Spriten och staten

Nordiska dryckesvanor står inte högt i kurs hos betraktare från sydeuropeiska vinkulturer. I ett gammalt spanskt ordstäv konstateras: ”I Spanien är alkoholen en broder, i Frankrike en länsherre, i Tyskland kung och i Skandinavien kejsare.” Kort sagt – ju längre norrut man kommer desto mer förslavad under alkoholens förbannelse blir befolkningen.

Det är vanligt att man i modern alkoholforskning talar om ”brännvinsbältet”, därmed avses i första hand Skandinavien och Ryssland. Här dricker man vodka och brännvin och här betecknas ruset som narkotiskt i motsats till det civiliserade, sociala drickande som är typiskt i de vinproducerande länderna.

Enligt den medicinska och samhällsvetenskapliga forskningen – och det är något av en ödets ironi – borde förhållandet egentligen ha varit det omvända, eftersom man hävdar att ju högre totalkonsumtion desto större skador och problem. Sverige och våra nordiska grannar uppvisar nämligen mycket låga konsumtionssiffror i jämförelse med exempelvis Frankrike och Italien, speciellt när det gäller drickande per capita och år. Vi dricker minst men super värst, skulle man med en enkel generalisering kunna uttrycka det.

Uppenbarligen kan inte heller den så kallade totalkonsumtionsmodellen ensam, lika litet som någon klimatteori, förklara varför drickandet upplevs som så ytterst problematiskt i just de nordliga länderna och att man just här i Skandinavien omgärdat alkoholförtäringen med hårda regler och ett strängt statligt, legalt skyddsnät.

Orsakerna till att vårt drickande uppfattas som avvikande och skadligt måste även analyseras utifrån ett längre historiskt skeende där man tar hänsyn till sociala, kulturella, ekonomiska och politiska faktorer.

Alkoholismens decennier

Den moderna svenska alkoholpolitiken tog sin början i samband med reformen i brännvinslagstiftningen år 1855, då husbehovsbränningen inskränktes för att år 1860 helt förbjudas. Husbehovsbränningen betraktades som roten till det onda och perioden 1810–55 beskrivs ofta som alkoholismens decennier. Anledningen till detta är att man då skulle ha haft en onormalt hög spritkonsumtion per invånare.

Det är emellertid svårt att beräkna konsumtionen för denna period och de siffror som redovisats i äldre nykterhetslitteratur måste tas med en nypa salt. Om man gör en mer realistisk uppskattning kommer man fram till att den svenska konsumtionen av absolut alkohol per capita skulle ha legat ungefär omkring tjugo liter, det vill säga ett intag som ligger nära de siffror som i dag redovisas för medelhavsländerna.

Intentionerna bakom reformen sades också vara av helt nykterhetspolitisk art. Befolkningen höll på att supa ihjäl sig och statsmakterna måste ingripa och värna om sina medborgare. Sanningen är emellertid inte så enkel och om man skrapar på ytan framkommer andra viktiga faktorer.

Ypperligt skatteobjekt

Staten var beroende av att öka sina inkomster och brännvinet betraktades som ett ypperligt skatteobjekt. Statens inkomster av husbehovsbränningen var i det närmaste försumbara men efter reformen, som främst var av fiskal natur, ökade de markant och kulminerade år 1870. Inkomsten från brännvinsmedlen utgjorde då drygt 20 procent av statens totala skatteinkomster. Det är därför inte konstigt att statsmakterna lierade sig med Svenska nykterhetssällskapet i dess kamp mot ”brännvinsdraken”, det vill säga husbehovsbränningen.

Bilden blir mer komplicerad om man dessutom tar i beaktande att husbehovsbränningen egentligen förde en tynande tillvaro. Nya råvaror, bland annat potatis, hade introducerats och en ny teknik gynnade större anläggningar, vilket innebar att industriellt framställda samt billigare och bättre produkter redan höll på att göra hemtillverkningen olönsam. Samma utveckling kan iakttas i Danmark, där man kan hävda att hembränningen självdog när den mötte en överlägsen konkurrent.

