Mormons folk

Vinter-OS äger rum i annorlunda miljö. Salt Lake City är mormonernas stad – den heliga staden, Sion, det nya Jerusalem. I mer än tjugo år har man försö

18 april 2002 av Sören Wibeck

Vinter-OS äger rum i annorlunda miljö. Salt Lake City är mormonernas stad – den heliga staden, Sion, det nya Jerusalem. I mer än tjugo år har man försökt få OS, delvis för att tvätta bort stämpeln av att vara en landsortsstad med enbart religiösa människor.

I centrum ligger Tempeltorget, som är fem fotbollsplaner stort. Varje adress bestäms av hur den ligger i förhållande till denna heliga plats. Huvudattraktionen, templet, är en mäktig granitbyggnad med sex torn som pekar upp i himmelen. Den guldglänsande ängeln Moroni blåser i trumpet från ett av dem. Här utförs hemliga ritualer. Det är förbjudet område för utomstående, tävlande, turister och tv-kameror.

Vid Tempeltorget ligger också tabernaklet, som är öppet för besökare. Ända sedan 1929 har mormonkyrkans kör varje vecka sjungit i radioutsändningar härifrån – programmet är det äldsta i USA:s historia. Här finns också världens största center för släktforskning. Mormonerna tror att familjer lever tillsammans för evigt. De döper sig för redan döda släktingar, därav det stora intresset för tidigare generationer.

Salt Lake City är en mönsterstad, ren och välorganiserad. Men man får stå ut med svårbegripliga alkohollagar och att det på hotellrummen ligger en mystisk skrift omsorgsfullt placerad – Mormons bok.

Hela staten Utah är mormonernas. Inte mindre än 70 procent tillhör kyrkan, även om alla inte är praktiserande. När man ser de fridfulla dalarna är det svårt att föreställa sig att dessa religiösa människor i den amerikanska historien har skapat så mycket rädsla och hat och varit föremål för så mycket förföljelse och missförstånd. Men mystiken lever kvar än i dag.

De första mormonerna anlände hit i juli 1847. Det var ett illa medfaret, slitet och uttröttat sällskap som nådde den torra dalen. De flydde undan förföljelser i Iowa och Illinois, en resa på 165 mil med häst och vagn på urusla vägar. Flera dog, andra blev svårt sjuka, vagnar gick sönder, fientliga indianer och vilda djur anföll. Den trupp som nådde fram bestod av 143 män, 3 kvinnor, 2 barn, 1 båt, 1 kanon, 93 hästar, 52 mulor, 66 oxar, 19 kor, 17 hundar och några kycklingar. På den främsta vagnen stod den värdefulla tempelklockan, som nu finns utställd på Tempeltorget.

Två timmar efter ankomsten satte de igång med att odla och bygga. Genom diktat av dåvarande ledaren, profeten Brigham Young, skulle staden ha 45 meter breda gator. Detta för att ett spann med fyra oxar och vagn skulle kunna vända. Han följde grundaren Joseph Smiths tankar om hur det nya Jerusalem skulle se ut. All projektering utgick från det stora templet vid Tempeltorget. Efter bara 29 dagar sjöng Mormonkyrkans kör för första gången.

Varför sökte man sig just hit? Kyrkans ledning ville ha en bosättning tillräckligt långt ut i vildmarken så att de heliga kunde leva isolerat från andra nybyggare och omvärlden. De övervägde också Texas, Kalifornien och Oregon, men dessa platser ansågs för attraktiva för övriga nybyggare. Rykten gör gällande att Young ville etablera en egen suverän stat i Väster, men det finns skäl som talar för att han trots allt ville att Utah skulle bli en del av Amerikas förenta stater. Utah tillhörde vid den här tiden Mexiko.

Fler följde efter pionjärerna. Omkring 80 000 mormoner korsade slätterna in till det nya Jerusalem med häst och vagn under de kommande 22 åren, innan den transkontinentala järnvägen anlades och öppnade regionen.

Författaren Mark Twain besökte Salt Lake City på 1870-talet. I sin bok Roughing It (på svenska Slita hund) beskriver han mötet med Salt Lake City:

”Staden ligger vid randen av en jämn slätt, lika vidsträckt som staten Connnecticut, och hukar sig ned nära jorden vid foten av en buktande vägg med mäktiga berg, vilkas huvuden är gömda bland molnen och vilka skuldror sommaren lång bär lämningar av vinterns snö. Sedd från en av dessa svindlande höjder, tolv eller femton mil avlägsna, förtonar Great Salt Lake och förminskas, tills den påminner om ett barns leksaksby i skyddet av en majestätisk kinesisk mur.”

