Femton torpare blev bondearmé

Vårvintern 1653 fick en grupp torpare i Tiveden nog och grep till vapen. Vad de ville, tänkte och trodde vet vi inte, inte heller vad som blev droppen. De had

20 mars 2003 av Håkan Strömberg

Vårvintern 1653 fick en grupp torpare i Tiveden nog och grep till vapen. Vad de ville, tänkte och trodde vet vi inte, inte heller vad som blev droppen. De hade fått nog av skatter och knektutskrivningar, hävdar en utländsk ambassadör. Deras mål var att gå in på adelns sätesgårdar och utrota överheten, påstår en herreman. Kanske var det helt enkelt tre missväxtår på rad som rev fördämningarna? I spetsen ställde sig fyra bröder Mårtensson: Anders på Holmen; Olof på Älgåsen och Hindrich och Nils på Spjuthult.

Resningen var inte unik det året. Från flera håll berättas det att bönderna var upproriska. Det holländska sändebudet i Stockholm skriver till Haag att det förekommit bondesamlingar på två eller tre ställen i landet. Bland annat har trehundra bönder samlat sig utanför Norrköping för att – enligt sändebudet – försvara sig mot adelns slaveri.

Enligt en samtida beskrivning började gruppen av tivedstorpare med att gå från gård till gård, där de drev ut invånarna med vapenmakt och satte bössan för bröstet på manfolket: Är du med oss eller mot oss? På så sätt utökade torpargruppen sin styrka med ett tiotal man – och grävde sin egen grav. De medtvingade bönderna flydde så snart de fick chansen och slog larm i bygden.

Hela häradet och omgivande trakter kom på fötter och ryckte ut – vi vet inte på vems initiativ eller under vems ledning. Det verkar ha blivit en kort och oblodig affär, i vart fall finns inga uppgifter om döda. Anders Mårtensson och några med honom togs till fånga, resten flydde. Resningen var över, kanske till och med innan landshövding Krister Bonde på Örebro slott – som fick ett antal upprorsmän att sätta i slottets kalla källare – ens fått höra vad som var på gång. Sammanlagt femton personer greps. Endast ytterligare två omtalas som eftersökta men undkomna. Upproret var över.

Här kunde historien om torparresningen i Tiveden ha nått sitt slut. Incidenten kunde ha blivit en bland tidens alla små lokala missnöjesaktioner, nästan odokumenterad och intressant bara för hembygdsforskare.

Men så blev det inte. I trakten befann sig nämligen vid denna tid köpmannen Anton Boij. Han satte sig och skrev ett brev om händelsen till sin far i Stockholm. I huvudstaden fick innehållet vingar och snart nådde det Kristina, den svenska drottningen. Hon – eller kretsarna omkring henne – gick i taket: Ett uppror?! Och hovet hade ingenting fått veta?!

Inom kort fick landshövding Bonde ett skarpt formulerat brev från drottningen, där hon undrade varför hon inte blivit informerad. Krister Bonde var en mäktig man av gammal adel, inte desto mindre lär budskapet från drottningen ha fått honom att kallsvettas.

Och brevet följdes raskt av fler. I ett daterat den 2 mars kom en genomgång av vad förhören med de gripna skulle inriktas på. Bonde fick dessutom tillstånd att fälla dom och straffa utan att vänta på godkännande från hovrätten. Så långt kom han dock aldrig, för nästa sida i brevet var ett PS med kontraorder. Han skulle bara fortsätta med förhören. Strax därpå damp ännu ett brev ner, som meddelade att en speciell kommission skulle sändas från Stockholm för att sköta rättegången.

Affären väckte nu alltmer uppmärksamhet. Den danske diplomaten Peder Juul skriver i sina brev både om upproret och om den utsända kommissionen. Till de mer pikanta detaljerna hörde att det bland fångarna skulle finnas en piga, som gjort anspråk på att bli drottning i böndernas rike! Ligger det kanske en liten politisk giftighet i detta, som utgår från att det fanns en kvinna bland de gripna? De danska diplomaterna byter en blick – Sverige ett bondeland styrt av en piga, inte behövs det något uppror för det? Så är det ju redan!

Någon gång i mitten av mars anländer kommissionen från Svea hovrätt till Örebro. Ledare för gruppen är hovrättens vicepresident, den 34-årige juristen Gustav Rosenhane. (Tillsammans med den mer kände Urban Hjärne ska han en gång få del i äran av att ha gjort slut på häxprocesserna i Sverige.) Med sig har han en detaljerad instruktion om vad som ska göras. Så snart kommissionen anlänt bestäms en dag för rättegång, och de som ska sitta med kallas in.

Det blir ingen liten tillställning, Örebro stads borgmästare och råd ska vara där. Några förnuftiga adelsmän från trakten ska också kallas, liksom ett par lämpliga häradsnämnder.

