En historia med långa rötter

Trädgårdskonstens rötter är naturligt sammanflätade med civilisationens. Den kinesiska trädgårdskonsten är troligen den äldsta i världen. Européerna

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Trädgårdskonstens rötter är naturligt sammanflätade med civilisationens. Den kinesiska trädgårdskonsten är troligen den äldsta i världen. Européerna hämtade sin inspiration från söder och öster där de första trädgårdarna växte fram i samband med bosättningarna vid Medelhavet, i dalgångarna mellan floderna Eufrat och Tigris samt vid Persiska viken. Medan sumererna byggde pyramidformade terrasserade kullar med höga träd redan omkring år 3000 f Kr och assyrierna gärna odlade växter i krukor var det egyptierna som via sina gravmålningar först visade hur en trädgård med blommor, grönsaker, medicinalväxter och fruktträd såg ut.

Egyptierna kan därmed hävda upphovsmannarätten till den klassiska inhägnade trädgården – en design som sedan knycktes av perserna och utvecklades av greker och romare. Perserna kallade sin modell pairidaeza (paradis) vilket långt senare befanns vara helt i enlighet med islamska värderingar och som därför utformades till fyra trädgårdsrum – chahar bagh – efter Koranens beskrivning. Med islams utbredning över jorden följde även den inhägnade trädgården, och så kom det sig att persernas paradismodell blev stilbildande trädgårdsideal ända från Spanien till långt bort i Indien. Paradisträdgården anammades också av munkarna som förde modellen vidare mot norra Europa och våra breddgrader.

Hur såg då ursprungsmodellen ut? Egyptierna byggde murar av lera runt sina hus, murar som absorberade solens värme och bildade en ram kring bevattningssystemen. Dessa lade i sin tur grunden för trädgårdens geometri. I egyptiernas inhägnade trädgårdar odlades främst nyttoväxter som lök och andra grönsaker samt örter till matlagning och medicinskt bruk. Blommor som blåklint, vallmo, malva och vinda förekom också. Man fick även plats med fikon, dadlar och vindruvor och i trädgårdens mitt anlades gärna en damm som uppfriskande inslag. I takt med välfärd och rikedom växte den egyptiska trädgården till smärre parkanläggningar med trädkantade kanalsystem, fiskdammar och vinodlingar.

Trädgårdskonsten utvecklades också i grannländerna. Babylons hängande trädgårdar – en tjugotvå meter hög terrasserad anläggning – hör till de mest berömda.

Avancerade vattenlekar

När perserna erövrade Babylon, Assyrien och Egypten intog de med förtjusning även de vackra trädgårdsanläggningarna. När grekerna med Alexander den store i spetsen drog iväg på erövringståg mot Persien och Egypten föll de pladask för arabvärldens förfinade trädgårdskonst. Grekerna hänfördes framför allt över Alexandrias trädgårdar där de inte bara vidareutvecklade planteringarna med en mängd hängande trädgårdar med blomsterprydda terrasser utan även smyckade staden med statyer och fontäner, som med hjälp av snillrik hydraulisk mekanik utan förvarning kunde spruta vatten på förbipasserande.

Grekernas vattenlekar, beskrivna i Hero av Alexandrias Pneumatica, blev mycket populära under renässansen sedan italienarna återupptäckt tekniken och ivrigt laborerade med otroliga fontäner och vattenanläggningar.

Under sina erövringsfärder skickade Alexander den store också ideligen hem nya växter till filosofen och lärofadern Aristoteles, som grundade världens första botaniska trädgård i Aten. De grekiska trädgårdarna fylldes med rosor, liljor, violer, vallmo och allehanda kryddväxter.

Romarna inspirerades av grekerna och fyllde sina pelarkantade atriumgårdar med växter av allehanda slag. Där det inte gick att plantera direkt på marken satte man växterna i krukor. I brist på gårdsrum fick blommorna och örterna hållas i breda fönsterkarmar eller på taken. Romarna var mycket förtjusta i grönsaker och odlade sallad, kål, rovor, bönor, vitlök, sparris och rädisor, liksom morötter, gul lök, persilja, fänkål, palsternacka och meloner.

