Midsommarnatten 1886 blev konstnären Gustaf Cederström av en tillfällighet vittne till ett baptistdop. Händelsen gjorde starkt intryck på honom och han målade tavlan »Sommarnatt i Sverige», också känd som »Baptisterna».

© Svenska baptistsamfundet

Väckelserörelsens historia: När tron blev en privatsak

Väckelsen utgör en central del av den svenska 1800-tals­historien. Vid seklets ingång fanns en enda kyrka i landet, med monopol på förkunnelsen. Vid århundradets slut fanns flera trossamfund att välja mellan och religiositet hade i allt större utsträckning blivit en privat angelägenhet.

28 maj 2019 av Daniel Braw

En kväll i mitten av 1800-talet hade folket i en by i Värmland samlats ”till trängsel” för att lyssna till en kringresande predikant. Byns stadigvarande förkunnare, prosten på orten, var dock också närvarande och avbröt besökaren: ”Tig, du fanatiske villoande!” Prostens sällskap stämde in: ”Tig, din lede landsvägsstrykare!”. 

Predikanten blev tyst, men husbonden, som stod värd för kvällens samling, erinrade om husfriden och bad att få vara ifred i sitt hem. En ung man undrade om Kristus verkligen hade bjudit sina tjänare att avbryta och kasta ut dem som försökte föra folket till honom. 

En kvinna vände sig till prosten med en annan väl så brännande fråga: ”Om vi samlat oss kring brännvinsflaskorna till kortspel, dans, skändligt tal och andra mörkrets gärningar, hade prosten nog icke kommit hit för att hindra oss. Varför då se så illa därpå, att vi kommit samman för att i Guds ord söka tröst för vår själ samt hjälp mot våra synders nöd?”

Väckelse för andlig fördjupning

Om det verkligen gick till på detta sätt, är svårt att säga. Händelsen finns beskriven i Inre missionens historia (1896), en skildring av 1800-talets väckelse skriven av en av rörelsens egna ledargestalter, Jakob Ekman. Men oavsett sanningshalt sammanfattar historien mycket av det som väckelsen handlade om: det var en rörelse för andlig fördjupning som ansågs hota den allmänna ordningen. 

Det var en rörelse med början i människors hem som efter hand växte och blev en offentlig angelägenhet. Det var en rörelse för moralisk uppryckning som ifrågasatte moralens väktare, den etablerade kyrkan. Och det var en rörelse som, i sin tro på att lekmäns omdöme i andliga ting var väl så gott som de prästvigdas, kom att bidra såväl till en begynnande individualism som till samhällets sekularisering.

Många av de ledande inom väckelserörelsen var också ivriga nykterhetsföreträdare. »En läsare stör fröjden i en gillestuga». Målning från 1866 av Bengt Nordenberg.

© Nationalmuseum

Moraliskt uppvaknande

Väckelserörelsen inföll under 1800-talet. Vid seklets ingång fanns bara en etablerad kyrka i Sverige – vid århundradets slut hade inte bara flera frikyrkosamfund tillkommit, utan också en stark missionsrörelse inom kyrkan. Själva ordet väckelse syftar i första hand på ett uppvaknande från en andlig sömn och frågor om synd och det eviga livet fick genom rörelsen en stark aktualitet. 

Men det handlade också om ett moraliskt uppvaknande. Trots att kyrkan och kristendomen formellt hade en stark ställning i samhället, fanns åtskilliga företeelser – alkoholkonsumtion, kortspel och så vidare – som vittnade om helt andra livsmönster i praktiken. Det etablerade samhället uppvisade en dubbelmoral där väckelsen utgjorde en motkultur.

Pietismen på 1600-talet

Redan på 1600-talet hade en skara tyska teologer och präster noterat ett oroväckande glapp mellan den teologiska förkunnelsen, som kunde vara aldrig så renlärig, och hur livet i allmänhet levdes. Guds ord förkunnades visserligen och människor deltog i kyrkans högtider. Men gudstjänsterna upplevdes som tomma och andefattiga, och människornas sinnen och intresse riktade åt annat håll. 

