Sixtus V – påven som byggde Rom
Sixtus V (1585–90) är en av de verkliga kraftpåvarna. Liksom den store konstpåven Julius II var han utrustad med en järnvilja, och med en kort stubin som inte tålde motsägelse, och som denne var han en boren härskarnatur. Julius tillnamn Il Terribile (”den förskräcklige”) applicerades mycket riktigt snart också på Sixtus.
Sixtus var en motreformationens påve. Luthers reformation hade grundligt skakat om i den katolska världen. Man levde i ett konstant spänningsförhållande till de protestantiska avfällingarna men hade sedan det tridentinska kyrkomötet i århundradets mitt gått in för motattack. Det ledde till en ständig tävlan, en konkurrenssituation där det gällde att visa vem som var bäst. Den beslutsamma koncentrationen på staden Rom var ett led i denna strävan. Rom, urkristendomens hemort, skulle bli en pånyttfödd kristenhets huvudstad, förskönad och effektiviserad till det yttre, men också inåt sanerad och befriad från all moralisk röta. Det är i denna strängare anda som inkvisitionsdomstolen får ökad betydelse, och det är i den andan som de tidigkristna gestalterna träder fram i teologi och konst: genom att härleda sin obrutna tradition från dessa betonar den katolska kyrkan sitt tolkningsföreträde inför de protestantiska nymodigheterna. Sixtus vetenskapliga intresse för till exempel kyrkofadern Ambrosius skrifter är en tidstypisk företeelse, ett uttryck för den kampanda som fortsätter att gälla under hela den efterföljande barockperioden. Motreformationen är en tid av hårdnad ideologi.
Sixtus barndom hade varit blygsam. Han hette egentligen Felice Peretti och var son till en fattig trädgårdsmästare i Montalto. Sin första skolning fick han i ett franciskanerkloster, under en morbrors överinseende. Morbrodern var en av munkarna i klostret, en man utrustad med hårda nypor: stryk blev vardagsmat för den lille Felice. Som tolvåring avlade han sitt ordenslöfte, förmodligen för all framtid påverkad av denna stränga miljö. Sitt goda läshuvud fyllde han med en gedigen teologisk skolning vid olika universitet, blev magister i teologi och utsågs till biskop. När han 1570 vid nästan 50 års ålder utnämndes till kardinal hade han gjort en kometkarriär. Han tog sig namnet Montalto efter sin hemstad, flyttade till Rom och byggde sig ett palats uppe på Esquilinen.
Men hans karriär var inte slut. Efter femton år som kardinal valdes den forne fattiggossen till innehavare av sin kyrkas högsta ämbete.
En envis anekdot påstår att Peretti slugt understödde sin egen kandidatur genom att under hela konklaven orkeslös tulta omkring stödd på sin käpp; för oeniga kardinaler var en snart död påve ett lockbete som gav andhämtningspaus. Anekdoten tillhör legendfloran, men Peretti blev vald och någon orkeslöshet sågs hur som helst inte längre till. Den nye påvens gammelmanskäpp förvandlades raskt till en knölpåk.
Knölpåken var hans medel. För att se hans mål får man bege sig till Santa Maria Maggiore, till Sixtus gravkapell. Där är han avbildad på det sätt han själv ville framstå, en knäböjande gestalt i ödmjuk bön inför den krubba som under hans tid var kapellets förnämsta relik. Marmorrelieferna bakom den fromme knäböjaren visar symboler för fred och rättskipning: en skön gudinna trampar ner våldets vapen, en annan håller rättvisans vågskål i sin hand. Under ett skuggande träd sover en ung man fridfullt. Hans öppna penningpung ligger orörd framför honom i gräset. I Sixtus idyll lyser alla fridstörare med sin frånvaro, de har oskadliggjorts, och i bildsvitens bakgrund får vi veta hur: några soldater visar stolt upp deras avhuggna huvuden. Sixtus har gjort slut på all ondska.
Huvudena på bilden har mer än symbolvärde. Sixtus åtgärder mot banditväsendet hade varit drakoniska. Med amnesti och guld hade han lockat tjallare att avslöja sina medbrottslingar, och avrättningsplatsen vid Castel Sant’Angelo hade sett åtskilliga skurkars huvuden rulla, huvuden som till skräck och varnagel spikats upp på den intilliggande Angelobron. Priset för Sixtus frid var alltså mycket högt. Det står en stank av ruttnande lik kring hans regim.
