En lesbisk bröllopsfest i England på 1910-talet.

© Mary Evans/Ritzau/Scanpix

När homosexualitet avkriminaliserades

Hur såg man på homosexualitet i Sverige när den avkriminaliserades på 1940-talet och varför skedde det just då?

9 november 2018 av Jens Rydström

Under hela 1900-talet spreds i västvärlden idén att homosexualitet var en sjukdom, eller en hormonell obalans. Samtidigt började en motrörelse växa fram, av homosexuella som använde sjukdomsklassificeringen som ett argument för avkriminalisering. 

En spårvagnsförare som åtalades 1936 sa i rätten att »jag är av naturen pervers liksom en annan person är färgblind, en annan halt och så vidare«. Han sa att det inte skadade någon annan och att han själv inte led av det sedan han hade träffat flera »likasinnade«.

Fler och fler tyckte att det var fel att bestraffa människor för något de inte kunde rå för. RFSU, som bildades 1933, hade avkriminalisering av homosexualitet som ett av sina viktigaste mål.

Vilhelm Lundstedt ville avkriminalisera

Socialdemokraterna kom till makten 1932 och när de fick en stabil riksdagsmajoritet med hjälp av bondeförbundet 1933 kunde de inleda en intensiv period av reformer. Den första riksdagsmotionen om att avkriminalisera homosexualitet lades 1933 av socialdemokraten Vilhelm Lundstedt, som också var professor i straffrätt. Ett av hans huvudargument pekade på att lagtexten förbjöd »otukt som emot naturen är«.

Det var inte emot en homosexuell persons natur att bilda par med och ha sex med en person av det egna könet, hävdade han. Snarare vore det onaturligt för en homosexuell man att gifta sig och skaffa barn.

Lesbisk kärlek i romaner

Lundstedt skrev bara om män, eftersom den kvinnliga homosexualiteten var mer osynlig. När folk tänkte på homosexualitet så var det i allmänhet manlig sexualitet de såg framför sig. Men på 1930-talet publicerades en del romaner som tog upp lesbiska teman. Framförallt kanske Radclyffe Halls Ensamhetens brunn, som översattes till svenska 1932, och Margareta Subers Charlie från samma år.

Radclyffe Halls bok, som blev en internationell bästsäljare, beskrev lesbiska som ganska olyckliga, manhaftiga kvinnor, men som kunde uppnå lycka om de inte förföljdes.

1933 grundade Elise Ottesen-Jensen RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning, som bland annat arbetar för homosexuellas rättigheter. K-G Westman var justitieminister 1936–43 och stoppade förslaget om att avkriminalisera homosexualitet.

K-G Westman stoppade reformer

Lundstedts motion lades till handlingarna i väntan på en kommande reform av strafflagen, men justitieministern Karl Schlyter (S) var engagerad i frågan och en utredning förberedde ett helt nytt lagkapitel om sedlighetsbrott, där förbudet mot homosexualitet var avskaffat. 

Men 1936 fick Sverige en ny justitieminister, bondeförbundaren K-G Westman. Han stoppade förslaget att avkriminalisera homosexualitet och satt sedan i vägen för avkriminalisering ända tills han avgick 1943. Ingen annan tyckte att frågan var tillräckligt viktig för att sätta press på Westman eller på regeringen.

Direkt efter Westmans avgång började hans efterträdare i samlingsregeringen, folkpartisten Thorwald Bergquist, förbereda en lagändring. Två utredningar behandlade frågan, och man kan säga att det blev en dragkamp mellan medicinska experter och juristerna.

Homosexualitet tilläts 1944

Medicinarna ville att läkarna ensamma skulle bestämma om en homosexuell individ skulle anses farlig för andra och tas in på mentalsjukhus medan juristerna ansåg att det skulle vara en rättslig prövning. Resultatet blev en lagändring den 1 juli 1944 som innebar att homosexuella förbindelser mellan vuxna tilläts, men med en åldersgräns på 18 år, eller 21 år om det förelåg ett beroendeförhållande. 

Samtidigt infördes en lag om kastrering – delvis för att kunna kastrera individer som ansågs farliga genom sin läggning.

Två möjliga »problem« diskuterades i samband med debatten om avkriminalisering. Dels att homosexuella skulle visa sin »perversa« läggning mer öppet och dels att de skulle förföra unga pojkar (och flickor) till homosexualitet. Vi måste komma ihåg att det nu betraktades som en tragisk sjukdom, men inte som ett brott.

Samtidigt svängde vänstern. Det hade varit självklart för socialdemokrater och socialister att kämpa för en öppnare syn på sexualiteten och försvara homosexuellas rättigheter,
men 1950-talet blev ett årtionde av homofobi och förföljelse av homosexuella.

En historisk julklapp som varar länge

Låt någon i din närhet få uppleva den svenska historien – ge bort en prenumeration på Populär Historia i julklapp! Det går snabbt och lätt att beställa och du bestämmer själv hur länge gåvan ska vara.

Här är julklappen som varar länge!

Publicerad i Populär Historia 5/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också