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

En väg framåt som förordades var att de kristna skulle samlas för bön och bibelstudier i mindre grupper, så kallade konventiklar. Denna strömning kom att kallas pietismen, efter latinets ord för fromhet, och svenska utlandsstudenter och hemvändande krigsfångar tog med sig dess litteratur och idéer till Sverige.

Konventikelplakatet

Pietismen är en viktig del av 1800-talsväckelsens idémässiga förhistoria och en tydlig parallell finns också i hur den bemöttes från officiellt håll. Snarare än att välkomna denna rörelse för ”den sanna kristendomen” betraktade såväl prästerskapet som lagstiftarna den med viss oro. Vad som stod på spel, tycktes det ur deras perspektiv, var inget annat än den enhetlighet i religionen som ansågs vara en förutsättning för statens suveränitet och fortlevnad. 

För att stävja pietismens utbredning infördes i Sverige 1726 ett förbud mot alla privata samlingar för bön och bibelläsning utöver rena husandakter. 

Det så kallade konventikelplakatet gällde även kyrkans egna företrädare, i så måtto att en församlingspräst inte heller fick anordna några sammankomster utöver församlingsgudstjänster och husandakter. Lagstiftningen innebar ”ett hårt slag för pietismen och ett stort hinder för dess vidare utbredande”, som kyrkohistorikern Carl Alfred Cornelius (1828–93) senare noterade.

Fler skrifter än Bibeln lästes och diskuterades inom den växande folkrörelsen. Illustration ur
Kristens resa, utgåva från 1778.

Men redan på 1700-talet fanns alltså en efterfrågan på andlig fördjupning vid sidan om kyrkans ordinarie utbud, och samtidigt en uppfattning bland de styrande i kyrka och stat att sådana strömningar måste undertryckas. Under 1800-talet stegrades efterfrågan – och därmed eskalerade också konflikten.

Läsandet en grundbult i väckelsen

Liksom för den tidigare pietismen var väckelsen en rörelse där böcker och skrifter stod i centrum och på ett tidigt stadium kom de väckta att även gå under ett annat namn – läsarna. 

Och lästes gjordes det verkligen. Genom ökad tillgång till tryckta medier, i kombination med att allt fler blev läskunniga, gick väckelsen, som den nutida kyrkohistorikern Joel Halldorf skriver, ”från ett kyrkligt randfenomen till att bli en verklig folkrörelse”. Det var helt enkelt i läsandet som det hela började – organisationerna och samfunden kom senare, som en utveckling ur gemenskapen kring det skrivna ordet. 

Det andliga uppvaknandet hade alltså sina rötter i högst materiella förutsättningar, som utvecklandet av boktryckarkonsten, med vilken väckelsen hade gått hand i hand ända sedan pietismen uppstod i Tyskland på 1600-talet. Väckelsens historia är därmed i hög grad också det tryckta ordets historia.

Bibeln spreds i hemmen

Vad var det då som lästes? Länge var Psalmboken den mest spridda religiösa skriften i Sverige. En bibel var jämförelsevis dyr och svåråtkomlig, och år 1812 ägde bara omkring fyra procent av svenskarna en sådan. 1800-talet innebar
i detta avseende en revolution – efter omfattande insatser från olika bibelspridningssällskap hade i stort sett alla svenskar på 1880-talet tillgång till en bibel i hemmet.

Men det lästes också annat. Den tyske 1600-talsteologen Johann Arndts bok Den sanna kristendomen och den engelske författaren John Bunyans Kristens resa från 1600-talets slut (den första svenska översättningen kom 1727) var tidiga klassiker, liksom Martin Luthers skrifter. Med tiden kom ett ännu starkare anglosaxiskt inflytande att göra sig gällande, och olika gruppers vägar genom den andliga litteraturen skildes åt.

