Den stora ginkatastrofen

Det har av tradition funnits tre alkoholtyper i Europa: öl, vin och brännvin. De två förstnämnda fås genom att spannmålsprodukter eller fruktsafter genom

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Det har av tradition funnits tre alkoholtyper i Europa: öl, vin och brännvin. De två förstnämnda fås genom att spannmålsprodukter eller fruktsafter genomgår en jäsningsprocess varvid sockret omvandlas till alkohol.

Medan konsten att brygga öl och framställa vin förlorar sig i förhistoriens dunkel är destillationstekniken, brännvinsbränningen, av betydligt senare datum. Kanske är den en produkt av den arabiska vetenskapen som stod i sin blomning för omkring tusen år sedan.

Den äldsta dokumentationen om destillation av vin i Europa härstammar från 1100?talets Italien, där lärde män sökte finna nya medel mot elaka sjukdomar. Den produkt man framställde kallades populärt Aqua vitae, Livets vatten, och spreds via apotekarväsendet till många länder. Men konsumtionen var länge starkt begränsad till vissa skikt i samhället.

Tyskland var det land där brännvinsdrickandet först slog rot bland breda befolkningslager. Till skillnad mot länderna i Sydeuropa var brännvinsbränningen inte knuten till klostren utan till profana verksamheter i städerna. Produktionen var omfattande redan på 1400?talet och varje större stad med aktning hade sin egen brännvinssort.

Trots tyskarnas påtagliga intresse för destillerade drycker förekom inte någon betydande handel med dessa varor. Den uppgiften överläts åt holländarna vilkas storhetstid inleddes under 1600?talets förra hälft. Nästan femhundra år efter det att brännvinet introducerats i Europa började holländarna framställa det på industriell väg och distribuera det till fjärran marknader.

Det finns skäl att anta att brännvinsdrickandet i Tyskland och Holland fick djupgående sociala konsekvenser. Lagar om restriktioner av försäljning i Tyskland och reaktioner från kyrkan mot ohämmat drickande i Holland är indikationer på detta. Men ingenstans tycks följderna ha blivit så katastrofala som i England. Den brittiska ginepidemin under 1700?talets första decennier var ett drama som kan liknas vid den värsta naturkatastrof.

Senare i England

Aqua vitaes välsignelser upptäcktes betydligt senare i England än hos dess närmaste grannar. Ölet i olika former var nationaldrycken. Från och med 1500?talet importerades en del konjak, men det var i liten omfattning. Redan under medeltiden fanns dock en brännvinsdryck i de Förenade kungadömena (som England kallades) som var tillverkad på malt och på gaeliska hette “uisge?beatha”, eller whisky, vilket betyder “livets vatten”. Men whiskyn var länge okänd i rikets hjärta och begränsad till Irlands och Skottlands avlägsna berg och dalar.

Liksom på andra håll betraktades brännvinet först som ett viktigt botemedel vid elaka sjukdomar: “Aqua vitae kallas vanligen all medicins älskling då det lindrar sjukdomar som uppstår p g a kyla. Det giver ock ungdomligt mod i en människa, och ger henne ett gott minne. Det renar de fem melankoliska sinnena och annat som är orent, om det dricks med förstånd och måtta; det vill säga fem till sex droppar på morgonen. Fasta med en sked vin * gör gott för hjärtat och gör kroppen behaglig *” (Ur Braunschweigs bok om destillationskonsten 1525.)

Först mot slutet av 1500?talet började drycken nyttjas som njutningsmedel. Som så ofta i historien hängde detta samman med militära händelser. Under en engelsk invasion i Nederländerna 1585 uträttades visserligen ingenting av militärt värde, men desto viktigare var att de engelska soldaterna tog med sig smaken för de brända dryckerna hem.

Genom hela 1600?talet steg spritkonsumtionen kraftigt inom alla samhällsklasser. Det var rom från Västindien, arrak från Orienten, konjak från Frankrike och så småningom genever från Holland. Den ökade brännvinsimporten orsakade ilska bland bönder och ölproducenter. Genom olika aktioner, bl a en petition i parlamentet 1673, försökte de få igenom förbud, inte bara mot brännvinet utan även mot de vid denna tid nyintroducerade dryckerna rom, kaffe och té. Motiveringen var att dessa innebar ett hot både mot den traditionella ölhandeln, landets jordbruksnäring samt befolkningens hälsa.

