Mord som skakat Sverige
Sydowska morden, dåden i Hurva och skotten på Sveavägen är tre svenska våldsbrott som gett stort eko i medierna. Här går historikern Axel Andersson igenom det dödliga våldets utveckling sedan medeltiden.
Det var en tolvårig pojke som 1936 fann lämningarna efter den så kallade Bockstensmannen i Halland. En teori om hans död i mitten av 1300-talet är att han mördades.
Måndagen den 22 juni 1936, på seneftermiddagen, var Albert Andersson och hans tolvåriga son Thure ute och harvade torv på Bockstens mosse i Halland. Det var ett lerigt och slitsamt arbete. Plötsligt fastnade något som såg ut som en påse med ben i Thures harv. Pojken gick bort till sin far, och nu upptäckte de att de hade träffat på lämningar efter en människa. Högtidligt hjälptes de åt att skyffla tillbaka torven över det skrämmande fyndet. Nästa dag, på midsommarafton, cyklade Thures bror till fjärdingsmannen i Rolfstorp. När inte bara fjärdingsmannen Axel Johansson, utan även landsfiskalen och stadsläkaren kom kunde det konstateras att liket var så gammalt att ett eventuellt brott måste vara preskriberat.
Nu vet vi att mannen vars lämningar Thure Andersson fann, Bockstensmannen, dog i mitten av 1300-talet. Ett otal skolklasser har sett hans välbevarade skelett och kläder på länsmuseet i Varberg, och stått öga mot öga med den kusligt verkliga modellen. Men istället för att fundera över hur han levde, har många spekulerat långt mer i hur han dog. Huruvida Bockstensmannen mördades eller inte har debatterats fram och tillbaka, även om dödsorsaken förmodligen aldrig med säkerhet kommer att kunna fastslås.
Det dödliga våldets dragningskraft
Dödligt våld har alltid varit ett ämne med stor dragningskraft. Andra illgärningar på mänsklighetens digra syndalista har nedvärderats eller till och med glömts bort – men att göra sig till ansvarig för en medmänniskas död framstår fortfarande som det ultimata brottet. Den plats som dödligt våld tagit i debatten och i historieskrivningen är avsevärd. På senare tid har det till och med vuxit fram en litterär industri kring ämnet – kriminalromanen. I deckarhistorien kontrasteras bilden av ett fredligt och tryggt samhälle mot mer eller mindre fantastiska våldsfantasier.
Från våldsamhälle till stöldsamhälle
1600-talet var en vattendelare. Då växte nationen till en stormakt samtidigt som drastiska förändringar skedde inom rikets gränser. Det var en krigisk tid, men på det civila planet blev medborgarna mindre våldsbenägna. På 1500-talet begicks årligen mellan tio och sextio mord och dråp per 100 000 invånare, en siffra som på 1700-talet hade sjunkit till ungefär ett. Och 1939 var frekvensen av dödligt våld ungefär en hundradel av vad den var 1576.
Denna enastående utveckling mot ett tryggare samhälle förbryllar fortfarande forskarna. Vad var det egentligen som hände? Inte bara hade det dödliga våldet minskat, utan också andra former av våldsbrott. Och inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Detta samtidigt som tillgreppsbrotten, speciellt på senare tid, har ökat markant. Forskare har beskrivit utvecklingen som att den gått från ett ”våldsamhälle” till ett ”stöldsamhälle”.
Medeltidens Sverige karaktäriserades av ett hederstänkande. Kränkande ord eller skymfande handlingar eskalerade ofta till slagsmål, och slagsmålen till allvarligt våld. En tredjedel av alla mord och dråp under 1500-talet hade sin upprinnelse i en konflikt om heder och ära, där tillhyggen som knivar eller köksföremål impulsivt greppades för att, bokstavligen, ge den ena parten sista ordet. De två resterande tredjedelarna handlade om penga- eller familjebråk. Förövarna var kända för varandra bara i hälften av fallen och incidenterna inträffade ofta på allmän plats.
Det var också, paradoxalt nog, genom hänvisning till hedersbegreppet som ett brott eventuellt kunde försvaras. Detta öppnade för en mildare påföljd. Begreppen mord och dråp hade under medeltiden delvis en annan innebörd än de har i dag. Mord var då som nu det allvarligaste brottet, men innebar ofta – även om tolkningarna varierade – att förövaren hade försökt dölja sin handling genom att till exempel gömma liket. Ett dråp, däremot, var en handling som begåtts genom ett öppet och ”ärligt” agerade. Dråparen kunde hänvisa till sin heder och komma undan med böter, speciellt om han gick ed på att gärningen var oavsiktlig.
Från dödsdömd till bödel
I våra dagar är mord den vanliga benämningen på dödligt våld. Rubriceringen dråp anger att det finns förmildrande omständigheter.
Under medeltiden var det vanligt att även tjuvar och rånare dömdes till döden. Detta betydde att fler människor fick sätta livet till på galgbacken än genom olagligt våld ute i samhället.
