Visst finns det änglar!

Änglar, finns dom? Ja, hastiga enkäter ger vid handen att en del människor faktiskt fortfarande tror på änglar. För en tid sedan kunde man läsa i en loka

25 maj 2001 av Folke Schimanski

Änglar, finns dom? Ja, hastiga enkäter ger vid handen att en del människor faktiskt fortfarande tror på änglar. För en tid sedan kunde man läsa i en lokaltidning att en liten pojke hade ramlat ner i en brunn och fastnat på halva vägen – det blev hans räddning. Ganska övertygande menade reportern, att den tursamme pojken hade ”änglavakt”.

Utöver detta vanliga uttryck förekommer ännu mängder med metaforer och benämningar där ordet ängel dyker upp. Vi har talesätt som ”du är en ängel” eller ”hon (det handlar nästan bara om kvinnor) har en ängels tålamod”, eller ”en ängel gick genom rummet”. Till och med en maträtt som tidigare var vanlig har denna himmelska association – ”änglamat”. En dystrare klang har ordet ”änglamakerska”. Hon var en kuslig dam, som dök upp hos ogifta havande och ”tog hand” om deras avkomma. Att änglar inte bara har sin hemvist i himlen visar benämningen ”Hell’s Angels”.

Nuförtiden har änglabegreppet högkonjunktur i kommersiella sammanhang. I USA finns affärer och postorderfirmor för lansering av änglar i alla modegenrer och givetvis också en särskild sammanslutning för ängladyrkare med hemsida på Internet. Inom filmkonsten är änglamotivet återkommande; det numera klassiska exemplet är Wim Wenders Himmel över Berlin.

Man kan tjäna grova pengar på änglar: det mest sålda julkortet är Hallmarks ”Three Little Angels”, som sålts i 36 miljoner exemplar i USA sedan 1977 och inbringat tillverkarna 22 miljoner dollar.

Vid juletid har änglarna mycket säsongarbete. Kristyr- och halmänglar hängs i granar, kroppslösa änglar klistras på julkarameller (i Danmark på mjuka honningkager), i metall snurrar de runt i änglaspel med mera. Allt som en påminnelse om Maria bebådelse. I Lukasevangeliet uttalade ärkeängeln Gabriel de berömda orden:

”Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud. Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus.”

De änglaavbildningar vi i dag ser liknar inte Gabriel. De är vanligen av kvinnligt kön, av inre renhet lysande småflicksansikten, ofta bara ansikte och vingar.

Under tidernas lopp har änglarna bytt utseende ganska ofta. Om vi går baklänges i historien ser vi förra seklets bilderboksänglar eller gravvårdsänglar, viktorianskt värdiga varelser. Under renässansen, barocken och rokokon brukade änglarna däremot vara små och trinda gossfigurer, putti, som svävade omkring i olika sammanhang och i stor mängd. Längre tillbaka i historien blir änglarna vuxna och allvarliga, ingalunda så lekfullt älskliga som barockens änglabarn. Men redan i början av 1500-talet målade Rafael ”Sixtinska madonnan” och konsthistoriens mest kända änglabarn, de små surmulna änglagossarna i nederkanten på tavlan, vilka konstnären lär ha placerat där för att dölja en oavsiktlig fläck. De stirrar uppåt med gåtfull min, som om de ville granska vad som fanns under kjolarna på den framsvävande mariagestalten. Rafaels änglar upprepas än i dag till leda på bokmärken, på gratulationskort, på T-shirts och i många andra skilda sammanhang.

Ursprungligen var änglarna stora, stränga, manliga och med ett bestämt ärende. Ty ”ängel” betyder både i grekiskan och hebreiskan ”sändebud”. I Rembrandts målning föreställande Jakobs brottningskamp med ängeln Uriel framgår att ängeln är en figur från Gamla testamentet; det var där de började inom vår religiösa kulturkrets. Medeltidens teologer som hade alla möjliga gåtor att lösa funderade över om de fanns före den dag som Gud skapade jorden. Det gavs inget svar på detta men ängeln gör sin debut redan i Första mosebok.

Den judisk-kristna traditionen har ingalunda monopol på änglafigurer. Vi behöver ju bara tänka på den grekiska gudavärlden, där flera gestalter bär vingar, som Eros med sin pilbåge och Hermes med sina vingklädda skor. Och segergudinnan Nike förstås. På assyriska avdelningen i Pergamonmuseet i Berlin kan man på nära håll betrakta figurer i sten, föreställande stora respektingivande vaktposter med permanentade skägg. De har också hästkropp med hovar och stora vingar. En sådan varelse dyker upp i Hesekiels bok. Det spekuleras i att det egentligen är från assyrierna som judarna fick sin inspiration till de i Gamla testamentet flitigt förekommande änglarna.

