda fått en allt mer framträdande roll och emellan­åt upphöjts till viktiga förebilder, har bilden förändrats. 

Som ett resultat därav har en del gamla hjältar gått ur modet och ersatts med nya, som bättre stämmer överens med rådande behov och trender. Processen har i vissa fall varit så pass genomgripande att personer som tidigare klassats som skurkar senare upphöjts till hjältar och vice versa. 

”Odödlig är man bara så länge som samhället finner för gott att hålla en vid liv”, skriver sociologen Johan Asplund träffsäkert.

Thermopyle, Alamo och Balaklava

Även om synen på hjältar har genom­gått förändringar finns det också åter­komman­de drag i sättet att beskriva hjältemod. En inflytelserik variant återfinns i föreställningen om en avgörande kamp till sista man. Striden slutar inte med kapitulation utan i en religiöst färgad utplåning, där döden innebär att man övergår i ett högre och renare stadium. 

Till de mest berömda exemplen hör spartanerna vid Thermopyle 480 f Kr och Roland vid Roncevaux år 778, men också Texasnybyggarnas nederlag mot den mexikanska övermakten vid Alamo 1836, den brittiska Lätta brigadens anfall (”De tappra 600”) under Krimkriget vid Balaklava 1854, Picketts stormning vid Gettysburg 1863, som beseglade sydstater­nas nederlag i slaget och sedermera i amerikanska inbördeskriget, samt Pariskommunens försvarare 1871.

Hänvisningar till de 300 spartanska hjältarna som länge och väl kämpade mot övermäktiga per­siska styrkor vid Thermopyle i syfte att ge den grekiska armén tid att mobilisera motstånd återkom på bred front under andra världskriget. 

”Översatt” till då aktuella förhållanden blev spartanerna föregångare till finländarna, som också slogs mot nu­me­rärt överlägsna, ”asiatiska” styrkor. En annan vanligt före­kommande variant var att kung Leonidas tappra 300 borde ses som förebilder för Tredje rikets motståndare medan perserna blev till protonazister.

Hjälten Oskar Schindler

Samtidigt som spartanerna åter togs i tjänst agerade indi­vider runtom i Europa för att rädda så många som möjligt av de som av nazisterna klassats som mindervärdiga. Även om agerandet bakom dessa räddningsaktioner var av ett helt annat slag än det som utmärkte de klassiska, kraftfulla och krigiska heroerna råder inga tvivel om att de som gjorde in­satser för att rädda judar undan Förintelsen också personi­fierar hjältemod. 

Däremot dröjde det innan de insatser som bland andra Oskar Schind­ler, Charles Lutz, Giorgio Perlasca och Raoul Wallenberg gjorde uppmärksammades på bred front. I det förstnämnda fallet var det få förutom de judar som Schindler räddade som kände till vad han uträttade under kri­get. Hans finansiella problem och andra svårigheter från krigsslutet fram till hans död 1974 bidrog till att intresset förblev litet. 

Det var först i och med Thomas Kennelys roman Schindler’s Ark (1982) och, i än högre grad, Steven Spielbergs film Schindler’s List (1993) som hans gärning blev allmänt känd.

Raoul Wallenberg symbolgestalt

Raoul Wallenbergs insatser uppmärksammades förvisso tidigt men hamnade i skuggan av hans försvinnande. Den svenska regeringens undfallenhet gentemot de sovjetiska myndigheterna bidrog till att det dröjde innan hans hjälteroll officiellt bekräftades. 

Starkt bidragande var att han utnämn­des till hedersmedborgare i USA 1981, i Kanada 1985 och i Israel året därpå. På grund av ett samtida tilltagande int­resse för ”de rättfärdiga” som riskerat livet för att rädda judar undan nazisternas mordmaskineri blev Wallenberg en symbolgestalt som under 1980-talet började förekomma i ökad utsträckning i populärkulturella sammanhang.

