Systemskiftet
Under 1950-talet infördes en ny alkoholpolitik i Sverige. I samband med att motboken avskaffades (1955) slogs en rad lokala systembolag samman och bildade ett enda rikstäckande företag (1954) med ensamrätten till all handel med sprit, vin och starköl. Någon tydlig liberalisering var det dock inte frågan om. Syftet var inte att begrava idén om nykterhet och en nyktrare befolkning – tvärtom.
Det ansågs emellertid inte längre realistiskt att tro att ett alkoholförbud skulle införas eller att de flesta skulle sluta dricka. Istället borde politiken anpassas till verkligheten och i linje med det borde en restriktiv politik gå ut på att påverka befolkningen till sundare alkoholvanor. Den starkt kritiserade motboken – som införts med det så kallade Brattsystemet under 1910-talet – avskaffades alltså, och med den också den individuellt reglerade kontrollen av vårt drickande. Generella regler istället för individuell kontroll blev den nya melodin.
Det nya rikstäckande Systembolaget var en del av denna helhet. Kampanjer, undervisning, stöd till nykterhetsorganisationer och till vården samt framför allt en mycket genomtänkt prispolitik skulle få svenskarna att ändra sina dryckesvanor. Systembolagen skulle arbeta med ”positiva åtgärder”, vilket både kampanjer och prispolitiken definierades som. På sikt skulle detta leda till minskat drickande och färre alkoholskador.
Alkoholkonsumtionen ökade med 33 procent i samband med att motboken avskaffades. Det var framförallt grupper som tidigare tilldelats små eller inga ransoner som började dricka mer – kvinnor, ungdomar och missbrukare. Personalen kunde visserligen stoppa försäljning till påverkade personer, men det tycktes inte hindra dem som verkligen ville ha sprit att få tag i det de önskade.
Plötsligt uppstod så ett nytt fenomen – ”a-lagen”, som samlades utanför systembolagsbutikerna i hopp om att få köpa eller åtminstone få någon som köpte ut till dem. Kraven på att få bort a-lagarna ledde 1957 till att det infördes så kallade spärrlistor, som på sätt och vis var ett brott mot idén om en generell politik. Spärrlistorna fanns kvar till 1977. Som ett brott mot den nya generella politiken kan man också se den legitimationskontroll som blev obligatorisk 1957. Identitetskontrollerna skärptes under 1960-talet då den så kallade röda lampan infördes. Lampan, som var monterad på kassaapparaterna, skulle vara en slumpmässig stickprovskontroll – den som handlade då den röda lampan tändes skulle visa fotolegitimation.
För a-lagare såväl som för alla andra blev alkoholen i och med den nya politiken mycket dyrare. På två år, mellan 1956 och 1958, ökade priset på en liter brännvin med femtio procent. Det var ingen slump vare sig att priserna steg så kraftigt eller att det var just sprit som drabbades hårdast. Den nya prispolitiken skulle inte bara sänka vår totala alkoholkonsumtion, utan också ändra våra vanor. Istället för att dricka snaps och nubbe ville Systembolaget få oss att dricka öl och vin.
I kampanjerna slogs detta fast i sloganer som att sprit var mossigt och att nya tider krävde nya seder. Kontinentala vanor var då som nu ett ideal och på Systembolaget kunde man därför återigen köpa bland annat starköl som tidigare varit förbjudet.
I denna anda gjordes också Systembolagen mer ”vinvänliga”. Många var förvånade när butiken på Apelbergsgatan i Stockholm öppnade. Här hade man låtit konstnären Fritz Neurath inreda hela lokalen med målningar i form av kartor av vinländer och andra vinmotiv. Alkoholen skulle inte längre städas undan eller gömmas, i synnerhet inte de svagare dryckerna. Och samma utveckling skedde i butikerna landet runt. Senare skulle fönsterskyltning, montrar som visade upp sortimentet och till och med en tidning som upplyste kunderna om viner och mat bli en del av Systembolagets och statens kampanj för sundare alkoholvanor.
Kampanjen döptes efter militär förebild till ”Operation Vin”. Budskapet var att vin inte bara var nyttigare, utan också godare, sundare och billigare än sprit. Systembolaget upplyste gärna om hur dyr spriten var – den som inte köpte whisky för pengarna kunde kanske istället åka till Mallorca, hette det i propagandan. Vin var både rätt och modernt. Därför borde den moderna och upplysta värdinnan inte bjuda på Janssons frestelse och sill utan på en ”piffig sallad”, räkor eller kanske en liten ostbricka. Och till de nyare, mer kontinentala och modernare rätterna passade just vin. Kända personer lånade dessutom sina ansikten till Systembolagens kampanjer för vin, både tv-personligheten Ria Wägner och kokboksförfattarinnan ”Hiram” menade således att sprit till skillnad från vin dövade de känsliga smaklökarna.
Kampanjen för vin, som var aktiv långt in på 1970-talet, kan på många sätt betraktas som lyckad. Värre var det med ölkampanjerna. Öl ansågs liksom vin bättre än sprit, och därför hade först starköl och så småningom även mellanöl börjat säljas på bolaget. Systembolaget introducerade i samma anda också ett starkare mellanöl 1965, som åtföljdes av en kampanj. Öl skildrades där som en utpräglad ungdomsdryck och tanken var att detta skulle avdramatisera alkoholen. Följden blev emellertid att ungdomar drack mer och kampanjen blev mycket kritiserad. Mellanölet slutade att säljas 1977, bland annat på grund av det kraftiga ungdomsfylleriet. Samma år infördes ett reklamförbud för alkohol.
Det var överhuvudtaget många som menade att Systembolagets kampanjer var misslyckade. Visserligen kunde man se att spritkonsumtionen sjönk – men ofta nog lades de nya mer kontinentala vanorna till de gamla, vilket ökade den totala konsumtionen. Och som en reaktion på vinvänliga kampanjer och starkare mellanöl ställde sig Systembolaget under 1970-talet i täten för kampanjer mot alkohol och för ett minskat drickande.
Som en röd tråd genom Systembolagets historia löper denna smått schizofrena idé om att både sälja alkohol och få folk att dricka mindre. Systembolagets arkitekter och männen bakom vinkampanjerna försökte hävda att detta inte var ett problem – så fort vindrickandet ökade den totala alkoholkonsumtionen eller då vin blev en vardagsdryck skulle ”Operation Vin” och andra kampanjer avbrytas.
Rågången mellan reklam och antidrogpropaganda, mellan att sälja sprit och samtidigt verka för folkhälsan, har emellertid varit svår att upprätthålla. I dag skakas denna moderna svenska institution av mutskandaler och affärer, och den svenska alkoholkonsumtionen är den högsta sedan förra sekelskiftet. Varken prispolitiken eller kampanjerna tycks i det långa loppet ha fått oss att ”spola kröken” eller ”nobba nubben” (som kampanjen först skulle heta). Istället har lådviner och nya vanor ökat den totala konsumtionen. Svenskarna har lagt sig till med mer kontinentala vanor, men samtidigt behållit gamla bruk och traditioner.
