Swedenborgs drömmar

Emanuel Swedenborg (1688–1772) var under större delen av sitt liv en ganska vanlig, plikttrogen tjänsteman i den svenska gruvindustrin. Hans stora lidelse var naturvetenskapen och det mänskliga förnuftet. Men så vid 57 års ålder förändrades hans liv helt. Sin naturvetenskapliga forskning lade han åt sidan och ägnade nu istället all sin tid åt religiösa grubblerier och bibelstudier. Han utvecklade en högst originell religiös tro på andar och änglar, började kommunicera med döda människor och framförde ett annat sätt att läsa Bibeln.

Swedenborg sinnessjuk skojare?

Swedenborgs märkliga levnadsöde att gå från naturvetenskap till andelära, från förnuftstro till mysticism, från matematik till änglasång, är en ovanlig historia. Naturvetare beklagar sig ofta över detta ”tragiska öde” och säger att Swedenborg en gång var en mycket lovande naturvetenskapsman, men tyvärr drabbades han av sinnessjukdom.

Andra, däribland den tyske filosofen Immanuel Kant, säger kort och gott att han var en skojare och lögnhals och att allt han skrev hade sitt ursprung i rena fantasier från en sjuk hjärna.

En del fyller i denna bild med att anta att Swedenborg i själva verket missbrukade opium. Det var därför han så ofta var i London, menar de. Där låg han i ett ständigt rus på stadens ökända opiumbarer och hallucinerade. Att det förhöll sig så finns det inga som helst belägg för. Hans handskrifter bär i varje fall inga spår av opium, men väl av snus.

Swedenborg den andre Kristus?

Det finns också en motsatt ståndpunkt. Swedenborg var den andre Kristus som kom med det tredje testamentet. Han var ett geni, menar hans beundrare, och inte så sällan jämförs han också med andra framstående män. Han benämns inte bara som den andre Kristus utan också som den svenske Aristoteles, den andlige Columbus, Nordens Buddha, Shakespeares och Michelangelos jämlike, en titanisk själskraft stöpt i hjälteform.

Nya Kyrkan följer Swedenborgs läror

Ingen annan svensk 1700-talspersonlighet utom botanikern Carl von Linné har ett sådant världsrykte som Swedenborg. Författarna Goethe, Schiller, Coleridge, Dostojevskij, Balzac, Hugo, Baudelaire och Strindberg läste honom. En hel kyrka, den så kallade ”Nya Kyrkan”, följer också i dag hans religiösa läror. Nya Kyrkan finns representerad i alla världsdelar, i länder som Japan, Australien, Sydafrika, Kenya, Nigeria, Brasilien, Ukraina och Sverige.

Han är också en av våra allra mest översatta författare. Översättningar finns på bland annat arabiska och ett antal indiska språk såsom hindi, gujerati och tamil, men också på ibo, zulu, sotho och andra afrikanska språk. Swedenborgförsamlingar har funnits sedan slutet av 1700-talet, när den första etablerades i London.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Den första skandinaviska församlingen grundades inte i Stockholm som man kanske kan tro, utan på S:t Croix i Danska Västindien som numera är Amerikanska Jungfruöarna. Det var i mitten av 1800-talet. I Haiti försökte den svarte kungen Christophe till och med införa swedenborgianismen som statsreligion i början av samma århundrade. Kung Christophe fann en likhet mellan Swedenborgs andelära och voodoo-religionens tro på andar och kommunikation med de döda.

Swedenborgianismen stor i Afrika

Swedenborgkyrkans världscentrum finns i dag i Pennsylvania i USA. Där har man byggt upp ett helt samhälle, Bryn Athyn, med en stor katedral till hans ära. Man har också ett eget college som ger undervisning i swedenborgianism. Men de flesta av världens cirka 30 000 swedenborgare lever i Afrika, där församlingarna i kungariket Lesotho och på ön Mauritius i Indiska oceanen tillhör de mest aktiva.