Men det finns förmildrande omständigheter kring denna skoningslöshet. Sixtus tid var inte vår. Synen på brottslingar var rent generellt hård på hans tid och avrättning var ett godtaget medel för brottsbekämpning. Anarkin var vid hans trontillträde i det närmaste total, ingen gick säker på gatorna, rån, mord och överfall satte skräck i befolkningen. Banditligorna på landsbygden, ofta lierade med den lokala adeln, höll på att utvecklas till regelrätta arméer och tycktes hota påvestatens själva grund. Sixtus rättskipning tog inte hänsyn till börd. Hans bila föll demokratiskt över såväl hög som låg, och efter kort tid föreföll det som om han definitivt hade lyckats utrota allt banditväsende. Många var utan tvivel tacksamma över sin ökade säkerhet.
Som så ofta ersattes ett gammalt skräckvälde med ett nytt. I vällovligt nit förbjöd Sixtus bärandet av vapen, men straffet för överträdelse – döden – väckte ont blod. Också moraliska överträdelser bestraffade han skoningslöst. Homosexualitet, incest och abort belades med dödsstraff, sabbatsöverträdare sändes till galärerna och ryktessmidare fick tungan avskuren. Dödsstraff för äktenskapsbrott förhindrades genom kardinalernas veto.
Inte heller sin avsikt att fördriva skökorna från staden lyckades Sixtus genomdriva. De gav kyrkan dåligt rykte och var en följd av den kyrkliga administrationens mansdominans. Den manliga delen av befolkningen var mer än dubbelt så stor som den kvinnliga, och överskottet – mer än 60 000 män, alltifrån kardinaler till tjänare – hade länge borgat för en omfattande prostitutionshandel. Skökorna – 13 000 till antalet enligt icke helt pålitliga uppgifter – förvisades dock från huvudgatorna och förbjöds att visa sig ute efter solnedgången.
Det fanns inga brott som kunde förlåtas; alla brottslingar skulle bokstavligen utrotas från jordens yta. Med en sådan påve, menade de snart luttrade romarna, hade inte ens Petrus gått fri: han som en gång huggit örat av översteprästens tjänare!
För egen del drogs denne hårdföre påve inte med några besvärande laster. Han levde asketiskt, var sparsamt lagd och behövde mycket lite sömn. Däremot ägde han ett övermått av energi. Han gav den ökat spelrum genom en omorganisation av kurian, som inte bara effektiviserade den kyrkliga förvaltningen utan på köpet gav honom själv ökad beslutsmakt. Han ville inte bromsas av någon byråkrati. Vid sitt trontillträde hade han redan hunnit fylla 65 år. Tiden var knapp.
Och det var åtskilligt han hann med under sina fem år på tronen. Hans intresse för det sociala inskränkte sig inte till att halshugga bort problemen. Han försökte faktiskt också förebygga dem. För att ge de fattiga en hederlig försörjning grundade han fattighus där unga flickor och pojkar fick lära sig yrken, och han försökte skapa arbetstillfällen genom att i det av hävd industrifattiga Rom sätta igång en industriell verksamhet, bland annat silkesodling och ylleväverier. Han genomförde också en – delvis lyckad – torrläggning av de pontinska träsken, hemvist för den fruktade malariamyggan och en allvarlig hälsofara.
Mest betydande av allt var dock hans omvandling av själva staden Rom. Det är med Sixtus V som Rom får en målmedveten stadsplanering och dagens moderna gatunät ser dagens ljus. Något liknande kunde varken Paris eller London uppvisa. Med sina nya framtidsinriktade gator kom Sixtus Rom att inta en tätplats bland Europas storstäder.
De största ingreppen gjordes i Rione Monti, den stadsdel som innanför den aurelianska muren omfattar de tre kullarna Quirinalen, Viminalen och Esquilinen. Det var en trakt som låg i det närmaste öde. Vattenförsörjningens upphörande hade redan under senantiken gjort den obeboelig, stadskärnan hade förflyttats till Tiberstranden nere på Marsfältet och de torrlagda kullarna bestod sedan sekler av ruinrester och lantliga vingårdar.