I Sverige gick centraliseringssträvandena ännu längre. Förutom att staten tog ut skatt vid källan direkt på tillverkningen vid brännerierna, fick städerna i det närmaste monopol på försäljnings-avgifterna. Framför allt de mindre och medelstora städerna kunde finansiera betydande delar av sin verksamhet med hjälp av brännvinsmedlen. Det så kallade Göteborgssystemet, som introducerades 1865, stärkte städernas monopolställning ytterligare, men delar av försäljningsskatterna överfördes för att finansiera hushållningssällskapen och de nyinrättade landstingen. År 1900 kom 36 procent av landstingens inkomster från brännvinsmedlen.

Hur påverkades nykterheten?

Knappast något annat land i världen har lika framgångsrikt som Sverige under andra hälften av 1800-talet lyckats centralisera, monopolisera och ekonomiskt dra nytta av alkoholhanteringen. Frågan är emellertid hur detta påverkade folknykterheten och det folkliga drickandet. Detta var ju enligt reformivrarna det verkliga syftet med lagstiftningen.

Det går inte att ge ett entydigt svar på den frågan, men det går att göra vissa kritiska invändningar. Restriktioner och försäljningsmonopol kan nämligen få motsatt effekt mot vad som avsetts.

Att brännvinet åstadkom stora problem behöver inte betvivlas, men genom introduktionen av ett mer enhetligt legalt och fiskalt system så minskade också gradvis lokalsamhällets möjligheter att stävja missbruket. Under 1800-talet hade nämligen socknarna, främst på landsbygden, möjlighet att genom kommunalt veto förbjuda brännvinshanteringen. Det finns också belagt att detta var relativt vanligt och stora delar av landsbygden befann sig före första världskriget under brännvinsförbud.

Nykterhetskämpen, och senare Kontrollstyrelsens starke man, Einar Thulin, har räknat ut att ungefär en tredjedel av den svenska landsbygden hade introducerat spritförbud. Dessutom fanns fram till och med 1898 det så kallade lappmarksförbudet som innebar att det var förbjudet att handla med brännvin i norra Norrlands inland. Detta förbud hade tillkommit för att skydda den samiska befolkningen.

Illegal marknad

Förbuden medförde att en omfattande illegal marknad uppstod. Vid sekelskiftet var förhållandena i de kåkstäder som växte upp i malmfälten i Norrbotten närmast kaotiska, trots att ett formellt förbud existerade. Lönnkrogarna sköt upp som svampar ur jorden och vinhandelsfirmor i södra delarna av landet gjorde stora affärer genom att förse denna illegala entreprenörsverksamhet med sprit och billigt vin, som oftast såldes till lönnkrögarna per postorder. Malmfälten blev ett lönnkrögarnas paradis.

Här uppstod också andra former av missbruk och mindre samvetsömma apotekare gjorde sig förmögenheter genom ”droppkrögeri”. Speciellt åtråvärda blev patentmediciner som ”Hoffmanns droppar”, ”Tolfmannakraft” och ”Doktor Halls muntrande droppar”. Gemensamt för dessa preparat var att de i regel innehöll två tredjedelar ren alkohol och en tredjedel eter.

Landsplåga

På många platser, framför allt i norra Sverige, utvecklades sockenapoteken till lönnkrogar och missbruket av dropparna blev en landsplåga. Eterruset var också kraftigare än det vanliga ruset och förorsakade snabbt invärtes skador hos dem som drack medicinerna.

I och med att brännvinshandeln reglerades uppstod också en marknad för vin. Men det rörde sig sällan om äkta vara. Vinet fick innehålla upp till tjugofem procent alkohol och marknadsfördes hos lanthandlare. En norsk nykterhetsman har givit en träffande beskrivning av vad produkten egentligen innehöll: ”Några droppar vinbärssaft, dålig sprit och resten kloakvatten.”