Mark Twain beskriver hur han strövade omkring på de breda, raka och jämna gatorna. Han njöt av det ovanliga nöjet att se en stad med femton tusen invånare ”utan några drönare, dryckesrörda eller annars bullersamma människor”. Överallt såg han verkstäder, fabriker och industrier av olika slag. ”Ivriga ansikten och flitiga händer kunde upptäckas vart man än såg, och hammarslagens muntra klang, affärslivets sorl och det förnöjda surret av remskivor och drivhjul ljöd oavbrutet i våra öron.”

Mormonkyrkan – eller som den officiellt heter, ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga” – hade uppstått 1830, 17 år innan Salt Lake City grundades. Upphovsman var den då 24-årige Joseph Smith Jr, som växt upp i en puritansk nybyggarfamilj på de bördiga slätterna i Palmyra i västra delen av staten New York. Familjen trodde på hårt arbete och att Gud skulle återupprätta kyrkan i modern tid till Nya testamentets status. En rad religiösa riktningar tävlade om själarna. Fadern och Joseph var intresserade av folklig magi. De for omkring och utförde skattletning mot betalning med hjälp av magiska stenar.

Den unge Joseph Smith Jr led av religiösa grubblerier. Vid ett tillfälle såg han Gud Fader själv och Jesus stående framför sig i luften. Jesus sa att hans synder var honom förlåtna, men han varnade Joseph Smith för att ansluta sig till någon särskild kyrka, eftersom man där enbart predikade människobud.

Två år senare, en natt när han bad, fylldes rummet plötsligt med ljus och en person i ljus mantel stod bredvid honom i luften. Denne tilltalade Joseph Smith och sade sig vara ängeln Moroni, sänd av Gud för att berätta att ett viktigt uppdrag väntade honom. Ängeln talade om en bok, skriven på guldplåtar, som var gömda i en stenkista på ett berg inte långt från Smiths hem.

Ängeln Moroni presenterade sig som medlem av ett gammalt amerikanskt folk och nu förvandlad till ängel. Han hade själv redigerat plåtarnas texter, som han fått från sin far, Mormon. Därav namnet Mormons bok.

Joseph Smith sägs ha funnit plåtarna på den angivna platsen, men de fick absolut inte visas för någon. Eftersom han inte förstod språket kunde han inte översätta dem på vanligt vis. Lite är känt om hur det skulle ha gått till. Men han fick hjälp av en skollärare vid namn Oliver Cowdery. De fann att texterna innehöll en beskrivning av en civilisation på den amerikanska kontinenten som hade existerat för två tusen år sedan.

Redogörelsen i Mormons bok börjar i Jerusalem 600 år före Kristus. Profeter framträdde och varnade för att Jerusalem skulle förstöras om inte judarna slutade synda. En av profeterna var Lehi, en gestalt som är okänd i Bibeln. Efter att ha framfört sitt domsbudskap befalldes Lehi av Gud att fly ut i öknen med sin familj och en del vänner. I bagaget fanns en kopia av de heliga skrifterna. De vandrade flera år utmed Röda havets sterila strand och slutligen kom de till ett ställe där träd växte. Gud befallde dem att bygga en båt och segla iväg. Efter en lång resa österut kom de till den centralamerikanska kusten.

Efter profeten Lehis död delades gruppen upp i två fraktioner, uppkallade efter hans söner: nephiter och lamaniter. Krig följde och lamaniterna förstörde den nephitiska civilisationen. Lamaniterna är enligt mormonerna indianernas förfäder.

Tekniken att skriva på tunna metallplåtar utvecklades nu. Mormon skrev folkets historia och gav plåtarna till sonen Moroni, den siste av nephitledarna, för säker förvaring. Efter en lång vandring genom Nordamerika begravde han plåtarna på det berg där Joseph Smith fann dem. Bland annat berättade texterna att Jesus Kristus kom för att predika för dessa urinvånare många sekler före Columbus. Bokens klimax är den spektakulära uppenbarelsen av Kristus i Amerika efter uppståndelsen. En kristen kyrka blomstrade på amerikansk jord, men den föll i avfällighet och försvann.

