Paradiset på jorden

Man räknar med att närmare 120 kulturväxter introducerades av de svenska klostren från och med 1100-talet fram till 1400-talets slut – växter som vi i dag tänker på som inhemska, till exempel dill, senap och pepparrot. Till de tidigast införda växterna hör körvel, kransborre, ålandsrot, ulltistel, luktviol och madonnalilja.

I Sverige grundades det första klostret på 1100-talet. Det följdes av närmare 70 andra. Trädgårdsskötsel hörde till ordensplikterna och speciellt kunniga var cistercienserna. Deras klosterorden hörde till de strängaste och de arbetade hårt med att odla upp jord och anlägga trädgårdar.

Till skillnad mot folk i allmänhet åt munkar och nunnor gärna grönsaker. Genom livliga förbindelser med syster- och broderkloster på kontinenten fick de tag på frön, sticklingar, rötter och ympris. Här i kalla Norden fick man anpassa den sydliga floran till ett bistrare klimat.

Det finns några tidigmedeltida dokument från kontinenten som kan berätta om vad som odlades i klosterträdgårdarna. Ett av dem är Karl den Stores domänförordning Capitulare från omkring år 800. Den innehåller en lista på 73 olika växter varav ett 60-tal bör ha kunnat odlas även i Norden. Listan upptar mest medicinalväxter men grönsaker, rotfrukter och fruktträd nämns också.

Ett annat dokument är författat av Walafrid Strabo, abbot vid klostret i Reichenau (på en ö i Bodensjön). Hans Hortulus från omkring år 812 är en lång personligt författad trädgårdsdikt som beskriver odlarlivets mödor och glädjeämnen. Han tar också upp de 23 olika växter som finns i hans trädgård. Det är inte bara växternas utseende och användningsområde som skildras utan även deras symboliska betydelse. Strabo räknar endast upp tre egentliga blommor och det är ros, lilja och iris – växter som vi i dag odlar för prydnads skull men som medeltidsmänniskan odlade för den medicinska användningen.

Första svenska örtaboken

De äldsta nordiska läke- och örtaböckerna utgavs av magister Henrik Harpestreng i Danmark. Harpestreng dog 1244 och flera av hans verk är kända genom avskrifter. Den första svenska örtaboken utkom 1522. Författare var Peder Månsson, munk från Vadstena. Boken bygger på utländska verk men har ett självständigt förord där författaren betonar att kunskap måste bygga på erfarenhet.

Landskapslagarna och Magnus Erikssons landslag från omkring 1350 ger oss också upplysningar om vad vanligt folk odlade under medeltiden. Där kan vi se vilka böter som utgår för den som stjäl till exempel humle, kål, lök, rovor, ärtor och örter. Små och inhägnade odlingar fanns både på landsbygden och i städerna. I Stockholm omtalas ”kung Magnus (Ladulås) trädgård” på Norrmalm 1286.

Den katolska kyrkan omdanade vårt land; vi fick ett nytt språk, latinet, en ny konst och ett nytt tänkesätt. Klostren fungerade som vår tids lantbruksskolor, vårdcentraler och kulturhus. Där fanns bibliotek och skrivkunnigt folk, sjukstugor och medicinsk kunskap och där fanns kålgårdar, humlegårdar, fruktträdgårdar och örtagårdar. Av trädgårdarna var örtagården den allra viktigaste.

Kunskap om trädgårdsskötsel spreds utanför klostermurarna och överskottet av frön och plantor kom traktens invånare till godo. De kloka gummor och gubbar som alltid funnits och som nyttjat inhemska bär och växter för sina dekokter snappade också upp ett och annat från klosterfolket.

När Gustav Vasa efter reformationen 1527 lät riva klostren förstördes även klosterträdgårdarna och en del av vårt gröna kulturarv föll i glömska. Örtagårdarna förföll.