I Stockholm fanns närmare tvåtusen försäljningsställen för vin 1911. Det innebar att vin kunde inhandlas i stort sett i varje matvaruaffär. Dessa förfärliga blandningar gavs av folkhumorn namn som ”bluddervin”, ”rövarvin”, och ”luripump”. Vinerna blev i likhet med eterpreparaten rena missbruksprodukterna och i Stockholm skapade nykterhetsorganisationerna den så kallade nykterhetsarmén som också hade till uppgift att försöka utrota vinmissbruket.

Partihandelssprit

Ett annat stort problem utgjorde dessutom partihandelsspriten. Bolagen hade rätt att sälja partier om minst 250 liter till privatpersoner och firmor till reducerade priser. Det var förbjudet att sedan sälja sådan sprit litervis, men det säger sig självt att en sådan regel egentligen var helt illusorisk. Vid studier av den illegala alkoholhanteringen vid sekelskiftet är det just partihandelsspriten som utgör det stora problemet. Socknarna kunde inte upprätthålla sina preventiva system när den billiga partihandelsspriten började finna vägar ut till landsbygden.

Även om Göteborgssystemet i många avseenden måste betecknas som misslyckat ur nykterhetssynpunkt, var det utomordentligt framgångsrikt när det gällde att ta död på den äldre krogkulturen. Genom skärpta regler för tillståndsgivning reducerades antalet krogar i städerna med över 50 procent och på landsbygden med 90 procent under 1800-talets andra hälft. Krogarna betraktades med misstro av myndigheterna eftersom man hade uppfattningen att de också kunde utgöra farliga konspirationsnästen för den växande underklassen. De folkliga krogar som tilläts överleva ställdes under sträng kontroll – suparnas antal reducerades, mattvång infördes och de arbetare som besökte inrättningarna skulle ha tillgång till läsrum där godkänd litteratur och bildande tidskrifter tillhandahölls.

Den nya angloamerikanskt inspirerade nykterhetsrörelsen – bland annat IOGT – som också utvecklades till språkrör för de lägre klassernas politiska ambitioner vid sekelskiftet, arbetade aktivt för att införa totalförbud mot alkoholhanteringen i Sverige. Nykterhetsrörelsen förde därför en aktiv kamp mot Göteborgssystemets bolag, eftersom de också sågs som orättfärdiga, speciellt för att de främst gynnade de besuttna grupperna i samhället som hade kontrollen över bolagen och vinsterna. Dessa vinster genererades genom att de sämst ställda genom sitt supande höll verksamheten igång. Detta sågs som ytterst omoraliskt och oacceptabelt av de nya mera militanta nykterhetskämparna som inte tillhörde de etablerade grupperna i samhället.

Brattsystemet

Även om nykterhetsvännerna förmådde uppbåda ett stort engagemang för införande av totalförbud, så nådde man inte målet vid förbudsomröstningen under hösten 1922, trots att förbud infördes i Finland och Norge samt i USA. Den främsta anledningen till detta var att det så kallade Brattsystemet, som tillkommit genom kompromisser mellan ledande nykterhetsmän och politiker, hade införts år 1917. Många ville ge detta nya alkoholpolitiska system en chans innan man vidtog mer drastiska åtgärder.

Mannen bakom den nya politiken, läkaren Ivan Bratt, var en lysande taktiker och delvis också något av en främmande fågel i alkoholpolitiska sammanhang. Läkarkåren hade visserligen länge gått i bräschen för ett nyktrare samhälle, men ända sedan Magnus Huss dagar (Huss var mannen som klassificerade alkoholism som en sjukdom på 1850-talet) hade man förespråkat ett system med höga priser för att göra spriten mer svåråtkomlig.

Ivan Bratt däremot representerade en ny helhetssyn i alkoholfrågan. Alkoholism var ingen egentlig sjukdom utan snarare en social dito. Höga priser skulle dessutom leda till att den som drack, om han eller hon tillhörde de fattiga i samhället, lätt kunde ruinera både sig själv och sin familj. Priset på Renat brännvin skulle därför relateras till arbetarlönerna.