Denna sanna kyrka restaurerades genom Joseph Smith vilket plåtarna till och med förutsade skulle ske (2 Nephi 3). Gud utrustade dessutom sin amerikanske profet med gåvan att revidera vissa avsnitt i Bibeln, som han ansåg hade förvanskats av judarna och de kristna.

Att ifrågasätta äktheten och sanningshalten i allt detta utmanar den troende mormonen. Inte en enda person, inte en enda plats eller händelse, som Joseph Smith beskriver, har någonsin kunnat bevisas vara verklig. Försvarare av Mormons bok har en tuff uppgift. Försvarare av Bibeln har det också tufft, till exempel med berättelsen om Jerikos murar, men Jeriko är åtminstone en riktig plats, som dessutom är mycket gammal.

I dag finns också liberala mormoner, som menar att Mormons bok enbart bör uppskattas för lärdomarna, inte för den historiska riktigheten.

Joseph Smith och den nybildade rörelsen vann snabbt både anhängare och förföljare. De flyttade från staten New York till Ohio och Missouri 1831. Här skulle ”löfteslandet och platsen för Sions stad” ligga, förklarade Smith. Han hävdade att detta var platsen för den bibliska Edens lustgård. Hit skulle Jesus komma tillbaka, här skulle templet resas varifrån Messias skulle regera. Mer förföljelser följde. Främst för att mormonerna prioriterade sin religion i livets alla skeden.

Joseph Smith var aldrig passiv under förföljelserna. Han kandiderade till presidentposten i USA, eftersom den federala regeringen inte kunde skydda anhängarna. Tidningen Expositor i staden Nauvoo vid Mississippifloden på gränsen mellan Iowa och Illinois – känd från berättelsen om Huckleberry Finn och Tom Sawyer – offentliggjorde att Smith ägnade sig åt polygami och utmanade honom som profet.

Smith gav sina anhängare order att förstöra tidningens tryckpress. Han fängslades för detta och sattes i Carthagefängelset i Illinois. En förklädd mobb trängde in och sköt genom fängelsedörren. Smith hade fått ett vapen insmugglat och besvarade elden med tre blindskott och tre träffar som skadade de anfallande. Han föll genom ett fönster från andra våningen. Mobben pepprade honom med kulor. Profeten var död. Året var 1844 och medlemsantalet i mormonrörelsen var nu 26 000.

Om det är något som mormonerna blivit kända för, så är det månggiftet. Officiellt upphörde det som läropunkt 1890, men så sent som i augusti 2001 dömdes den 53-årige Tom Green till max fem års fängelse i staten Utah för polygami. Han har fem fruar, 30 barn och fler på väg. Denna storfamilj lever i ett ensligt område i Utah och betraktas som fundamentalistiska mormoner. De är uteslutna från kyrkan, men polygamin lever kvar som en subkultur. Enligt flera källor uppskattas 30 000 familjer i Salt Lake City, Utah, Colorado och Arizona vara polygama. En del hävdar att antalet är högre.

Månggiftet var lika livligt debatterat som slaveriet på 1800-talet. ”Polygami och slaveri är två av barbariets reliker”, stod det i den första republikanska valplattformen 1856. Båda fenomenen skulle utrotas. Mormonernas polygami hade blivit en nationell fråga och hindrade staten Utahs ansökan om att få ingå i USA. Kalifornien anslöt sig 1850 och Nevada 1864, men för Utahs del dröjde det ända till 1896. Trötta på de territoriella restriktionerna var mormonerna angelägna att bli accepterade. De tvingades avskaffa månggiftet.

Det var grundaren Jospeh Smith Jr som införde polygamin, inspirerad av Gamla testamentets patriarker. Månggifte existerade inte i den senare judendomen eller i kristendomen, men Smith var i stånd till kreativa tolkningar. Vid ett tillfälle predikade han om månggiftet utifrån Jesu liknelse om de tio punden. Om en man har många pund – med det menas många fruar, sa Smith – så ska Gud välsigna honom, men om han bara har ett pund, en fru, då blir det ingen välsignelse.

Hur många fruar han själv hade är fortfarande omdiskuterat. Fawn Brodie – som 1945 skrev en klassisk biografi om Joseph Smith Jr, vilket ledde till att hon blev utesluten ur kyrkan – uppskattar antalet till 48. Encyclopedia of Mormonism uppger 28. Vid åtminstone elva fall var kvinnorna redan gifta med andra män. Fyra par var systrar. Här fanns också en mor och dotter. En del apologeter, trosförsvarare, har försökt rättfärdiga polygamin med att bruket var till fördel för ensamstående kvinnor som nått upp i giftasvuxen ålder utan att bli gifta.

