I mellankrigstidens Tyskland, under Weimarrepubliken, tändes en gnista hopp om en demokratisk framtid för det krigshärjade landet. Men konstruktionen slets snart sönder av inre splittring, galopperande inflation, skyhög arbetslöshet och extremism. Fram trädde en man som kunde sätta ord på människors missnöje: Adolf Hitler.
Adolf Hitler vid en nazistparad i Weimar 1930.
Nu har vi skrivit under nästa krig”, suckade den brittiske premiärministern David Lloyd George när fredsfördraget i Versailles hade undertecknats i juni 1919. Att det var oklokt att pålägga tyskarna så hårda fredsvillkor var såväl han som USA:s president Woodrow Wilson helt medvetna om.
I januari 1918 hade Wilson ställt upp ett 14-punktsprogram för att skapa fred i Europa och förhindra krig i framtiden. Meningen var att det skulle ligga till grund för Versaillesfördraget. Men då Wilson insjuknade under fredsförhandlingarna kunde Frankrike skärpa kraven på Tyskland – som bland annat tvingades att ta på sig hela skuldbördan – och driva igenom de hårda fredsvillkoren. Wilsons fredsprogram kom istället att bli stommen i Nationernas förbund, som grundades i Genève 1919.
För att förstå vilken central roll Versaillesfördraget spelade för utvecklingen i Tyskland måste man sätta sig in i situationen i Europa efter första världskrigets slut. Vid krigsutbrottet 1914 anade ingen vad som skulle komma.
Under nästan ett halvsekel hade inte något stort krig förts i Europa samtidigt som den tekniska utvecklingen gått framåt med stormsteg. Gas, kulsprutor, handgranater – vad modern vapenteknik innebar hade de flesta ingen aning om när konflikten väl bröt ut. En våg av chauvinism och krigsbegeistring svepte över Europa. Med flygande fanor marscherade soldaterna rakt in i katastrofen.
Efter krigsslutet var det ett totalt traumatiserat Europa som stod på skärvorna av en värld som brutit samman. Desperat sökte man visioner om hur en ny kunde se ut. I Tyskland stod två utopier emot varandra: å ena sidan den kommunistiska om det rättvisa klasslösa samhället och å den andra den nationalsocialistiska, om det rasrena germanska storriket. Dessa två utopier skulle under mellankrigstiden bekämpa varandra och konkurrera om herraväldet i Europa.
Under kriget hade de stora multinationella och multietniska rikena brutit samman: det ryska tsarväldet, det tyska kejsarriket, det österrikisk-ungerska Habsburgimperiet och det osmanska riket. De delades nu upp och ersattes av nationalstater. Segrarmakterna drog gränser kors och tvärs i Europa och främre Orienten i hopp om att därmed skapa varaktig fred.
Hemkomna från kriget. Tyska soldater marscherar förbi Brandenburger Tor i Berlin i november 1918. Infällt: Versaillesfördraget.
Det var en illusion. De nya staterna skapade spänningar, många folkgrupper fördrevs från sina hemtrakter, hatet växte. Under mellankrigstiden härskade inte fred utan endast vapenstillestånd. Europa var en krutdurk där nästa katastrof var förprogrammerad.
Mot den bakgrunden bildades den första tyska republiken, som har gått till historien under beteckningen Weimarrepubliken. Namnet fick den därför att den grundades i Goethes och Schillers stad Weimar – regeringsmedlemmarna ville undfly det upphettade klimatet i Berlin med gatustrider och våldsdåd. Valet av Weimar skulle symboliskt klargöra att den nya republiken inte var präglad av kejsarrikets nationalistiska och militaristiska anda utan av den världsöppna humanistiska tyska kulturen.
FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
Weimarrepubliken skulle från första stund kämpa med enorma problem och uppleva sexton regeringar, men trots alla svårigheter och mot alla odds existera i fjorton år.
Under kriget hade oppositionen mot kejsarriket vuxit sig stark. I protest mot att det socialdemokratiska partiet SPD (Sozialdemokratische Partei Deutschlands) understödde regimens krigspolitik hade en grupp pacifistiska socialister efter krigsutbrottet 1914 grundat det revolutionära partiet USPD (Unabhängige Sozialistische Partei Deutschlands). Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg grundade 1916 det marxistisksocialistiska Spartacusförbundet som gick med i USPD, men förblev en egen grupp inom partiet.