Om ett antal personer svor på en misstänkt förövares heder – den så kallade ”edsvärningsprocessen” – kunde dock en dödsdömd person bli frikänd. Vanligtvis krävdes tolv sådana goda vänner. Bland de olyckliga som ändå leddes ut till avrättningsplatsen gavs ibland en sista chans: ett erbjudande om jobb som bödel. Sådana rekryterades ofta ur de dödsdömdas led. Bödelsyrket tillhörde dock samhällets mest vanvördade och förvandlade utövaren till en paria. Många dödsdömda ansåg det därmed mer hedersamt att dö för skarprättarens bila än att själv hålla i densamma.
Det hände också att en dödsdömd benådades för att han eller hon vägrade bekänna sitt brott inför Gud. En verkligt skyldig människa skulle aldrig göra så, resonerade man. Hon miste ju då all chans till gudomlig försoning.
Strängare lagar under stormaktstiden
I början av 1600-talet inkorporerade Karl IX den bibliska mosaiska rätten i svensk lag. Detta belade triviala brott, som att tala illa om sin mor eller far, med dödsstraff. Speciellt riktade sig dock den mosaiska rätten mot sedlighets- och sexualbrott.
Men det var inte främst de strängare lagarna som ledde till slutet på den medeltida vålds- och hederskulturen. Stormaktstiden skulle försätta Sverige på konstant krigsfot och våldsutövningen i samhället förändrades kanske främst genom att staten fann ytterligare en instans, förutom domstolarna, där våldet kunde kontrolleras. Man exporterade det helt enkelt till Europas många krigshärdar.
Även om lagarna blivit strängare, kom de också, paradoxalt nog, att tolkas mer och mer humant. Exakt varför det blev så har forskarna inget svar på. Möjligen tog samhället mer och mer över rollen som ”den stränge fadern” – maktfullkomlig, men med mandat att förlåta. Dödsstraff omvandlades oftare till andra påföljder. Trenden med färre våldsbrott höll i sig när själva lagarna mildrades under 1700- och 1800-talen – onekligen ett argument mot att strängare straff skulle leda till färre brott.
Män begår dödligt våld
Den starkaste konstanta faktorn när det gäller dödligt våld i Sverige är att det utövats av män. Under medeltiden var 97 procent av förövarna och 91 procent av offren män. Den enda egentliga skillnaden mot i dag är att fler kvinnor har blivit offer, vilket kan förklaras med att brotten nuförtiden oftare sker i hemmet.
Det var också män som beväpnades för att utkämpa Sveriges krig på 1600-talet. Detta ledde till att soldater, i väntan på att sättas på fältfot på kontinenten, kom att bli ett vanligare inslag i brottsstatistiken. De var beväpnade, ofta berusade, och höll fortfarande starkt på hedersbegreppen. Många gånger var deras offer civila, vilket tyder på att soldaterna utmärkte sig som en våldsam grupp som inte smärtfritt kunnat integreras i samhället.
Under perioden 1620–1720 dog ungefär var fjärde svensk och finsk man i samband med krig. I långa loppet hade detta förmodligen en avgörande betydelse för brottsligheten. Befolkningsgrupper som var underrepresenterade i brottsstatistiken – kvinnor, barn och åldringar – kom att dominera i hemlandet.
Suicialmord blev ett samhällsproblem
Efter Karl XII:s död och den svenska stormaktens sammanbrott stannade det dödliga våldet på den låga nivå där det senare hållit sig. Fascinerande nog har antalet mord relaterat till befolkningen som helhet inte nämnvärt förändrats sedan 1750-talet. Stora samhällsförändringar som industrialisering och urbanisering har härvidlag inte haft någon avgörande betydelse. Varför det är så har forskarna inte kunnat förklara.
Under 1700-talet dök det dock upp en brottskategori som tidigare varit relativt okänd. Mellan 1700 och 1719 var mer än vart tredje mord i Sverige ett så kallat ”suicidalmord” – en handling där företrädesvis kvinnor dödade sitt eget eller någon annans barn i syfte att själv straffas med döden. Barnen ansågs vara utan skuld, vilket gjorde att de skulle komma till himlen, och kvinnan kunde genom bekännelse vid avrättningen försonas med Gud. Ett vanligt självmord skulle däremot leda direkt till helvetet. Myndigheterna försökte göra avrättningsceremonin och den påföljande begravningen så neslig som möjligt för att avskräcka från dessa brott. Bland annat fick den dömda inte bära sorgekläder, utan tvingades möta sitt öde iklädd vardagspaltorna.