Afrikanerna hade också en hög ställning i Swedenborgs lära, vilket inte var helt vanligt på 1700-talet. De stod närmare ett ursprungligt gudsförhållande, menade Swedenborg. Detta var också en av anledningarna till att vi finner många swedenborgare bland de första slavmotståndarna. I slutet av 1780-talet försökte några svenskar, däribland linnélärjungen Anders Sparrman, upprätta ett utopiskt swedenborgsamhälle för frigivna slavar i Senegal i Västafrika, men som så många andra utopier misslyckades projektet. De nyss frigivna slavarna hade väl inte heller någon större lust att ställa upp som gratis arbetskraft.

Geni eller galning, lögnhals eller sann profet? Ja, vem var Swedenborg? För att kunna närma oss ett svar på den frågan måste vi först ta reda på vad han egentligen sysslade med under sitt 84-åriga liv och vilka frågor han ställde sig.

Tidskrift med Christopher Polhem

Fram till 57 års ålder var Swedenborg energiskt sysselsatt med i stort sett samtliga naturvetenskaper, med ingenjörskonst, teknik, matematik, kemi, fysik, geologi, anatomi och fysiologi. Tillsammans med uppfinnaren Christopher Polhem startade han 1716 Sveriges första vetenskapliga tidskrift, Daedalus hyperboreus (”den nordlige Daidalos”). Som redaktör för tidskriften publicerade Swedenborg bland annat ett förslag till en flygmaskin, ”Utkast till en maskin att flyga i vädret”.

Vid denna tid arbetade han också med andra uppfinningar, bland annat en ubåt, ett musikaliskt universalinstrument, ett vattenur och en maskin som sköt 11 000 skott i timmen. Under sitt besök i Lund kom den matematikintresserade Karl XII över några nummer av tidskriften. Kungen blev så förtjust i det han läste att han genast kallade till sig den unge Swedenborg och gav honom en tjänst i Bergskollegium, det statliga verk som hade hand om den på den tiden så viktiga svenska gruvindustrin. I Bergskollegium kom Swedenborg att stanna i över 30 år.

Solsystemets uppkomst

Med en enorm vetgirighet kastade sig Swedenborg in i de mest skiftande ämnesområden. Astronomi fångade hans intresse under en längre period. Han menade att han hade kommit på lösningen till hur solsystemet bildades.

Hans tanke var att materiapartiklarna, solen och planeterna hade kommit till på ett geometriskt sätt. Hela verkligheten bestod i själva verket av punkter som snurrade runt i spiraler. Vid tidens början var universum ett enda stort kaos, men så började partiklarna snurra i spiraler och bildade stora virvlar. Till slut klumpades partiklarna ihop och bildade stjärnor och planeter. Men något tomrum kunde inte finnas, menade han. Gud som var så god och allsmäktig måste ju fylla hela universum med någonting. Detta var etern, ett mycket finfördelat ämne som fyllde ut tomrummet mellan himlakropparna.

Ville se själen i mikroskop

På 1730-talet fick Swedenborg en fix idé. Han ville med hjälp av naturvetenskapliga metoder bevisa att själen var odödlig. Hade man bara ett tillräckligt starkt mikroskop så skulle man kunna se själens hela struktur, framhöll han. Swedenborg tänkte sig nämligen att både kroppen och själen bestod av en sorts partiklar. Själspartiklarna var dock av en finare kvalitet än de kroppsliga. Människan blev således en maskin med hävstänger, pumpar, taljor och block som Gud, den oändlige urmakaren, hade konstruerat.

Emanuel Swedenborgs drömkris

Han undersökte nu hela människokroppen, studerade hjärnan, nervsystemet, blodomloppet, könsorganen – hela tiden på jakt efter själens hemligheter. Detta projekt arbetade han med en bit in på 1740-talet. Det var tänkt att resultera i ett bokverk bestående av 17 volymer om hela människokroppen. Projektet slutfördes aldrig. Endast tre band kom ut. En religiös och existentiell kris kom emellan, den så kallade drömkrisen 1744.