På gamla klosterplatser kan man dock än i dag plocka läkeväxter som en gång odlats där. Vid arkeologiska utgrävningar kommer vilande frön upp till ytan. När kartusianklostret i Mariefred grävdes ut på 1950-talet växte det till exempel efter en tid upp en hel häck av bolmört. Förutom bolmört är de vanligast förekommande örterna vid klosterplatser i Norden skelört, odört, hundtunga och pestilensrot.

Varje växt hade en innebörd

Den medeltida människan levde i en ordnad, hierarkisk värld. Allt hade en plats och en mening, från kungen i sitt slott till den fattige som tiggde vid porten. Markens minsta blad och blomma hade en innebörd, ibland fördold, men allt utgick ifrån Bibeln, Guds ord. Växternas olika utseende, färger och dofter gav ledtrådar till deras användningsområden. I den folkliga fantasin fick örterna och blommorna namn efter jungfru Maria och andra helgon, till exempel johannesört efter Johannes Döparen.

Många växter hade redan i förkristen tid varit medicinal- och kultväxter, till exempel rosmarin, akleja och ros. Den kristna kyrkan övertog växterna och inlemmade dem i den kristna tron. En rik flora av legender uppstod kring vissa växter. Om johannesört berättas att den började spira utefter den väg där Johannes Döparens avhuggna, bloddrypande huvud bars fram till kung Herodes.

De medeltida trädgårdarna var i första hand nyttans trädgårdar. Det gick ingen skarp gräns mellan vad som var grönsak, krydda och medicinalväxt. Det mesta gick att använda som både mat och medicin. Blommornas skönhet fick man på köpet. Ringblomman till exempel användes som medel mot gulsot och på sår och hudutslag, men den gav också smak åt soppor och sallader och var för mindre bemedlat folk en ersättning för saffran. Humle odlades för att ge ölet en god smak men fungerade även som sömnmedel. Humleknopparna ströddes i sallader.

En anledning till att örter och kryddor blev så populära under medeltiden var föreställningen att de var hälsobringande. Dill användes som läkeväxt mot hicka, illamående och för att öka mjölktillgången hos ammande mödrar. Lavendel, kanelbark, kryddnejlikor, muskotblomma och kardemumma omnämns ofta som medel mot magont och gulsot.

Detta tyder på att lavendel och de nämnda kryddorna infördes som droger. En annan ”drog” var pepparkakan, en riktigt kryddig kaka som faktiskt innehöll peppar och som ansågs nyttig att äta. Den kunde förvaras under lång tid och kan jämföras med vår tids kex.

Myten om paradiset

I den hägnade och fredade klosterträdgården kunde myten om paradiset bli levande. Ordet har persiskt ursprung (pairidaeza) och övertogs med tiden av kristendomen. I Bibeln berättas det om en Edens lustgård och om det himmelska paradiset.

Örtagården blev platsen för vila, stillhet och meditation. Den skulle vara innerlig och tidlös. Så här skriver Erasmus av Rotterdam (cirka 1469–1536): ”Örtagården skall fröjda med sin anblick, fägna med sin doft och giva förnyad kraft åt sinnet.” Örtagården var så betydelsefull att den räknades som den heligaste platsen näst efter själva kyrkorummet.

En paradisisk trädgård framför andra kan studeras i den kända målningen av den anonyme så kallade Rhenmästaren från 1400-talet. I den prunkande grönskan sitter bland andra Jungfru Maria och Jesusbarnet. Trädgården är som en omslutande livmoder och jungfru Maria den livgivande trädgårdsmästaren.

Även om syftet för konstnären var att skildra det bibliska paradiset var det trädgårdarna man hade runtomkring som var förebilden. Blommor och örter är så levande återgivna att vi kan identifiera ett tjugotal av dem.

Växterna upplevdes som både hälsosamma och heliga eller som Walafrid Strabo diktade, naturen ”gläder människan och frikostigt skänker henne av sina håvor; ty växterna är fulla av hälsosamma och helande krafter”.