Alltid när det händer något avgörande i Bibeln, där Gud vill vara med i leken, träder ängeln i tjänst. Några få axplock: Abraham vill dräpa sin son, men Guds ängel susar ner och stoppar ogärningen (Första Mosebok). Ängeln ställer sig i vägen för Bisams åsna (4. Mosebok). Änglarna träder till när Jesus avvisar Frestaren i öknen (Matteusevangeliet). En ängel befriar Petrus ur hans fängelse (Apostlagärningarna). En ängel tipsade också Matteus hur han skulle skriva sitt evangelium, sägs det.

Den budbärande eller ”ordergivande” funktionen hos ängeln kan också ersättas av en mycket snällare. Då är det inte ärkeängeln Gabriel som agerar utan en annan som heter Rafael. Den mest kända sägnen om honom finns inte i vår lutherska version av Bibeln. Den handlar om hur den unge Tobias får hjälp av ärkeängeln Rafael. Det var dels för att Tobias skulle kunna gifta sig med en flicka, som hade den konstiga egenheten att ta kål på alla friare på bröllopsnatten, dels för att bota Tobias far från en blindhet han fick genom att en svala bajsat på hans ögon när han sov (Gamla testamentet väjer ju inte för burleskerier, vilket en noggrann läsare av texterna snart blir varse). Rafael trollar fram en fisk som han förärar pojken. Fiskens inälvor gör flickan snäll så att han kan gifta sig med henne. Dessutom botar de den stackars fadern, som var en ytterst from och gudfruktig man, från hans ögonåkomma. Ängeln har här agerat som hjälpare eller helbrägdagörare, inte som budgivare från Gud, och när man talar om änglavakt, är det fråga om ängeln Rafael eller någon anonym skyddsängel, som verkar i hans anda. Kulten med skyddsänglar är särskilt framträdande i katolska länder, exempelvis vid religiösa processioner.

En annan huvud- eller ärkeängel heter Mikael, och han är vad vi i dag kallar en hårding. När den yttersta dagen kommer står han och väger våra själar och avgör huruvida vi skall få förmånen att komma till himlen eller om vi skall förpassas till helvetet. Mikael är också den mest stridbare ängeln. Han kämpar med draken i Johannes uppenbarelse och blandas gärna samman med S:t Georgsfiguren. Under vårt sekel har Mikael fått en efterföljare i Stålmannen, den superstarke, som ständigt dyker ner på de onda. Men Mikael är också Dödsängeln, han för våra själar ”till den andra sidan”, när vi ger upp andan.

Muslimerna övertog mycket av den judisk-kristna änglatraditionen. Mohammed lär ha skrivit Koranen på uppmaning av ängeln Gabriel (Jibril), och ängeln Mikael (Mikal) finns också hos islam. Änglarna har här i princip samma ”arbetsuppgifter” som i judendom och kristendom – de är vanligen Guds sändebud, de dyrkar honom oupphörligt, de mottar människornas själar när de dör och assisterar i Yttersta domen.

Hur änglarna egentligen såg ut och vad de var gjorda av har sysselsatt många kyrkofäders hjärnor. Det fjärde laterankonciliet 1215 tillät att änglar i strid mot Gamla testamentet skulle kunna avbildas i mänsklig gestalt. Det var en eftergift åt ett nästan fullbordat faktum: tusentals änglar, och då inte bara några få ärkeänglar, hade då slagit sig ner i skrifterna, i mänsklig gestalt och med vingar på ryggen. Fast egentligen är det inte säkert att uränglarna hade vingar. I Bibeln finns inga belägg för detta. Hade de vingar, så kunde det förekomma att de inte bara hade två utan så många som sex, och dessa flygredskap var häftade på djur, diverse monster, ja till och med eldkulor och inte alltid människoliknande varelser. På 800- och 900-talen fanns det återigen änglar utan vingar, men snart fladdrade de på igen. Skam annars, ty vad var egentligen änglarnas förnämsta attribut om inte de stora vingarna?

Hur mycket änglarna liknade människor var en annan stridsfråga, som också kunde ställas omvänt. Enligt evangelisterna Markus och Matteus menade Jesus, att människorna efter uppståndelsen skulle bli sicut angeli, liksom änglar. Origenes, som levde på 200-talet, trodde att änglarna liksom de lycksaliga, ”förängligade” människorna inte var av kött och blod utan himmelska, eteriska skapelser. Kyrkofadern Augustinus gick i princip på samma linje, medan hans vedersakare Hieronymus gjorde en klar och beständig skillnad mellan ängel och människa.

För att skapa ordning i dessa frågor och i änglavärlden över huvud taget skapade skolastikern Dionysos Areopagita hela nio rangkategorier, kallade änglakörer. Den helige Bonaventura menade att vår själ då var en spegel av denna hierarki. I vårt framtida liv kommer vi helt logiskt att hamna på den nivå, eller i den kör, som svarar mot vår egen själ. Men några blir inte insläppta i någon av dessa körer. Man får då bilda en tionde, lägsta kör för dessa ”kronvrak”. Fast de slipper å andra sidan att brinna i helvetet.

