Myten om Betlehem: Jesus – vem var han?

Att forska kring en människa som levde för två tusen år sedan är svårt. Särskilt som han framträdde i Palestina, en betydelselös avkrok i Romarriket. Romerska och judiska skribenter var inte intresserade och själv lämnade han inga texter efter sig. I stort sett är det enbart från Bibeln som vi känner honom. Men texterna där skrevs långt efter hans död.

Av Nya testamentets fyra evangelier är Markus det äldsta och mest koncentrerade. Det författades troligen 40 år efter korsfästelsen, alltså omkring år 70. Vad hade hänt med synen på Jesus under dessa år av muntligt berättande?

Inledningen lyder: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds Son”. Perspektivet är kristallklart: Jesus är Guds son. Bilden är tolkad, skriven för de troende. Budskapet är: Jesus är uppstånden, han lever nu som himmelsk Herre och ska återkomma för att upprätta Guds rike. Evangelierna är alltså inte strikta historiska berättelser som kan jämföras med moderna biografier; de är inte skrivna för att läsas på det sättet.

Statsreligion i Romarriket

När kristendomen på 300-talet blev officiell statsreligion i Romarriket fick kyrkans syn på Jesus monopolställning. Kyrkans lära blev identisk med sanningen. Detta faktum varade långt fram i historien. Och det har varit en plågsam process både för troende och forskare att försöka skilja Jesus, den historiske personen, från Kristus, den mytologiserade gestalten.

Sökandet efter den historiske Jesus började på 1700-talet, när några arga unga fransmän hävdade att han aldrig hade existerat. Att han faktiskt gjort det är dock de flesta forskare ense om i dag.

– Jesu existens är inte en trosfråga utan en vanlig historievetenskaplig fråga, precis som frågan om Sokrates har funnits eller Alexander den store, säger Birger Gerhardsson, professor i Nya testamentet vid Lunds universitet som sysslat mycket med jesusforskning.

Paulus brev anses äkta

– Aposteln Paulus brev, utom de till Timoteus och Titus, är äldre än evangelierna. Dessa anses äkta och Paulus berättar att han har träffat de tolv apostlarna och Jesu bröder. Men specialisternas uppfattning bygger inte på en handfull argument utan på en sammanvägning av 200 års forskning.

Vilka utombibliska källor talar om Jesus? Ett par stycken, men de är magra och utan detaljer. Det mesta av den litteratur som är bevarad från denna tid skrevs av en liten elit i det romerska väldet. De hade Rom som centrum för sitt intresse.

För dem var Jesus – om de alls hade hört talas om honom – en bråkmakare, upprorsmakare och magiker i en liten efterbliven del av imperiet. Hans avrättning skapade inga rubriker. Så långt vi vet skrevs inga rapporter. Om sådana upprättades borde de ha funnits i Jerusalem. Dessa förstördes i så fall sannolikt under den judiska revolten, som började 66 e Kr och som ledde till Jerusalems totala förstöring år 70.

Upplopp i Rom om Messias

Men ungefär tio år efter korsfästelsen blev Jesus känd för en bredare romersk allmänhet. Detta till följd av ett upplopp. Enligt den romerske historieskrivaren Suetonius orsakade någon vid namn Chrestus tumult bland Roms judar.

Det rörde sig om en inomjudisk konflikt om huruvida Jesus var Messias, Guds son, eller inte. (”Chrestus” var en felstavning av Christos, grekiskans ord för Messias). Till en början räknades kristendomen som en sekt inom judendomen och konflikter av liknande slag är utförligt skildrade i Apostlagärningarna.

Men man kunde kanske förvänta sig att historieskrivarna nämner Pontus Pilatus, mannen som dömde Jesus till döden. Han var ju den mäktigaste romaren i Palestina.

Jodå. Tacitus, den främsta källan för romersk historia vid den här tiden, nämner Pilatus – men bara i förbifarten i förbindelse med Neros förföljelse av de kristna. Nero använde kristna som levande facklor vid en fest och Tacitus konstaterar att Nero brände efterföljare till Christos, en man som Pilatus hade avrättat.

