Kapten Kidd- verklighet och myt

Den 23 maj 1701 samlades en stor folkmassa vid Tilbury Point i London. Att så många strömmade till avrättningsplatsen vid Themsen just denna vårdag berodde på att ett antal sjörövare skulle hängas. Mest uppmärksamhet fick den man som ansågs vara en av de grymmaste bland piratkaptenerna. Medan pastorn i Newgatefängelset, Paul Lorrain, endast noterade att den dödsdömde var skotte och ca 56 år gammal, var publiken väl bekant med hans namn – William Kidd.

Vem var då denne man, som fick rykte om sig att vara havens fasa? Vilka händelser var det som ledde till att Kidd hängdes, anklagad bl a för att själv vara pirat? Han som 1695 fått i uppdrag av den engelska regeringen att bekämpa sjöröveriet i Indiska oceanen! Och vad är det som fascinerar med hans levnadsöde, vilket fortlevt genom skillingtryck och ballader och som omvandlat till romaner och filmer bidragit till att kapten Kidd fortfarande är en viktig del av populärkulturen?

För att finna svar på dessa frågor måste vi närmare bekanta oss med William Kidds bakgrund. Det finns ingen säker uppgift om honom före 1689–91, då han bekämpade fransmännen i Västindien som fribytarkapten.

Rätt till sjöröveri

Han föddes troligen omkring 1645 i Greenock, Skottland, som son till en presbyteriansk präst. Hur Kidd sedan kom att hamna i Västindien är okänt. Vad som däremot står klart är att han som fribytare kallades in i kampen om sjöherraväldet mellan England och Frankrike och att han framgångsrikt utnyttjade fribytarens rättighet att vid sidan om regelrätt krigföring bedriva sjöröveri genom uppbringande av fartyg.

England och Frankrike hade inte tillräckligt med reguljära sjöstridskrafter, varför båda sidor utnyttjade fribytare (eller buckanjärer som de även kallades i Västindien och Stilla havet). Kidd förenade plikt gentemot fosterlandet med personlig vinning. Trots att han förlorade sitt första byte värt 2000 pund vid ett myteri 1690, lyckades han snart samla ihop en ny förmögenhet och skaffa sig inflytelserika kontakter.

1691 gifte sig Kidd med den förmögna änkan Sarah Bradley Cox, bosatte sig i New York och blev snart en respekterad medborgare. Under de följande åren lyckades Kidd väl i den verksamhet som var mest lönsam i New York vid denna tid – olaglig handel med pirater. Men även om han gjorde betydande förtjänster var det ändå inte tillräckligt.

Kidd och ”syndikatet”

Kidd bestämde sig 1695 för att söka lyckan i London. En av hans beskyddare från New York, bankiren Robert Livingston, vann för Kidds räkning stöd från earlen av Bellomont. Med hjälp av dennes kontakter bildades ett syndikat av mäktiga whigpolitiker och i spetsen för dessa stod Edward Russel, lordkansler och förste amiralitetslord.

Syndikatet skulle finansiera en kampanj under Kidds ledning som främst riktade sig mot sjörövare i Indiska oceanen. Han ansågs ha goda förutsättningar att erövra rika byten, och medlemmarna förväntade sig därför hög avkastning på sin investering.

Dessa förhoppningar minskade inte när ett rykte nådde London att Henry ”Long Ben” Every under en expedition, genomförd under våren 1695 vid Röda havets inlopp, kommit över ett byte så stort att varje besättningsman fick en andel om 1000 pund, och Every, som året därpå fick tillnamnet ”ärkepiraten”, hade fått dubbelt så mycket i egenskap av piratflottans ”amiral”. Och allt detta utan någon uppbackning från londonpolitiker.

Syndikatet hade dock ingen som helst tanke på att skicka iväg Kidd utan att ge honom officiella befogenheter. Amiralitetet och kungen, Vilhelm III av Oranien, som utlovades 10 procent av kommande byten, utfärdade två fullmakter till ”vår värdige och högälskelige Kapten William Kidd”.