I september 1918 insåg militärledningen att kriget var förlorat och anhöll om vapenstillestånd. De västallierade vägrade dock att förhandla med den gamla regeringen och krävde att kejsaren skulle avgå. Då det var ett oacceptabelt krav såväl för de ledande militärerna som för kejsaren själv, ville militärledningen fortsätta kriget. Men det tyska folket, som lidit stor nöd under konflikten, ville fred till varje pris. När militärledningen i oktober befallde att krigsskeppen skulle löpa ut igen vägrade matroserna att lyda order. I Kiel bröt en revolution ut som snabbt spred sig över hela landet.
Den 9 november gav kejsaren upp och flydde till Holland. Därmed bröt ”Andra riket”, det tysk-preussiska kejsarriket, slutgiltigt samman. Samma dag utropades republiken av såväl socialdemokraten Philipp Scheidemann som kommunisten Karl Liebknecht. De hade helt olika föreställningar om hur den nya statsbildningen skulle se ut.
Weimarrepubliken varade åren 1919–33, då Hitler kom till makten. När den första nationalförsamlingen valdes hade kvinnor för första gången rösträtt, och av 423 ledamöter var 41 kvinnor. Foto från Weimar 1919.
Socialdemokraterna ville förvandla den monarkiska överhetsstaten till en modern parlamentarisk demokrati efter västligt mönster och behålla de ekonomiska och sociala strukturerna. SPD, ursprungligen grundat som revolutionärt parti för att skydda proletariatet mot den unga kapitalismens brutala metoder, hade blivit ett i hög grad borgerligt parti.
Tack vare olika sociallagar hade de tyska arbetarnas situation sakta men säkert förbättrats, och de flesta SPD-väljare satte därför ”ordning och säkerhet” i första hand och delade den gängse rädslan för en kommunistisk revolution.
De radikala vänstersocialisterna med Spartacusförbundet i spetsen ville däremot genomföra en röd revolution efter ryskt mönster. Spartacusförbundet deltog aktivt i den tyska novemberrevolutionen med målet att skapa en rådsrepublik. Tillsammans med andra revolutionära grupper grundade Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg det tyska kommunistiska partiet DKP (Deutsche Kommunistische Partei).
Då socialdemokraterna hade ett bredare stöd i befolkningen än kommunisterna kunde de ta tyglarna i sin hand. Rikskansler blev SPD:s ledare Friedrich Ebert, en pragmatisk politiker med arbetarbakgrund. Två dagar senare, den 11 november 1918, undertecknades vapenstilleståndet i en järnvägsvagn i Compiègne i nordöstra Frankrike. Därmed var första världskriget officiellt slut. Det fortsatte dock i Tyskland som interna konflikter.
Det tyska samhället var splittrat i tre läger som skulle kämpa mot varandra under hela Weimartiden. Starkast var den konservativa monarkitrogna gruppen som präglade stora delar av samhället. De etablerade kretsarna i kejsardömet, med sitt djupa förakt för demokrati, hade i stor omfattning kvar sina befattningar, framförallt inom förvaltning, militär och näringsliv.
Socialdemokraterna var det största partiet i riksdagen, och de skulle i ständigt växlande koalitioner med andra partier söka styra den unga republiken genom mellankrigstidens stormar. De motarbetades från första stund av den tredje gruppen, den radikala vänstern. De tyska kommunisterna stod under tryck från Moskva som krävde att de skulle distansera sig från socialdemokraterna – ”socialfascisterna” som de kallades.
I januari 1919 gjorde Spartacusförbundet uppror för att avsätta regimen och upprätta en bolsjevikisk republik – det så kallade Spartakistupproret. Ebert fruktade en revolution som i Ryssland och anlitade riksvärnet för att krossa spartakisterna. Liebknecht och Luxemburg mördades brutalt av frikårssoldater. Därmed var splittringen mellan de antifascistiska lägren i Weimarrepubliken slutgiltig.
Antikrigsdemonstration i Berlin 1922, på åttaårsdagen av utbrottet av första världskriget. Plakatet till höger utropar »Aldrig mer krig!», men fredsivrarna skulle komma att bli besvikna. I mitten ses socialdemokratiska SPD:s fana.
I januari 1919 valdes en nationalförsamling som sammanträdde i Weimar för att välja en regering. För första gången hade kvinnorna rösträtt, och av de 423 riksdagsledamöterna var 41 kvinnor – en sensation i den dittills helt mansdominerade tyska politikervärlden.