Kritik mot kaffe

Av de nya dryckerna var det kaffet som först hamnade i skottgluggen. Kritiken hade både politiska, medicinska och moraliska undertoner. De nyetablerade kaffehusen ansågs vara tillhåll för människor med radikala och samhällsomstörtande idéer. England skakades vid den här tiden av svåra inre motsättningar som upplöstes först i och med Den ärorika revolutionen 1688, vilken bekräftade gamla fri? och rättigheter och definitivt avgjorde kampen mellan kung och parlament till det senares förmån.

Även kvinnorna organiserade kampanjer mot kaffet. I “Women’s Petition Against Coffee” klagas det över att kaffet gör män ofruktsamma, stör den inre ordningen i landet och motverkar möjligheterna till goda affärsuppgörelser.

Civiliserad avkoppling

Anhängarna till kaffehusen hävdade dock att dessa försåg folket med billigare och hälsosammare drycker än vad ölstugorna gjorde, samtidigt som de erbjöd sina gäster en mer civiliserad form av avkoppling.

Medan aversionen mot kaffet så småningom lugnade ner sig kvarstod kritiken mot de utländska spritdryckerna. I petitionen från 1673 hävdades bl a:

“Innan brandyn, som nu har blivit vanlig och försäljes i varenda liten ölstuga, kom till England i sådana kvantiteter som den nu gör, drack vi gott starkt öl, och alla arbetande människors (vilka utgör merparten av kungariket) kroppar krävde efter hårt arbete någon stark dryck som kunde pigga upp dem.

De brukade dricka ett stop ‘ale’ eller en kanna starkt öl, vilket påtagligt främjade vår egen spannmålsproduktion utan att verka menligt på deras hälsa; det hindrade dem inte att arbeta, gjorde dem inte från sina sinnen och kostade dem heller inte några stora summor pengar, medan däremot ett förbud mot brandy skulle förhindra en undergång för Hans Majestäts undersåtar av vilka många har dött genom att dricka av den eftersom den inte passat deras konstitution.”

Den hårda kritiken från bönder och destillatörer föll i god jord. Wilhelm av Oranien, som besteg den engelska tronen efter inbördeskrigets slut 1688, var i kroniskt behov av kontanter, inte minst sedan krig brutit ut mellan England och Frankrike. Kungen var också i behov av de protesterande böndernas stöd. Väl medveten om alkoholhanteringens ekonomiska och politiska potential genomdrev han en lag i parlamentet 1690, “the Act for the Encouraging of the Destillation of Brandy and Spirits from Corn”, (lagen för uppmuntran av destillering av brandy och sprit ur säd).

Fritt göra brännvin

Därmed avskaffades det gamla brännvinsmonopol som varat i ett halvsekel och det var åter fritt fram för varje medborgare att destillera brännvin om detta “anmäldes 10 dagar i förväg” och en mindre skatt erlades. Men villkoret var att brännvinet skulle tillverkas av engelskt spannmål och följdriktigt lades höga importtullar på utländska alkoholdrycker.

Lagen fick till omedelbar effekt att statens finanser förbättrades samt att det inhemska jordbruket stimulerades. Råvaran till det engelska brännvinet, som mest bestod av gin, hämtades från bondens åkrar. Förutom att ginproduktionen ökade, ökade också importen av kolonialt rom som en följd av den merkantilistiska principen att alla varor som producerades inom imperiets gränser skulle bjudas ut på marknaden.

Antifransk politik

Wilhelms stränga antifranska politik bildade skola bland efterföljande engelska politiker. Genom en oförsonlig hållning till allt franskt, inte minst de franska alkoholdryckerna, låtsades man inte om att även andra typer av alkoholdrycker kunde ställa till med problem. När den fåtaliga skaran av druvans vänner försökte påtala detta var det ingen som lyssnade.

Lagen av 1690 fick oöverskådliga konsekvenser för nykterheten i det engelska samhället. Gin blev tillgängligt för alla samhällslager och dracks i tidigare ej skådade mängder, med våldsamma sociala skador som följd. Att just ginet blev den ledande brännvinsdrycken kan förklaras av den nyblivne kungens härstamning. Han var holländare och lyckades med entusiasm och skicklighet bereda vägen för sitt hemlands nationaldryck.

