När vägen till jobbet gick över Himalaya
Svenska Missionsförbundet startade på 1890-talet mission i Östturkestan (senare kinesiska Sin-kiang), i hjärtat av de asiatiska bergstrakterna. Vägen dit gick till en början både ut och hem över Ryssland och Pamirs höjdplatåer, välkända från Sven Hedins expeditioner. Sista etapperna måste man gå 15–20 dagar med karavan genom dalar, bergspass och floder.
I Östturkestan kunde de svenska missionärerna verka under några decennier och hade till exempel besök av den unge Gustaf Mannerheim, när han som tsarrysk officer gjorde en spionresa i de kinesiska gränstrakterna och gästade de svenska missionärerna i Östturkestan – det finns både brev och bilder bevarade från det besöket.
Med första världskriget stängdes den ryska vägen och svenskarna var i flera år isolerade i Östturkestan. Men på 1920-talet öppnades möjligheter att istället resa via Indien. Den perioden varade fram till de kinesiska kommunisternas erövring av området 1949, då missionsverksamheten lades ner för gott.
Om resan via Ryssland hade varit en anmärkningsvärd fysisk och psykisk prestation, var det inget mot vad som väntade resenärerna på 1920- och 30-talen. De svenska missionärer som skulle arbeta i Östturkestan var knappast några uthållighetstränade idrottsmän – de var vanliga män och kvinnor och hade också i en del fall små barn med sig.
Flera av resenärerna har själva berättat om sina strapatser. Några av dem var dessutom skickliga fotografer och deras fantastiska bildmaterial har nu kunnat samlas ihop och säkras för eftervärlden.
En resa hösten 1925
En av de resor som källmaterialet berättar om startade i Göteborg den 15 juli 1925. Med fartyget Balder tog sig gruppen till London och därifrån med ”en gammal skorv” vidare till Gibraltar. Från Marseille reste man via Port Said till Röda havet. Den 14 augusti kom man fram till Bombay. Här stannade gruppen en vecka för att vila.
Man for därefter vidare med tåg via New Delhi till Rawalpindi i nuvarande Pakistan. Med bil tog man sig den 1 september österut mot Srinagar i Kashmir, där man fick börja ordna för karavantransporten. Gruppen bestod av sju missionärer – två män och fem kvinnor. Tre var veteraner, de övriga var ute på sin första resa.
Stort bagage tvingade svenskarna att dela upp sig på två karavaner. Den ena startade den 8 september, den andra två dagar senare. Ännu ett stycke hade resandet sina drägliga sidor då engelsmännen hade organiserat transporterna mellan Srinagar och Leh på liknande sätt som det gamla svenska skjutssystemet. Här hade lokalbefolkningen skyldighet att ställa upp med lastdjur och bärare – det gällde för missionärsgruppen att helst bli returlass för någon turkisk varukaravan från Leh på dessa leder där karavanerna gått i årtusenden.
Från Leh fick gruppen börja klättra uppåt i bergen. Den 3 oktober stretade människor och packdjur upp till Kardung-passet på över 5 000 meters höjd, lastade av djuren och hasade bagaget nedåt. Väl nere i Nubradalen kunde man tälta och till och med njuta av bad i varma källor innan nästa pass väntade efter några dagar.
Pilgrimer, köpmän och antiloper
Den 11 oktober skriver vår sagesman, missionären Sigfrid Moen, i sin dagbok: ”Söndag. Vi gick över Sassar-passet. Snö, is, kyla.” Dagen efter blandade man sig med den livliga trafiken på Depsang-platån: ”Mötte karavaner, pilgrimer från Khotan på väg till Mekka och hinduiska köpmän på väg hem. Såg också en mängd antiloper på slätten.”
Den 15 oktober tog sig den svenska missionärsgruppen över Karakorum-passet (5 654 meter över havet) med snö, oväder och kyla. En grupp mötande indiska köpmän bjöd på meloner och torkad frukt.
