Crusenstolpska kravallerna för det fria ordet

Magnus Jacob Crusenstolpe var en av centralgestalterna när Sveriges tryckfrihet prövades på allvar under första hälften av artonhundratalet. Hans dubbla personlighet förbryllade samtiden, han var både aristokrat och rebell; bländande stilist och skvallerkärring; kungens förtrogne och majestätsförbrytare.

Crusenstolpe föddes 1795 och växte upp i en gammal domarsläkt, son till presidenten i Göta Hovrätt. Redan i unga år utmärkte han sig för sitt snille; ”Det är meningen att sådana skola dominera samhället”, sa hans professor när Crusenstolpe avlade sin hovrättsexamen i Lund år 1814. Profetian uppfylldes, men antagligen inte på det sätt professorn tänkt sig.

Crusenstolpe gjorde en snabb karriär i ämbetsmannasverige. 25 år gammal satt han på riksdagskansliet och lärde sig politikens elementa, fortsatte som häradshövding i Skaraborg för att slutligen bli assessor i Svea Hovrätt 1825.

Kungens förtrogne

Knappt fyllda 30 år befann han sig i de inre cirklarna av maktens Sverige, i hovet och dess förlängda arm, regeringen. Karl XIV Johan upptäckte tidigt Crusenstolpes begåvning och valde honom till sin förtrogne, och under många kvällar på kungens sängkant fick Crusenstolpe inblick i intrigerna på de högre nivåerna i samhället. Han lärde sig snabbt de komplicerade turerna i hovets och regeringens värld – kunskaper som han senare skulle använda i vad vi idag skulle kalla ”grävande journalistik” av enklare sort.

Eftersom han var av adlig börd tog Crusenstolpe plats i Riddarhuset och därmed i riksdagen och blev där vän med de oppositionella liberalerna och Lars Johan Hierta. Han attraherades av de nya idéerna och tillsammans med Hierta gav han ut Riksdagstidningen under ett par år. De planerade även en ny tidning som skulle heta Aftonbladet. Kungen ogillade dock Crusenstolpes flirt med oppositionen och 1830 fick denne ett erbjudande av hovet att ge ut en kungatrogen tidning, Fäderneslandet. Crusenstolpe accepterade och Hierta fick starta Aftonbladet ensam. De båda började genast polemisera och Hierta döpte konkurrenten till Fanderseländet.

Trogen sin penna

Att byta sida tycks inte ha bekommit Crusenstolpe nämnvärt. Han var mer trogen sin penna än sina ideal. Att häckla verkar ha varit ett ändamål i sig. Om brödfödan kom från vänster eller höger spelade ingen roll, bara det fanns en skandal att ventilera. På det sättet var han förtjänstfullt opartisk även om han inte alltid var saklig. Men man kan ändå ana ett äkta patos bakom raderna, till och med när han häcklar sina egna yrkesområden, juridiken och lagen:

”Samhällets grundval och ändamål äro gemensam trygghet och trevnad. Det är därför slagfälten höljas av tusentals lik och sjukhusen äro uppfyllda av tusentals stympade offer.

Det är därför lagen skyddar den som njuter av sin väl förförvärvade egendom, som vältrar sig i ejderdun och ur dyrbara kristaller tömmer den läckra druvans must, sedan han, genom en viss industri eller spekulation i stort, förstått att skaffa sig utvägar jämte rättighet därtill; men däremot hudflänger den som, i en annan, fast mindre gren av samma industri eller spekulation, blott avser att skaffa sig ett stycke bröd att släcka sin hunger, ett plagg att mot kölden skydda sina utsvultna och förfrusna lemmar. Se där någon gång skillnaden mellan anledningen till halskedjan och till halsjärnet. Absolut rätt eller orätt finnes ej i vår tids samhällen...”

Alltså, de stora roffarna lever i lyx medan de små kastas i fängelse.

1833 drogs det kungliga stödet till Fäderneslandet in och Crusenstolpe bysattes för sina dåliga affärer. Crusenstolpe kände sig sviken av hovet och bytte sida igen. Det är nu han börjar avslöja landets regering och dess intriger.

Brev och handskrifter

Under sina år i hovets tjänst hade Crusenstolpe samlat ett förråd av handskrifter, brev och dokument som var journalistisk dynamit. Han hade tillgång till repliker och handlingar på regeringsnivå som fick hovkamarillan att våndas. Med detta material öppnade han ett krypskytte mot landets överhet. Avslöjandena publicerades under namnet ”Ställningar och förhållanden behandlade i bref” och utkom med jämna mellanrum från och med 1838.

Kungavännen Erik Gustaf Geijer beskrev en av Crusenstolpes upproriska texter på följande sätt: ”Den innehåller den giftigaste skandal, som ännu under svensk tryckpress svettats, och man måste erkänna, att saften är tillredd av en mästarkocks hand.”

