Baptister utmanade doptvånget
Oavsett hur det var med den saken kan man i dessa båda frågor, dopet och nattvarden, iaktta en djupnande konflikt mellan väckelse och kyrka vid denna tid. För olika teologiska idéer fanns det under 1800-talet en ganska stor tolerans. Gällande dopet och nattvarden, däremot, fanns inget tolkningsutrymme alls.
De reglerades båda i lag och var avgörande för en persons ställning i samhället. Dopet skulle ske inom åtta dagar efter att ett barn hade fötts, annars kunde föräldrarna av tingsrätten straffas med kyrkoplikt, vilket innebar att de offentligt tvangs bekänna sin synd under gudstjänsten.
Lagstiftarna hade dock inte räknat med att någon medvetet skulle bryta mot förordningen, men nu utmanades doptvånget av baptisterna som medvetet avstod från att låta döpa sina barn. Det hände att barn till baptister tvångsdöptes med hänvisning till lagen, men den extrema åtgärden bidrog till ytterligare främlingskap inför den etablerade kyrkan.
Nattvard för att vara vittnesgill
Även nattvarden var lagstadgad. Något tvång att gå i kyrkan fanns inte, även om sådana uppgifter förekommer ibland, men däremot fanns det ett slags nattvardstvång i så måtto att en person som inte hade tagit emot sakramentet inte heller var vittnesgill. Därmed kunde personen inte heller skriva under några handlingar.
Mot detta bruk invände de ”väckta” med kraft. Tvånget innebar, menade de, att det samlades både troende och icke troende, frälsta och syndare, vid nattvardsbordet. Att sakramentet användes för rent borgerliga syften innebar också, enligt kritikerna, att det fråntogs sin karaktär av helig handling. Nattvardstvånget upphävdes visserligen 1863, men kritiken levde kvar och ledde till bildandet av så kallade nattvardsföreningar för verkligt troende.
Sakramenten i fokus
Att striden kom att stå omkring just dessa båda frågor säger också något om vad ”enheten i religionen” egentligen innebar. Det handlade inte främst om teologiska idéer eller uppfattningar om den rätta evangeliska läran – även bland biskoparna fanns företrädare för en mångfald av uppfattningar, somliga av dem betydligt längre ifrån de lutherska bekännelseskrifterna än väckelsens förkunnare.
Snarare gällde enheten de kyrkliga sederna. Nattvarden och dopet var kyrkliga och borgerliga monopolhandlingar, nära kopplade till civilsamhällets funktioner, och i och med väckelsen uppstod en strid om vem som egentligen ägde rätten till dessa symboler, förvaltandet av sakramenten.