Kommissionen övertar även förhören med de fångna, förhör som visar att hovet fruktar att resningen kan vara del i en större konspiration. Frågorna handlar om sådant som vem som uppmuntrat torparna, vem som föreslagit dem att skicka budkavle, vem de tänkt sig vilja ha till kung och vem som berättat för dem vad det står i gamla krönikor om klubbehären?

Boij eller Bonde måste ha skrivit om klubbehären, en gammal oroväckande upprorslegend som fått höga vederbörande i Stockholm att reagera starkt. I såväl drottningens brev som i kommissionens instruktion upprepas att på dem som har talat om klubbor och klubbehärar eller gjort sig till klubbeherrar, ska armar och ben krossas före halshuggning och styckning, med just klubbor.

Förhören genomförs, men av alla onda aningar verkar det komma mest ingenting – ingen stor konspiration, inga kontakter mellan upprorshärdar, ingen lurande präst med krönika i hand. Det kommissionen och domstolen har att handskas med är och förblir en liten grupp torpare som gått över gränsen och förlorat. Vi har inga förhörsprotokoll eller något domslut kvar, däremot vet vi att det fälldes domar och hur de löd.

När man läser om straffen kan man få en känsla av att Rosenhane hade problem med att hitta tillräckligt många som var tillräckligt skyldiga. Drottningens instruktion säger att dödsstraffen skulle verkställas på en rad platser för att ge maximalt avskräckande effekt. Ledarna skulle sändas till Stockholm, andra skulle avrättas i Örebro, Askersund och Karlstad samt på några platser ute på landsbygden. För att uppfylla detta krävdes minst två dödsdömda för Stockholm, en per övrig stad samt minst två–tre stycken för landsbygden, summa sju–åtta man.

Det värmländska spåret hade visat sig vara ett blindspår, så Karlstad kunde strykas och det räckte nu med sex–sju att avrätta. De som dömdes till döden blev också det absoluta minimumet sex stycken. De övriga släpptes, några efter allvarlig förmaning, några såsom varande helt oskyldiga.

Bland de oskyldiga hittar man pigan Anna Mårtensdotter, hon som hovskvallret redan hunnit utnämna till ”böndernas drottning”.

Av de sex dödsdömda slogs Anders Mårtensson sönder, halshöggs och styckades i Örebro och hans bror Hindrich utsattes för detsamma vid Sanne stubbe i Tiveden. Hindrich Matsson halshöggs i Askersund, Daniel Smålänning avrättades på okänd plats och Olof och Nils Mårtensson fördes med till Stockholm.

Om detta skriver även hovmannen Johan Ekeblad i ett brev, att några av ”de skälmar” som gjort uppror i Närke redan har rådbråkats, medan andra förts till Stockholm, där förste anstiftaren ska få en glödande järnkrona satt på huvudet före avrättningen. En vecka senare bekräftar Ekeblad att avrättningarna verkligen ägt rum, då han skriver om det ”gruvliga spektakel” han bevittnat:

De bönder, som gjort uppror nere i landet, blev rådbråkade, den ena på Sörre malm och den andra på Nårre. Och deras morgonstjärna med spikar uti blev dragen före dem i procession, när de gingo ut. Den ena var deras förnämsta, vilken kallade sig deras fältmarskalk, och den andre var den, som bar omkring budkavlen och sade till om randevous.

Så uppfylldes alltså även det kungliga önskemål, som hade med klubborna att göra. En eller ett par ”morgonstjärnor” – böndernas fruktade spikklubba – hade förts med från Närke, så att alla skulle få se att den som tar till klubba skall med klubba förgås. Askersunds landsförsamlings kyrkobok bekräftar lakoniskt det inträffade: ”Oloff i Älgåsen – avrättad i Stockholm; Nils i Spiuthult – avrättad i Stockholm”. Här kunde historien om upproret än en gång ha tagit slut och mest blivit ett vittnesbörd om en hård tid.

Men torparnas misslyckade resning skulle få ett liv till, med start två hundra år senare.

Vid 1800-talets mitt satt Anders Fryxell, sin tids store populärhistoriker, och skrev Berättelser ur svenska historien i 46 band. Där dyker även den närkingska torparresningen upp, men i ett ganska märkligt format:

Upproret utbröt slutligen i Nerike, där många hundra bönder samlades och under vapengny, hotelser och våldsamheter började tåga omkring samt utfärda budkavlar till de andra landskapen. De valde till och med en egen konung. Denne lät bära en morgonstjärna såsom en spira framför sig i tåget och utnämnde andra bönder bland sina anhängare till riksdrots, riksmarsk och rikskansler. Hopen ämnade först hemsöka landshövdingarna och sedemera rikets råd och adel, efter vilkas utrotande de hoppades komma i åtnjutande av den sanna friheten. Sveriges lycka var att uti hela svärmen fanns ingen man av högre anseende eller större förmåga. Bondehoparna blev därför genom den tillkallade vapenstyrkan lätt och hastigt förskingrade eller nedhuggna. Upproret kvävdes i sin början, och Sverige räddades från eländet av ett inbördeskrig. Anförarna blev allvarligen bestraffade. Några avrättades i Nerke, men den så kallade konungen och hans kansler skickades till Stockholm, där de blev rådbråkade, halshuggna och steglade. Morgonstjärnan, den så kallades spiran, bars före vid uttåget och begagnades vid rådbråkningen.

