Sanning eller saga? Massakern på de oskyldiga barnen i Betlehem är ett motiv som inspirerat många konstnärer, som här Charles Le Brun. 

© Charles Le Brun

Herodes och barnamorden i Betlehem

Var var egentligen Herodes den store? En brutal barnamördare eller bara en härskare med osedvanlig organisationstalang; en stadsgrundare med teaterintresse? Sant är i alla fall att han lät döda sina egna söner efter misstankar om att de planerade att störta honom. Gunnar Hillerdal tecknar ett porträtt av en man som kanske bara skulle ha varit en fotnot i historien, om det inte vore för att Jesus råkade födas under hans regeringstid.

16 mars 2001 av Gunnar Hillerdal

Matteusevangeliet berättas att kung Herodes – han som gick till eftervärlden med tillnamnet ”den store” – genom sina utsända gjorde ett försök att döda Jesusbarnet.

Av stjärntydare, alltså astrologer, hade den mäktige Herodes fått höra att en nyfödd utanför hans egen släkt skulle bli kung, och det kunde han inte tåla. Men eftersom han inte visste exakt var den nyfödda babyn fanns, tyckte han det var säkrast att ta livet av alla små gossar under två års ålder i trakten kring Betlehem.

Menlösa barns dag

Denna grymma bibelskildring är bakgrunden till vad man i kyrkans kalender länge kallade ”Menlösa barns dag”. Det gammaldags klingande ”menlös” står för oskyldig, oskuldsfull. Men kan det finnas någon historisk verklighet bakom berättelsen? Eller är den bara en makaber legend? Var Herodes verkligen en kriminell galning som skulle kunna ha gjort sig skyldig till barnamord?

På den sista frågan kan historikern omgående svara ja. Vi vet nämligen att kungen lät avrätta inte mindre än tre av sina egna söner, låt vara då de redan nått vuxen ålder. Några skrupler hade inte den mäktige fursten, som vunnit sin position som romersk lydkonung i bibliska judalandet under decennier av skickligt politiskt ränkspel.

Herodes, kung över Judéen mellan år 37 och år 4 före vår tidräknings början, var den förnämste i den ”herodianska dynastin”, en härskarsläkt i vad vi räknar som centrala bibliska länder. I Nya testamentet nämns andra med samma namn. Herodes Antipas, av Jesus en gång kallad ”den räven”, var en son som blev romersk lydfurste över bland annat Galiléen. Det var han som lät döda Johannes Döparen. I Apostlagärningarna kapitel 12 figurerar en Herodes Agrippa, en sonson som i sin tur lät halshugga Jakob, en av Jesu lärjungar.

Utmanövrerade mackabéerna

Tillnamnet ”den store” fick den förste Herodes för egna bedrifter. Han var för det första en smart politiker som under decennier lyckades hålla sig väl med världsmakten Rom och kunde regera med dess goda minne. Han lyckades dessutom på hemmaplan fullständigt utmanövrera den tidigare härskardynastin, mackabéerna. 

För att göra Herodes rättvisa ska emellertid främst konstateras att han var en fantastisk organisatör och byggherre, den störste i det heliga landet efter den legendariske kung Salomo nästan 1 000 år tidigare.

Herodes hade stora visioner och arbetade med otrolig energi för att förverkliga sina ambitioner. Som härskare liknar han de orientaliska furstar som gjorde precis vad som föll dem in.

Judarnas konung

Men han var också en praktälskande hellenistisk furste, som stödde teatern och lät bygga amfiteatrar. Främst var han förstås ändå ”judarnas konung”, låt vara aldrig riktigt godkänd av ortodoxa landsmän. I Israels historia är hans främsta merit initiativet att förstora och försköna Jerusalems tempel, något som inte hindrade att han också lät bygga helgedomar tillägnade andra gudar eller Roms kejsare Augustus, vars gunst han var beroende av. 

Så skedde i den viktiga hamnstaden Caesarea, vilken han anlade och gav ett namn anspelande på kejsaren. Detta var för övrigt bara ett av flera stadsbyggen. Han uppförde också fästen och borgar – ofta med namn efter sig själv eller släktingar.