Även barnamord som inte utgjorde ”suicidalmord” utgjorde ett allmänt förekommande och omfattande samhällsproblem. Ofta var det en ogift kvinna ur de lägre samhällsklasserna som blivit gravid och som efter nedkomsten försökte ta sitt barn av daga. Om hon blev avslöjad försökte hon försvara sig med att barnet var dödfött. Det är nog rimligt att anta att många oskyldiga också förgäves försökte övertyga en domstol bestående av män att så verkligen varit fallet. Statens svar blev strängt. Mellan 1751 och 1765 avrättades 138 personer för barnamord medan 132 personer under samma period avrättades för andra mord och dråp. Detta trots att fler ”vanliga” mord begicks. Mödrarna dömdes alltså hårdare av samhället än andra som tagit någons liv.
Ekonomiska och samhälleliga förändringar ledde till slut till att barnamorden minskade. Suicidalmorden ebbade ut i samband med att spöstraff och fängelse från 1700-talets slut började ersätta dödsstraff för dessa brott.
Människoliv fick högre värde
På 1700-talet utfördes många mord av hedersskäl på offentlig plats, dock i en dramatiskt mindre omfattning än på 1500-talet. Samhället hade i stort blivit mer ”civiliserat”, och uppgörelser mellan män ledde sällan till extrema resultat. Det fanns andra sätt att försvara sin position och ära, nya symboliska strukturer som kunde ersätta de mer handgripliga.
I enlighet med den nya upplysningsideologin kom också människolivet att värderas högre. Gustav III:s straffrättsreformer 1779 ledde till en avsevärd minskning av utdömda dödsstraff. Men om det var den modernare staten som ledde till ett minskat våld, eller kulturella förändringar som visade vägen till en modernare stat, är svårt att säga. 1800-talets kolonisatörer och 1900-talets demagogiska politiker ute i Europa visade att det var mycket lätt att manipulera befolkningen till organiserad våldsutövning, även om det ”civila” och inom kulturen mellanmänskliga våldet minskade.
Tre avgörande förändringar i våldet
Under 1900-talet skedde tre viktiga förändringar i det dödliga våldet. Alla har bäring på dagens svenska mord- och dråpstatistik. Den första handlar om våldets ”privatisering”. Dödliga angrepp i hemmet mellan personer som känner varandra har visserligen minskat i frekvens, men samtidigt blivit allt vanligare i totalstatistiken. En förklaring kan vara att förbättrad sjukvård gör det lättare att rädda livet på dem som råkar ut för grovt våld i offentligheten till skillnad från dem som drabbas i en sluten miljö utan vittnen. Det är också troligt att våra umgängesformer blivit mindre offentliga. Samtidigt har frågor rörande heder blivit mer privata snarare än symboliskt utagerade i det publika, detta gäller till exempel mycket av mäns våld mot kvinnor. I det offentliga rummet accepteras inte våld längre, samtidigt som minskad trångboddhet och fattigdom gjort att hemmets och privatlivets betydelse ökat.
Två andra viktiga förändringar gäller klassperspektivet samt alkohol- och drogmissbruk. I dag utspelar sig det extrema våldet i stor utsträckning i de lägre samhällsklasserna, medan det under 1800-talet var medelklassen som utmärkte sig. Det går också att påvisa ett tydligt samband mellan alkohol och dödligt våld. Ett vanligt mord i dag involverar ofta två marginaliserade och missbrukande 30–40-åriga män. Ett bråk om en bagatell på fyllan, kanske förstärkt av en psykisk störning, slutar med en knivskärning. Knappast en scen som lämpar sig att spinna deckarintriger kring. Spektakulära brott som en ung kvinna mördad på offentlig plats av en okänd förövare är däremot extremt ovanliga – mindre än ett sådant fall per år inträffar i dag.
Avskaffandet av dödsstraff i Sverige
Dödsstraffets avskaffande i Sverige verkar inte ha haft någon inverkan på brottsstatistiken. Den 23 november 1910, klockan åtta på morgonen, avrättade skarprättare August Gustav Dalman rånmördaren Alfred Ander i en giljotin på Långholmen. Detta var sista gången dödsstraffet verkställdes i Sverige (straffet avskaffades 1921 för brott i fredstid). Det dödliga våldet i samhället minskade kraftigt under de följande decennierna, vilket också förmodligen hade att göra med motbokens införande efter andra världskriget. Att antalet mord ökade under kriget – historiskt sett dock marginellt – kan med ganska stor säkerhet också knytas till den stigande alkoholkonsumtionen.
Modern forskning visar att alkohol har långt större betydelse än straffsatser när det gäller förekomsten av dödligt våld.
Sverige fortsätter att vara ett tämligen tryggt land att leva i, inte minst jämfört med det medeltida samhället. Även om vi i dag ofta känner till betydligt mer kring omständigheterna och bakgrunden till olika mord – till skillnad från när det gäller till exempel Bockstensmannens öde – väljer vi fortfarande de aspekter av brotten som kan ge oss den dos kalla kårar som vår kultur verkar vara beroende av.
Läs nedan om några av Sveriges mest uppmärksammade mord.
Axel Andersson är filosofie doktor i historia.
Publicerad i Populär Historia 2/2011
