Vikingarnas tio viktigaste gudar
Asarna är, enligt Eddadiktningen, de främsta gudarna i den nordiska mytologin. De flesta av dem har mycket komplexa karaktärer.
Oden är främst bland asarna. En komplex gud för såväl krig och kunskap som död. Han är huvudperson i flera av den poetiska Eddans sånger och beskrivs utförligt av Snorre Sturlasson. Rider den åttafotade hästen Sleipner. Har gett namn åt onsdagen.
Frej hör till fruktbarhetsgudarna vanerna och råder över god skörd, välmående boskap och fred. Han är alltid beredd på älskog och hans skepp Skidbladner seglar alltid i medvind.
Tor har drag av fruktbarhetsgud. Med sin hammare Mjölner tar han kontroll över kaos – det vill säga jättarna. Tor är mer rättfram och slagfärdig än Oden. Har gett namn åt torsdagen.
Frigg är gift med Oden och beskyddar, trots att hon ofta är otrogen, äktenskapet och alla mödrar. Har gett namn åt fredagen. Hennes boning kallas Fensalarna (sumpsalarna).
Freja är syster till Frej och råder liksom sin bror över fruktbarheten. Som krigsgudinna tar hon hand om hälften av de män som dött i strid. Freja är en skicklig magiker som råder över liv och död. Hennes vagn dras av katter.
Loke är egentligen av jättesläkt, men har ingått blodsbrödraskap med Oden. Kvick och slug, ständigt ute efter att störa gudarnas ordning. Loke kan förvandla sig till ett djur, och är den som, i skepnad av ett sto, föder Odens häst Sleipner.
Balder är son till Oden och Frigg och har epitetet 'den gode'. Hans liv ändas av en pil täljd av mistel, ett mord som Loke ligger bakom. Han sörjs av alla gudar, men vägras av dödsgudinnan Hel att få livet tillbaka. Först efter Ragnarök kan han återvända.
Heimdall bevakar bron som leder till Asgård, gudarnas hem. Med sin otroliga hörsel hör han gräset växa. Vid Ragnarök sammankallar han gudarna genom att blåsa i sitt horn Gjallarhornet.
Tyr är Odens son och har givit namn åt tisdagen. Den ende som vågar mata den fjättrade Fenrisulven. Får sin hand avbiten av detta odjur. Enligt Snorre stupar han i Ragnaröksstriderna efter att ha dödat Garm, dödsgudinnans hund.
Idun har magiska äpplen, som gudarna äter av för att inte bli gamla. Dessa rövas bort och asarna blir gråhåriga, men frukterna kommer så småningom tillrätta.
Vad trodde vanliga människor på?
De isländska sagorna och Eddadiktningen tillkom eller skrevs ner i samhällets övre skikt, därför speglar de främst – om än inte alltid – elitens tro. Bland dessa stormannafamiljer spelade krigarguden Oden en viktig roll.
– Vad 'vanligt folk' trodde på är svårare att komma åt, eftersom de oftast inte nämns i källorna. Men man kan sannolikt utgå från att de dyrkade vanerna, gudar som skänkte fruktbarhet och gav skydd, säger Olof Sundqvist som är universitetslektor i religionsvetenskap vid Högskolan i Gävle.
Olof Sundqvist tror att Völsetåten, som nämns i den isländska handskriften Flatöboken från 1300-talet, skulle kunna vara ett 'folkligt' undantag i källorna. Där berättas hur Olav den helige hamnar mitt i en hednisk ritual som äger rum på en gård. En framträdande roll i ritualen innehas av en avhuggen hästlem, som kallas Völse. Husfrun hade lindat in den med lin och lök i en duk och av den behandlingen kunde den "stå hos husmodern om hon så vill".
Den balsamerade hingstlemmen betraktas som en gud och plockas fram om kvällen. Då skickas den runt till gårdens folk, som var och en läser en strof med sexuellt innehåll över Völse. Riten utfördes i samband med höstslakten och kan vara del av en ålderdomlig fruktbarhetskult som var vanlig hos bönderna.
Mytologisk ordlista
Asar: De förnämsta gudarna
Vaner: Fruktbarhetsgudar
Asgård: Asarnas hemvist, där världsträdet Yggdrasil växer
Midgård: Människornas hemvist, i vars mitt Asgård ligger
Völva: Kvinna som praktiserar sejd mot betalning
Sejd: Utövande av trolldom i ett transliknande tillstånd
Norna: Spinnande ödesgudinna
Valhall: Guden Odens borg, där hälften av alla stupade krigare hamnar
Valkyria: Kvinnlig gestalt som eskorterar krigarna till Valhall
Ragnarök: Universums undergång
Publicerad i Populär Historia 7/2007