Historieskrivaren Josephus

En annan antik källa som nämner Jesus är den judisk-romerske historieskrivaren Josephus. Han föddes år 37, bara ett par år efter Jesus död. Han kände förmodligen till mannen från Nasaret, och han nämner honom i Judarnas historia, som han skrev omkring år 90. Men också här saknas detaljer.

Dessutom bevarades hans verk av kristna personer, som inte kunde motstå frestelsen att ändra i texten och låta Josephus förklara att Jesus var Messias, att han lärde sanningen och att han efter sin död uppstod till livet. Vad Josephus ursprungligen skrev vet vi alltså inte, bara att han förmodligen skrev något som senare bättrades på.

Problemet är alltså inte om Jesus har funnits utan hurdan han var.

– Kärnfrågan är: vem ville Jesus själv vara? Om vi kunde få grepp om hans egna innersta intentioner och syften skulle bitarna falla på plats, säger Birger Gerhardsson.

Albert Schweitzer

Det var först i och med 1700-talet som de historiska frågorna började ställas. En gigant när det gäller forskningen kring den historiske Jesus är Albert Schweitzer – läkaren, teologen och organisten. I sin bok The Quest of the Historical Jesus (”Sökandet efter den historiske Jesus”), som kom i en första upplaga 1906, sammanfattar Schweitzer 1800-talets forskning. Boken blev en milstolpe och finns fortfarande i tryck.

Schweitzer ansåg själv att Jesus var en misslyckad apokalyptisk profet som trodde att världens ände skulle komma i hans egen tid. Hans etik var därför bara av tillfällig natur. När slutet inte kom hade den inte längre någon giltighet. Schweitzer handlade i enlighet med sina egna slutsatser. 1913 övergav han en lysande teologisk bana, studerade medicin och grundade sitt berömda sjukhus i Lambarene i Afrika med målet att respektera alla former av liv.

Hans syn på den historiske Jesus blev närmast allenarådande fram till andra världskriget. Men under efterkrigstiden har hans teser börjat vittra. Nya upptäckter har gjorts och insikterna om judiskt liv för 2 000 år sedan har ökat.

Dödahavsrullarna

Det kanske intressantaste arkeologiska fyndet under 1900-talet är Dödahavsrullarna som hittades 1947. Dessa texter nämner varken Jesus eller kyrkan, men de kastar ljus över den miljö där kristendomen växte fram.

Upptäckten av skrifterna i Nag Hammadi i Egypten 1946 är andra viktiga fynd. Här fann man bland annat en komplett upplaga av Tomasevangeliet, en tidig skrift som varit känd till namnet men inte till innehållet. Det rör sig om en koptisk handskrift vars original var på grekiska. Den innehåller 114 jesusord men är inte berättande till sin karaktär. En del citat finns i Bibelns evangelier, ofta något annorlunda uttryckta, men här finns också tidigare okända ord.

Ett femte evangelium

En utbredd uppfattning, framförallt bland amerikanska forskare, är att Tomasevangeliet är oberoende av Nya testamentets evangelier – ett femte evangelium alltså!

På 1980- och 90-talet har intresset ökat kraftigt för såväl Tomasevangeliet som för jesusforskningen. En orsak är att människor lockas av en tolkning som inte kyrkan lagt beslag på. Böcker i ämnet röner stort intresse och flera har hamnat på USA:s bästsäljarlistor.

Frågan är då hur nära den historiske Jesus vi kan komma.

– Vi kan aldrig vara hundraprocentigt säkra när vi talar om en historisk gestalt. Alla historiska konstruktioner rymmer sannolikheter, säger den amerikanske professorn Marcus Borg, som är verksam vid Oregon State University och ansedd som en av de främsta jesusforskarna i världen i dag.

Han har varit knuten till det kontroversiella jesusseminariet i USA, en samling forskare som bland annat gett ut en bok med titeln The Search for the Authentic Words of Jesus. The Five Gospels. What did Jesus really say? (”Sökandet efter Jesu autentiska ord. De fem evangelierna. Vad sa Jesus egentligen?”)