Även inom den vanliga kyrkan fanns predikanter med avvikande trosuppfattning som samlade många anhängare. Här Lars Levi Laestadius avbildad på altartavlan av Bror Hjort i Jukkasjärvi kyrka.

© IBL Bildbyrå

Väckelse inom Svenska kyrkan

De väckta läste alltså ivrigt, men så harmlöst som detta läsande kan tyckas, innebar det dock ett ifrågasättande av den rådande ordningen. Genom att studera och diskutera gjorde sig lekmän till lika goda uttolkare av den kristna tron som prästerna. Här uppstod en spänning i förhållande till det monopol på förkunnelse som var kyrkans.

Däremot var väckelsen inte från början en rörelse i direkt strid med kyrkan. Tvärtom ägde den inledningsvis rum inom dess ramar, och många av de tidiga väckelseförkunnarna var präster i den ”statskyrka” som senare dömdes ut som ”andligen död”. Det ömsesidiga ifrågasättandet blev dock efterhand alltmer öppet och radikalt. Till sist tog det sig uttryck i öppen separatism och bildandet av självständiga kyrkosamfund.

Till saken hör att enhetskyrkan inte var alldeles så enhetlig som den ofta framställts. Motstridiga teologiska strömningar förekom sida vid sida. En av de viktigare var den så kallade neologin, en teologisk riktning präglad av upplysningens idéer om förnuftet som utgångspunkt och riktmärke. 

Schartau och Læstadius

Under 1800-talets första hälft hade en slags prästväckelse ägt rum, som bland annat visade sig genom att människor sökte sig till dem vars förkunnelse de uppfattade som sann, äkta och angelägen. Till dessa senare präster hörde Peter Lorenz Sellergren (1768–1843), Henric Schartau (1757–1825), Jakob Hoof (1769–1839) och Lars Levi Læstadius (1800–61). De blev alla kända för sin predikokonst och samlade människor från vida omkring; så utpräglad var deras framtoning att deras efternamn snart förvandlades till -ismer.

Det finns förklaringar till detta sökande efter godkända präster med en mer innerlig framtoning. Prästyrket var under det tidiga 1800-talet ännu ett slags karriärväg, en utkomstmöjlighet för personer vars religiösa engagemang och teologiska utbildning kunde lämna mycket i övrigt att önska. 

Det förekom också att förkunnare som för egen del hyste så kallade neologiska uppfattningar ändå offentligt predikade kyrkans traditionella lära. Så kunde spänningar mellan olika strömningar i kyrkan hanteras, men det stärkte knappast predikans trovärdighet. En viss frustration med lokala präster torde således ha bidragit till att människor efter veckans arbete gav sig ut på milslånga vandringar för att få höra något annat än det de fick sig till livs i sin hembygds kyrka.

Erfarenhetens betydelse

1700-talspietismen hade också inneburit en mycket närmare koppling mellan avsändare och budskap. Underförstått: eftersom andlig kunskap i så hög grad var en fråga om erfarenhet, måste prästen ha upplevt vissa kriser eller ha uppnått viss mognad för att veta vad han talade om. Det saknar därför inte betydelse att de ovan nämnda populära prästerna alla hade gått igenom andliga och delvis offentliga kriser – Sellergren hade till exempel varit så alkoholiserad att han hade haft svårt att upprätthålla sin tjänst.

Men om prästen däremot saknade erfarenhet, med vilken rätt förkunnade han då Guds ord? När frågan väl hade ställts på detta vis föll det sig naturligt att undra över varför de prästvigda överhuvudtaget skulle ha en särställning som förkunnare och andliga ledare. Kunde inte lekmän vara precis lika bevandrade i Skriften och ha skådat lika djupt i Guds mysterier? Det var en hållning som ledde bort från den etablerade kyrkan.