Ginet tillverkades ju också av inhemskt spannmål och var därför en mer patriotisk och protestantisk dryck än vin och konjak som kunde associeras med fiendeland och katolicism.

Försöken att förmedla tron på att konjak var skadligt och gin nyttigt intensifierades parallellt med att de politiska spänningarna mellan England och Franrike ökade. En auktoriserad läkare menade t ex att konjaksdrickande hade blivit “en växande last bland vanligt folk, och kommer så småningom att utbreda sig lika mycket som opium gjort bland turkarna i Öst”, och av det skälet rekommenderade han att de höga införseltullarna skulle bestå, allt i syfte att rädda människorna från fördärv.

75 miljoner liter

Det skulle visa sig att farhågorna också besannades – fast det blev ginet som kom att likna det turkiska opiet och inte konjaken. 1694 var årsproduktionen av destillerade drycker, särskilt gin, uppe i närmare 3,7 miljoner liter, 1742 nådde den 75 miljoner liter.

Den frisläppta gintillverkningen och det tillhörande distributionsnätets snabba utveckling väckte bestörtning på många håll. Men i den politiska ledningen rådde ett nationalekonomisk tänkande av mer kortsiktigt slag och där prisades den nya ordningen.

Daniel Defoe, som var en av eldsjälarna bakom den nya alkoholpolitiken, lovordade brännvinshandeln och pekade på några uppenbara förtjänster denna hade för landets ekonomi: den betalade arrenden för fattiga bönder, den gav nya arbetstillfällen och den tog hand om överskottet från den kommersiellt styrda jordbruksnäringen.

Under 1700?talets andra kvartal utsattes England för en serie agitationskampanjer mot fylleriet. Motståndare och anhängare av “Mother Gin” drabbade samman, användande sig av alla tänkbara medier som stod till buds vid denna tid: genom pamfletter, gudstjänster, ballader, satiriska verser, petitioner, propagandaaffischer och skrifter förde man fram sitt budskap.

Det började 1726 då en kommitté från Westminstermagistraten slog larm om att dryckenskapen i London City gått för långt. Man fastställde att orsaken till den eländiga situationen var de många ginbutiker som vuxit upp i de områden där fattigt folk levde.

Det fanns ungefär 6200 ginförsäljare på ett befolkningsunderlag på 700 000 människor i London vid denna tid. Kommittén påstod att det i var tionde hushåll fanns en ginförsäljare. Billigt gin, sa man, “tilldelas de anställda av deras arbetsgivare i stället för löner, säljs av barberare och tobaksförsäljare, bjuds ut på gatorna * säljs öppet i varje marknadsstånd.”

Ett lågt pris

En viktig faktor som främjade ginets popularitet var det låga priset. Medan ölet sedan gammalt pålagts höga skatter, beskattades ginet obetydligt vilket gjorde att den fattige arbetaren för sin surt förvärvade slant fick en kraftigare fylla av gin än av öl.

Det förelåg heller inga hinder av vare sig praktiskt eller ekonomiskt slag för att bedriva ginförsäljning till skillnad mot de urgamla restriktioner som gällde för öl. Klasskillnaderna beträffande valet av alkoholdryck under denna period var uppenbara. Överklassen kunde kosta på sig en del exklusiva importerade viner och destillerade drycker av franskt ursprung, medelklassen höll sig huvudsakligen till öl medan folkets flertal i hög grad höll sig till gin och billiga inhemska brännvinsdrycker.

Den första stora kampanjen ledde inte till några synbara alkoholpolitiska resultat. Men när kritiken upprepades ett par år senare sattes krafter i rörelse.

Parlamentsledamöterna förväntades inte visa något större engagemang för den fattiga befolkningens öde, men efter att ha insett att fylleriet även drabbade soldaterna i armén och den för dem så viktiga yrkesgruppen “tjänstefolk” började man agera. Kampanjen resulterade i att ett antal lagar antogs som skulle förbättra nykterhetssituationen i landet.