Herodes var också en stor mecenat, låt vara att det handlade om undersåtars pengar. Ett exempel är det pythiska tempel på ön Rhodos som byggdes på hans bekostnad.

Herodes kunde med stöd från Rom uppträda med stor maktfullkomlighet. Den judiske historieskrivaren Josephus har tecknat en fascinerande bild av honom. Hos Josephus får vi många belägg för Herodes den stores initiativkraft och organisationstalang. Men fram växer också bilden av en så underlig härskare att läsaren undrar om han var riktigt frisk.

Lät avrätta sin hustru

Hur hänsynslös Herodes kunde vara framgår kanske allra tydligast av att han på mycket tveksamma grunder anklagade och lät avrätta sin egen älskade hustru Mariamne. 

Rent politiskt var detta dessutom heltokigt: Mariamne var av mackabéersläkt, och äktenskapet hade i mångas ögon någorlunda legitimerat att en uppkomling med anor från Iduméen söder om det äkta Juda usurperat makten. Dramat med ingredienser av ränkspel och svartsjuka gav efter närmare 2 000 år Pär Lagerkvist motivet till den roman som bär Mariamnes namn.

Pär Lagerkvist är inte ensam om att sätta Matteus berättelse om barnamorden i Betlehem i samband med de perioder då Herodes den store tycks ha gripits av vanvett. Den faktiska historien levererar för hävdatecknarna övernog med material. Ovan har redan nämnts att Herodes lät avrätta tre egna barn. Han misstänkte att de skulle beröva honom makten och det visade sig nog för att låta döda dem.

De vise männen från Österland

Bibelhistorien om stjärntydarna, eller de vise männen från Österland – så kallas de i 1917 års svenska översättning – verkar vid första anblicken vara en legend. Skulle den store Herodes bli rädd för en nyfödd baby? Uppenbart är i varje fall att legendariska tillägg skett under seklernas gång. 

Stjärntydarna, astrologerna eller Matteusevangeliets ”ma’goi” som det står i den grekiska grundtexten, blev med tiden inte bara vise män utan också ”heliga tre konungar” när historien berättades vidare. I evangelistens text står inte ens att de var tre, absolut inte att de själva hade kunglig värdighet och allra minst att de som traditionen småningom uppger hette Kaspar, Melchior och Balthasar.

Den som i Tyskland besöker Kölnerdomen, får kanske höra talas om ”trekungaskrinet” som sägs innehålla reliker av dem.

Den judiske kungens stjärna

Låt oss emellertid först ställa den strikt historiska frågan om stjärntydare i Babylonien verkligen kan ha sett något märkvärdigt på himlavalvet, något som de dessutom kunde föreställa sig gällde judarna och en kung i deras land. 

Det förekommer faktiskt en lärd diskussion om Betlehemsstjärnan. Bibelkommissionen, som gav oss nyöversättningen av Nya testamentet, säger i en fotnot till Matteus 2:2: ”Antik stjärntydning utgick från att himlakropparnas inbördes läge bestämde människors och länders öden. ’Den judiske kungens stjärna’ kan därför vara ett möte mellan vissa planeter på någon punkt på himlavalvet, som tillmättes historisk betydelse.”

Möte mellan Jupiter och Saturnus

Kan då astronomerna peka på någon ovanlig konstellation på himlavalvet för omkring 2 000 år sedan? Den tyske teologen Ethelbert Stauffer konstaterade i boken Den historiske Jesus i ny belysning (på svenska 1960) att redan astronomen Kepler satte Matteustexten i förbindelse med ett ovanligt möte år 7 f Kr mellan planeterna Jupiter och Saturnus i Fiskarnas stjärnbild. Det gäller den ytterst sällsynta så kallade ”conjunctio magna”, som i denna form inträffar bara vart 794:e år. 