Förutom rätten att ”lägga beslag på” franska fartyg fick Kidd tillstånd att jaga pirater. Dessutom fanns det ett extra och betydelsefullt tillägg: i normala fall kunde en köpman som fick vetskap om att hans last fanns hos någon annan kräva att den skulle återbördas. Kraven hade av förklarliga skäl ingen verkan på pirater, men saken kom i ett helt annat läge om lasten omhändertogs av den engelska flottan, Kidds officiella uppdragsgivare. Men varken flottan eller syndikatet hade någon lust att bekämpa hårdhudade sjörövare utan att få någon belöning. Sålunda fanns det i Kidds fullmakter en särskild rättighet som undantog honom från den normala proceduren och tillät honom (och syndikatet) att behålla allt byte som erövrats.

Samtidigt som formaliteterna behandlades utrustade kapten Kidd det 34-kanonersskepp som han valt för sitt uppdrag, Adventure Galley. I Kidds befogenheter ingick också rättigheten att mönstra på 70 man, varav maximalt hälften fick vara erfarna sjömän. Värvningen av besättnings-medlemmar skedde enligt principen ”No pray, no pay” (Inget byte, ingen betalning).

Många var liksom Kidd och syndikatet övertygade om att resan skulle gå med vinst, och i februari 1696 vägrade den snabbt värvade och självsäkra besättningen att salutera två örlogsfartyg. Denna förolämpning ledde till att Adventure Galley inte fick lämna England förrän i april. Kidd önskade komplettera manskapet, satte kurs mot New York och på vägen erövrades det första bytet, en fransk fiskebåt.

Efter fullgjorda ärenden i New York och med förhoppningar om rikare byten seglade Adventure Galley med sin 152 man starka besättning i september mot sitt egentliga mål, den s k sjörövarrundan i och kring Röda havet.

Utanför Kap Horn mötte Adventure Galley en engelsk flotteskader på jakt efter nya besättningsmedlemmar som skulle fylla luckorna efter dem som dött i skörbjugg. Med nöd och näppe slapp Kidd undan och den 27 januari 1697 anlände Adventure Galley med en sliten, men fulltalig, besättning till Madagaskar, piraternas främsta fäste på sjörövarrundan. Bekymren var dock långtifrån över. Kidd hade problem att få fram utrustning, främst segel, och en tropisk sjukdom dödade mellan en femtedel och en tredjedel av hans manskap.

Återigen kompletterades besättningen, varefter jakten på värdefulla byten inleddes. Kapten Kidd lade sig på lur i farvattnen utanför Mocka i väntan på lämpliga fartyg. I den arabiska augustihettan blev manskapet alltmer otåligt. Situationen blev inte bättre av att det första erövringsförsöket misslyckades. Dessutom läckte Adventure Galley och vattenförrådet började sina. Läget förbättrades då en mindre båt från Bombay uppbringades. Vattenbristen avhjälptes och Adventure Galley klarade sig igenom sin första sjöstrid, en oavgjord drabbning med två portugisiska kustbevakningsfartyg.

Respektingivande sjöfarare

I oktober 1697 befann sig Adventure Galley i närheten av Indiens sydspets då Loyal Captain, ett skepp som seglade under det engelska Ostindiska kompaniets flagg, korsade dess väg. Befälhavaren, kapten How, hade hört ryktena om Kidds framfart och fruktade det värsta. Kapten Kidd vägrade emellertid att anfalla kompaniets fartyg – det var ju trots allt dem han skulle skydda mot piratanfall. Hans manskap var däremot av en helt annan mening. Prispengarna var få, vilket betydde att deras inkomster var obetydliga.

Medan Kidd och besättningen argumenterade passade Loyal Captain på att fly fältet. Ombord på Adventure Galley var stämningen nu spänd, och den 30 oktober nåddes kulmen. Återigen fanns ett fartyg inom räckhåll, men då Kidd inte gick till aktion blev han utmanad av skeppets artillerikonstapel, William Moore. Efter en häftig ordväxling grep Kidd en spann som han slog i Moores huvud så våldsamt att artilleristen dog dagen därpå.

Besättningens missnöje minskade de närmaste veckorna. I rask takt plundrades tre fartyg, ett arabiskt, ett portugisiskt samt Rupparell, ett nederländskt skepp som seglade med franskt pass. Inkoms-terna från erövringarna fördelades bland manskapet och Adventure Galley fick på köpet välbehövliga tillskott till sina förråd.