SPD, det katolska Centrumpartiet och det liberala partiet DDP (Deutsche Demokratische Partei) fick tillsammans 76 procent av rösterna och ingick i en koalition. Friedrich Ebert valdes till rikspresident och Philipp Scheidemann till rikskansler.
Den nyvalda regeringens första uppgift var att föra fredsförhandlingarna. De tyska politikerna hade förlitat sig på Wilsons fredsprogram och räknat med en acceptabel fred. Därför var chocken stor när de västallierades fredsvillkor blev kända i maj. Scheidemann och hans kabinett trädde tillbaka i protest. Men då segrarmakterna hotade med att fortsätta kriget och upprätthålla hungerblockaden ansåg sig nationalförsamlingen inte ha något annat val och beslöt med två tredjedels majoritet att acceptera fredsvillkoren.
Den 28 juni 1919 undertecknades fördraget av två tyska regeringsmedlemmar i spegelsalen i Versailles – samma sal där den preussiske rikskanslern Otto von Bismarck hade krönt den preussiske kungen till tysk kejsare efter Preussens seger över Frankrike 1871. Det var en förödmjukelse som fransmännen aldrig hade kunnat glömma och som de nu tog hämnd för genom att insistera på de hårda fredsvillkoren.
I Versaillesfördraget tvingades Tyskland avträda stora områden såväl i sydväst (bland annat Elsass-Lothringen) som i öst (delar av Västpreussen kring Danzig, den så kallade ”polska korridoren”) och pålades ett enormt krigsskadestånd. Saarlandet ställdes under internationell kontroll, Rhenlandet avmilitariserades och riksvärnet reducerades till en liten yrkesarmé om 115.000 soldater.
Frankrike insisterade också på att Tyskland skulle tvingas ta på sig hela skulden för kriget. För många tyskar vägde det ännu tyngre än de materiella följderna av fördraget. De hade utgått ifrån att Tyskland hade fört ett försvarskrig och upplevde därför fredsfördraget som en akt av rent godtycke. För dem blev kampen mot ”Versaillesdiktatet”, som de kallade det, en kamp mot demokratin. De som bemödade sig om en förnuftig lösning betraktades som landsförrädare.
Den misslyckade Kappkuppen i mars 1920 understöddes av en frikår, Marinbrigad Ehrhardt. Foto från Potsdamer Platz, Berlin.
Situationen i Tyskland var katastrofal. De hårda fredsvillkoren skapade hat och trots. Miljontals soldater kom hem, traumatiserade och i många fall lemlästade, till ett land där de inte hade någon uppgift. Många anslöt sig till de nationalistiskt och antikommunistiskt sinnade frikårerna, och där blomstrade våldsmystik och revanschism. Under Weimarrepublikens första fem år stod våld och mord på dagordningen.
I mars 1920 försökte Wolfgang Kapp, en kejsartrogen östtysk ämbetsman, göra en kupp för att avsätta regeringen och återinföra monarkin. Regeringen flydde. Under ett par dagar styrde Kapp i Berlin. Men då Weimarregimen fick stöd såväl av de socialdemokratiska arbetarförbunden som av riksvärnet kunde ”Kappkuppen” snabbt slås ner.
Den tyska arméledningen ville inte medge att den tvingats be om vapenstillestånd, och då inga utländska trupper trängt in på tyskt territorium uppstod legenden att Tyskland inte hade besegrats på slagfältet utan mördats lömskt bakifrån av förrädare på hemmafronten.
Den så kallade dolkstötslegenden stämplade Weimarrepublikens ledande politiker som landsförrädare och gjorde dem till syndabockar för Tysklands nederlag. Några mördades: 1921 Centrumpolitikern Matthias Erzberger, som skrivit under vapenstilleståndet i Compiègne, och 1922 den liberale utrikesministern Walther Rathenau, som förde förhandlingar med det forna kejsarrikets fiender. Rathenau hade judisk bakgrund, och då antisemitismen var stark i tysknationella kretsar kan även det ha varit ett motiv till mordet.
I Tyskland eskalerade nöden. Inflationen exploderade. Många tyskar, framför allt i medelklassen, förlorade allt de ägde. När Tyskland inte kunde betala krigsskadeståndet till Frankrike i form av kol och stål som Versaillesfördraget föreskrev, ockuperade franska trupper Ruhrområdet i januari 1923. Weimarregeringen uppfordrade befolkningen att bedriva passivt motstånd. Strejker och protestdemonstrationer skapade en krigsstämning.