Det var denna öde bygd som nu skulle urbaniseras. På Quirinalen fanns redan det påvliga sommarpalatset (nu presidentpalats), påbörjat av Sixtus företrädare Gregorius XIII vid samma tid som Sixtus själv i Santa Maria Maggiores närhet på Esquilinen hade uppfört sitt kardinalspalats.
Dessa lantliga kullar skulle nu förses med vatten. Arbetet på vattenledningen, en förfallen romarakvedukt från Alexander Severus tid, sysselsatte mer än 2 000 man och mötte många motgångar innan det var klart. Det blev ett 20 km långt ständigt rinnande flöde vars källor påven egenhändigt tillhandlat sig av deras ägare, familjen Colonna. Domenico Fontana, påvens egen husarkitekt, var den som svarade för det lyckosamma tekniska utförandet och han krönte sitt arbete med en pampig fontän vid (nuvarande) Largo Susanna, det ställe där akvedukten slutade. Fontänen har utformats som en romersk triumfbåge, men med bibliska figurer instoppade i de tre valven, i det mittersta en imposant Moses som med sin stav slår fram vatten ur klippan till sitt törstande folk.
Allusionen är tydlig och dagens romresenärer som sökt sig till Berninis Teresa-skulptur i den intilliggande kyrkan Santa Maria della Victoria har sannolikt sett denne Moses-påve, som dessvärre kom att bli ful, så ful att dess skulptör i förtvivlan över kritiken ska ha begått självmord.
Domenico Fontana behövde inte tänka på något självmord. Han engagerades istället för det praktiska utförandet av påvens nästa steg i stadsomvandlingen. Med vattenförsörjningen på de tre kullarna ordnad gällde det att se till framkomligheten, och det var nu som Sixtus verkligt stora satsning tog sin början: det nät av långa raka gator som ännu utgör de stora trafiklederna i Rom. Först att fullbordas var Via Sistina, gatan som i en 3 km lång sträckning går från Santa Maria Maggiore till Trinità dei Monti vid Spanska trappan och från Santa Maria Maggiore i motsatt riktning till Santa Croce in Gerusalemme. Från Santa Maria Maggiore ledde snart också en gata till San Lorenzo fuori le mura och ytterligare en – Via Merulana – till Roms domkyrka, San Giovanni in Laterano med det påvliga lateranpalatset. Santa Maria Maggiore blev alltså den mittpunkt från vilken de nya gatorna strålade ut till dessa andra kyrkor. Idén med strålgator var inte ny. Sixtus hade en förebild i de tre gator (Ripettan, Corson, Via del Babuino) som från stadens inkörsport vid Piazza del Popolo stjärnlikt ledde in i staden.
En huvudtanke som påven hade var att underlätta vallfarten för de pilgrimer som besökte staden: den medeltida traditionen med de sju pilgrimskyrkorna hade just vid denna tid börjat återupplivas. Också vissa utvalda romarminnen skulle hedras. Den långa smala gatan från Santa Maria Maggiore till Trajanuskolonnen, Via Panisperna, blev emellertid inte färdigbyggd – terrängen var för oländig – men Trajanuskolonnen, som skulle ha bildat landmärke i gatans slut, införlivades istället ceremoniellt i den kristna stadsbilden. Den triumferande hednakejsaren Trajanus hivades ner från sin piedestal och upp hissades istället aposteln Petrus, en hastigt tillverkad bronsstaty, vars material kostade flera antika bronser deras liv. Och samma öde som Trajanus mötte Marcus Aurelius uppe på sin kolonn: den gamle hedningen störtades, och den kristne Paulus intog hans plats.