Snart återvände Adventure Galley, som befann sig i ett bedrövligt skick, med prisskeppen till Madagaskar. Vad som sedan hände är inte klarlagt. Enligt en version gjorde Kidds besättning myteri och anslöt sig till en annan pirat på platsen, Robert Culliford, som varit skeppskamrat med Kidd i Västindien. Kidd skulle i tumultet ha blivit mordhotad samtidigt som Adventure Galleys loggbok brändes.

En alternativ version berättar att en del besättningsmän var missnöjda över Kidds stora andel av bytet vid den slutliga uppdelningen, men att de ingenting gjort för att störta honom. Av de 117 man som återstod av besättningen valde närmare 100 att fortsätta jakten på rika byten under Cullifords befäl. Kidd däremot ville återvända till New York och sin familj. Han hyste förhoppningar om att kunna övertyga myndigheterna att han tvingats till sjöröveri av sin besättning.

Rävspel och rättegång

Troligen inledde Kidd och ett fåtal besättningsmän hemfärden med ett bordat fartyg, Quedah Merchant, någon gång i november 1698. I april året därpå nådde de Västindien i desperat behov av färskvatten och proviant. På ön Anguilla fick Kidd reda på att han sedan den 23 november 1698 var klassad som pirat av den engelska regeringen.

Efter det att han avseglat hade tories inflytande vuxit i London och då de hade nära förbindelser med Ostindiska kompaniet fördömde de kraftigt den typ av expeditioner som syndikatet finansierat. Kidd hade sålunda hamnat i en präktig politisk skandal och kunde inte längre förvänta sig något stöd av ett syndikat, vars medlemmar ingick i den regering som av torypropagandan kallades för ”en piratkorporation”.

Kidd insåg faran i att närma sig någon engelsk koloni, då han med all sannolikhet skulle arresteras om han upptäcktes. Efter att ha bränt Quedah Merchant och köpt en ny slup, Antonio, fortsatte han trots allt till Boston. Väl framkommen försökte han underhandla med den nye guvernören i New York, som visade sig vara ingen mindre än lord Bellomont, Kidds beskyddare från uppgörelsen 1695.

I rådande politiska läge var Bellomont klämd mellan åtaganden som han hade gentemot whiglorderna i syndikatet och den kungliga order som föreskrev Kidds arrestering. Bellomont valde att överge syndikatet. Efter att ha förespeglat Kidd att han skulle slippa repressalier lät guvernören gripa honom.

Medan Bellomont intrigerade för att komma helskinnad ur vändorna kring Kidds piratexpedition och dess finansiärer, fördes Kidd fängslad till London och Newgatefängelset. Hans hälsa försämrades drastiskt och när rättegången inleddes i Old Bailey den 8 maj 1701 var han en bruten man. Bidragande till detta var att man konfiskerat hans papper på vilka han skulle kunnat bygga sitt försvar, inklusive de franska passen från Rupparell och Quedah Merchant.

Uppgiven hörde Kidd på anklagelserna mot honom för sjöröveri och artilleris-ten Moores död. Några ur hans f d manskap vittnade mot honom, och då de franska passen aldrig presenterades för rätten var spelet förlorat. Dödsdomen som avkunnades mot William Kidd dagen därpå blev till en seger för tories över whigpartiet.

Hotade handeln

Kidd var dock långtifrån den ende sjörövaren som oskadliggjordes kring sekelskiftet 1700. Under andra hälften av 1500﷓talet sändes ”Sea Hawks”, Slaghökar, med sir Francis Drake i spetsen ut från England för att utmana spanjorernas sjöherravälde och plundra deras fartyg, vilket till stor del lyckades. De elisabetanska piraternas efterträdare blev emellertid allt mer självständiga, och därmed också svårkontrollerade, samtidigt som de skördade stora framgångar över ett allt större geografiskt område. Denna utveckling tilläts inte fortgå i ett tidevarv av lönsam långdistanshandel. Pådrivande i kampen mot sjörövarna var inte minst handelsmännen i de ostindiska kompanierna, i förening med imperiebyggande politiker. England konsoliderade under första hälften av 1700﷓talet sitt dominerande inflytande över oceanernas sjöfart. Framförallt framgår detta av de många framgångsrika aktioner som den engelska flottan genomförde mot pirater i Amerika, Asien och Afrika.