"En stark berättelse"

– Det finns några saker som vi kan vara i det närmaste säkra på: att Jesus korsfästes, att han var judisk, att han levde i Nasaret och förmodligen också var född där.

Professor Borg och hans kolleger tror alltså inte på julevangeliets berättelse om att Jesus föddes i ett stall i Betlehem.

– Jag lyssnar gärna till julberättelsen i kyrkan under julen. Det är ju fortfarande en stark berättelse, men den är förmodligen inte historiskt sann.

– Jesus kallas i Nya testamentet konsekvent för ”Jesus från Nasaret”. På den tiden namngavs en person på två sätt. Antingen med faderns namn, till exempel Simon, Jonas son, eller med födelseplatsen. Den naturliga slutsatsen blir därför att han föddes i Nasaret och växte upp där.

Att han skulle ha fötts i Betlehem är en tradition som utvecklades under den tidiga kristna tiden för att knyta ihop honom med föreställningen att Messias skulle komma från Davids stam. Betlehem är enligt Gamla testamentet Davids stad. Vi kan inte vara helt säkra, men med stor sannolikhet förhåller det sig så, säger Marcus Borg.

Avrättades som politisk rebell

Det finns ytterligare saker som han anser att det går att slå fast med hög sannolikhet: att Jesus var en judisk mystiker, helbrägdagörare, visdomslärare, social profet och rörelsegrundare – en judisk förnyelserörelse uppstod ju kring honom.

Men Jesu korsfästelse hade enligt Marcus Borg inte ett högre syfte.

– Det var en avrättning, inte ett led i hans kallelse eller syfte. Han dog som en konsekvens av vad han gjorde, precis som Martin Luther King och Gandhi; det var inte deras syfte att offra sina liv.

Korsfästelse användes bara för icke-romerska medborgare och för två kategorier kriminella: politiska rebeller och notoriskt uppstudsiga slavar. Eftersom Jesus inte var slav återstår bara att han avrättades som politisk rebell.

– Ingen av oss tror att han var en våldsam politisk rebell, men han vägrade acceptera det dominerande systemet i sin tid, som var en blandning av judiskt självstyre och romerskt imperiestyre, säger Marcus Borg.

Hur såg då Jesus på sig själv? En majoritet forskare i Amerika anser att den historiske Jesus inte tänkte på sig själv som Messias, Guds son, eller som Guds ord.

– Dessa upphöjda titlar började växa fram i den tidiga kristendomen som ett vittnesbörd om den betydelse Jesus kom att ha i de kristnas liv. Jag vill säga: Jesus själv kände Gud genom erfarenhet. Men inte på ett sådant sätt att han som historisk person var Guds son. Detta språkbruk uttrycker det starka inflytande han hade på sina efterföljare.

Uppståndelsen

Bibelns evangelier innehåller, enligt Marcus Borg, dels ihågkommen historia, dels metaforisk historia: en händelse inträffade, men den har förändrats och berättats vidare på så sätt att den också fått en bildlig betydelse. Hit hör brödundren, gåendet på vattnet, stillandet av stormen och födelseberättelsen. Det rör sig förvisso om starka metaforiska berättelser, men de är inte historiskt sanna.

Det som gör att vi i dag överhuvudtaget sysslar med Jesusgestalten är att hans lärjungar uppfattade honom som uppstånden. De hade visioner och kände honom fast han inte var där. Av detta drog de slutsatsen att han var en gestalt för nuet, inte bara för det förflutna. Det var detta som gjorde att kristendomen utvecklades med sådan kraft. Strikt hör Jesu uppståndelse inte till den historiske Jesus utan till den mytologiserade.

– Men om jag skulle slå vad, så tror jag inte att något hände med Jesu kropp, säger jesusforskaren Marcus Borg i Oregon, USA.

– Skepsis förenas ofta med slutgiltiga påståenden, säger professor Birger Gerhardsson som är kritisk till Marcus Borg och Jesusseminariet. Man kan inte förkasta uppståndelsen bara för att det inte finns några historiska analogier. Tänk om den är analogilös! Men visst, uppståndelsen går inte att komma åt med forskning, den tillhör trons värld.

Publicerad i Populär Historia 8/2000