Bratt ansåg vidare att de privata intressena måste elimineras från hela alkoholhanteringen. Han lyckades också förvånansvärt snabbt att uppnå dessa målsättningar. De nya systembolagen ställdes under statliga Kontrollstyrelsens kontroll och övrig hantering lades under den nyinrättade Vin & Spritcentralen som fick monopol på import och partihandel. Däremot lyckades han inte, även om det var nära, att avveckla privata vinster inom krognäringen.

Det centrala momentet i Bratts nya system var att en individs möjligheter att få tillgång till sprit måste prövas efter de behov som förelåg i varje enskilt fall. Symbolen för hela Bratts system blev den så kallade motboken. Man hade bara rätt att köpa sprit vid det bolag där man var registrerad. För att få ut den spritranson man var berättigad till var det nödvändigt att uppvisa en rekvisitionsblankett som fanns i boken. Denna kontrollerades sedan mot bolagets register och först därefter kunde inköparen få ut sin ranson.

Krångligt system

Systemet kom också att bli krångligare än vad som var tänkt eftersom nya regler ständigt tillfördes via cirkulär från Kontrollstyrelsen. Dessa innebar bland annat att inkomsten blev ett mått på vilken tilldelning man fick. Systemet blev därför ytterst odemokratiskt.

Speciellt kvinnorna diskriminerades. Varje hushåll fick endast inneha en motbok och den utfärdades i mannens namn. Tjänstefolk som räknades till ett hushåll fick sällan inneha egen motbok. Vidare fick man inte häfta i skuld till statliga eller kommunala myndigheter om man ville ha motbok.

Naturligtvis kan man förstå att ett system som blev allt mer krångligt och svåröverskådligt fick utstå mycket stark kritik. Framför allt kom skämttecknare som Albert Engström att ägna mycket energi åt att skildra dess bisarra konsekvenser. Nykterhetsrörelsen, som egentligen ville ha förbud, var inte heller villiga att försvara Brattsystemet. I stället kastades blickarna mot Danmark som infört ett system med höga priser och därmed fått ned spritkonsumtionen avsevärt. Den danska alkoholpolitiken byggde på chockhöjning av priserna. Priset på starksprit ökade med tusen procent och dessutom kvoterades tillverkning och import. På detta sätt lyckades danskarna få ner starkspritskonsumtionen betydligt under den svenska. Nykterhetsrörelsen kom därför från slutet av 1920-talet att med liv och lust engagera sig i Brattsystemets avveckling.

Starkt ökad konsumtion

Ett problem som man hade att brottas med var att man inte officiellt kunde gå ut och propagera för en prishöjning motsvarande den danska på 1910-talet. Detta var inte längre realistiskt. Man ville inte heller åstadkomma en situation där öl- eller vinkonsumtion skulle öka till de danska nivåerna. Resultatet av Brattsystemets fall år 1955 kan därför ur nykterhetsrörelsens synpunkt betraktas som en katastrof. Konsumtionen sköt i höjden och kvinnorna blev alkoholmyndiga samtidigt som ungdomen lättare kunde komma över alkohol.

Den svenska alkoholpolitiken efter 1955 har därför i hög grad tvingats att bygga vidare på de fundament som Ivan Bratt lade. Systembolaget och Vin & Sprit har länge förmått att försvara en alkoholpolitik där de privata vinstintressena endast förmått erövra restaurangsidan. Men nu sedan partihandelsmonopolet fallit på grund av Sveriges inträde i EU skakas den traditionellt restriktiva alkoholpolitiken i sina grundvalar eftersom även Systembolagets minuthandelsmonopol allt mera ifrågasätts av starka ekonomiska intressegrupperingar som vill erövra och behärska den svenska marknaden. Många socialarbetare och nykterhetsvänner ser därför mörka moln torna upp sig vid horisonten.

Dock har en märkbar förändring inträffat under den senaste tiden – och den gäller konsumtionsvanorna. Sedan några år tillbaka konsumerar svenskarna mer vin än starksprit, vilket kan tyda på att vi är på väg mot ett mer socialt drickande, där ruset inte är det primära målet. Men detta får framtiden utvisa.

Publicerad i Populär Historia 1/1997