Vid mitten av 1730?talet väcktes opinionen åter till liv då det stod klart att myndigheternas åtgärder inte varit tillräckliga.

Londonmagistraten, som var ansvarig för medborgarnas hälsa samt för lag och ordning, varnade i en rapport 1736 för gindrickandets sociala konsekvenser. Som tidigare rasade debatten hårt och åsikterna, som fördes fram via olika medier, sträckte sig över hela skalan från förbud till entusiastiskt stöd.

Växande socialt elände

I en pamflett av Thomas Wilson beskrevs läget för de fattiga i mycket mörka tongångar: “Var och en som passerar gatorna i denna stora metropol och tittar in i brännvinsförsäljarnas butiker* får se en skara fattiga trashankar, svärande och grälande med varandra över ständigt nya glas fyllda med dessa destruktiva drycker* På ett ställe har köpmannen ett stort tomt rum på baksidan där han slänger in sina stackars gäster när de fyllnat till ordentligt* Han lägger dem i högar, prostituerade, män, kvinnor, barn om vartannat, och där stannar de tills de kvicknat till för att sedan fortsätta, eller om de gjort av med alla pengarna, gå ut för att skaffa mer för att kunna fortsätta.”

Londonmagistratens rapport låg till grund för en lag som skulle göra spriten så dyr att de fattiga inte skulle ha råd att köpa den. Förslaget väckte en häftig reaktion. Motståndarna fanns både inom och utom parlamentet. Till de senare hörde den törstiga londonmobben och de många ginförsäljarna som initierade spontana ginuppror som spred sig runt om i landet.

I parlamentet menade många att en sådan lag helt stred mot rådande rättsuppfattningar. Lagen skulle medföra flerdubbel orättvisa: den slog mot själva spriten och inte mot spritmissbruket, den fick praktisk?ekonomiska konsekvenser för många privatpersoner som uppmuntrats av regeringen att investera i alkoholhanteringen. Dessutom skulle restriktionerna inte fungera i praktiken på grund av illegal försäljning.

Motståndarna använde även ett demokratiskt argument: lagen skulle “drabba” de fattiga eftersom endast de välbärgade skulle ha råd att inköpa sprit. Anhängare svarade att det var just det som var syftet med den. Ju mer man kunde hålla spriten från människorna “av låg rang” desto bättre. Lagen godkändes med knapp majoritet och trädde i kraft i juni 1736.

Jagade illegal sprit

Missnöjet med lagen var dock stort och på många håll utlöstes oroligheter och bråk. Myndigheterna utfäste belöning på 5 pund till den som angav illegala spritförsäljare, en summa som motsvarade tre månadslöner för en arbetare, vilket fick till följd att angiverierna florerade – både på sanna och falska grunder – vilket ledde till kaotiska förhållanden i det juridiska systemet.

Attackerna riktade sig framför allt mot regeringens “informatörer” som hade till uppgift att anmäla och registrera brott mot den nya lagen. I januari 1737 gick t ex en folkmassa omkring med en bild av en informatör som brändes under folkets jubel.

Men ofta tog sig protesterna häftigare och mer fysiskt våldsamma uttryck. Det var vanligt att attackerna hade en rituell karaktär där offret släpades runt i gatornas lervälling för att sedan kastas i någon damm. Vid ett tillfälle drog mobben en regeringsrepresentant “genom alla avloppsdiken längs Aldersgate Street, slog honom med käppar, sparkade honom hårt, slängde honom i en dynghög vid Bishop’s Court, St Martin’s, och täckte honom sedan med aska och slagg.” Många av offren skadades svårt eller avled efter den hårdhänta behandling de blev utsatta för.

Parlamentet insåg att 1736 års lag inte fungerade. Det fanns inget stöd för den ute i landet och när myndigheterna försökte genomdriva dess tillämpning provocerade man bara till ytterligare bråk. Licensanmälningarna hade minskat radikalt och inkomsterna till staten i samma takt. 1743 upphävdes lagen. Ett viktigt skäl var att regeringen behövde pengar till Österrikiska tronföljdskriget som just startat.

En ny, mer tandlös lag antogs och läget lugnade ner sig. Sprithandeln löpte därefter i mer ordnade banor. Antalet licensierade återförsäljare steg till 29 000 år 1750 med stor spridning över hela landet.