Terasserade odlingar

De välsituerade romarna anlade också magnifika trädgårdar med dammar, vattenspel och terrasserade odlingar på landsbygden. Till de mer kända anläggarna hörde Plinius den yngre, vars trädgård i det toscanska landskapet var vida berömd för sin skönhet. Från den magnifika villan, som naturligtvis hade en grandios utsikt över Toscanas mjuka kullar, utgick en formklippt park med roliga djur i buxbom och hela sjöslag utformade i cypresser, lagerträd och järnek. Farbrodern, Plinius d ä, omtalade denna dekorativa trädgårdskonst som ”Opus Topiarum”. Vindlande promenadstråk avlöstes av olika små trädgårdsrum mellan buxbomshäckar. Här frossade Plinius i såväl stramt uppbyggda blomformationer som den naturliga ängen. Det krävdes 500 slavar för att hålla hela härligheten i trim – inklusive Plinius mondäna villa i Rom.

Kejsarna i Rom var inte sämre. Efter den stora branden i staden lät till exempel kejsar Nero anlägga en jättelik park på 50 hektar i Roms centrum med fiskdammar stora som sjöar – Colosseum vilar på utfyllnaden av en sådan damm. Med de romerska erövringarna fördes trädgårdskonsten vidare ut i Europa.

50 000 trädgårdar

Den persiska paradismodellen följde med morerna till Spanien. Under 700-talet byggde de den första muromgärdade trädgården i Cordoba efter förebilder i Damaskus. I Cordoba blomstrade så småningom 50 000 trädgårdar. I Sevilla uppfördes Alcázar efter den klassiska islamska trädgården med fyra rumsbildande enheter och på kullarna ovanför Granada byggdes under 1000-talet den röda fästningen Alhambra. Två hundra år senare byggdes Alhambra till med palats och trädgårdar fyllda av doftande blommor och porlande springvatten. Mycket har förändrats sedan dess, men den moriska trädgårdens idé lever fortfarande kvar i den spanska kulturen bakom höga murar och skuggiga patior.

I den medeltida trädgården fortsatte odlingarna bakom murar och befästningsvallar. Karl den store (742–814) höll samman sitt imperium genom lagar och förordningar som även omfattade städernas självhushåll. Minst 89 sorters växter skulle det finnas, inklusive fruktträd. Utöver dessa odlades ett 70-tal örter för medicinskt och kulinariskt bruk. Blommor som rosor och liljor ingick också.

Klosterträdgårdarna utvecklades. En otroligt detaljerad plan från år 825 visar hur benediktinerklostret i St Gall i Schweiz organiserades med blommor, gräs, kryddor och träd. Förutom medicinalväxter odlades äpplen, päron, plommon, persikor, fikon, hassel, mandel, mullbär, valnöt och äkta kastanjer.

På samma sätt odlade slottens herrskap sina kryddor och blommor bakom murar och vallar. Paradisträdgården finns återgiven av en tysk konstnär, mästaren från övre Rhenland (omkring 1410) och är en from idyll fylld av blommor som stockrosor, iris, liljor, pioner, rosor, tusenskönor, gullvivor och smultron. Den lilla muromgärdade trädgården associerades ofta med Jungfru Maria och i 1410 års paradisträdgård leker också Maria med Jesusbarnet medan ron sänker sig över det övriga sällskapet bestående av heliga änglar, prydligt borgerskap och en vällustig demon. Trädgårdens blommor hade också ett symboliskt budskap – madonnaliljor och rosenknoppar stod för renhet, tusenskönan för oskuld och maskros för bitterhet och sorg.

När John Gardener under 1300-talet skriver den första trädgårdsboken i England – The Feature of Gardening – finns blommorna från paradisträdgården med liksom en lång rad andra sorter som påsklilja, kattmynta, lavendel och fingerborgsblomma.

Bland städernas övre borgerskap samt bland rika köpmän blev det också allt vanligare att anlägga en privat liten trädgårdsoas.

Sådana trädgårdar var en lämplig bakgrund till de ädla damernas riddare som besjöng sina älskade nedanför rosenprydda spaljéer. För att åstadkomma så mycket avskildhet som möjligt anlades även mur- och häckomgärdade mindre trädgårdar inom en större trädgård.