Då en stor del av den tyska kolproduktionen nu var i fransmännens händer, måste Tyskland köpa in kol från utlandet. För att det skulle kunna betalas trycktes banksedlar. Det ledde till en galopperande inflation som nådde sin kulmen på hösten 1923. I september kostade en dollar 100 miljoner mark. Livsmedelsförsörjningen i städerna bröt samman då bönder och livsmedelshandlare vägrade ta emot de värdelösa papperspengarna. Till slut användes sedlarna att elda med eftersom de var mer värda som bränsle än som köpeskilling.
Men nu, när nöden var som störst, kom en man till makten i Tyskland som sökte försoning. I augusti 1923 blev det tyska folkpartiets ledare Gustav Stresemann kansler i en stor koalition med SPD. Han beordrade genast att strejkerna i Ruhrområdet skulle upphöra och att Tyskland skulle visa sig villigt att fullfölja kraven i Versaillesfördraget.
I Storbritannien och Frankrike kom nu också regeringar till makten som hade förståelse för Tysklands svåra situation. Skadeståndskraven reducerades och USA erbjöd Tyskland ekonomiskt stöd. Först nu, fem år efter krigsslutet, upplevde man i Europa att kriget äntligen var slut.
För att få bukt med inflationen stoppade Stresemann sedelpressen och införde en ny valuta: Rentenmark. Därpå lugnade sig läget, men Stresemann stupade på ett misstroendevotum och måste avgå som kansler. Han förblev dock utrikesminister och skulle styra Tysklands
utrikespolitik fram till sin död i oktober 1929.
Nu följde Weimarrepublikens glansår – ”det glada 20-talet” (Die goldenen Jahre, The roaring twenties). Under fem år, 1924–29, var Berlin Europas kulturmetropol, en mötesplats för en intellektuell elit som experimenterade hämningslöst på alla områden.
År 1925 avled Friedrich Ebert, endast 54 år gammal, till följd av en blindtarmsinflammation. Till ny president valdes den gamla fältmarskalken Paul von Hindenburg, populär som segrare över ryssarna i slaget vid Tannenberg 1914 och av många hyllad som kejsargestalt. Trots sin konservativa hållning gav han republiken sitt stöd, och det underlättade för andra konservativa att också göra det.
För första gången under Weimartiden upplevde en regering en hel mandatperiod, 1924–28. Stresemann förde en ytterst framgångsrik utrikespolitik. Han meddelade Storbritannien och Frankrike att Tyskland accepterade de gränser i väst som Versaillesfördraget fastställt, och 1925 slöts i Locarno en tysk-fransk-belgisk säkerhetspakt med gränsgarantier som övervakades av Storbritannien och Italien. Tyskland avstod från Elsass-Lothringen och accepterade avmilitariseringen av Rhenlandet, varpå de franska trupperna drog sig tillbaka.
1926 fick Stresemann Nobels fredspris tillsammans med sin franska kollega Aristide Briand. Samma år blev Tyskland medlem i Nationernas förbund.
Även till Ryssland hade Weimarrepubliken ett avspänt förhållande. Efter den ryska revolutionen hade det tyska kejsarriket slutit en separatfred med Ryssland i Brest-Litovsk och ställt höga skadeståndskrav. Men 1922 träffade Weimarregeringen i Rapallo en överenskommelse med den nya sovjetregimen att de två länderna inte skulle kräva krigsskadestånd av varandra och att handelsförbindelser skulle upprättas. 1926 slöt Tyskland ett vänskaps- och neutralitetsfördrag med Ryssland, det så kallade Berliner Vertrag.
Under inflationsåren utarmades många familjer. Massutspisning av utblottade människor 1923.
Tack vare sina framgångar var Stresemann populär, men han måste ständigt kämpa mot starka nationalistiska krafter som betraktade hans samarbete med Frankrike som landsförräderi. De konservativa värderingarna var djupt rotade i det tyska samhället. Protesterna mot ”dekadensen” i Berlin – mot ”pornografi” och modern konst (entartete Kunst) – blev allt högljuddare. Antisemitismen växte sig allt starkare.
Även om Adolf Hitler under republikens glansår inte vann samma gehör som under nödåren efter kriget växte hans inflytande sakta men säkert. Han var inte den enda nationalistiska frälsarfiguren under Weimartiden, men han vann loppet därför att han bäst kunde sätta ord på det tyska folkets besvikelse och hat. Han fyllde det känslounderskott de etablerade partierna inte kunde täcka och han utnyttjade tyskarnas sårade nationalkänsla för sina syften.