Andliga traktater i miljonupplaga 

I centrum för väckelsen stod alltså ett trängande behov av andlig – och moralisk – pånyttfödelse och för dess ändamål utvecklades en egen infrastruktur. Så kallade traktatsällskap etablerades med uppgiften att sprida andliga småskrifter. Ett av dem, Evangeliska sällskapet, uppges under åren 1808–56 ha spridit hela tre miljoner traktater i Sverige. Försäljarna, som kallades kolportörer, fungerade samtidigt som ett slags predikanter.

I Stockholm tog sig väckelsen ett speciellt uttryck, såtillvida att en utländsk predikant blev tongivande. Den skotske metodistpastorn George Scott (1804–74) verkade på industrimannen Samuel Owens initiativ som själasörjare bland brittiska arbetare i huvudstaden, men kom också att nå ut till svenskar. 

Detta var egentligen förbjudet – till de lagar som hade stiftats för att skydda enheten i religionen hörde att utländska predikanter inte fick vända sig till en svensk åhörarkrets. Förbudet åtföljdes dock inte och Scott lärde sig till och med svenska och kunde förkunna på värdlandets modersmål. Enligt kyrkohistorikern Anders Jarlert har knappast någon enskild utländsk person efter reformationstiden betytt så mycket för förändringen av Sveriges religiösa struktur som Scott.

Predikanten Carl Olof Rosenius (nederst) fick stort inflytande inom väckelserörelsen genom tidskriften Pietisten, grundad 1842. Han var lärjunge till den skotske metodistpastorn George Scott (överst).

© Lars Ericsson (Pietisten)

Carl Olof Rosenius och nyevangelismen 

En av Scotts lärjungar kom också att få ett oerhört inflytande över väckelsens vidare utveckling: Carl Olof Rosenius (1816–68), som efter avbrutna präststudier blev medhjälpare i den ursprungligen engelskspråkiga Betlehemskyrkan i Stockholm. 

När Scott lämnade Sverige 1842 fick Rosenius ta över som lekmannapredikant, och genom den tidskrift han gav ut, Pietisten, nådde han en stor läsekrets. Rosenius blev genom dessa plattformar den ledande gestalten för den inomkyrkliga väckelsen som 1856 kom att organiseras i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen.

Men även om nyevangelismen, som den kallades, höll sig inom kyrkan innebar den samtidigt ett underkännande av den senares sätt att fungera. Man ”hade svårt att tänka sig ett framgångsrikt andligt arbete i statskyrkans bundna former, där ’oomvända, döda världsmänniskor’ stod i ledningen”, som kyrkohistorikern Carl Henrik Martling uttrycker det.

Konventikelplakatet avskaffas

1850-talet innebar, utöver Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens grundande, en rad viktiga förändringar som påverkade väckelsens fortsatta historia. 1857 hölls den första baptistiska konferensen i Sverige; det fanns då 45 baptistförsamlingar med drygt tvåtusen medlemmar i landet. Det är en remarkabel siffra, med tanke på att den första baptistförsamlingen hade grundats så sent som 1848 när fem vuxna döptes i Halland.

År 1858 avskaffades konventikelplakatet, eller snarare ersattes lagen av en mildare förordning: den som ville ordna sammankomster av religiöst slag utan prästs närvaro var tvungen att ansöka om särskilt tillstånd ifall samlingen skulle äga rum samtidigt med gudstjänsten i församlingen.

Rättegångar om religionsbrott

Under 1850-talet ökade antalet rättegångar med religiösa förtecken i Sverige. Det var inte bara konventikelplakatet, innan lagen ändrades, som tillämpades utan också missgärningsbalkens förbud mot ”gäckeri” med sakramenten, det vill säga att förrätta dop och utdela nattvarden utan att vara prästvigd. 1855 tillkom ytterligare en lag, den så kallade sakramentallagen, som innebar att såväl den som delade ut nattvarden utan att vara präst som den som tog emot denna från en icke prästvigd riskerade bötesstraff. 