Den sista protestvågen

1750–51 kom den sista stora protestvågen mot fylleriet i England. Som tidigare var det Middlesex jurisdiktion som var involverad, men flera londonstadsdelar och grevskap ute i landet deltog. Biskoparna och läkarkåren samlade sig till ett gemensamt utlåtande och krävde snabba åtgärder.

Kampanjerna avsatte spår i allmän opinion och lagstiftning. Nu antogs 1751 års lag som höjde licensavgiften, inskränkte försäljningsrätten till respektabla yrkesutövare och höjde skattesatsen på spritdrycker. Denna gång hade åtgärderna effekt. Konsumtionen föll radikalt, återförsäljarnas antal minskade utan att någon opposition gjorde sig gällande.

Missbruk i hela landet

Att en omsvängning nu var möjlig kan förklaras med att spritmissbruket hade spritt sig över hela landet och det hade uppstått något av en nationell medvetenhet kring ginet och dess vådor. Beslutet var nu också mer förankrat hos olika intressegrupper. Licensavgifterna var heller inte orimligt höga så att lagen var liktydig med ett förbud.

En viktig förklaring till att de nya restriktionerna accepterades av befolkningen var att ölhanteringen gjorde stora framsteg vid ungefär samma tid. Folk började åter dricka öl, särskilt sedan man introducerat en ny öldryck – portern. Genom massproduktion och viktiga tekniska framsteg sjönk realpriset på porter kraftigt och blev därigenom automatiskt också populärare i de breda lagren. Flera år med dåliga skördar gjorde även sitt till.

Efter 1750 förbjöd regeringen vid flera tillfällen brännvinsbränning av nationalekonomiska skäl. Det blev ytterligare en spik i ginnäringens kista. Efter ett halvsekels dominans på marknaden bidrog nya krafter och smakideal till att bilden förändrades. Öldrickandet sköt i höjden och bland spritdryckerna framstod rom ett tag som den mest populära.

Den sociala utvecklingen i England under 1700?talets första hälft saknar motsvarighet i varje annat europeiskt land. Det som bestämde gindramats intensitet och omfattning var kombinationen av billig lättillgänglig sprit och en stark efterfrågan på densamma. Tillgängligheten berodde ytterst på det engelska jordbrukets effektivitet. Genom spannmålsöverskottet fick man billig råvara till brännvinsframställningen.

700 krogar i Stockholm

En jämförelse med svenska förhållanden visar att trots att brännvinet blev populärt här redan vid mitten av 1600?talet hade landet ännu inte drabbats av något som liknade en “engelsk” utveckling. Främsta orsaken torde ha varit den knappa tillgången på spannmål.

Lokalt kunde fylleriet så småningom nå höga nivåer, det fanns t ex sjuhundra krogar i Stockholm under senare delen av 1700?talet. Men det var först under 1800?talets första decennier som problemen började närma sig katastrofens brant för landet som helhet. En utbredd misär p g a arbetslöshet och brist på jord bland befolkningens fattigaste skikt bidrog utan tvekan till att efterfrågan på brännvin ökade.

De yttre förutsättningarna för att tillgodose denna efterfrågan var nu mycket gynnsammare än tidigare: det gamla systemet med kronobrännerier hade avskaffats och de hemman som hade råd tillverkade brännvin både för eget bruk och för försäljning.

Än viktigare var att det svenska jordbruket under seklets första år på allvar började acceptera potatisen som basgröda. Därmed fick brännvinsnäringen den materiella grund som möjliggjorde storproduktion och Sverige stod inför den kanske värsta suparperioden i sin historia.

Reaktionen mot storsupandet blev grogrunden för den första nykterhetsrörelsen i Sverige. Vid seklets mitt blev konsumtionen åter mer “måttlig”, men brännvinet skulle inte, som i England, till stor del komma att ersättas av andra alkoholdrycker. Brännvinsdrickandet hade för länge sedan fått sin givna plats i den svenska allmogens medvetande och har fram till våra dagar framstått som något av en nationaldryck.

Stig Helling är författare och forskare

Publicerad i Populär Historia 3/1992

Kanske är du intresserad av...

Läs också