Drömkrisen är en av de mest välkända episoderna i Swedenborgs liv, mycket tack vare ett högst märkvärdigt dokument, Drömboken från en resa 1743–44. Den inleds som en ordinär resedagbok med lite turistiska iakttagelser. Men plötsligt, i Holland, byter anteckningarna helt karaktär. En strid ström av hastigt nedtecknade drömsyner, omväxlande med egna drömtolkningar, blottar hans personliga uppgörelse med egenkärleken och det vetenskapliga högmodet.

Likt en inverterad Freud tolkar han de erotiska drömsynernas nakna, förföriska kvinnogestalter som uttryck för olika vetenskaper. I en dröm lade två kvinnor sig bredvid honom på en äng, en äldre och en lite yngre. Swedenborg visste inte vem av dem han skulle älska. ”Det var mine tankar och ouvrage d’esprit (andliga verk), tvenne sort”, alltså naturvetenskapen och teologin, sammanfattar Swedenborg. Denna gång tycks han ha föredragit den yngre kvinnan – naturvetenskapen.

Från vetenskap till andlighet

Detta leder vidare till den bärande punkten i drömkrisen, omorienteringen från naturvetenskaplig verksamhet till religiös, vilket kan illustreras med en anteckning två veckor senare, natten mellan den 28 och 29 april 1744:

”Tyckte mig låta mitt vatten; ett fruentimmer inom sängen såg därpå, hon var fet och röd. Jag tog henne sedan på bröstet, hon drog sig intet mycket undan. Hon viste mig sitt hemliga och något fult; jag ville intet hava att beskaffa med henne. Allt detta synes, som mig tyckes, att jag bör använda min övriga tid på det högre är och intet på det världsliga att skriva, som långt under är, utan på det som angår själva centrum av allt och vad Kristum angår. Gud vare nådig och opplys mig vidare vad min plikt är, ty jag är ännu i något mörker varthän jag bör vända mig.”

Första kontakten med andevärlden

En avgörande händelse i denna vändning från naturstudier till andeskådande skedde dock först ett år efter denna anteckning i Drömboken. I samtal med vännen Carl Robsahm berättade Swedenborg om en tilldragelse i London i april 1745.

På frågan om hur han fick förmågan att se och höra vad som försiggick i andevärlden, svarade Swedenborg att han hade varit på en krog och ätit middag, men mot måltidens slut hade det mörknat för ögonen. Han fick strax se en man som satt i ett hörn av rummet. Mannen sade till honom: ”Ät icke så mycket.” Swedenborg fylldes av skräck och skyndade hemåt. På natten uppenbarade sig samme man, och han sade sig då vara Herren Gud, världens skapare och återlösare. Herren uppmanade Swedenborg att förklara Skriftens innehåll för människorna.

På natten öppnade sig så den andliga världen för Swedenborg, både himmel och helvete, och han återsåg många av sin döda bekanta: ”... och ifrån den dagen övergav jag all världslig vitterhetsövning och arbetade in Spiritualibus [i andliga ting] efter vad jag av Herren befaltes att skriva. Dagligen öppnade Herren sedan rätt ofta mina lekamliga ögon, så att jag mitt på dagen kunde se in i det andra livet och under muntraste vakenhet tala med änglar och andar.”

Swedenborgs Andliga dagbok

Från och med denna händelse i London var Swedenborgs tänkande helt inriktat mot den andliga världen och bibelordet. Under nattsömnen, men även under slumrande tillstånd mitt på dagen, kunde han resa iväg i sina drömmar till andarnas och änglarnas värld.

När han vaknade upp tog han en kopp kaffe med mycket socker, åt en semla med mjölk och nedtecknade sedan i sin Andliga dagbok (1747–65) allt det han hade sett och hört i andevärlden. Andevärlden är en sorts uppsamlingsplats för döda människors själar, varifrån de sedan efter en tid reser vidare mot antingen himlen eller helvetet.