Att antalet rättegångar ökade behöver dock inte ha berott på en strängare inställning till läsarna; Anders Jarlert menar att det snarare blev vanligare att bryta mot ordningen.

Genom vuxendopet utmanade baptisterna den etablerade kyrkans krav på att nyfödda skulle genomgå riten inom åtta dagar. Bilden visar ett så kallat troende-dop i Sverige på 1920-talet.

© Lesjöfors museum

Baptister utmanade doptvånget

Oavsett hur det var med den saken kan man i dessa båda frågor, dopet och nattvarden, iaktta en djupnande konflikt mellan väckelse och kyrka vid denna tid. För olika teologiska idéer fanns det under 1800-talet en ganska stor tolerans. Gällande dopet och nattvarden, däremot, fanns inget tolkningsutrymme alls. 

De reglerades båda i lag och var avgörande för en persons ställning i samhället. Dopet skulle ske inom åtta dagar efter att ett barn hade fötts, annars kunde föräldrarna av tingsrätten straffas med kyrkoplikt, vilket innebar att de offentligt tvangs bekänna sin synd under gudstjänsten.

Lagstiftarna hade dock inte räknat med att någon medvetet skulle bryta mot förordningen, men nu utmanades doptvånget av baptisterna som medvetet avstod från att låta döpa sina barn. Det hände att barn till baptister tvångsdöptes med hänvisning till lagen, men den extrema åtgärden bidrog till ytterligare främlingskap inför den etablerade kyrkan.

Nattvard för att vara vittnesgill

Även nattvarden var lagstadgad. Något tvång att gå i kyrkan fanns inte, även om sådana uppgifter förekommer ibland, men däremot fanns det ett slags nattvardstvång i så måtto att en person som inte hade tagit emot sakramentet inte heller var vittnesgill. Därmed kunde personen inte heller skriva under några handlingar.

Mot detta bruk invände de ”väckta” med kraft. Tvånget innebar, menade de, att det samlades både troende och icke troende, frälsta och syndare, vid nattvardsbordet. Att sakramentet användes för rent borgerliga syften innebar också, enligt kritikerna, att det fråntogs sin karaktär av helig handling. Nattvardstvånget upphävdes visserligen 1863, men kritiken levde kvar och ledde till bildandet av så kallade nattvardsföreningar för verkligt troende.

Sakramenten i fokus

Att striden kom att stå omkring just dessa båda frågor säger också något om vad ”enheten i religionen” egentligen innebar. Det handlade inte främst om teologiska idéer eller uppfattningar om den rätta evangeliska läran – även bland biskoparna fanns företrädare för en mångfald av uppfattningar, somliga av dem betydligt längre ifrån de lutherska bekännelseskrifterna än väckelsens förkunnare. 

Snarare gällde enheten de kyrkliga sederna. Nattvarden och dopet var kyrkliga och borgerliga monopolhandlingar, nära kopplade till civilsamhällets funktioner, och i och med väckelsen uppstod en strid om vem som egentligen ägde rätten till dessa symboler, förvaltandet av sakramenten.

Blasieholmskyrkan i Stockholm, invigd 1868, var en av de frikyrkor som tilläts efter att konventikelplakatet upphävts. Bild ur Ny Illustrerad Tidning från 1876.

Medelklassens krav på frihetsreformer

Även om väckelsen i hög grad befann sig i konflikt med ”världen” och dess ideal, fanns det beröringspunkter med sekulära krafter i samhället. Under 1800-talets första hälft befanns den rådande samhällsordningen illa anpassad till de sociala och ekonomiska förändringar som pågick. 

Den framväxande medelklassen passade varken in i skråväsendet eller det politiska systemet med fyra ständer, och började därför kräva frihetsreformer i liberal anda. Till dessa hörde inte bara uppenbara behov som näringsfrihet och representationsreformer utan också tryckfrihet och religionsfrihet.

