Den danska Snaptunstenen från östra Jylland sägs visa asaguden Loke. Figuren har ihopsydd mun, vilket Loke straffades med efter att ha förlorat ett vad.

© Heritage/Imageselect

Loke – asagud med speciella egenskaper

Asaguden Loke har en egen plats i den fornnordiska mytologin och är med i många av sagorna. Men har han tillbetts?

26 september 2020 av Katarina Harrison Lindbergh

Loke är en av de mest kända figurerna i den nordiska mytologin, men han skiljer sig från gudar som Oden, Tor och Frej på avgörande punkter. Vissa menar att han inte ens ska räknas till gudarna eftersom hans föräldrar var jättar och hans egenskaper avviker från de övrigas. Den isländske hövdingen och skalden Snorre Sturlasson räknade dock Loke till asarna och det finns fler gudar som har jättar i släkttavlan.

Loke skiljer sig genom att vara en »trickster« – en typ som inte är odelat god utan spelar gärna orent spel och luras, ljuger, stjäl och ingår tvivelaktiga avtal. Någon som försätter sig själv och andra i trångmål, och som upprör gudarna – och får ställa allt till rätta igen.

Loke orsakade Balders död

Loke är också, i mytologin, en stor älskare med många barn, bland andra Hel, Midgårdsormen och Fenrisulven. Han är även mor till Odens häst Sleipner – han förvandlade sig till ett sto och förförde hingsten Svadilfare. Efter att ha orsakat Balders död spärras Loke in i en underjordisk håla som han inte slipper ut ur förrän vid Ragnarök, då han strider på jättarnas sida mot gudarna och dör.

Denna information finner man i de fornnordiska sagorna. Loke förekommer i de flesta av dem. Utan honom förlorar berättelserna sin dramatik. En gud som Oden eller en gudinna som Freja spelar inte fulspel och försätter inte sina vänner i trångmål.

Lokekult i Skåne?

Men har människor vördat Loke? Ett fåtal menar att en Lokekult förekom och att man offrade till honom i hagtornslundar, framför allt i Skåne. Men minnet av kulten ska ha censurerats av kristna, eftersom de tyckte så illa om Loke, och alla spår ha förintats.

Det är dock inte troligt att en utrotningskampanj skulle ha lyckats. Strategin brukade vara att ta över en existerande kult, så att folk kunde fortsätta ungefär som förr, men med kristna inslag. På så vis överlevde julfirandet, men i så förvanskad form att det är omöjligt att återskapa hur man firade på den gamla tiden.

Dessutom fanns det motkrafter. Om det hade funnits en folklig och relevant Lokekult skulle den inte ha gått att utrota. Det finns många exempel på folkliga seder från förkristen tid som överlevde. Folk fortsatte att sätta ut mat till förfäderna vid högar eller till gårdens hjälpare (traditionen som slutligen blev gröt till tomten). Man slog järn i trösklarna som skydd mot onda makter och behöll det positiva minnet av en del förkristna gudar.

Utan Loke inga historier

Ett namn som Tor har klarat sig in i vår tid. Andra gudanamn, som Freja, Idun och (faktiskt) Loke, är sentida återkopplingar och kan inte följas i obruten kedja genom historien. De har alltså nylanserats, och Loke har, så vitt vi vet, inte använts som tilltalsnamn före 1900-talet.

Avsaknad av kult ligger även i linje med hur tricksters brukar fungera. De äger giltighet tack vare berättelserna. Loke behövde ingen kult för att påverka folk. De älskade att hata honom, och berätta om honom ändå. Utan Loke blev det inga historier, och åhörarna kan mycket väl ha trott att han var lika riktig som Tor eller Frej – även om de inte tillbad honom. 

Publicerad i Populär Historia 3/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också