Överdrivet smutsig bild

Rhenmästarens paradisiska skildring står i kontrast till den överdrivet smutsiga bild av medeltiden som eftervärlden skapade. I själva verket hade man i vissa städer en väl utbyggd renhållning, som i Visby, och bada kunde man göra i de offentliga badstugorna. I klostren, slotten och herrgårdarna fanns ofta speciella tvättrum. Bevarade recept på parfymer, munvatten och skönhetsmedel visar att man hade ett utpräglat sinne för dofter.

Handboksförfattare på kontinenten gav goda råd om hur man kunde göra sin andedräkt frisk genom att tugga anis, lakritsrot, kummin eller kardemumma och att nytvättade kläder kunde parfymeras med viol och irisvatten. Henrik Harpestreng skriver på 1200-talet att ”Rosa i munnen gör gott för tänder och stött med honung och smör gör gott för synen”.

I den kända gotländska visan ”Uti vår hage” förekommer en typisk medeltida bukett: liljor och rosor, akleja, krusmynta, salvia och hjärtansfröjd (citronmeliss). Salvia, krusmynta och hjärtansfröjd ingick dessutom i den gotländska kyrkkvasten, tillsammans med till exempel munkrenfana, isop, lavendel och åbrodd. I en äkta kyrkkvast skulle det vara sju örter; sju är talet för Marias bedrövelser och fröjder.

När kvinnorna skulle gå till kyrkan gick de ut i sin kryddgård och plockade en liten bukett som de tog med sig i kjortelfickan eller innanför psalmbokens pärm. Om de kände sig sömniga under predikan eller om kyrkobesökaren bredvid inte luktade så angenämt drog de in doften från kryddbuketten i näsan. Kyrkkvastar eller kryddkvastar är belagda i Sverige sedan 1500-talet.

Även i hemmen fanns det odörer man ville slippa. Medeltidsmänniskan bodde trångt, ofta många människor i ett rum. Att lufta en kall vinter var inte att rekommendera, värmen ville man behålla inomhus. Dessutom förekom problem med olika skadedjur som möss, råttor och insekter, och människokroppen utsattes för angrepp av löss och loppor.

Balsamblad, lavendel och luktreseda användes för att sprida väldoft. Andra örter som odlades för bland annat detta syfte var gamander och malört. Gamander ströddes på golv för luktens skull och malörten användes som medel mot insekter och möss. Munkarna slog malört i bläcket för att mössen inte skulle gnaga i sig böckerna.

Lust och olust kunde också vara ett bekymmer. Klosterfolket hade avlagt kyskhetslöfte, något som inte innebar att de automatiskt blev av med sin köttsliga lust. Vinruta rekommenderades av många författare för odling i klosterträdgårdarna. Den ansågs hjälpa mot både kolik och pest men framförallt skulle den försvaga lustarna. Vallmo var en annan omhuldad växt. Av blomman tillreddes en mjölk som dämpade könsdriften.

Birgitta varnade för trollpackor

I sina skrifter varnar den heliga Birgitta för att anlita onda spåmän, siare och trollpackor. Denna syn sammanfaller med kyrkans, som fram till mitten av 1400-talet hade en kritisk hållning till magi, trolldom och häxeri.

Den katolska kyrkan var ändå inte främmande för demoner; även djävulen hade en plats i den medeltida världsordningen. Från kyrkornas valvmålningar blickade han ner på församlingen och användes av prästen som varningsbild. I en målning från Yttergrans kyrka i Uppland delar den nöjde djävulen ut salva i smörjhorn till några kvinnor. Tron på häxor – eller trollpackor och trollkarlar som de kallades för i Sverige – är mycket gammal. Men det är först med protestantismen som häxförföljelserna börjar.

