Omslagspapper från en fräck kupp
Det första som sker i ett arkiv när man får in olika dokument är att göra sig av med alla de förpackningar de kommer i. Ingen skulle komma på idén att spara de plastkassar och plastfickor dagens arkivhandlingar ligger i. Men det finns undantag också här.
En hel volym i Riksarkivet innehåller bara omslagspapper – volym 11 i Armfeltska samlingen. Emballagen har noga bevarats i 200 år, och de är inte vilka som helst. De härrör från en fräck kupp och ingår i en av 1700-talets mest kända rättsuppgörelser – processen 1794 mot generalen Gustaf Mauritz Armfelt och hans kompanjoner.
Efter mordet på Gustav III 1792 satt hans anhängare löst i statsledningen. Under Gustav IV Adolfs period som minderårig regent 1792–96 skulle landet styras av den döde kungens bror, hertig Karl av Södermanland (senare Karl XIII). Trots att Gustav i sitt testamente hade försökt beskära hans makt, tänkte hertigen inte behålla alla dessa gustavianer som han avskydde. Från Rom kallade han omgående och överraskande in den politiskt oprövade vännen Gustaf Adolf Reuterholm (1756–1813). Denne blev hertigens starka arm och utrensningen av den gamla regimens män gick snabbt och effektivt utan våld.
Politisk intrigör
Den mest lysande gustavianen var just Gustaf Mauritz Armfelt (1757–1814). Han förlorade inte bara sin politiska position utan avfördes som minister till de italienska staterna, dit han kom på försommaren 1793. Men Armfelt var en politisk intrigör som inte tänkte ge upp för den nya regimen så lätt. Skulle han bli kvar i svensk tjänst tänkte han pröva alla möjligheter till gustavianernas återkomst. Han fortsatte brevledes att förbereda denna via sina vänner och anhängare i Stockholm. Detta var slarvigt, då den nya regimen kunde snappa upp mycket via det viktiga postspionaget i Hamburg. Även om Armfelt var oåtkomlig fanns andra kvar i Stockholm, som hans bekanta älskarinna och politiska åsiktsfrände Magdalena Rudenschöld (1766–1823) och sekreteraren (Johan) Albrekt Ehrenström (1762–1847). Natten till den 18 december 1793 bankade rättsbetjänterna på deras dörrar och de arresterades tillsammans med en del andra och en förräderiprocess startade.
Svaga bevis
Efter inledande förhör tog Svea hovrätt över arbetet. Men det gick trögt, bevisen var svaga. Huvudpersonen kunde inte ens förhöras. Formuleringar i brev och andra dokument parerades. Magdalena värjde sig intelligent och kallt, i mest trängande fall kunde hon avfärda farliga brevuttalanden som typiskt privat prat vänner emellan eller hänvisa till Armfelts vanliga politiska luftigheter och orealistiska hugskott som ingen brydde sig om. Allt verkade hamna i stå.
Men Reuterholm var en skicklig motståndare. Samtidigt som man gjorde sig större besvär att samla ihop alla papper Armfelt spritt efter sig i Sverige, anade inte de inblandade vilket hot som dem ovetandes smiddes bakom deras rygg – ett professionellt underrättelsespel!
Reuterholm hade tvingats tillbringa åren 1789–92 utomlands, liksom senare Armfelt avförd av politiska skäl. Han hade inte bara rest genom Centraleuropa och besökt dess metropoler utan också skaffat sig nyttiga vänner. En av dem var den italienske gravören Francesco Piranesi. Han blev nu Reuterholms betrodde och skicklige agent. Nätet spanns kring Armfelt i hans bekväma tillvaro i Neapel. Ett svenskt fartyg dök upp. Troligen tänkte man helt enkelt kidnappa Armfelt och föra hem honom. Att man avsåg att mörda honom är osannolikt – Reuterholm var ingen våldsman. Kuppen misslyckade, men Piranesi hade fler idéer.
Han hade fått reda på att Armfelt deponerat sina papper hos en vän, den engelske ministern i Florens. Ogenerat fräckt och med tillsatser av kontanta handtryckningar lyckades Piranesis agenter ta sig förbi vakterna in i ministerns residens och få ut Armfelts papper. Paketen tömdes, ersattes med makulatur och återställdes. Innehållet i paketen fördes, utan sina emballage, i största hemlighet till Stockholm.
Schatull bars in
Den 9 april 1794 hade alla Svea hovrätts handläggare kallats till stora rummet, där de stod i spänd förväntan och undran. Klockan 11 steg riksdrotsen och justitiekanslern in med betjäning som bar på ett större schatull. Ett kungligt brev från hertigen lästes upp. Schatullet som tidigare öppnats av regeringen men nu förseglats igen packades upp och inventerades.
Man arbetade snabbt och redan samma dag kunde de anklagade föras in en efter en, ovetande om den fallucka som öppnats under deras fötter. Armfelts politiska omdömeslösheter stod här i dokumenten i öppen dager. Värst var hans långt gångna förberedelser att förmå ryska kejsarinnan att låta en rysk flotta hotfullt visa sig nära Stockholm för att komma åt regimen och hjälpa gustavianerna tillbaka. Det var givetvis landsförrräderi. Än värre för de anklagade framstod deras egen inblandning i Armfelts spekulationer. Magdalena visar sig här inte bara vara hans älskarinna utan även politiskt förtrogna. Samtidigt som hon kunde ilskna till över hans dåliga och otåliga humör och försöka få honom att inse att dalkarlarna inte som i gamla tider tänkte resa sig för hans skull, drev hon på honom i mera realistiska projekt.
Så kom de in. Först Ehrenström. Han var inget under av mod – Magdalena och Armfelt brukade kalla honom ”pultron nr 1”. När det nya bevismaterialet dukades upp för honom, tidigare ihärdigt nekande, svimmade han direkt. Återkallad till verkligheten försökte han med ett beprövat knep: att hävda att dokumenten var förfalskningar. Men han gav snart upp, troligen inför förhörsledarnas hånleenden. Honom skulle man i slutskedet söka skrämma vettet ur: han fick dödsstraff, som upphävdes först när han stod och väntade på slutet ute på avrättningsplatsen.
Skampåle och spinnhus
Magdalena kom också in, intet ont anande. Hon insåg genast när paketen dukades upp för henne att allt var förlorat och erkände det oundvikliga. Hon drabbades av skampåle och spinnhus till 1796, då Gustav IV Adolfs nya politiska regim trätt till och Reuterholm avskedats.
Det hedrar generationer av nu bortgångna arkivarier i Riksarkivet att de förstod att spara även emballagen som åtminstone visuell illustration till en av vår historias mest avancerade underrättelsekupper och den dramatiska rättsliga scenförändring som den resulterade i.
Ingemar Carlsson är docent och verksam vid Riksarkivet i Stockholm.