Uppfinning från Kreta

Till de mer raffinerade hemliga rummen hörde labyrinten – en trädgårdsuppfinning från Kreta som letar sig tillbaka till antikens legender. Labyrinten anlades inte bara som ett spännande gångsystem där folk kunde villa bort sig, den kunde även användas för obskyra möten. Henrik II av England använde till exempel labyrinten vid slottet i Woodstock till hemliga kärleksmöten med den vackra Rosamunda. Labyrintens mysterium upptäcktes emellertid av drottningen, Eleanor av Akvitanien, som lät riva Woodstocks anläggning. Denna var troligen byggd av sten eller som murverk. Häcklabyrinten blev mycket populär i Europa under 1500- och 1600-talet och ingick i slottens allmänna parkplantering.

Med renässansen återuppväcktes de antika idealen. Arkitekten Andrea Palladio gav den klassiska villan pelare och fronton och på sluttningarna kring Florens återuppstod den formklippta trädgården i fantasifulla former. Trädgårdsanläggningarna kompletterades med grottor, stenmurar och grandiosa fontäner. Medeltida stilelement som bågar och pergolor levde kvar, liksom gamla tiders sätt att odla kryddor och blommor i krukor och urnor. Familjen Medici byggde sig ståtliga palats och trädgården stiliserades till konstfulla ornament. Medeltidens slutna trädgård öppnades i en storslagen exposé.

Den formella trädgården

Fransmännen kompletterade den formklippta och ornamenterade trädgården med kanaler, dammar och fruktträd. I England byggdes Hampton Court av kardinal Wolsey 1515. Sedan tog Henrik VIII över och lät anlägga sluttande parterrer, kullar och spiralformade stigar. Den berömda labyrinten anlades dock inte förrän mot slutet av 1600-talet.

Under tiden vidareutvecklade fransmännen den formella trädgården till fulländning. Bland de mest storslagna var anläggningen vid Chateau du Vaux-le-Vicomte som initierades av Ludvig XIV:s finansielle överförvaltare, Nicolas Fouquet.

Fouquet, som räknade med att bli finansminister, rev tre byar och anställde 18 000 män för att anlägga sin trädgård. Det tog honom fem år. Effekten av den magnifika trädgården blev emellertid inte riktigt vad Fouquet räknat med. Ludvig XIV blev så rasande över att någon vågade överglänsa honom själv att han genast avsatte Fouquet och lät bygga sitt Versailles.

Efter Ludvig XIV:s död 1715 mjukades den stränga barockträdgården upp och rokokon svepte in över Frankrike och England.

Engelsmännen blev tongivande inom trädgårdskonsten och utvecklade den romantiska parken som motbild. Den anlagda landskapsparken bestod av ett romantiskt landskap med kullar, träddungar, småsjöar och promenadstråk. Engelsmännen, som även övertagit den palladianska byggnadsstilen, fann den romantiska landskapsparken vara en värdig inramning åt den klassiska villans pelare och kolonner. Det toscanska inslaget i den engelska naturen kompletterades med små tempel, ruiner och andra pittoreska byggnader.

I Sverige infördes den engelska landskapsparken av Gustav III, som gav trädgårdsarkitekten Fredrik Magnus Piper i uppdrag att studera ämnet på ort och ställe. Gustav III var själv en hängiven trädgårdsamatör och ritade på egen hand såväl nya byggnader som trädgårdsanläggningar för Drottningholm. När Piper dröjde sig kvar i England tog kungen själv itu med trädgårdsanläggningarna och importerade den engelske trädgårdsmästaren William Phelan till sin hjälp. Gustav III fortsatte med Haga och Ekolsund – med visst bistånd från den så småningom hemkomne Piper.

Krukväxten gör entré

I England spreds trädgårdsvurmen i allt vidare kretsar. Inspirerade av Thomas Fairchilds The City Gardener från 1722 började husägarna efterfråga krukodlade växter i så stor utsträckning att trädgårdsmästarna anlade plantskolor. I takt med uppbyggnaden av medelklassens radhusområden ökade intresset för den egna täppan. Nu kunde man både köpa och hyra växter av allehanda slag för såväl utomhusbruk som utsmyckning av det egna hemmet. Sortimentet utökades med exotiska växter som engelsmännen sedan 1600-talet systematiskt samlat på sig i främmande länder.