Den 28 januari 1838 utsåg Karl XIV Johans regering en hovmarskalk till major i Svea Livgarde. En äldre officer förbigicks och Crusenstolpe kunde inte låta bli att, i sitt ”bref” No 2, pika regeringen för dess småaktiga favorisering av hovets dignitärer. Utnämningen i sig var oklanderlig men regeringen hade sammanträtt på en söndag och följaktligen hade ett sabbatsbrott begåtts. Straffpåföljden var en ringa bot (3 riksdaler 16 skillingar) och angreppet var bara ett nålstick från Crusenstolpe. Men texten var grandet som växte till en bjälke ju mer hovet läste de retsamma raderna;

”Almanackan utvisar att den 28 januari i år inföll på – en söndag! Således ett sabbatsbrott till på köpet! Nog vet jag att skriften tillåter, att på söndagar draga oxen ur brunnen; men befordringar och hovets dignitärer höra till en annan kategori. Konseljen... har sålunda vid detta tillfälle brutit snart sagt både emot Guds och världslig och konstitutionell lag.”

Crusenstolpe var jurist och visste säkert att han anklagade konseljen, det vill säga Kungliga Maj:t eller regeringen, för sabbatsbrottet. Men han hade inte smädat kungen som sådan, vilket är en majestätsförbrytelse, ett på den tiden allvarligt brott. Det hindrade inte hovet från att försöka ta hämnd på avfällingen. Justitiekansler Nerman fick i uppdrag att starta processen mot Crusenstolpe. Anklagelse: majestätsförbrytelse!

Beslutet chockade redaktörerna på tidningsofficinerna. Anklagelsen var ju absurd. I staden var försöken att stoppa Crusenstolpes krönikor det stora samtalsämnet.

När juryn, som ska användas i tryckfrihetsmål, utsågs kom skandal nummer två. Istället för lagfarna och oförvitliga medborgare utsågs hovet närstående personer. Juryn var jävig och i tidningsspalterna protesterade redaktörerna mot ministerstyret.

Snabb process

Efter en snabb process förklarades Crusenstolpe skyldig till brottet och hölls i arrest i Södra Stadshuset på Södermalm, nuvarande Stadsmuseet vid Slussen. Domen löd på tre års fängelse på Waxholms fästning för brottsligt yttrande om majestätet.

1838 rådde lågkonjunktur i landet. Skörden hade slagit fel och spannmålspriserna gick i höjden; folk svalt i Stockholm. Arbetslösa sjömän fyllde krogarna när sjöfarten gick ner i varv och antalet hemlösa hade femdubblats i huvudstaden som då hade runt 80 000 invånare. På krogar, i verkstäder, på gatorna diskuterades hovets provokativa försök att tysta Crusenstolpe. 1838 års missnöje hade fått en punkt att fokuseras på.

Den 20 juni, dagen efter att domen offentliggjorts, hade stadsbefolkningens ilska nått en kritisk nivå. En blandad folkmassa, gesäller, sjömän och borgare, letade sig i kvällningen fram bland Klaras gränder. Målet var rättsprocessens regissör, justitiekansler Claes Ulric Nermans hem vid Ålandsgränd, nuvarande Mäster Samuelsgatan bakom NK.

När de kom fram till gränden var de runt tusen personer som ropade skymford mot den mörka fasaden. Några började kasta sten mot huset. Flera följde efter och rutorna krossades under stort jubel med slagorden ”Ner med Nerman”, ”Vivat Crusenstolpe” och ”Detta duger icke. Vi äro ett fritt folk”. Militär sattes in och kavallerichockens hovdån ekade mellan husen när den trånga gränden rensades. Med dragna sablar jagade militären demonstranterna runt i Klarakvarterens virrvarr i sommarnattsdunklet.

Infanteri hölls kvar

Under de närmaste dagarna därefter var stämningen mycket tryckt i Stockholm. I kretsen kring regenten var man näst intill panikslagen. Upploppet fick under inga omständigheter ta fart igen. Ett par bataljoner infanteri som var förlagda på Gärdet fick order att förlänga bivacken. Kavalleri patrullerade Kungsträdgården och runt Södra Stadshuset fanns vakter med skarpladdade vapen utanför Crusenstolpes häkte. Vid slottet hade kanoner förts fram och på strömmen låg en division kanonjollar redo.

Militären skymfades på gatorna. ”Gåsungar”, ”Käringfisar” ropades det efter de indelta knektarna från landsbygden. Befolkningen trakasserades och alla folksamlingar upplöstes, ofta med hjälp av dragna sablar.