Någonting har hänt! Här tågar många hundra bönder fram, anförda av en egen kung som låter bära en ensam morgonstjärna framför sig som om den vore en spira, och som omger sig med egna ämbetsmän. Jämför man berättelsen med Ekeblads brev kan man anta att det är just dessa som är Fryxells viktigaste källa. Det som sedan hänt är att där uppgifter saknats har fantasin fått fylla i.

Johan Ekeblad skriver inget om böndernas antal, men Fryxell slår till med att de varit många hundra – annars vore det ju inte mycket till uppror. Ekeblad nämner inte hur upproret blivit stillat och Fryxell förmodar att det skett med hjälp av en tillkallad vapenstyrka – hur annars? – och att en del av bönderna då naturligtvis blivit nedhuggna. Johan Ekeblad skriver att det förekommit en budkavle, Fryxell låter den ha gått ut till de andra landskapen.

Ekeblad beskriver hur morgonstjärnan förs framför de dömda längs Stockholms gator, Fryxell vet inget om myten om klubbehären och tolkar klubban som ett enstaka fenomen, som en fana eller spira, och tror att böndernas ledare låtit bära den framför sig även borta i Tiveden. Ekeblad berättar att denne ledare ska få en glödande järnkrona på huvudet, och av spira och krona är det kanske inte svårt att skapa en kung.

Resultatet av detta blir att Fryxell berättar om något helt unikt. Till och med under bonderesningarnas gyllne tid, från Engelbrekt till Dacke, visste bönderna sin plats. De kunde välja sida i spelet och ha åsikter om vem de ville ha till kung, men de skulle knappats ha kommit på att erbjuda kungakronan åt en av sina egna, eller att utse rikets högsta ämbetsmän på egen hand.

Genom Fryxell blev berättelsen om bondekungen en del i den svenska historieskatten. Historien gick vidare till 1920-talets store populärhistoriker, Carl Grimberg. Alf Henrikson förde historien vidare på 1960-talet och så småningom nådde den 1990-talets Peter Englund. Hos samtliga återkommer alltsammans: de hundratals bönderna, kungen, spiran och det förlorade slaget. Dessutom gör de alla sitt för att förbättra händelsen ytterligare.

Grimberg tolkar Fryxells ord om att några av anförarna avrättades i Närke, till att de avlivats i direkt anslutning till slaget, tydligen utan rättegång. Alf Henrikson brer på och försäkrar att ”många” av de inblandade avrättades på fläcken. Peter Englund – i boken Ofredsår – försäkrar att revoltörerna drog runt i planlösa finter och bukter innan de utsända trupperna fick tag i dem, och förser dessutom följet med både Fryxells kung och de danska diplomaternas drottning, så att det blir ett komplett kungapar. Däremot har inte Englund med de tre ämbetsmännen, som också är något av ett mysterium. Varifrån fick Fryxell dem? Visst talar Ekeblad om en fältmarskalk – vilket nästan skulle kunna vara detsamma som marsk – och om en som haft hand om korrespondensen – vilket möjligen skulle kunna ses som en kansler. Men ändå? Kanske hade Fryxell tillgång till ytterligare någon källa eller skröna.

Så kan det ha varit, för Fryxell var inte den ende som skrev om upproret under 1800-talet. Det återfinns även i en liten anekdotsamling från 1874, kallad Stockholms blodbestänkta jord. Där kan man verkligen tala om att upproret fått format:

År 1653 anryckte de upproriska dalkarlarna, smålänningarna och nerkingarna till Stockholm under anförande av en dalkarl, som de utvalt till sin konung. Deras avsikt var att mörda alla landshövdingar och riksråd. De blev emellertid slagna, och deras bondekung, med sin marsk, drots och kansler, fördes till Stockholm, där kungen, som lät bära framför sig en morgonstjärna, blev med denna spira krossad från huvud till fötterna samt sedan halshuggen och steglad på Brunkeberg. Samma öde fingo även hans marsk, drots och kansler. Följande epitafium skrevs över den så våldsamt detroniserade kungen:

En Bonde i sin Hud, en Konung uti Tankar,

En Narr in Folio och Korparnas Confect,

Istället för en Grav är här på Stegel sträckt;

I, Bönder, se hans Färd, och bliv i edra Skrankar.

Redan då hade minnet av upproret alltså nått proportioner som vida överskred Fryxells version, det hade dessutom blivit poesi!

Detta må vara ett extremfall, men bröderna Mårtenssons misslyckade uppror har ändå fått följa med, allt större och allt blodigare, in mot 2000-talet. Och om inget märkligt händer, lär det få följa med ett tag till. För det är väl så – att en bra historia har väldigt svårt att dö.

Publicerad i Populär Historia 2/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också