»Den gröna kraftens helgon»: Hildegard av Bingen

När jag berättar att jag för en tidning ska skriva om Hildegard av Bingen, frågade en vän om det månde var sömnens skyddshelgon (”bingen” = säng). S

11 juli 2002 av Lotta Nilsson Hedström

När jag berättar att jag för en tidning ska skriva om Hildegard av Bingen, frågade en vän om det månde var sömnens skyddshelgon (”bingen” = säng). Svaret är: långt därifrån!

Trots 900 års ”vila” har hon ett mycket vitalt och livskraftigt liv bakom sig, hennes budskap var och är Vitalitet och hennes renässans i modern tid är också präglad av en osannolik överlevnadskraft. Hildegard har alla chanser att bli en riktig kultfigur som allkonstnär, förnyare och tänkare. Hon var märklig och mäktig i sin tid, likväl som i vår tid, och en kvinnoförebild i allra högsta grad.

För mig, som grön humanist och ekofeminist är hon inte sömnens utan den grönskande kraftens skyddshelgon.

Låt oss först ta hennes ansamling av titlar: nunna, abbedissa, profetissa och nyskapande teolog. Läkare, exorcist, författare, poet, kompositör. Klosterbyggare, botaniker, zoolog, geolog, växtförädlare och storpolitisk lobbyist. Ger detta en försmak av hennes bredd?

När Hildegard föddes år 1098 var kontroverserna stora mellan påvedömet och de tyska kungarna och kejsarna om balansen mellan världslig och kyrklig makt. Hon föddes som syskon nummer tio i skaran, och då hennes föräldrar märkte hennes klara profetiska gåva, lät de sätta henne, blott åtta år gammal, i benediktinklostret Disibodenberg. Bingen ligger i norra Tyskland nära Mainz, och klostret ligger cirka fyra mil söder därom. Det senare blev Hildegards hem i många år, först som elev under sin beskyddarinna Jutta, senare som nunna från femton års ålder. Så småningom fick hon en betydelsefull vän, redaktör och beskyddare i munken Vollmar, som förstod och uttolkade hennes syner.

Hildegards karriär på klostret avslutades som magistra för nunnekommuniteten där från och med 1136, när hon var 38 år. Då hade också hennes profetior och uppenbarelser pockat så mycket på att få förmedlas, att det stora arbetet med att nedteckna dem hade börjat under Vollmars ledning, och den utåtriktade delen av hennes liv tagit fart.

En av uppenbarelserna sade henne att hon skulle grunda ett eget kvinnokloster i det oländiga Rupertsberg närmare Bingen, något hon, trots stort motstånd från den manliga världen, ändå genomdrev 1150. Hon slutade sina dagar på detta sitt livsverk 1179, 81 år gammal.

Hennes liv kan indelas i före och efter nedtecknandet av hennes syner, ungefär samtidigt med klosterbygget i Rupertsberg.

Halva sitt liv anfäktades eller begåvades, hur man nu vill se det, Hildegard av mäktiga syner och uppenbarelser, men vågade inte berätta om dem för omvärlden. Dels för att hon var kvinna och därmed ansåg sig själv ovärdig, och dels för att de var så överväldigande att hon säkerligen skulle ansetts som galen om hon själv hade gått ut med dem till en sekulär och krass omvärld.

Denna inre konflikt fick henne att periodvis vara sängliggande, närmast kataton, vad det förefaller. Hon sysslade mycket med andra människors hälsa och läkande, men hade tydligen ingen annan bot för sin egen återkommande ohälsa än att nedteckna syner och att se till att få sin vilja fram!

Till stor del handlade visionerna om hur världen är uppbyggd och hänger samman, en ontologi. Vi kan bland annat läsa följande ur det första stora bokverket, Scivias: ”Anden är i kroppen som saven i trädet och andens kraft är liksom trädets gestalt. Hur? Förståndet i anden är som grenarnas och bladens växtkraft i trädet, och viljan är som blommorna i trädet, andligheten är som dess första frukt.”

Även om Hildegard lär att kvinnor och män skall komplettera varandra är Mariagestalten mycket betydelsefull och återkommande, medan den fallna Eva ansätts i många av uppenbarelserna.

Allt eftersom vinner hennes syner erkänsla och legitimitet av de kyrkliga auktoriteterna, såsom bevisligen emottagna av Gud. Hildegards sista vision påvisar magnifikt den andliga kraften som den kärlek i vilken människan är Guds medskapare med helhetsansvar för världen.

Hon blev mycket riktigt också helgonförklarad, om än rätt sent efter sin död.

I sina visioner erfar Hildegard framför allt att i centrum för tillvaron står Ljuset, och allra mest centralt och fullständigt genomsyrande skapelsen är det gröna ljuset – livskraften Viriditas. Den genomströmmar och uppbygger världen och dess vätska är densamma i den fysiska grönskan på jorden, som den livgivande anden från himlarna.

”Grönskan är det jordiska uttrycket för det himmelska solljuset och det är i grönskan som jordiska varelser upplever fullbordan, som är både fysisk och gudomlig. Grönskan är det lyckliga övervinnandet av dualismen mellan fysiskt och gudomligt.” Inte illa!

Parallellt med allt det andliga löper hennes stora praktiska verk och alla ansträngningar att förteckna och använda läkeörter, djur, mineraler etcetera, och ta fram livsmedel – hon är i detta sammanhang kanske mest känd för att ha lyft fram vetesorten dinkel – samt att bota sjuka på löpande band. Hennes medicinska maxim var att sjukdom uppstår när dialogen mellan kropp och själ och Skaparen upphört, något som låter bestickande likt budskapet i dagens komplementära medicin.

Slutligen har hennes otaliga tonsatta dikter och textsatta melodier oftast teman som speglar ljuset och den gröna livskraften.

Mycket mer finns att tillägga och fördjupa om denna kvinnas andliga mod och om hennes dådkraft att under medeltiden våga ta påvar och kejsare i örat och lägga sig i den tidens storpolitik och utnämningar.

Att hennes verk återuppstår i vår tid tar jag som ett tecken på att det åter är dags för en idéhistorisk omsvängning till vitalismens fördel. Den har genom sin bild av den besjälade och självorganiserande naturen alltid konkurrerat, men underkuvats, av de rationalistiska och atomistiska modeller, som dominerat under cirka tvåtusen år.

Publicerad i Populär Historia 6/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också