Under den viktorianska tiden utgjordes trädgården av strikta blomsterrabatter i stela geometriska former. Som en motvikt lanserades den naturliga trädgården av den irländske trädgårdsmästaren William Robinson. 1871 startade han tidningen The Gardener där han lyriskt beskrev växter som rosor, nejlikor och andra sorter som försvunnit ur den engelska rabatten. Robinson vurmade också för högt gräs med vildväxande blommor och rosor som klättrade i träd istället för i stela pergolor.

Engelsk nyromantik

The Gardener lästes av Gertrud Jekyll, som sedermera blev en av Englands mest framstående trädgårdskonstnärer. Gertrud Jekyll (1843–1932) studerade konst och tillhörde den välbärgade medelklassen. Jekyll hade också inspirerats av Arts and Crafts Movement, vars förgrundsgestalt William Morris förespråkade det medeltida arkitektur-, konst- och trädgårdsidealet. Morris gick i spetsen för en revolutionär samhällssyn som hävdade att konstens och samhällsbyggandets kris började med renässansen. Renässansens överdåd och stilideal hörde inte hemma i det engelska landskapet, menade han. Med samma argument vände sig Morris och hans vänner även mot den industriella utvecklingen och dess massproduktion och hävdade det goda hantverkets betydelse för människans mentala välbefinnande. William Morris levde som han lärde. Han var en utomordentligt skicklig designer som slog den viktorianska världen med häpnad. Inspirerad av medeltida gobelänger och bokverk ritade han utsökta mönster till tapeter och textilier. Det var intrikata slingor av vilda blommor och fåglar inflätade i sirliga bladverk. Det var ett myller av tusenskönor, rosor, akvilejor, liljor och krysantemum. Arts and Crafts-rörelsens konstnärliga ideal utvecklades till en stor konstnärlig rörelse i Europa och har påverkat generationer.

Gertrud Jekyll lät sig också inspireras. Hon studerade konst, målade och arbetade med konsthantverk. Ett svårt synfel satte emellertid stopp för hennes verksamhet och hon övergick till skapande i större skala. Trädgården blev hennes palett. Hon hade det gott ekonomiskt ställt och anställde ett flertal trädgårdsmästare till sin hjälp.

Förutom William Robinsons vilda trädgårdsideal utvecklade Gertrud Jekyll intresset för den medeltida floran.

Den engelska landsbygdens odlingar, ”cottage gardens”, innehöll många av de blommor som Jekyll tyckte om; blåklockor, riddarsporrar, löjtnantshjärtan, pioner, liljor och rosor. De var alla s k gammaldags blommor som hon därmed åter lyfte fram i den mer fashionabla trädgården.

Fruktbart samarbete

Jekyll verkade till en början i föräldrahemmet i Surrey där hon också drev en plantskola. Hon medarbetade även i Robinsons tidskrift The Gardener. Sammanträffandet med den betydligt yngre arkitekten Edwin Lutyens blev Gertrud Jekylls konstnärliga lycka. Lutyens ritade inte bara hus, han formgav även husens omgivning. Jekyll anlitade Lutyens för att rita hennes eget hus, Munstead Wood. Det blev en lyckad skapelse och därmed inleddes ett mycket fruktbart samarbete mellan Jekyll och Lutyens. Året var 1896 och tillsammans ritade de hundratals trädgårdar fram till Gertrud Jekylls bortgång 1932.

Hon skapade de mest utsökta rabatter i färger som började i ljusa toner och som steg till lysande och kraftfulla nyanser. Hon var också noga med att blanda växter som blommade från tidig vår till sen höst. Hon delade upp trädgården i olika ”rum” och åstadkom därmed en mängd upplevelserika mindre avdelningar. Lutyens drog upp riktlinjerna. Han var de stora och geometriskt utformade trädgårdarnas man. Lutyens ville ha en fast struktur, en ryggrad som man sedan kunde bygga vidare på. Trädgårdarna skulle också ha en bärande idé som låg till grund för växtval, färger och former.

De båda trädgårdsskaparna var som hand i handske. Jekyll avskydde småplottriga anläggningar. Hon använde hellre hundra plantor av samma sort än några få utvalda.