Exemplet "Örnen har landat"

Som konstaterats är vissa teman återkommande i hjälte­berättelserna. Det gäller även exemplen Schindler och Wallenberg. Att fakta från enskilda öden anpassas till fiktiva mönster och etablerade genrekrav framgår med utgångspunkt i en nyckelscen i thrillern Örnen har landat. 

I såväl romanen som filmatiseringen av den (båda från 1976) försöker huvudpersonen, en tysk överste och krigshjälte, spelad av Michael Caine, rädda en judisk kvinna när hon flyr från en järnvägstransport. Under­förstått är tågets slutdestination ett förintelseläger. Undsättningsaktionen misslyckas. Kvinnan skjuts ihjäl av SS-vakter. Som straff sänds översten och hans manskap, förklädda till polska fallskärmsjägare, till England för att mörda Winston Churchill. Uppdraget misslyckas och flertalet av dem dör.

Förutom att utgöra anledningen till bestraffningen är scenen med den judiska kvinnans misslyckade flyktförsök av avgörande betydelse i Örnen har landat. Genom att ingripa på den svages sida visar sig översten vara en modig och prin­cipfast man. Han tvekar inte att gå emot de som genomför det barbariska folkmordet för att göra det som är rätt och riktigt, trots att priset är högt för både honom och hans soldater.

Liknande inslag återfinns i ett flertal förintelseberättelser.

Konfrontationer med Förintelsen

Att de är återkommande och starkt påminner om varandra innebär inte nödvändigtvis att de är fiktiva. Av större bety­delse i detta sammanhang är konstaterandet att de ännu tyd­ligare än i Örnen har landat fyller funktionen av att visa att direkta konfrontationer med Förintelsen startar processer som leder fram till att individer börjar engagera sig för att rädda så många av de dödsdömda som möjligt.

I Schindler’s List är det först efter att huvudpersonen be­vittnat SS-truppernas brutala utrymning av gettot i Kraków som han inser konsekvenserna av den nazistiska raspoli­tiken. Liknande upplägg återfinns i den amerikanska tv-serien ”Wallenberg: A Hero’s Story” (1985) och i den svenskungerska spelfilmen God afton, herr Wallenberg (1990). Det är efter att Wallenberg, som reser runt i det krigshärjade Europa som affärsman, på en järnvägsstation bevittnat en tågtransport på väg till ett förintelseläger som han inleder sitt arbete med att försöka rädda de ungerska judarna i Buda­pest. 

Dessa sceners betydelse framstår än tydligare genom att Wallenberg är den ende av passagerarna som reagerar med avsky när vakter skjuter ned judar som försöker undkomma och när lik slängs ut från de överfulla godsvagnarna.

Affärsmannen i hjältehistorien

Raoul Wallenberg var inte lika framgångsrik som så många av sina släktingar, men att han var affärsman har varit av stor betydelse när han har inplacerats i fiktiva sammanhang. Detsamma gäller för Oskar Schindler.

För det första anspelas på andra populärkulturella fram­ställningar av deras yrkeskategori. Efter 1800-talets ofta ljusa framställningar av industrialister, företagare och affärsidkare mörknade bilden till följd av de återkommande ekono­miska kriserna under 1920- och 1930-talen. Affärslivet och dess aktörer tecknades därefter i allt dovare kulörer. 

Till undan­tagen hörde skildringar av kapitalister som efter omväl­vande upplevelser inser att livet bjuder på mycket mer än framgångsrika affärstransaktioner, varefter de omsätter sina nya insikter och börjar leva rikare liv till gagn för både dem själva och personer i deras omgivning.

Hjältar utan vapen

För det andra är bakgrunden som erfarna affärsmän ett villkor för deras kommande hjältedåd. De besitter ingående kunskaper i hur man etablerar kontakter med hög och låg, vad kvinnor faller för och vem som kan tänkas bli välvilligt inställd av en flaska konjak eller två. Dessa egenskaper har de förvärvat före kriget, men det är tack vare dem som de kan utföra sina livräddningar när världen står i brand. 

