Dramat som skakade det gamla Europa

Vissa år blir mer ödesdigra än andra. En ny tid gör inte dramatisk entré, men i backspegeln kan vi tydligt se hur ett årtal formade en tröskel. 1889: Eif

25 maj 2001 av Ulla Britta Ramklint

Vissa år blir mer ödesdigra än andra. En ny tid gör inte dramatisk entré, men i backspegeln kan vi tydligt se hur ett årtal formade en tröskel. 1889: Eiffeltornet gör sensation på Parisutställningen. Världens högsta byggnad och idel inspirerad ingenjörslyrik, skriven i järnskrot.

Samma år: två pistolskott avfyras en iskall januarigryning i vildmarken i Wienerwald. Ingen hör dem – men deras eko under kommande dagar skakar hela Europa.

Det var en brytningstid, brukar man ju säga. Eller en kollision mellan styrelsesätt; tills vidare mellan teorier om styrelsesätt. Kejsarnas dagar var räknade, och i deras ställe skulle dra in de blyga moderna demokratierna – eller de enväldiga uppkomlingarna. 1889 var också Hitlers födelseår.

Kejsaren en tragisk figur

Habsburgarna hade suttit vid makten sedan medeltiden, mer än sexhundra år. Wien 1889 var fortfarande ett enda stort hov. Man tillhör hovet, eller arbetar för det. Detta trots att Frans Josef själv har decimerats till kartongkejsare för en absurd och från början dödsdömd dubbelmonarki. Också personligen är han tragisk, där han dansar sina valser rak som en eldgaffel i sin vita uniform. Den sköna Elisabet av Bayern, kejsarinnan som numera mest vistas utomlands, har sammanfört honom med aktrisen Katharina Schratt för att han inte skall vara så ensam. Och kejsarparets ende son Rudolf, 30, är närmast en skandal.

Redan som skolpojke skrev han en uppsats om kejsardömets otidsenlighet. Numera skriver han anonymt för en liberal tidning, men hela stan surrar ändå om hans artiklar och deras chockerande innehåll.

I Wien år 1889 hade Sigmund Freud ännu inte satt upp sin kontroversiella praktik på Berggasse 19, det skulle dröja två år till. Romantiken dröjer sig kvar i det längsta, obenägen att stryka på foten. Förljugenheten (som Freud skulle komma att kalla den) var inte bara fortfarande på modet, den var praktiskt taget påbjuden med kejserligt edikt. Sken måste vinna över verklighet i en stad som dansade och log – om inte i dödens väntrum, så i doktor Freuds. I Wiens omgivningar, långt utom synhåll från det kejserliga Hofburg, bodde de flesta av hovets cirka sextio tusen pigor och drängar, liksom de tjugo tusen prostituerade, de hundra tusen som levde på fattigvård, och de hundrafyrtio tusen som led av könssjukdomar.

Jaktslottet Mayerling

Ännu lite längre bort, fyrtio kilometer sydväst om huvudstaden, låg det lilla kejserliga jaktslottet Mayerling. Trots att kronprins Rudolf och hans väninna – den 17-åriga Mary Vetsera – inte var ensamma på slottet den 30 januari 1889, trots att de trotjänare som var tillstädes kände till varje skrymsle i sina herrars privatliv, trots att liberala tidningar omedelbart satte igång ett storstilat undersökningsarbete, och trots att metervis med volymer har skrivits om dramat sedan det hände, är allt som är absolut känt, att de två dog här. Sällan eller aldrig har alla spår så effektivt utplånats efter ett mord, som om mördaren varit en mästare i att städa upp efter sig, i stället för att själv ta sitt liv. Men de här bevisen hade suddats ut av bördsstolthet, familjehögfärd och skräck. Skräck för att någon skugga skulle kunna falla på kejsardömet som institution.

Efter många mord och självmord har vapnet på mystiska vägar försvunnit. Här försvann inte bara vapnet utan allt som kunnat ge en ledtråd till vad som hänt. Hela den bunt av avskedsbrev som lär ha funnits försvann – kanske för att dölja det faktum att ett sådant saknades redan från början: det som Rudolf demonstrativt aldrig skrev till sin far. Blad i hovapotekets receptbok som gällde kronprinsen har ryckts bort och ersatts – var möjligen det faktum att han led av syfilis en bidragande orsak till självmordet? Prinsens personlige betjänt, som var med honom på slottet, har vid olika tidpunkter angivit helt olika versioner av vad han bevittnat. En annan närstående tjänare, kusken, sörjde så djupt att man aldrig fick ur honom vad han möjligen visste.

Vad man vet är att Rudolf levde ett politiskt och socialt farligt liv, att han ofta gick emot sin familjs intressen, att han hade mystiska och tvetydiga kontakter med revolutionära politiker, att han sympatiserade med de frihetsälskande ungrarna som ville slå sig fria från Österrike, samt att han, kanske – här tar det redan slut på vetandet – konspirerade för att bli det fria Ungerns kung.