Jekylls trädgårdsanläggningar, med ritningar och inspirerande beskrivningar, beskrivs av henne själv i en mängd artiklar och böcker. Av dem hör Colour Schemes for the Flower Garden till de främsta.

Gertrud Jekyll har inspirerat generationer av odlare runt om i världen. Den svenska kronprinsessan Margareta var en av dem. Liksom många Jekyll-trädgårdar upplever kronprinsessans älskade Sofiero en renässans just nu. Intresset för de romantiska trädgårdarna är stort och studiebesöken till de många prunkande anläggningarna i England har tagit formen av en folkvandring. I Sverige står kolonitäppan och allmogeträdgården åter högt i kurs. Den paradisiska trädgården är tillbaka.

Hårde är författare och journalist med arkitektur och stadsbyggnad som specialitet.

London Museum of Garden History

Engelsmännen är inte bara suveräna trädgårdsanläggare, de håller sig också med ett alldeles förtjusande litet museum för trädgårdens historia. Inrymt i en gammal kyrka intill Lambeth Palace i centrala London är Museum of Garden History ett smultronställe för trädgårdsentusiaster och en svalkande oas för shoppingtrötta londonresenärer.

Trots den blygsamma skalan är museet en stor succé och lockar mer än tusen besökare i veckan. Det strategiska läget på Themsens södra strand, med perfekt fotovinkel mot Houses of Parliament, betyder säkert en hel del. Men trädgårdsmuseet genomför också spännande satsningar som ibland kan vara riktiga godbitar. Förra sommaren hyllades 150-årsminnet av den engelska trädgårdskonstens Grand Old Lady – Gertrud Jekyll – med en mycket personlig utställning.

På museet hänger Jekylls gamla svarta arbetskängor till permanent beskådande. Där finns också hennes böcker och ritningar till olika trädgårdar. Museet ger även tips om Jekyll-trädgårdar som tar emot besök. Mer information finns i trädgårdsälskarnas bibel, Gardens of England & Wales. Den kostar bara några pund och ges ut av The National Gardens Scheme Charitable Trust. I boken presenteras drygt 3 000 privata trädgårdar som är tillgängliga under vår- och sommarhalvåret.

The National Gardens Scheme bildades 1927 efter den första succén med visning av 600 privata trädgårdar. Idag kan rörelsen visa upp tusentals olika trädgårdar enbart i England och Wales. De stora anläggningarna har regelbundna öppettider, medan många av de små kanske bara öppnar grindarna någon enstaka gång. Det gäller att passa på.

Gertrud Jekylls Munstead Wood i Surrey är till exempel bara öppet två söndagar i maj. Men det finns andra anläggningar som är mer lättillgängliga och som Jekyll anlagt tillsammans med Lutyens; Hestercombe i Somerset, The Deanary och Folly Farm i Berkshire samt Goddards i Surrey.

Trädgårdsmuseet i den lilla kyrkan vid Lambeth Palace rymmer inte bara en permanent trädgårdsutställning under de nyrenoverade trävalven. Här finns också servering, kontor och en praktisk souvenirbutik för trädgårdsvännerna. Museet är faktiskt kyrkans räddning.

– Här fanns inget tak när vi påbörjade renoveringen under 1970-talet, berättar Rosemary Nicholson, som initierade räddningsaktionen och var med och bildade The Tradescant Trust, den ideella organisation som driver museet, för att finansiera restaureringen.

Att det blev ett trädgårdsmuseum var en snilleblixt av Rosemary Nicholson. Kyrkobyggnaden måste ju leva vidare och mrs Nicholson, som är en stor trädgårdsfantast, lät uppkalla museet efter far och son John Tradescant, två av Englands förnämsta trädgårdsanläggare. Dessa ligger också begravda på platsen, vid sidan om Bountys kapten Bligh.

”Trusten” har även bidragit till att anlägga en klassisk buxbomkantad stjärnformad 1600-talsträdgård på kyrkogården. Där frodas nu vit lavendel och rosa Meux-rosor tillsammans med blåklockor och vita liljor. Växterna har skänkts av människor från hela landet.

Hårde

Publicerad i Populär Historia 3/1994

Kanske är du intresserad av...

Läs också