Men himlen och helvetet är inga platser, enligt Swedenborg, utan andliga tillstånd. Det är inte Guds straff eller belöning. Istället söker sig själarna med fri vilja dit de känner sig hemma. Swedenborg förde noggranna anteckningar om livet där, intervjuade dess invånare och invecklade sig i svåra teologiska diskussioner med döda filosofer, afrikaner, indier, marsianer, venusbor och rymdvarelser från andra solsystem. Ofta brukade han debattera förhållandet mellan kropp och själ med filosoferna Aristoteles, Descartes och Leibniz. Ja, även Polhem och Karl XII återsåg han, men denna gång i helvetet.

Han samtalade också med profeten Muhammed ett par gånger. Muhammedanerna var väl rätt skapliga människor, menade Swedenborg. De trodde ju på en Gud. Värre var det med dem som förfäktade treenighetsläran. De trodde på tre! Dessa berättelser må vara fantasifulla, men hela tiden handlar de om inre själstillstånd och de vill förmedla ett andligt budskap.

Himmelska hemligheter om Moseböcker

Det första stora teologiska verket blev en kommentar till Första och Andra mosebok, Himmelska hemligheter (1749–56). Den svenska översättningen består av inte mindre än 10 000 sidor i 17 volymer. Det som bland annat utmärker Swedenborgs teologi, förutom tron på existensen av en andevärld, är korrespondensläran. Den innebär att varje fysiskt ting korresponderar med, motsvarar, en intellektuell eller moralisk mening samt en teologisk eller gudomlig sanning. Detta ger ett annat sätt att läsa Bibeln.

För honom innehåller Bibelns ord en inre mening, medan ordens bokstavsmening är ”tillpassad dem som är fattiga i anden”. För dem är ”häst” och ”ryttare” inget annat än just en häst och en ryttare, konkreta, fysiska ting. Men i själva verket, menar Swedenborg, innehåller dessa ord också en inre eller andlig betydelse, där ”häst” betecknar förstånd och ”ryttare” den som förstår.

Swedenborg skulle ha över 200 i IQ

Till sin hjälp förfärdigade han olika bibelregister med vilka han kunde ta reda på alla ställen där till exempel ordet ”häst” förekommer, eftersom ordets inre betydelse skulle vara densamma på alla ställen i Bibeln. Det är kanske detta snillrika, ihopsnickrade system som har gjort att man i Guinness rekordbok anger Swedenborg bland de få personer som skulle ha haft över 200 i IQ.

Denna teologiska lära utvecklade han i en lång rad av skrifter, vars tryckkostnader han själv stod för tack vare stora privata egendomar, rikliga arv och andelar i gruvor och bruk. Alla de teologiska verken skrevs på latin och trycktes utomlands, i Amsterdam och London.

Bodde på Södermalm

När han inte var på resa bodde han i sitt hus i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. I sin trädgård hade han ett litet lusthus som nu står på Skansen i Stockholm. Det var där han satt och skrev. Det sista verket som sammanfattar hela hans lära, Den sanna kristna religionen, publicerade han vid 83 års ålder. Följande år, 1772, dog han av ett slaganfall i London. Han begav sig nu ut på sin sista resa till andevärlden, om man ska tro honom själv.

Det är inte lätt att säga vem Swedenborg verkligen var. Men det är ett levnadsöde som ställer frågor och som kretsar kring konflikten mellan naturvetenskap och religion, mellan förnuftets och bibelordets sanningar, och frågan vad som är det betydelsefulla i livet. Kanske handlar det om den till synes hämningslöse som går sina egna vägar. Det fanns i varje fall hos honom en existentiell undran inför Gud och naturen, uppenbarelsen och förnuftet, visheten och kärleken. Han sökte helt enkelt förstå världen.

Publicerad i Populär Historia 3/2000