Längs eller tvärs över floderna gick färden vidare. Människorna var trötta och utsvultna, dragdjuren snubblade. De sista bergspassen passerades, med ständiga smärre olyckstillbud för hästar och åsnor. De vitnande kadavren av djur – och ibland människor – som gått under i kampen mot naturen utgjorde hela tiden en skrämmande relief. Först den 31 oktober kom Moens grupp fram till målet i Jarkend, alldeles lagom till två missionärskollegors bröllop där.
Svenskarna hade då varit på väg i 109 dagar från Göteborg. I 54 dagar hade man suttit på hästryggen och gått till fots över ”världens tak”.
En erfaren, lätt karavan ansågs behöva 16 dagar för den första svåra biten från Srinigar till Leh, en sträcka på 43 mil. I dag åker man på en bra väg och klarar resan med bil eller buss på två dagar.
Sigfrid Moens resa var ingen av de värre. Man slapp till exempel ha med sig några barn. För de livsfarliga transporterna över floder, längs raviner och över bergspass med bråddjupet någon meter vid sidan av färdvägen, måste barnen bäras så säkert som möjligt. Ett sätt var att placera de minsta i korgar som spändes över ryggen på starka och rutinerade bergshästar.
På hemresan för den första gruppen efter första världskriget, 1920, hade man inte mindre än sex barn med. Det minsta, bara ett halvår gammalt, satt i en påse som med kraftiga hängslen förankrats runt faderns hals. Inte blev det heller lättare för föräldrarna när de yngsta på de farligaste avsnitten av resan måste anförtros professionella, lokala bärare vars utseende kunde skrämma slag på den arma modern.
Drabbades av ”bergssjuka”
Moen ger med sin torra telegramstil knappast rättvisa åt de värsta mödor dessa svenskar kunde utsättas för på väg till eller från sin arbetsplats. En annan missionär, Gottfrid Palmberg, har levande berättat om vad hemresegruppen 1920 med de sex barnen tvingades utstå i ett område som enligt gruppens egna uppgifter ingen europeisk kvinna tidigare hade rest genom. Den oländiga terrängen rymde en rad faror – snö, is, kyla, olyckor – och gruppens medlemmar drabbades ofta av medicinska problem – ”bergssjuka” – i form av huvudvärk, hjärtklappning och diarré. En rad av deltagarna i detta missionsarbete fick trots alla vedermödor leva mycket länge. Några dog kring 1990, gott och väl 90 år gamla, så ock vår sagesman Sigfrid Moen.
Ingemar Carlsson är förste arkivarie vid Riksarkivet och medarbetare i Populär Historia.
Unikt material om Östturkestan
När materialet om Östturkestan lämnades till Riksarkivet var det bland de märkligaste enskilda arkiven på mången god dag. På 1980-talet satte stockholmsarkitekten Samuel Fränne, som privatperson och av personligt intresse, i gång med att samla in allt han kunde finna som dokumenterade denna mission, via ännu levande mis-sionärer eller deras barn. En väldig samling med handlingar: brev, dagböcker, berättelser i original eller kopior, fotografier som kopierades och därefter textsattes av Fränne. Dessutom hann han med 45 bandintervjuer.
I Riksarkivet samlades detta så små-ningom i 159 volymer med bland annat 8 600 fotografier.
Kort därefter kompletterades materialet när diplomaten Gunnar Jarring skänkte flera tusen bilder som han på sitt håll lyckats säkra. Slutligen kom arkivet efter Sigfrid Moen, ansedd som den skickligaste fotografen.
Denna till omfattning och innehåll unika dokumentation avser primärt svensk missionshistoria. Men den belyser också missionärernas insatser för sjuk- och hälsovård och vad vi allmänt kan kalla folkbildning. Den ger oss dessutom glimtar från det primitiva resandet i dessa trakter vid tiden före andra världskriget.
Men frågan är om inte materialets etnografiska del kommer att bli än mer uppmärksammad. Gunnar Jarring har i en internationell tidskrift presenterat materialet i det perspektivet. Det lokala källmaterialet om Östturkestan anses förstört, varför den svenska dokumentationen från en svunnen mission i området kan visa sig vara världsunik.