En känd skådespelare, von Nandelstadt, arresterades av misstag av den spända militären. Han spelade just en komedi på Djurgården där han agerade nitisk polisagent med en stående replik: ”Inte resonera, bara arrestera.” Repliken spreds på stockholmarnas läppar medan känslorna närmade sig kokpunkten.

Det enda som behövdes var en gnista för att känslorna skulle flamma upp igen. Den kom den 19 juli.

Rätt att överklaga

Crusenstolpe hade rätt att överklaga till den 19 juli men han hade avstått från att förödmjuka sig. Dagligt Allehanda skrev påpassligt att Crusenstolpe antagligen skulle föras från Södra Stadshuset denna dag och transporteras med slup till Waxholms fästning. Redan under morgonen började folk samlas vid stadshuset och stod där i timmar för att se vad som skulle ske.

Ingenting hände. Den arton man starka militärgarnisonen vid Södermalmstorg höll sig också lugn. Inne i stadshuset fanns ungefär lika många soldater till.

Framåt kvällen samlades fler människor i den trånga Petter Myndes backe och på gatorna runt stadshuset. Vid niotiden var där ett par tusen eller fler. Garnisonsbefälet blev orolig och begärde förstärkning av kommendanten men fick inget svar trots att han skickade flera depescher. I Petter Myndes backe hördes en krasch när den första rutan krossades av en stor sten. Sedan bröt hela hatet ut. Stadshuset bombarderades av stenar som bändes loss ur gatan. Efter en timme började folkmassan slita de trasiga fönsterlufterna ur byggnaden och förberedde en stormning för att frita Crusenstolpe.

Befälet Sandel insåg att han inte kunde vänta längre. Han ställde upp sina arton man och avancerade från Hornsgatan uppför Götgatan. Stenregnet tilltog och nedslagen dånade i backen runt militärernas stövlar. Flera soldater blev träffade och Sandel ställde sig framför sin lilla skara och varnade demonstranterna: ”Gå undan! Akta er, annars låter jag skjuta!” Ingen hörsammade varningen och ett par skott avfyrades ovanför huvudena på mängden.

Ut ur massan steg då en ensam gestalt, förrådsdrängen Gustaf Adolph Eklund, och ställde sig tio meter framför gevärspiporna. Somliga vittnen sa att han bar en sten i handen, andra sa att han var vapenlös. Sandel beordrade gardisten nr 2 Österman att skjuta. Kulan slog in i bröstet på ynglingen som förblödde på ett par minuter vid stadshusets västra fasad, ditsläpad av hjälpsamma händer. Stenkastningen tog fart igen efter skottet och folkmassan rasade. Militären tvingades retirerande lämna gatan och stadshuset attackerades igen med förnyad energi.

Flera sjömän var bland de främsta och en av dem, Lars Olsson, rev ner en fönsterlucka som han använde som skydd när han försökte ta sig in i byggnaden genom ett fönster. Gardisterna inne i byggnaden fruktade för sina liv och fyrade av i blindo genom de tomma fönsterhålen mot de skrikande människorna. Lars Olsson träffades av ett skott i ansiktet. Kulan följde käken och trängde ut i nacken, trots det reste han sig och sprang blödande från platsen. Flera personer besköts och sårades från det belägrade huset.

Rensade Götgatsbacken

Till sist anlände en marscherande militärförstärkning på hundra man från slottet. De rensade Götgatsbacken norrifrån och spred sig nerför Petter Myndes backe, hela tiden skjutande rotevis. Människorna flydde för sina liv. En stor del av massan sprang upp för Mariagatan, mitt emot Petter Myndes backe, upp mot Maria kyrka. Flera stupade under flykten, skjutna bakifrån. Kulorna smattrade i kyrkogårdens lövverk och altartavlan träffades av förlupna kulor. Vid katedralens fot hukade boktryckarlärlingen Gustaf Elis Norman som träffades i höft och ljumske. Ett par minuter senare bars han in till fältskären på Hornsgatan 9 där han dog på golvet efter femton minuters dödskamp.

Efter folkmassans hysteriska flykt bedarrade upploppet som fick namnet Crusenstolpes kravaller. Infanterisalvorna vid Maria kyrka blev startskotten till ett par hektiska år som kulminerade år 1840 med en riksdag där de liberala och pressen framstod som segrare. Tryckfriheten restaurerades vid nästföljande riksdag och fick den utformning som i stort sett gäller än i dag. Händelserna blev också upptakten till att ståndsriksdagen upphävdes på 1860-talet.

Och Crusenstolpe då? Jo, han hyllades som en hjälte under åren på fästningen men förlorade senare sin framskjutna position. Han fortsatte att skriva skandalkrönikor men tiden hade sprungit ifrån honom. Andra tog över.

Publicerad i Populär Historia 2/1994