Han hade en stark intuition för vad hans åhörare tänkte och kände, och han sade det de ville höra. Därför blev NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei) ett folkparti, som hade anhängare i alla samhällsgrupper.
Gentemot den fascistiska förförelsen hade Weimarrepubliken få övertygade förkämpar. De intellektuella föraktade republiken och tog inte Hitler på allvar. De kallade sig vänster och drömde om en socialpacifistisk republik. För den konkreta Weimarrepubliken ville de dock inte kämpa. Den var i deras ögon för borgerlig, för rationalistisk, för pragmatisk – ingen spännande utopi utan tråkig verklighet. Det fanns intellektuella som insåg faran och försökte varna – bland
andra Kurt Tucholsky, Carl von Ossietzky och Thomas Mann – men de vann ringa gehör.
Armén höll högmodig distans till de demokratiska partierna, och det gjorde även adeln och den övre borgarklassen. De som ägde jord eller företag misstrodde republiken. Inte heller ämbetsmännen, av tradition monarkistiskt och konservativt inställda, gav regimen något aktivt stöd. Många tyskar visste inte hur de skulle kanalisera sitt missnöje med de rådande förhållandena och hamnade därför i Hitlers farvatten.
Trots sina framgångar torde Hitler dock aldrig ha kommit till makten om inte börsen i New York hade brutit samman den 25 oktober 1929 (den svarta fredagen). Den ekonomiska krisen skakade hela världen, men i Tyskland fick den särskilt ödesdigra följder. För Weimarrepubliken blev den dödsstöten.
Ett nazistiskt valmöte 1932 samlar en stor folkskara framför Berlins katedral.
Den unga republiken var ruinerad, arbetslösheten exploderade, nöden växte lavinartat. Fram till dess hade den socialdemokratiska arbetarrörelsen gett republiken sitt stöd. Men när krisen kom var det förbi med lojaliteten. Arbetarna drogs nu till de två extremistiska partierna på höger- och vänsterkanten: nazister och kommunister. Med tilltagande arbetslöshet växte KPD. För att stoppa kommunisternas frammarsch gav industrimagnater i och utanför Tyskland Hitler ekonomiskt stöd och möjliggjorde därmed nazipartiets seger.
Då konflikterna eskalerade med gatukravaller och strejker gav Weimarrepublikens sista parlamentariska regering upp i mars 1930. Därmed var fältet fritt för Hitler. I valet i september 1930 fick NSDAP sensationella 130 mandat (18 procent av rösterna) och var därmed näst största parti efter SPD.
President Hindenburg anlitade nu finansmannen Heinrich Brüning (Centrumpartiet) för att rädda situationen. Brüning regerade med nödförordningar och en hård deflationspolitik i hopp om att få segrarmakterna att inse att Tyskland inte kunde betala och att de därför måste stryka skadeståndskraven.
I juni 1931 föreslog USA:s president Herbert C Hoover en tidsfrist på ett år för betalning av alla skulder i världen, inklusive Tysklands krigsskadestånd. För Tyskland kom dock ”Hoovermoratoriet” för sent. I juli 1931 bröt de tyska bankerna samman.
Då Tyskland var bankrutt ströks skadeståndsbetalningarna tills vidare. Men ingenting hjälpte.
Krisen växte vidare, produktionen gick drastiskt tillbaka, arbetslösheten exploderade. 1932 låg den på över trettio procent. Sex miljoner tyskar var arbetslösa.
Parlamentet var maktlöst. Då Brüning var impopulär avskedades han av Hindenburg i maj 1932. Nu fick Franz von Papen, en okänd Centrumpolitiker, uppdraget att bilda regering, och han sökte Hitlers stöd. I valet i juli 1932 var NSDAP starkaste parti och Hitler krävde att själv få bli kansler. Hindenburg föraktade dock Hitler – ”den böhmiska korpralen”, som han kallade honom. ”Den tokiga karlen gör jag aldrig till kansler”, sa han.
Han överlät ansvaret åt riksvärnminister Kurt von Schleicher. Då även denne misslyckades insisterade industriella kretsar på att Hitler skulle överta makten. Hindenburg ansåg sig nu inte ha något annat val, och den 30 januari 1933 utnämnde han Hitler till kansler.
Detta var Weimarrepublikens dödsstund. Samma kväll marscherade SA-kolonner genom Brandenburger Tor i Berlin. Hitler satte genast igång med att avskaffa demokratin och i december 1933 fanns det bara ett enda parti: NSDAP.
Publicerad i Populär Historia 1/2013