Religion som privatsak

Religion som en privat angelägenhet, och framför allt som en fråga om vilja, samvete och eget förstånd, är i dag självklarheter. Likaså tanken att församlingar bildas genom att medlemmar sluter sig samman. Men allt detta är ett arv från väckelsen.

Enhetskyrkan som idé är desto mer främmande för oss i dag. Den måste dock betraktas mot sin historiska bakgrund. Religionskrigens 1600-tal var inte långt borta när konventikelplakatet blev till. Det fanns högst levande farhågor för irrläror och söndring i kyrkligt hänseende. En sammanhållen kyrka var en förutsättning, så uppfattades det, för fred och samhälleligt fortbestånd.

I 1634 års regeringsform hade tanken formulerats så att ”enigheten i religionen och den rätta gudstjänsten är den kraftigaste grundval till ett lovligt, samdräktigt och varaktigt regemente”. Samtidigt innehades många samhällspositioner, som i dag uppfattas som sekulära, av kyrkliga företrädare. Enigheten i religionen var även i detta sammanhang en statlig angelägenhet. Vad som förkunnades och av vem blev en existentiell fråga, i betydelsen en fråga om statens fortlevnad.

Möjligt lämna Svenska kyrkan 1860

Men undan för undan nedmonterades kyrkomonopolet under 1800-talet. 1860 förekommer för första gången uttrycket ”Svenska kyrkan” i en lagtext; ett starkt anspråk kan tyckas, men att kyrkan överhuvudtaget fick ett namn innebar samtidigt underförstått att den inte var det enda tänkbara samfundet i Sverige. Och just detta var innebörden av den aktuella lagen, den så kallade dissenterlagen. För första gången blev det nu möjligt att begära utträde ur Svenska kyrkan och inträda i något annat trossamfund som hade godkänts av staten.

En ny typ av samlingslokal fick även sitt genomslag på 1850-talet: missionshuset. Runtom i landet började det byggas särskilda hus för väckelsens gemenskaper. Ett av de äldsta är bönhuset i Riseberga, Närke, invigt 1855, uppfört av godsägaren Olof Gabriel Hedengren efter ett andligt uppvaknande.

Bönhuset i Riseberga, Närke, invigdes 1855 och är ett av Sveriges äldsta missionshus.

© Fallet

Missionshus byggdes överallt 

Vanligare var dock att uppförandet av missionshus skedde genom kollektiv ansträngning, och efter konventikelplakatets upphävande 1858 tog byggnationen verklig fart. Från seklets slut berättar Kungl Maj:ts befallningshavande från Jönköpings län: ”Antalet af de så kallade missions- och bönehusen, hvilka de frikyrklige låtit bygga åt sig, uppgick vid periodens slut allenast å länets landsbygd till 138. Från Vestra härad omtalas, att i en socken inom häradet finnas sex missionshus. Tre missionshus inom en och samma socken förekomma ganska ofta.”

Byggandet gick hand i hand med det nya Sverige som växte fram i och med järnvägsbyggandet. ”På landsbygden drogs järnvägarna ofta långt från kyrkbyarna. De nya stationssamhällena hade ingen ’kyrka mitt i byn’, däremot byggdes ofta ett missionshus där”, som Anders Jarlert skriver.

Missionshusen gestaltade väckelsens ideal: enkla till utformningen och med förkunnelsen i centrum. Men de förändrade också rörelsens inriktning och utbredning. Redan från början hade den i kraft av sina skrifter varit gränsöverskridande, en ”litterär offentlighet”, och samtidigt privat, med sin bas i människors hem. Nu blev den, genom de nya byggnaderna och de föreningar som nyttjade dem, en rörelse med egen organisation och geografi. Samtidigt stärktes självständigheten i förhållande till den etablerade kyrkan.