Stauffer hänvisar vidare till den så kallade ”stjärnkalendern från Sippar”, en babylonisk kilskriftstavla som några forskare tror färdigställdes år 8 före Kristus vid ett gammalt observatorium Stauffer vill kalla den tidens Greenwich. Sippar-kalendern visar att man förutsåg Jupiters möte med Saturnus i Fiskarnas stjärnbild.

På grundval av dessa data konstruerar Stauffer en teori. Under antiken menade man att Jupiter var världshärskarens stjärna, och somliga kallade Saturnus för det judiska landets stjärna. När den för ovanlighetens skull uppträdde i Fiskarnas bild, kunde det uppfattas som ett tecken på något avgörande nytt. Nu den djärva slutsatsen: astrologerna kan ha föreställt sig att en ny världshärskare skulle födas i det land där Herodes den store regerade.

Dionysios Exiguus felräkning

Vän av historisk reda kan genast invända att Keplers beräkning gäller året 7 före vår tidräknings början. Men vi räknar ju tiden från Jesu födelse år 1, inte sant? Faller inte hela konstruktionsförsöket av Betlehems stjärna platt genom det enkla påpekandet? Det måste annars vara något lurt med hela historieskrivningen!

Ja, det sistnämnda är alldeles riktigt – men det felaktiga behöver inte alls gälla en sammanställning av Herodes med Jesusbarnet utan avser hela beräkningen av tiden för Kristi födelse. 

Som många nog har hört men kanske glömt är det fråga om en felräkning bakåt i tiden av den man som fann på den nu gällande kronologin. Denna går tillbaka till munken Dionysios Exiguus, som med nuvarande sätt att bestämma tid levde på 500-talet. Man kan säga att hans intention var följande: kunde det vara sant – och det trodde han ju själv – att Jesus var Guds egen son som kom till vår jord, så måste det vara det viktigaste av allt som skett. Därför borde en ny tid räknas från Jesu födelse. 

Jesus föddes senast år 4 f Kr

Men Dionysios själv var inte korrekt i sitt baklängesräknande. Ingångsåret för den nya tidräkningen placerades fel. År 4 före Kristus dog Herodes den store – det vet vi av flera källor – och hos Matteus står att Jesusbarnet föddes ”på konung Herodes tid”. Alltså föddes Jesus senast år 4 före vår tidräknings början – onekligen lite bisarrt om man besinnar dess egentliga idé. 

Den äldsta kristna trosbekännelsen säger att Jesus blev ”dödad under Pontius Pilatus”. Denne prokurators eller landshövdings makt var relativt sett mycket mindre än Herodes den stores. Med tanke också på tidräkningen kunde det i historiens ljus varit befogat att det i bekännelsen även stått ”född på Herodes den stores tid”, kanske med tillägget ”räddad från hans mordförsök”.

Herodes desperat år 7 f Kr

Faktiskt kan Jesu födelse ha inträffat år 7 före vår tidräknings början, det år då Jupiter mötte Saturnus i Fiskarnas stjärnbild. Men det är förstås bara en teori. Vill man ändå plädera för att gossemorden i Betlehem var en historisk händelse, passar året 7 bra in i en konstruktion. 

För just det året uppträdde Herodes alldeles desperat. Det var då han fick för sig att hans egna två söner med den redan avrättade drottning Mariamne – de hette Alexander och Aristobulus – konspirerade mot honom för att få överta makten. År 7 före Kristus anklagade Herodes dessa sina egna barn, lät döma och till slut hänga dem! 

Om han strax efteråt av österländska astrologer hade fått höra spådomen att ett nyfött barn, inte hans eget, skulle växa upp och bli ny kung, kan man ana ett förnyat raseri.

Mer fantasifullt än seriöst skrev historikern Stauffer: ”Herodes blev nervös när man berättade för honom tecken i skyn och om gudsuppenbarelser, hur allt skulle omstörtas och en ny världshärskare skulle träda fram.”