Som privatman vet man om honom att han överskred gränsen för vad en blivande härskare kunde tillåta sig – hans älskarinnor var oräknade och hans dryckenskap inte längre elegant. Champagne blandad med konjak var på slutet den enda dundercocktail som kunde ge honom en smula lugn. Man vet att hans intelligens vida översteg den nivå som varit vanlig under senare år i den habsburgska familjen. Och man vet hur han hittades: halva hjässan bortskjuten, överkroppen hängande över den säng där Mary vilade död. I rummet fanns knappast en yta som inte var fläckad med blod.

Bredvid sängen stod en stol, och på den en silverkandelaber med fem tända ljus.

Kallblodig effektivitet

Det städande som äger rum efter dramat är nästan beundransvärt i sin kallblodiga effektivitet. Ett nyhetstelegram författas som meddelar att kronprinsen hastigt avlidit i en hjärtattack. På slottet Hofburg i Wien uppstår en tragikomisk balett när man försöker få tag på vilken som ”enligt protokollet” är den korrekte för att meddela en kejsare att hans enfödde son och kronprins har tagit livet av sig. I all hast snickrar man ihop en kommitté som får i uppdrag att avresa till Mayerling för att ”ta hand om detaljerna”.

På Mayerling, i väntan på kejsaren, som emellertid väljer att inte inställa sig, röjer man snabbt undan en halvtömd konjaksflaska och några tomma champagneflaskor på scenen för brottet. Marys nakna lik stoppas ner i en tvättkorg och skaffas undan för att brännas; alla lådor töms på personlig rekvisita. Rudolfs kropp läggs i den kista som anlänt från Wien, dit den åter kommer att forslas.

Dagen därpå surrar hela landet av rykten, och nyheten om en hjärtattack måste revideras, eftersom ingen tror på den. I stället låter man publicera att kronprinsen under tillfällig sinnesförvirring tagit sitt eget liv. Mary Vetseras närvaro och död på Mayerling kommer inte att nämnas i Österrike förrän år 1918, när kejsardömet är störtat. Däremot kunde den i Wien cirkulerande tyska pressen redan nu mer än antyda att händelsen hade varit ett dubbelmord och ett kärleksdrama.

I Hofburg kläds den döde Rudolfs händer i vita handskar, och kejsaren tar ett reglementsenligt farväl i femton minuters stram givakt vid sonens lik – i Mayerlings klädkammare går det mindre konventionellt till. Här var man ordentligt nervös. Om Mary var död – och det var hon onekligen – så hade sannolikt Rudolf dödat henne, och det habsburgska huset kunde inte ha fött en mördare. Därför måste det fastslås att Mary inte alls funnits på slottet. Två av hennes farbröder hade anlänt till Mayerling från Wien, med order att klä på henne och ta henne därifrån. Men liket är trettioåtta timmar gammalt – man får böja och bryta. De två aristokraterna svettas och tänjer och bänder och drar, korsett och kängor måste på, håret måste sättas upp och det sönderskjutna huvudet krönas med Marys lilla fjäderprydda jägarhatt. Halsen knäcks, man hittar en käpp, och en av dessa sörjande släktingar knyter sin näsduk kring hals och käpp.

Framemot natten sätter den makabra transporten sig i rörelse. De blodiga byltena finns med för att brännas. Man skickar ett chiffertelegram till ett kloster som tidigare har kontaktats, de vet vad de har att vänta.

Det haglade och blåste. Marys kropp ramlade än på den ena, än på den andra släktingen, trots pinnen i ryggen. Vid midnatt kom man fram till klostret som åtagit sig att begrava Mary. Abboten tar fram vin åt det reströtta sällskapet. Skrålande faller Marys släktingar i säng. Morgonen därpå hjälps de alla åt att gräva hennes grav, i hällande regn. Ett stelnat lik, i korsett och hatt med fjäder.

Slottet blir kloster

Slottet Mayerling försvinner. Frans Josef beordrar att det skall byggas om till nunnekloster. Där själva sängen stod, finns nu ett altare. Marys grav skändas av soldater under andra världskriget. Allting försvinner – bara myten lever. Och ingen vet varför de dog.

Om Rudolf hade varit starkare, eller om han hade varit mer diplomatisk, om han inte hade tagit livet av sig – vem vet. Kanske Österrikes förhållande till Serbien aldrig blivit så spänt, kanske skottet i Sarajevo aldrig hade avlossats. Kanske första världskriget aldrig hade inträffat, eller i alla fall inte just då.

Och gossebarnet Adolf, som såg dagens ljus strax efter det att Rudolf dött, hade fått syssla med något annat.

Britta Ramklint medverkar regelbundet i Populär Historia. Mayerlingdramat skildras just nu i en balett av koreografen sir Kenneth MacMillan på Operan i Stockholm.

Publicerad i Populär Historia 2/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också