Det var fråga om en fundamental omvandling av staden, ett medvetet försök till storstadsbyggande. Ändå är det inte utan att man blir glad över att Sixtus aldrig hann ro alla sina idéer i land. Han planerade nya strålgator kring såväl Trajanuskolonnen som Colosseum och Lateranen. Sixtus oändliga avenyer är – det vet varje romfarare – monotona att gå på; hade hans planer förverkligats skulle det helt ha tagit kål på det organiskt framvuxna, det charmfullt kringelikrokiga i staden. Utan sitt gatuvirrvarr hade Rom inte längre varit Rom. För Marsfältets del var det nära ögat, men avlägsnandet av husgyttret i denna tätbefolkade stadsdel skulle ha inneburit expropriering och skyhöga kostnader. Påven fick vackert lov att backa.
Den förbättrade framkomligheten födde fordonstrafik. Den hittills ridande noblessen började åka omkring i ekipage, förnäma statussymboler som snart nog blev högsta mode. Försöken att via skattelättnader och andra privilegier locka folk att bosätta sig kring de nydragna gatorna stötte dock på motstånd. Rione Monti behöll ännu länge sin lantliga prägel, och Roms befolkning fortsatte i sekler att obekymrat tränga ihop sig nere på Marsfältet. Påvens försök att blåsa liv i det nya området genom att kommendera upp den folkliga kreatursmarknaden vid Campo de’ Fiori till platsen framför Diocletianus termer blev heller ingen succé.
Även Sixtus måtte ha insett att hans kilometerlånga nya gator uppfattades som besvärande ändlösa att promenera på. Han löste problemet genom att på piazzorna som markerade de nya gatornas slut placera ut obelisker. De sticker än i dag upp på långt håll, strama utropstecken som upplyser den tröstlöse vandraren om att gatan faktiskt har ett slut. En del grävdes upp ur kulturlagren, egyptiska solur som romarna en gång stulit med hem till Rom. Formade som strålar, och symboler för en hednisk solgud, kristnades de för säkerhets skull innan de restes i gatubilden: på toppen av varje obelisk fästes ett segerrikt kors, högt uppe i luften triumferande över dess hednaursprung.
Att resa dessa kolosser var ingen lätt match; tidigare försök hade stött på oöverstigliga tekniska hinder. Sixtus löste problemet genom en tävling – som vanns av hans gamle favorit, Fontana. Premiären gällde en mastig granitkoloss från Heliopolis, 25 meter hög, som alltsedan Caligulas dagar stått på Neros cirkus vid Vatikanområdet. Den skulle nu flyttas till den öppna piazzan framför Peterskyrkan, en sträcka på 250 meter. Fontana skaffade fram kraftiga stockar för ändamålet, vissa av dem så tunga att det krävdes sju par oxar för att föra dem till platsen. Med stor möda lyckades man lägga obelisken tillrätta på marken, varefter den längs en jordvall drogs upp till sin nya plats på ofantliga rullar. 140 hästar och 800 män behövdes, men det gick, en prestation som renderade Fontana stor beundran. Han adlades på stubinen och överöstes med pengar, hans arbetare bjöds på stor fest. Det lyckade försöket uppmuntrade påven och obelisker restes snart i hela Rom, till exempel i gatslutet vid Lateranen och på Piazza del Popolo. Via Pias avslutning i den öppna piazzan utanför det påvliga Quirinalpalatset markerades med en statygrupp, de senantika marmortvillingarna Castor och Pollux, som släpats dit från ruinerna av Konstantins termer i närheten.
Också byggnader hann Sixtus strö omkring sig under sina fem år. Det förfallna medeltida Lateranpalatset revs och gav rum för ytterligare en skapelse av Fontana, ett ståtligt men småtråkigt palats som inte sett många påvar trivas hos sig. Istället satsade påven nu på Vatikanen. Den nuvarande bostadsflygeln kom till, liksom de praktfullt ändlösa bibliotekssalar som dagens pilgrimer så tålmodigt genomtraskar på sin obligatoriska vandring till Sixtinska kapellet.
Biblioteket var påvens skötebarn. Sixtus var trots sin handlingskraftiga natur en läsande och skrivande påve och en brinnande teologisk forskare. Under sin kardinalstid hade han tålmodigt redigerat Ambrosius skrifter, som påve kände han sig stressad. Fast besluten att få den pågående revideringen av den latinska bibeln, Vulgata, slutförd under sitt pontifikat mer eller mindre ryckte han texten ur experternas händer. Den kom ut full av hans fel och åkte när han dog mycket snabbt i papperskorgen.