Nya samfund bildades och splittrades 

Det var också nu den verkliga separatismens epok inleddes, med mängder av nya samfund. Fribaptistsamfundet grundades 1872. Sex år senare, efter en kontrovers om nattvardsfirande, gjordes en utbrytning ur Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen under ledning av P P Waldenström, och Svenska Missionsförbundet instiftades. Adventistsamfundet bildades 1880, Helgelseförbundet 1887 och Örebro Missionsförening 1892. Frälsningsarméns verksamhet i Sverige kom igång 1882. 

Under de årtionden som följde tillkom ytterligare samfund samtidigt som existerande splittrades. 1911 uteslöts en teologiskt konservativ gruppering ur Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och bildade istället Bibeltrogna vänner och 1913 uteslöts Filadelfiaförsamlingen i Stockholm ur Svenska Baptistsamfundet och blev den svenska Pingströrelsen.

Ungkyrkorörelsen i Svenska kyrkan

Det dröjde länge innan den ifrågasatta enhetskyrkan förmådde samla sig till något mer än reaktion och repression som svar på väckelsen. Vissa aspekter av rörelsen tillägnade man sig, såsom söndagsskolan. Men något eget, framåtsyftande arbete märktes inte förrän ungkyrkorörelsen tog fart i början av 1900-talet. 

I dess program, med visionen av folkkyrkan, märks en tydlig önskan att vinna åter Sveriges folk för Gud inom Svenska kyrkan. Efter årtionden av separatism fick – skulle man kunna säga – Svenska kyrkan sin egen väckelserörelse.

Söndagsskolan uppstod inom frikyrkorörelsen och var en av de företeelser som den etablerade kyrkan tog till sig. Foto från en av Svenska kyrkans söndagsskolor i Malmö, 1970-tal.

© IBL Bildbyrå

Religionsfrihet i lag 

På 1950-talet fick Sverige en ny religionsfrihetslagstiftning. De första fyra paragraferna sammanfattade allt det som 1800-talets väckelse hade hoppats på och kämpat för:

”Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets- lugn -eller åstadkommer allmän förargelse. Det står envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra. För offentlig gudstjänst gälla ej andra hinder än sådana som- i allmänhet äro stadgade för sammankomst, till -vilken allmänheten har tillträde. Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse vare utan verkan. Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst.”

Genom lagen förlorade Svenska kyrkan all kontroll över religiösa sammankomster, samtidigt som samfundstillhörigheten gjordes till en helt och hållet frivillig angelägenhet. Sambandet mellan svenskt medborgarskap och medlemskap i Svenska kyrkan upplöstes, och man behövde inte längre inträda i ett annat samfund för att få tillstånd att utträda ur Svenska kyrkan. Den slutgiltiga separationen mellan kyrka och stat dröjde förvisso ända till år 2000, men redan nu blev Svenska kyrkan i princip likställd med andra trossamfund.

Livets ord på senare tid

Paradoxalt nog tog också väckelsens historia slut, eller i alla fall en annan vändning, här någonstans. Enstaka nya rörelser har etablerats efter 1950-talet, varav Livets ord har varit mest spektakulär, men inga har haft det breda anslag och den starka allmänna dragningskraft som 1800-talets väckelse hade. 

De en gång så centrala livsstilsfrågorna hos de ursprungliga frikyrkorna – alkohol och dans, till exempel – har tonats ner, liksom skillnaderna mellan olika samfund. Flera kyrkosammanslagningar har också genomförts.

Men framför allt har väckelsens individualism, som fanns med redan från början i fokuseringen på den personliga gudserfarenheten, dragits till sin spets. ”Medlemmarna orienterar sig inte längre i förhållande till den egna traditionen, utan väljer fritt ur den breda kristna traditionen – eller i vissa fall ur ett ännu bredare religiöst utbud”, skriver Joel Halldorf. ”Var och en nyttjar de medel som de menar hjälper deras personliga kristna liv.”

Publicerad i Populär Historia 3/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också