En nova sågs år 4 f Kr

Eller hade astrologerna från österland i väster sett en så kallad ”nova”, en hastigt uppflammande stjärna? En hypotes är att ett sådant himlafenomen inträffade år 4 före vår tidräknings början. Det är frestande att säga att den gamle kung Herodes just det året verkade skvatt galen. Efter drottning Mariamnes avrättning år 29 f Kr hade han gift om sig gång på gång. 

Räknar man alla hustrurna Herodes den store hade måste man ta till båda händernas alla fingrar. Med alla dessa kvinnor fick han en stor skara barn, av vilka flera söner och möjliga tronarvingar. Herodes skrev och ändrade efterhand testamenten, sammanlagt sju stycken, vilka pekade ut vem eller vilka som skulle ta över hans makt. Han ändrade sig alltså gång på gång. 

En av dem som designerades till hans efterträdare men till slut föll i onåd och misstänkliggjordes som förrädare var Antipater, son till den första hustrun Doris som Herodes skilt sig från för Mariamnes skull. Antipater gick därför samma öde till mötes som Mariamne själv och hennes söner. Han avrättades år 4 f Kr, samma år då Herodes själv gick ur tiden.

Herodes psykiska tillstånd

Både historiker och diktare har funderat över Herodes psykiska tillstånd under hans senare regeringsår. Redan Josephus menade att kungen efter Mariamnes död, som han själv förorsakade, aldrig blev sig själv igen. Var det kanske en gud som drabbat honom med galenskap som straff? Herodes var så fäst vid Mariamne att han efteråt vägrade acceptera att hon var död. Han talade till henne som om hon fortfarande fanns vid hans sida. Visste han till slut inte längre vad han gjorde?

Pär Lagerkvist skildrar i romanen Mariamne också Herodes död och daterar den till året då stjärntydarna kom från Österlandet. Herodes hade då själv förstått att hans dagar var räknade. Astrologerna frågade om det nyfödda kungabarnet. Sedan de gått blickade Herodes själv upp mot det väldiga himlavalvet, och då ”sänkte stjärnorna sina kalla spjut i hans själ”. 

Ingen annan kung än han själv skulle få finnas, tänkte han, enligt Lagerkvist. ”Därför gav Herodes den befallning som var den förfärligaste han någonsin utfärdat.” Gossemorden i Betlehem var hans sista illgärning. Men när storkonungen till slut var alldeles ensam och maktlös, ropade han övergivet i mörkret den älskades namn: ”Mariamne! Mariamne!” Det är förstås en diktares historieskrivning.

Sammansatt personlighet

Uppenbart är att Herodes personlighet var sammansatt av olika böjelser och hans engagemang många. Det är svårt att teckna hans porträtt utan motsägelser. Pär Lagerkvist gör det i Mariamne kanske ändå en smula elakt ensidigt. Diktaren skriver att Herodes ”var en ökenmänniska”, och ”i hans öken fanns ingen undrets källa med friskt och klart vatten som man kunde hämta och vederkvicka sig med och bli en annan än den man var”. 

Josephus, den förste levnadstecknaren, framhöll emellertid också Herodes storsinthet, hans ibland överraskande generositet och hans stolta planer på att bygga för framtiden.

Herodes var emellertid knappast värd namnet familjefader. En tradition säger att själve kejsar Augustus, som hölls underrättad om Herodes familjetragedier, en gång sagt: ”Bättre vore att vara ett av hans svin än en av hans söner!”

Var Herodes en barnamördare?

Låt oss återvända till frågan om berättelsen om Herodes försök att döda Jesus är autentisk. Att Herodes död, såsom Pär Lagerkvist tänker sig, nära sammanföll med ett beordrat massmord på nyfödda och mycket små gossar i Betlehem kan man betvivla. Det kan i stället vara en skicklig litterär konstruktion. Författaren knöt an till vad folk ändå tog för sanning: Herodes den store var inte bara maktfullkomlig, han var en barnamördare.