Även om det är troligt att denna utveckling skulle ha påbörjats utan de politiska turerna kring kapten Kidd, kan vi i historiens backspegel konstatera att det var dödsdomen mot honom som bidrog till att kampen mot sjöröveriet intensifierades.

Kapten Kidd och myterna

Myterna om kapten William Kidd låter sig dock inte begränsas till handelspolitiska faktorer och politiskt maktspel. Det engelska amiralitetet hängde upp Kidds lik invirat i kedjor vid Themsen så att alla förbipasserande kunde begrunda hans öde och dra lärdom av det. Föga anade sjölorderna att Kidd skulle leva vidare i otaliga legender och det framstår som en historiens ironi att det moderna samhälle som fördömde Kidd också skapade myterna kring honom.

Den allt mäktigare imperiemakten England hade redan etablerade mytiska hjältar som kung Arthur och Robin Hood. I det framväxande USA fanns det däremot inga dylika motsvarigheter. Därför blev det trappers, valfångare och sjörövare som fick fylla detta tomrum. Och populärast bland de sistnämnda var kapten Kidd.

De allra flesta av myterna kring kapten Kidd är, föga förvånande, knutna till ett av de mest typiska motiven inom sjörövarromantiken, nedgrävandet av skatter. Verklighetens pirater gömde ytterst sällan undan sitt byte på någon tropisk ö, då huvudskälet till att ägna sig åt sjöröveri var att komma över kontanter. Men vad gäller Kidd går det inte att utesluta möjligheten att han gömde en del av sitt byte i Västindien.

När Kidd arresterades i Boston beslagtogs byte värderat till 14 000 pund. Själv hävdade han att han lyckats gömma undan värdesaker för ytterligare 60 000 pund på ön Hispaniola.

Trots att Kidds uppgifter aldrig har varit möjliga att styrka har de alltsedan hans död fascinerat skattletare som sökt efter bytet från Nova Scotia till Kinesiska sjön.

Kidds eventuella skatt förklarar emellertid inte varför han intagit en särställning bland sjörövarna. I deras skara fanns de som var långt mer framgångsrika som pirater, t ex Henry Every och Henry Morgan. Vi kan måhända finna några ledtrådar till Kidds popularitet om vi tar fasta på de jämförelser som har gjorts mellan honom och Robin Hood.

Folkets förkämpe

Vid första anblicken kan det synas svårt att finna några likheter dem emellan. Robin Hood representerar urtypen för en hövisk fredlös, ständigt beredd att ta upp kampen mot överheten och dess maktmissbruk, medan Kidd i bästa fall skildras som en grym, men alltmer ångerfull pirat.

Om vi för ett ögonblick stannar upp vid de brittiska historikerna Peter Burke och Eric Hobsbawm och deras undersökningar av fredlösa hjältar i Folklig kultur i Europa 1500–1800 (1983) respektive Bandits (1969) finner vi dock likheter. Burke och Hobsbawm betonar att synen på den fredlöse kan vara ambivalent. Men oavsett om hjälten framställs som ond eller god blir han folkets förkämpe mot överheten. Han kan åstadkomma förändringar och uppnå rättvisa, vilket förenar de mytiska hjältarna, oavsett om de framträder som grönklädda skogshjältar eller sabelfäktande sjörövare.

Och medan Robin Hood står som en garant för att rättvisa skipas framstår kapten Kidd som offret i ett politiskt spel, som vida översteg hans fattningsförmåga. I förlängningen ledde det till att Kidd aldrig fick lägga fram de franska passen, vilka var de enda handlingar som kunnat styrka hans påstående om att han handlat i enlighet med sina fullmakter.

I stället statuerades ett exempel där Kidd framställdes som ”den värste av sjörövare”, och det är ju som sådan vi känner honom från äventyrsromaner och matinéfilmer.

Ulf Zander är doktorand i historia och verksam i redaktionen för NE.

**Publicerad i Populär Historia 3/1994