Hildegard von Bingen, jubileumsaktuell i år och känd i musikbranschen, gav för övrigt ett bra tips åt den tionde kören. Hon påpekade redan på 1100-talet att den förlösta människan kunde ha chans att hamna allra högst upp bredvid Gud genom att en plats blivit ledig genom den före detta ängeln Lucifers avfall. Fast det var att förbigå till och med änglagardena, keruberna och seraferna, som ställt sig in rejält hos Gud och måste bli mäkta avundsamma häröver. Seraferna hade ju så länge man kan minnas upprepat sentensen: ”Helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.” Det hade de alltså inget för – såvida Hildegards tips stämmer. På tal om Lucifer: djävlarna, som liksom änglarna hade vingar (fast inte så trevliga), var egentligen alla fallna änglar.

Underligt nog står ärkeänglarna ganska lågt i änglahierarkin; förklara det den som kan.

Änglarnas beskaffenhet gav upphov till otroligt spetsfundiga frågeställningar under medeltiden, bland annat den hur många änglar som skulle kunna få plats på ett nålshuvud. En annan tanke som var naturlig, så länge kunskapen om universum var begränsad, var om stjärnorna var änglar eller om bådadera var av samma skrot och korn. Antalet änglar varierar också oerhört – någon statistisk änglaräkning har väl aldrig företagits. Just denna ansamling av andevarelser, som står närmare Gud än vi, ger ju också intryck av mångguderi, polyteism, något vi ju lärt oss hata i Moses tio budord. Detta vållade mycken förvirring: år 325 tyckte konciliet i Nicea, att änglaväsenas existens kunde upphöjas till kyrklig dogm, men redan 25 år senare förkastade Laodiceasynoden detta som rena avguderiet.

Men änglakulten gick inte att stoppa; kyrkor vigdes åt änglar, änglaamuletter och änglamediciner kom i omlopp, och änglar anropades med framgång. Änglarna hade blivit populära och kommit för att stanna. Efter sekellånga diskussioner i en lång rad kyrkomöten kom man fram till något ganska vettigt. Den tyske biskopen Bonifacius tog initiativ till inkallandet av Romkonciliet 745, som beslöt att inte fler än de tre bibliska ärkeänglarna Gabriel, Mikael och Rafael fick anropas. Konciliet i Aachen 789 lyste för säkerhets skull bann över dem som bröt mot denna regel.

I den östromerska kyrkan levde under tiden änglarna ett ganska ostört liv. De gavs ett slags kropp och fick avbildas, vilket skedde i mängd och gav upphov till en fantastisk ängla- och även djävulsfolklore. De grekisk-ortodoxa änglarna ser inte heller riktigt ut som våra, åtminstone inte våra modernare upplagor. De är vanligen långa och storväxta – ”jumbojetänglar”, om man kan våga denna liknelse med människans flygredskap. Påfallande ofta står de stilla – kanske bär inte vingarna.

Änglatraditionen har sedan levt kvar till våra dagar. En stor specialist på änglar var vår egen Emmanuel Swedenborg, andeskådaren, som naturligtvis också hade sett änglar ”vid fullt medvetande” och visste att berätta vad de var för slag. Å ena sidan, menade Swedenborg, var ängeln en himmel i miniatyr (vad han nu menade med det). Men han bekräftade samtidigt den hävdvunna bilden, att änglarna till sin gestalt var helt mänskliga, bortsett från att de inte hade materiell substans. Swedenborg hade också samtalat med änglarna men fick då använda ett helt annat språk än människornas (hur han nu kunde lära sig det). När väl kontakten bröts kom han inte ihåg hur änglarna pratade, utom att de hade en något annorlunda intonation: medan vi så att säga talar mera i moll (med många o och a) gick änglarna in för mera dur (med många e och i).

Det är tacksamt att behandla detta ämne på ett raljerande sätt. Men jag gör till slut en ganska allvarlig reflektion. Nog tycker jag att jag möter änglar, fast inte med vingar utan i helt mänsklig och kroppslig form. Jag tänker inte på kända änglar som Elsa Brändström (”Sibiriens ängel”) eller moder Teresa – dem har jag bara läst om. Jag tänker på människor jag själv stöter på och som oupphörligt tycks utstråla godhet och välvilja, med ögon som ler och lyser, och med just det där änglalika tålamodet och sorglösa humöret som vi associerar med änglar. Ser jag en sådan på tåget eller på stan, känner jag omedelbart igen kategorin: det är en ängel. Och min dag är ljusare.

Folke Schimanski ingår i Populär Historias redaktion. I förra numret skrev han om europeisk kafékultur.

Publicerad i Populär Historia 6/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också