När man granskar frågan kan man undra om inte redan evangelisten Matteus uppgifter om stjärntydarnas besök hos Herodes och vad som sedan följde var en pennans komposition. I så fall var det ett genialt grepp i urkristen teologi ägnat att understryka att en ny tid skulle komma, då tyrannen och våldsverkaren som var judarnas konung skulle få en efterföljare av annat slag, en fridsfurste som skulle komma med ett nytt Guds rike. Ja, den nya tiden hade redan brutit in då evangeliet skrevs!

Låt oss göra resonemanget ännu tydligare. Betlehems stjärna och astrologer må vara historisk verklighet eller inte. Matteusevangeliet har en teologi som förutsätter att läsarna kände till den maktfullkomlige, ibland uppenbart galne Herodes illdåd och hans slutliga fall från makten. Precis den bilden av storkonungen kunde utgöra en krass bakgrund för att lansera profetian om fridens och rättvisans rike, vars ankomst signalerades genom ett oskyddat barn.

Caesarea i ruiner

Vilket blir då Herodes eftermäle? Flertalet av hans stora byggnadsverk har raserats. Caesarea, staden tillägnad kejsaren, ligger i ruiner. Det stolta templet i Jerusalem raserades mindre än 100 år efter hans bortgång. Kanske skulle han själv vara helt glömd i dag utan det första evangeliets notis om att ”Jesus föddes i Betlehem på kung Herodes tid”. 

Vem skulle bry sig om att erinra om hans avrättningar av tre egna söner om det inte vore så att den förskräckliga historien utgör en makaber bakgrund för att ge trovärdighet åt berättelsen om barnamorden i Betlehem?

Barnens rättigheter uppmärksammas

Matteusevangeliets berättelse om Herodes framfart i Betlehem har gett eko långt in i vår egen tid. Redan vid slutet av 300-talet kom minnet av de stackars gossarna i Betlehem att firas under en särskild festdag, den 28 december i väst, en dag senare i öst. I Sverige var förresten vad vi kom att kalla ”Menlösa barns dag” helgdag fram till 1772. 

Ett beslut av 1989 års kyrkomöte har gett oss ett slags ersättning i vår egen tid: söndagen mellan jul och nyår uppmärksammas barnens rättigheter. På andra håll gjorde man i stället för att minnas det förfärliga något roligt av dagen. I Holland kunde till exempel barn och föräldrar i en lek byta både kläder och roller.

Men framför allt fick vi alla de mestadels så ljusa och glada berättelserna om heliga tre konungar som bar fram guld, välluktande rökelse och myrra till stallet i Betlehem. Vi fick trettondedag jul med särskilda psalmer och sånger, till exempel den från början latinska hymn som i svenska psalmboken börjar ”En stjärna gick på himlen fram, för Österns vise undersam”. Här i Sverige dessutom en oförgätligt vacker dikt av Viktor Rydberg. Vi minns ord som ”Natt över judaland, natt över Sion” och ”Stjärnan från Betlehem, leder ej bort men hem”.

De tre vise männen får nytt liv

Herodes den store är nog när allt kommer omkring nästan helt förgäten. Om gossemartyrerna verkligen har funnits, bör de förstås fortfarande pliktskyldigt hyllas. Men i många kalendrar står inte längre orden ”Menlösa barns dag” angivna för den 28 december. 

Astrologerna eller de vise männen eller, ännu hellre, heliga tre konungar får däremot år efter år nytt liv i tusentals och åter tusentals julkrubbor. Om Betlehems stjärna var en realitet, såsom en flammande nova eller en märklighet i planeters konjunktion och en astrologisk konstruktion, är en fråga som inte låter sig historiskt besvaras. Man kan alltså tvista huruvida den alls funnits.

Men absolut säkert är att stjärnan ändå i en ny mening finns idag. Den tycks ju lysa stark i juletid, i stora delar av världen. Hur kan det vara möjligt? Hur resonerar vi människor i den mån vi alls resonerar? Kanske så här: glöm Herodes den store, som likt många andra som kallats stora var en mycket liten människa i all sin grymma makt. Men stjärnan behöver vi. Den vill vi så gärna se i vintermörkret

Publicerad i Populär Historia 6/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också