En ingrediens i så kallade häxsalvor lär ha varit bolmört, ett verkningsfullt gift som gav ”häxan” en förnimmelse av att flyga och som framkallade erotiska visioner. De växter som i folktron hörde till ”häxans örtagård” var förutom bolmört även alruna, låsbräken, belladonna, spikklubba, odört, sprängört, besksöta och stormhatt.

Även om örter hade en viktig funktion i allt från hygien till kryddor var det läkeväxterna som var viktigast i den medeltida klosterträdgården. Med kristendomen kom skolmedicinen och indelningen av sjukdomar i fyra typer, den så kallade humoralpatologin. Enligt denna lära, som bygger på gamla grekiska teorier, beror sjukdom på att de fyra kroppsvätskorna rött blod, vitt slem, gul galla och svart galla är i obalans. För att bli frisk måste den sjuke bli av med överflödig vätska. Detta kunde ske genom till exempel kräkmedel, avföringsmedel och åderlåtning.

Enligt signaturläran angav formen och utseendet på örter vilken sjukdom de botade. Växter med hjärtformade blad användes mot hjärtsjukdomar, växter med fläckiga blad ansågs hjälpa mot lungsjukdomar och blommor som liknade ögon, till exempel ögontröst, skulle vara bra mot ögonsjukdomar.

I klosterträdgården lärde man sig att ta vara på drogen, den verksamma växtdelen. Medicinen som tillreddes var inte bara till för eget bruk, den gav också hjälp och bot till alla de sjuka och fattiga som sökte sig till klostret.

Munkar och nunnor var de första som odlade rationellt och systematiskt i vårt land. De kopierade manuskript och antecknade växternas medicinska effekter. Kunskapen var stor om hanteringen, till exempel vid vilken tidpunkt halten verksamma ämnen var som störst. Rötter och rotstockar samlades in om våren eller hösten, när de var som rikast på näring. Blad plockades i början av sin blomning, blommor när de var nyutslagna. Frukter och frön togs när de var fullt mogna.

Astrologin spelade också en viktig roll. Rätta tiden att så var när månen stod i ny medan man skulle skörda när den stod i nedan. Vissa örter måste plockas i soluppgången, under tystnad och utan att man såg sig om. Vi får komma ihåg att mycket av det vi i dag kallar vidskeplighet och övertro på medeltiden inte stred mot den dåvarande vetenskapen.

I medeltida texter möter vi tanken på jungfru Maria som världens apotek: till henne hör alla goda egenskaper som leder till hälsa. Många mariablomster odlades i första hand för att de var nyttiga. Madonnaliljan till exempel var ett kvinnoläkemedel som användes vid förlossning. Andra örter som kan berätta något om kvinnoliv under medeltiden är dill som ansågs befordra menstruation, sparris som skulle förhindra befruktning och fänkål som än i dag anses vara ett mjölkökande medel. För att framkalla abort användes sävenbom, vinruta och persilja.

”Kvinnans kungarike”

Mot slutet av medeltiden hade kvinnan stärkt sin ställning; det gällde i synnerhet slottsfruarna. Det var de som basade när männen var ute på krigståg. Innanför borgmurarna – eller strax utanför – hade husfruarna sina inhägnade örtagårdar. Det var deras uppgift att sköta både familjens och husfolkets hälsa. Trädgården och dess örter var ”kvinnans kungarike”.

Det var inte alla människor på medeltiden som hade en doftande trädgård att gå ut i. Folk grävde i sina kålgårdar och beskar sina äppelträd. Men undan för undan kom även örter och blommor att gro i landen. Så överlevde munkarnas införda växter i herrgårds- och bondetäpporna, speciellt i gamla kyrkbyar, där valet av växter var mer traditionellt än i städerna.

När vi i dag går ut i våra villaträdgårdar, på våra kolonilotter och balkonger och påtar i jorden är vi därför bärare av en tradition som hos oss började för snart tusen år sedan.

Gudrun Wessnert, fil kand och museilärare, är verksam vid Stockholms Medeltidsmuseum.

Publicerad i Populär Historia 3/97