Fakta talar ett annat språk. Den stora majoriteten av fruarna var yngre än de tidigare, ofta tonåringar. Dessutom fanns det inget överskott på kvinnor utan underskott. Av Joseph Smiths fruar var bara tre betydligt äldre än han själv, och dessa hade redan män. Andra brudar var så unga som fjorton år, vilket var minimiålder för äktenskap i Utah ända fram till 1999.

Följaktligen var det inte bara män som hade flera fruar. Vissa kvinnor hade flera män, även om detta inte var så vanligt. Smith bad vid flera tillfällen sina nära vänner om deras fruar och döttrar. De ovilliga kvinnorna ställde han inför en gudomlig uppenbarelse att något hemskt skulle hända om de inte äktade Guds profet.

Det har ibland hävdats att polygamin överdrivits. Enligt Encyclopedia of Mormonism uppskattas 20 till 25 procent av de vuxna mormonerna under 1800-talet vara inblandade i polygama familjer. Mark Twain var intresserad av företeelsen när han besökte Utah 1870. Med ”ungdomens hela självtillräcklighet” ville han skriva något som skulle åstadkomma en stor reform – ända tills han såg mormonkvinnorna.

Lite vanvördigt skrev han: ”Då blev jag rörd. Mitt hjärta var visare än mitt huvud. Det kände medlidande med dessa stackars otympliga och gripande fula varelser. Och när jag vände mig bort för att dölja den ymniga fuktigheten i mina ögon, sade jag: Nej – den man som gifter sig med en av dem har utfört en gärning av kristligt medlidande, som berättigar honom till mänsklighetens välvilliga pris, inte till dessa stränga tadel. Och den man som gifter sig med sextio av dem, har utfört en handling så sublim och så storartat ädelmodig, att nationerna i hans närvaro borde stå med blottade huvuden och knäböja i vördnadsfull tystnad.”

Twain beskriver också Joseph Smiths efterträdare, Brigham Young: ”Han var den enda verkliga makten i landet. Han var en oinskränkt monark – en monark som trotsade vår president och som utan oro mottog nyheten att Förenta staternas vördnadsvärda kongress antagit en högtidlig lag mot månggifte, men helt lugnt gick och tog sig tjugofem eller trettio hustrur till.”

Mormonerna älskar sin historia, men polygamin är besvärande och undviks gärna från officiellt håll. Den amerikanska konstitutionen hyllas, liksom demokratin som anses gudomligt inspirerad. Den egna kyrkan är dock rigid i sin hierarki – centraliserad, auktoritär och hemlighetsfull. Anhängarna världen över, som i dag överstiger elva miljoner, styrs med stark hand. Enligt vissa religionssociologer är det just sådana kyrkor som kräver verklig hängivenhet och särskild livsstil, som växer.

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är en kyrka utan professionella präster. Ledningen är övervägande amerikansk, trots internationella anspråk. I toppen finns presidenten. Kyrkans General Handbook of Instructions täcker allt från kyrkodisciplin till hur man ska slänga utnötta underkläder. Det är ett konfidentiellt dokument som ges ut i numrerade exemplar till utvalda ledare. Mormonerna är djupt lojala mot sin kyrka och familj. De avstår från alkohol, tobak och drycker med koffein. Kyrkan begär en tiondel av bruttoinkomsten. Unga män, som fyllt 19 år, förväntas ge två år av sina liv som missionärer, ett privilegium som de själva och familjerna får bekosta. Det är inte ovanligt att hängivna mormoner av båda könen spenderar upp till tjugo timmar i veckan i obetalt kyrkoarbete.

Det är en historiens ironi att dessa 1800-talets radikala mormoner nu har assimilerats i det amerikanska samhället och blivit kapitalister och till största delen republikaner. Utbildningsnivån är högre än hos medelamerikanen och kyrkan är full av prominenta politiker och industriledare. De som en gång praktiserade månggifte, och som sågs som ett hot mot hela nationen, har blivit exemplariska, konservativa försvarare av monogama familjevärden.

Är mormoner kristna? Det är en återkommande diskussionsfråga. Själva har de svaret. De är inte bara kristna – de är de enda sanna kristna.

Sören Wibeck är journalist vid Sveriges Radios livsåskådningsredaktion.

Publicerad i Populär Historia 1/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också