Också hans övriga planer avbröts. De redan påbörjade arbetena med att omvandla Colosseum till hantverkslokaler kom av sig, Colosseum fick förbli Colosseum.
Och tur var det. Att Sixtus dog i tid och därmed besparade oss alltför långtgående omvandlingar av Rom kan vi tacka honom själv för. Den febrilt verksamme påven, alltid mer intresserad av sin verksamhet än av sitt väl, misskötte en trivial förkylning och dog i onödan. Han hade på en av de dagliga promenaderna i sin trädgård blivit kall men förmodligen aldrig noterat att han frös. Det var under dessa långpromenader i trädgården han för sina gäster omständligt brukade peka ut växter och påminna om sin fattiga barndom som trädgårdshantlangare och svinaherde. Han talade oavbrutet, i ett forsande flöde som inte kunde stängas av; pratandet var den stränge påvens passion. Det blev möjligen hans död.
Allt hade inte gått på räls för honom. Felslagna skördar förvärrade den fattigdom han velat förhindra, han såg banditväsendet återkomma. Han var inte populär. Vid påvens död uppstod formliga hatparoxysmer i Rom. Man kom framför allt ihåg de avhuggna huvudena på Angelobron, fler än melonerna på torget, som det hade börjat heta i staden. Roms store moderniserare dog osörjd av sina undersåtar.
Birgitta Kurtén Lindberg är författare och kulturskribent.
Med Kejserlig förebild
När den siste västromerske kejsaren avsattes år 476 vittrade resterna av Romarrikets centralmakt sönder på den italienska halvön. Men den fanns kvar som modell, en färdig form som lätt kunde fyllas. Det blev påvemakten som kom att fylla denna form. Det är ingen tillfällighet att den påvliga regeringen – kardinalskollegiet – än i dag heter kuria; den kejserliga romerska senaten var dess förebild. En annan förebild fanns i den romerska provinsförvaltningen. Det vittförgrenade nätet av provinser stod modell för de biskopsstift vars provinsguvernörer nu hette biskopar och där präster av lägre rang fungerade som deras underställda funktionärer. Förvaltningen var visserligen av andlig art, men de andliga makthavarna kom snart nog på kollisionskurs med sina världsliga rivaler och gränsen mellan andligt och profant blev suddig.
Utan denna romerskärvda förvaltning hade kyrkan aldrig kunnat nå den internationella maktposition den så snabbt gjorde. Den romerska kejsarmaktens fall var påvedömets själva förutsättning.
Påvens ställning var länge svag. I det italienska kärnlandet var barbarinvasioner ett ständigt gissel och intern laglöshet regel snarare än undantag. Den en gång så stolta miljonstaden Rom hade degraderats till en ruinstad, en lantlig håla där maffialiknande familjer bekämpade varandra i ett ständigt allas krig mot alla. Privata försvarstorn var de enda nybyggen som såg dagens ljus. Med sina många försvarstorn, som likt skyskrapor avtecknade sig mot himlen, liknade det medeltida Rom ett primitivt Manhattan.
Flera av de medeltida påvarna var framsprungna ur sådana mäktiga familjer. En sådan påve var Martin V av ätten Colonna. När han år 1420 red in i staden var det en hemkomst till ett förfallet Rom. Under närmare ett sekel hade påvarna då residerat i Avignon i den ”babyloniska fångenskap” som ytterst var ett uttryck för ett förkrossande franskt inflytande över Italien.
Hovets återkomst till Rom betydde ett uppsving för staden. Köpmän, kardinaler och pilgrimer gav arbete och utkomst. Ståtliga kardinalspalats började uppföras, konstnärer och arkitekter tillkallades av Martins efterträdare.
Några påvar har lämnat särskilt tydliga spår. I 1500-talets början tog Julius II tre av sin tids namnkunnigaste konstnärer i sin tjänst: Bramante påbörjade byggandet av nya Peterskyrkan, Rafael målade sina stanzer i det påvliga Vatikanpalatset och Michelangelo åstadkom sina bejublade takfresker i Sixtinska kapellet.
Med Sixtus V var det dags för stadsplanering. Det var nu det moderna Rom föddes.