De inser att det är lönlöst att, som traditionella hjältar, bekämpa mörkermännen med vapen i hand. Dessa den nya tidens heroer är skickliga att utnyttja kontakter och tolka information. De tvekar heller inte att ljuga, muta och bluffa för att kunna rädda fler judiska liv. Framför allt besitter de både mod och de egenskaper som krävs för att kunna förhandla med farliga representanter för totalitära regimer.

Adolf Eichmann hjältens raka motsats

Vad gäller Wallenberg har förintelseforskare uttryckt tvivel om huruvida han träffade den ökände och hänsynslöse byråkraten Adolf Eichmann, mannen som ledde arbetet med ”den slutliga lösningen av den judiska frågan”. Förmodligen förhandlade Wallenberg med SS-översten Kurt Becher, men han är i eftervärldens ögon en anonym figur i jämförelse med Eichmann.

Alltsedan rättegången i Israel 1961, då vidden av Eich­­manns förbrytelser kom i dagen, har han framstått som hjältens raka motsats. Således finns det i Wallenberg och Eichmann ett symboliskt motsatspar, som väl passar in på traditionella svartvita och absoluta kontraster.

Deras motsatsställning både utmanas och bekräftas i God afton, herr Wallenberg. I Stellan Skarsgårds gestaltning ställer Wallenberg en retorisk fråga till sina medarbetare vid svenska ambassaden i Budapest. Han undrar vad de skall ta sig till om det skulle visa sig att det finns en Eichmann i varje trapp­uppgång. 

Icke desto mindre är det när Wallenberg intellektuellt besegrar "the one and only" Eichmann vid en middagskonversation som hans moraliska överlägsenhet manifesteras och hans hjältestatus slutligen bekräftas.

Paul Rusesabagina i Rwanda

Detta slags hjältar är inte bara förknippade med Förintelsen. En på svenska biografer nyligen aktuell skildring av folkmordet i Rwanda 1994 bygger på en verk­lig persons insatser. 

Bortom Paul Rusesabaginas faktiska gärningar, som inkluderade att han räddade livet på över 1 200 tutsier genom att omvandla det bel­giska lyxhotell som han arbetade för till ett flyktingläger, är inslag i Hotel Rwanda (2004) invävda som känns igen från Schindler’s List. 

I den sistnämnda filmen ser vi hur Oskar Schindler så småningom känner en djup otillfredsställelse med sin verksamhet och de affärskontakter som han upprätthållit med SS. Denna känsla är av stor betydelse för hans hjälpinsatser och signaleras i bild genom att han använder de pengar han tjänat, och statussym­boler som det värdefulla armbandsuret, för att rädda liv.

Mot bakgrund av huturegimens folkmord på tutsier och västvärldens ovilja att ingripa för att få ett slut på blodbadet genomgår Rusesabagina en liknande utveckling. Hans tidigare så viktiga karriär framstår snart som meningslös. Visserligen kan han dra nytta av en del av de kontakter han knutit med rika rwandier och inflytelserika européer, men det hindrar inte att han känner sig utsatt, övergiven och alienerad. 

Det dröjer heller inte länge innan han gör bruk av sina omsorgsfullt intjänade pengar samt allehanda lyxprodukter som han kommit i åtnjutande av genom sitt arbete som biträdande hotellchef.

Konstant behov av hjältar

Likheterna i filmberättelserna om de båda hjältarnas inre utveckling som leder fram till deras förmåga att framgångsrikt möta yttre hot har bland annat markerats genom att Rusesabagina liknats vid en rwandisk Schindler i marknadsföringen av Hotel Rwanda.

Förändrade historiska villkor medför att nya slags förebilder uppstår. Men även om deras agerande och bevekelsegrunder förändras tycks behovet av hjältar vara konstant. Den retoriska kraft som finns i begreppet hjälte är betydande, inte minst med tanke på att det finns få berättelser som inte är uppbyggda kring kampen mellan hjältar och deras motståndare.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också